När president Christina Fernandez Kirchner den 30 april i år stod på en fullsatt fotbollsarena framför 100 000 argentinare och talade om hur landets olja återigen skulle ägas av alla, behövde hon inte vara rädd för att kidnappas, störtas eller mördas. Så har det inte varit speciellt länge i Latinamerika.
I berättelsen om den internationella arbetsfördelningen som – för att tala med Eduardo Galeano – inneburit att några få länder specialiserat sig på att vinna medan andra specialiserat sig på att förlora, finns en speciell kyrkogård för politiker i tredje världen som haft nationaliseringar på agendan.
Där vilar Salvador Allende efter att ha återtagit gruvorna i Chile.
Där vilar Hipolito Yrigoyen som försökte förstatliga den argentinska oljan på 1930-talet. I det gamla Latinamerika var nationalisering förknippat med döden.

I det nya Latinamerika har det omöjliga blivit möjligt men trots det är reformer för gemensamt ägande fortfarande den största krigsförklaringen mot kapitalet som en politiker här kan genomföra.
Så vad är det då som gör att en mittenpresident som Kirchner vågar sätta sig upp mot världskapitalismen och säga ”vi går vår egen väg”?
Svaret stavas bland annat ”La independencia inconclusa” – den ofullbordade självständigheten.
Runtom i Latinamerika har det under de senaste åren ägt rum statsstyrda firanden för kontinentens 200 år av frihet. Det var i början av 1800-talet som kolonialstaterna besegrades och Latinamerika blev officiellt fritt. Men i praktiken fortsatte rikedomsförbannelsen att åderlåta land efter land och folket förblev fattigt samtidigt som markens rikedomar låg öppna för väst. Lika mycket som ett firande för officiell självständighet är därför jubileet ett sorgset minne av 200 år av ofullbordade drömmar.

Men i mitten av 1900-talet såg det ut som idén om ett oberoende Latinamerika var på väg att förverkligas. Europa befann sig i kris och krig. Samtidigt formulerades radikala idéer i syd som gick under namnet utvecklingsteori. Utvecklingsekonomerna såg det som omöjligt att fortsätta den väg som kolonialmakterna stakat ut där varje land hade en nischad exportprodukt som kastade ekonomin mellan depression och temporära uppsving när världsmarknadspriset på råvaror gick som epilepsikurvor över seklen.
Istället skulle fattigdomen brytas med en inåtriktad industrialisering. Höga tullar för utländska varor, en stor offentlig sektor och nationaliseringar av samhällets nyckelsektorer var strategin. Och som Naomi Klein beskriver i Chockdoktrinen var utvecklingsekonomierna en succé. På 1950-talet kunde Chile, Argentina, Uruguay och delar av Brasilien tävla med Europa och visa upp imponerande framgångar med starka fackföreningar, en växande offentlig sektor och rejält minskade klyftor. Och viktigare än allt – man var inte längre beroende av importerade produkter för att leva. Bilar och kylskåp producerades nu på kontinenten för kontinenten.
Men då kom kontrarevolutionen för att stoppa den latinam­erikanska självständigheten. Vågen av militärkupper som följde var inte bara en inhemsk auktoritär reaktion mot det som kallades den ”marxistiska sjukan” utan hade sin grund i en global ekonomisk politik som syftade till att återföra Latinamerika till sin historiska specialitet – att förlora till förmån för andra länder.

Direkt när juntorna störtat demokratierna och påbörjat sin tortyr fick USA-utbildade nyliberaler plats i regeringar. Statliga företag såldes ut till utländska ägare, marknader avreglerades och tullar togs bort. Återigen blev Latinamerika en kontinent med öppna ådror. Återigen var man tvungen att importera mycket av det som man tidigare kunnat göra själv.
Det är i det här perspektivet som det kompakta stödet för nationaliseringen av oljan i Argentina kan förklaras. Så när Bolivias Evo Morales förstatligar ännu ett energibolag och Christina Kirchner bygger ut den offentliga sektorn så är det denna nationella och kontinentala strävan som står som fond. Dessutom har länderna på kontinenten aldrig varit så samlade och samarbetat så bra sinsemellan som nu.
Och när även den liberala nobelpristagaren Paul Krugman i sin blogg hyllar ekonomin i Argentina och pekar ut landet som ett föredöme för Grekland, är det många här i Buenos Aires som stolt påpekar att man bygger vidare på den dröm som en gång såg så lovande ut. Och att Latinamerika nu visar ett handlingsförlamat Europa en möjlig väg ut ur krisen.