Det stundande åtalet mot Lundin Petroleum spås bli Sveriges längsta någonsin. Oljebolagets inblandning i grova folkrättsbrott är en flera decennier lång och blodig historia. Flamman tog den prisbelönta journalisten och författaren Kerstin Lundell till hjälp för att reda ut vad det är som hänt, och vad som fortfarande händer.

Över 160 000 på flykt i södra Sudan. 12 000 döda. En tio år lång förundersökning på mer än 50 000 sidor. En rättegång som beräknas bli den svenska historiens längsta med 300 rättegångsdagar.
Historien om Lundinhärvan är kantad av nattsvarta, och häpnadsväckande, siffror.

Den 7 juni stängdes dörrarna om ett konferensrum i rådhuset på Kungsholmen i Stockholm. Där inne möttes sex åklagare, tolv advokater, juridiska ombud, en kriminalinspektör och ett målsägandebiträde. Mötet var tänkt att förbereda tingsrätten på det eventuella åtalet mot Lundintopparna Ian Lundin och Alex Schneiter. Försvaret har fram till den 30 september på sig att kommentera slutdelgivningen, förundersökningars sista etapp innan åtal kan väckas.

Blir det ett åtal kommer världen att spetsa sina öron. Det är första gången sedan Nürnbergrättegångarna som företagsledare ställs ansvariga för folkmord.

– Det är fantastiskt att det gjorts en så enorm utredning. Om åtal väcks krävs det sjutton utropstecken. För då måste de börja tänka sig för, de kommer inte att kunna hålla på med sitt ”så får man väl göra där” – längre.

Det säger Kerstin Lundell. Hon är i dag journalist på tidningen Miljö & Utveckling men har som få andra följt historien kring Lundin Petroleum. 2012 satt hon på bolagets bolagsstämma och framförde de uppgifter om människorättsbrott i nuvarande Sydsudan och Etiopien som bolagstopparna är misstänkta för. Hon blev tystad och fråntagen mikrofonen.
– Vi är trötta på dina lögner, sa styrelseordförande Ian Lundin.

Inte undra på. Kerstin Lundell har länge varit en nagel i ögat på bolagstopparna. Men när hon 2004 började skriva om bolagets kopplingar till folkrättsbrott i dåvarande Sudan och Etiopien var det först få som var särskilt intresserade, de graverande uppgifterna till trots.
– Jag var helt okänd och facktidningen jag jobbade på då var också okänd, och ämnet var extremt. Det stred mot den svenska självbilden, säger Kerstin Lundell.

Hon fick fatt i källor som hade uppgifter om vad som hände i både Sydsudan och de övergrepp som pågick i Etiopien – många döda, massvåldtäkter, tortyr.
– Det var grova brott det handlade om, och väldigt centrala personer i det svenska samhället var inblandade. Ändå var det som att ingen riktigt trodde på det, trots att det fanns FN-rapporter om Sudan och trots att jag hade tunga och trovärdiga källor i Etiopien.

Men så fick Kerstin Lundell ett bokkontrakt med förlaget Ordfront och fortsatte att gräva i bolagets affärer i området, vilket blev början på arbetet med den bok som utkom 2010, Affärer i blod och olja.
– Jag stod ansikte mot ansikte med de som var drabbade. De visade sår från bajonetter, taggtråd och skotthål. I Sudan såg jag Lundins väg och flygplats, byar som bränts upp och oljeledningarna.

Huvudanklagelserna mot Lundin Petroleum, som tidigare gick under namnet Lundin Oil, gäller Sydsudan, och det finns omfattande rapporter om urskillningslösa och avsiktliga attacker mot civila, plundring, mord, våldtäkter, tortyr, bortförande av barn och tvångsförflyttningar som kan kopplas till oljeutvinningen i området. I dåvarande Sudan slöts 1997 ett kontrakt mellan bolaget och diktaturens regim som gav Lundin Oil rätt att borra efter olja i området block 5A, som i dag tillhör Sydsudan. Redan då var landet härjat av ett av de längsta inbördeskrigen i Afrika. I block 5A pågick våldsamma konflikter mellan regeringsstyrkor och milisgrupper.

