Regeringen Reinfeldt lade under hösten grunden för det som utan tvekan är den mest regressiva skattepolitiken på årtionden. Förmögenhetskatt – bort. Fastighetsskatt – bort. Ett ”jobbavdrag” designat för att dra ut avstånden mellan stegen i inkomsttrappan. Allt detta var mycket dåligt. Ändå kan det väga lätt mot de funderingar som regeringen nu ägnar sig åt: hyreshöjningarna och de nya miljöavgifterna för bensin och el.
Först ut: Hyreshöjningarna i det nya semi-marknadssystemet. Enligt Fastighetsägarna kan det innebära 35 procent högre hyror. Vi talar alltså om tusenlappar i högre levnadskostnader varje månad.
Därefter: bensinprishöjning. Miljöminister Andreas Carlgren vill inte spekulera i hur mycket priset skall upp – kanske 75 öre eller en krona. Men många tror att det skall till betydligt större höjningar. För att nå Sveriges klimatmål, kan bensinpriset behöva höjas till 22 kronor litern, enligt Henrik Edwards, transportanalytiker som gjort uträkningen på uppdrag av Statens Institut för Kommunikationsanalys Sika (DN 8/7).
Ovanpå detta: en saftig höjning av elpriset. När de nya utsläppsrätterna i Fas 2 slår igenom kan det innebära en ökning på 6000 kronor/år, spår Sparbankens Erika Pahne i Aktuellt 6/7. Det finns inget sätt att komma undan ökningen: Spar in på förbrukningen om du inte har råd, råder hon.

Ja, så ser det ut när man löser miljöproblem på marknadens vis. Enkelt uttryckt: de som har råd kan fortsätta köra bil och värma upp sina 400-kvadratmeters villor. Samhällets toppskikt(däribland eldirektörer) har en osannolikt vital förmåga att höja sina löner om levnadsomkostnaderna stiger. Men det har inte andra. För dem innebär det sänkt levnadsstandard.
Det är inte det enda skälet att avvisa marknadslösningarna. Det finns goda skäl att tro att de inte är speciellt effektiva. Man åstadkommer inte förändringar bara genom fördyringar.
I samma artikel som transportanalytikern Henrik Edwards förutspår ett pris på 22 kronor litern konstaterar DN att bland studier som gjorts om privatpersoners priskänslighet får bensinprishöjning med tio procent på kort sikt får bilisten att skära ner på bilkörandet med tre procent. Och på längre sikt – om lönerna går upp, kan man tvingas höja priset igen. Vissa kan helt enkelt leva med prishöjningen. Talande är kommentaren när DN 9/7 frågar Lidingöbon Annika Lehrmark, vad hon anser om bensinprishöjningen.
– Jag skulle tänka mig för, men jag skulle inte köra mindre så länge jag har barn som måste skjutsas. För min del får de gärna höja priset för att minska utsläppen.

Samtidigt som marknadspolitiken misslyckas med att påverka vissa grupper, lämnar den obönhörligt andra grupper utanför. Det är inte förvånande att lågenergilampor inte är en succé i Norsborg, eller att ekologiska varor går bäst på universitetsorter (se inrikesartikel). Den beramade konsumentmakten är inte bara fråga om pengar – det handlar om livsstil och vanor. Den som verkligen lever på marginalen har inte den tidshorisont som krävs för att köpa flera gånger dyrare produkter. Om prishöjningar inte skall resultera i bestraffningar av människor som inte konsumerar ”rätt”, då krävs det annat än marknadslösningar.
Men det finns ett sista och mycket allvarligt argument: marknadslösningarna urholkar samhällsmoralen.

Man kan på kort sikt vara skadeglad åt alla glåpord som moderaternas vallöfte om tusen kronor mer i plånboken kommer generera när hela deras ekonomiska politik med hyreshöjningar, bensinprisrekord och elprischocken slår igenom. Men troligt är att det blir högern som skrattar sist. När fördelningen går åt skogen kommer kraven att växa underifrån på sänkta skatter. Det finns alltså en mycket stor risk att denna miljöpolitik inte har lagt grunden för en effektiva förändringar utan för ett svenskt Fremskrittsparti.
Stora delar av den svenska miljörörelsen har länge tagit lätt på fördelningsargument. Det är ett mycket stort misstag. För vänstern bör miljöreformerna vara inriktade på att öka den ekonomiska rättvisan. En miljöpolitik som inte fungerar för hela Sverige kommer att misslyckas.