Bildt är ett mysterium. Men han har ju ett jättestort kontaktnät och en stark position i svensk politik. Sen hans sätt att vara, han är som teflon. Trots att han inte har rätt i sak kan han få andra att tro det

Flera rapporter, bland annat från FN, Human rights watch och Läkare utan gränser, beskriver hur bolaget fram till 2003 underblåste konflikten. Företagets infrastruktur, en bro och ett flygfält bland annat, användes i attacker mot civila.
– Det är ju helt utan tvivel, företaget bidrog till att människor dog och byar attackerades. Först kom flygplanen, sedan kom soldaterna och sedan kom oljearbetarna. Om folk inte flyttade på sig kom de stora flygplanen med klusterbomber. De jag träffade i byarna såg oljebolaget som en del av krigföringen. ”Lundi lundi”, sa de. Det var ingen tvekan.

Ordförande Ian Lundin och VD Alex Schneiter har även delgivits misstanke om anstiftan till övergrepp i rättssak efter att uppgifter framkommit om att vittnen i utredningen om folkrättsbrott ska ha hotats av personer som sagt att de arbetat för Lundin. Men Lundintopparna nekar till samtliga brottsmisstankar. Bolaget hävdar att de bidragit till positiv utveckling och fred. På bolagsstämman där Kerstin Lundell blev fråntagen mikrofonen viftades kritiken bort, uppgifterna som hon och andra lyfte fram möttes av skratt och förminskande. Enligt henne råder det ingen tvekan om att företrädare för företaget visste vad de gjorde, både i Sudan och Etiopien. Det är en fråga om de vill se det eller inte.
– Lundin Petroleum hade ju någon slags koll på vad de gjorde, att det fanns risk för krig. I Etiopien tog de in experter innan. Sen gick de in ändå, säger hon.

I en video från 2001, filmad av journalisten Bengt G Nilsson som fick i uppdrag av Lundin att dokumentera deras arbete, står Ian Lundin bland barn med automatgevär över axlarna. I efterhand har han påpekat att han inte visste vilken grupp barnsoldaterna tillhörde.
– Bengt Nilsson samlade på sig en del grejer som borde vara besvärande för Ian Lundin. Men jag tror att han har lite cowboyattityd och har präglats av en uppväxt i en miljö där det finns en oförståelse för moraliska frågeställningar. Han är inte skolad i att förstå. Annars vill man inte ha någon som filmar en med barnsoldater, säger Kerstin Lundell.

Ian Lundins pappa hette Adolf Lundin. Han var grundare till Lundin Oil och ”no guts, no glory” ska ha varit hans ledord. 1984 bröt bolaget guld i Sydafrika, FN:s bojkott till trots. Ett decennium senare svartlistades de av FN, som ansåg att de plundrat Kongo på tillgångar. För trots att det är bolagets inblandning i nuvarande Sydsudan som det eventuella åtalet riktas mot, så finns en rad kopplingar till inblandning i andra konfliktområden. När Kerstin Lundell började gräva i bolagets affärer inför sin första bok framkom det allvarliga uppgifter om deras verksamhet i Etiopien, närmare bestämt i Ogadenregionen — som senare skulle komma att bli än mer känd på grund av journalisterna Martin Schibbye och Johan Perssons undersökande arbete och senare fängelsevistelse i landet.
– Det var en helt militariserad region där många berättelser utspelade sig. Lundin var inte på plats på samma sätt som i Sudan, men det var ett av flera oljebolag som letade efter olja. Och när man letar efter olja ställer det till problem. Lundin hade skydd av militär och det betydde död, våldtäkter, förstörda hyddor och försörjningsmöjligheter för väldigt många i regionen, säger Kerstin Lundell.

När bolagets beslut om att leta efter olja i Etiopien fattades visste man att oljeprospektering kunde leda till krig. När beslutet ändå togs satt Moderaternas Carl Bildt i styrelsen. Under hans år som ledamot, från 2000 fram till strax efter att han blev utrikesminister i oktober 2006, var bolaget också verksamma i Sydsudan och gjorde affärer med Libyens diktator Muammar Khadaffi, känd för avrättningar och tortyr av oppositionella.
– Bildt är ett mysterium. Men han har ju ett jättestort kontaktnät och en stark position i svensk politik. Sen hans sätt att vara, han är som teflon. Trots att han inte har rätt i sak kan han få andra att tro det.

Om folk inte flyttade på sig kom de stora flygplanen med klusterbomber. De jag träffade i byarna såg oljebolaget som en del av krigföringen

Att en svensk utrikesminister är inblandad i så pass blodiga affärer som är fallet i Lundinhärvan kan sägas sätta fingret på hur både allmänheten och eliten i Sverige förhållit sig till oljebolagens verksamhet i flera afrikanska länder. När Affärer i blod och olja kom ut fanns det ett större intresse än tidigare, men avsaknaden av organisering och politiska åtgärder tycktes ändå säga något om hur hård allmänhetens dom varit.
– Jag har fått positiva kommentarer men om allmänheten verkligen var intresserad skulle det vara politiskt omöjligt att göra så här. Ingen med så fruktansvärt bagage skulle kunna bli utrikesminister då, säger Kerstin Lundell.
För när allt kommer till kritan är det inte förrän ett åtal väcks som det sker en lagstadgad markering mot verksamhet av det slag som Lundin Petroleum, och många andra bolag, ägnat sig åt.
– Det går inte att förstå men det är så det är. Företag går in i konfliktzoner, reser runt med militären och är ögonvittnen till det som sker. Ibland blir någon åtalad men inte dömd. Ingen har prövat om lagarna i Sverige tillåter det här, så det har ju sett ut som det varit fritt fram.

Kerstin Lundell blir tyst när hon funderar kring varför det är så, varför allmänheten inte i högre utsträckning engagerar sig för frågorna. Varför politikerna inte gör mer.
– Vi i Sverige och i hela väst, vi har det koloniala arvet där vi tänker att ”de i Afrika är inte som vi”. Det finns en kunskapsavgrund också kring hur många företag som är börsnoterade i Sverige betraktas som helt normala, som tjänar på sådana här affärer. Vi har tillåtit Lundin att i så många år spela efter de här ruttna reglerna. Det finns alltid en omvärld som tillåter det, som blundar och bortförklarar. Vi borde verkligen inte ha så hög moralisk svansföring.

Men det hade också kunnat vara på ett annat sätt, menar Kerstin Lundell.
– Anna Lindh skulle sätta igång och titta på det här innan hon dog. Om hon levt, vad hade hänt då? Regeringar i Sverige borde bli bättre på att se närmare på de här industrierna.

När nu åtalet till slut tycks närma sig lär både Sverige och omvärlden följa processen med intresse. FN konstaterar i en rapport från tidigare i år att ett åtal mot Lundin förmodligen skulle innebära att andra företag verksamma inom oljeutvinning i området skulle vidta större försiktighet. Och till och med bolagen lyssnar, vilket i sig är en ovanlig företeelse.
– Den här typen av åtal är ju väldigt unikt. Det har inte varit många i den här storleken, milt sagt. Jag vet ju inte exakt vad åklagarna har, men inte skulle de sätta in enorma resurser om de hade dåligt underlag. De flesta trodde att förundersökningen bara var fluff, men så är det inte. Man visar att det är moraliskt oförsvarligt för oljebolagen att göra så här.

Anja Bergdahl

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Det känns nästan lite ofint att störa den dåliga stämningen när marxisterna Lovisa Broström och Johan Alfonsson återigen debatterar klass. Men vad ska man göra, när den kanske viktigaste aspekten av hur det svenska klassamhället förändrats saknas i diskussionen?

Först och främst: den här debatten är uppfriskande. Alltför mycket klassanalys i dag handlar om att identifiera ”den riktiga arbetarklassens” (läs: vita industriarbetare i glesbygden) värderingar och att utifrån dessa utforma sina politiska förslag. Eftersom man tänker sig att denna ”riktiga” arbetarklass ogillar invandring och vindkraft, så kan man beskriva det som vänsterpolitik att vara för stram migration och kärnkraft.

Broströms och Alfonssons debatt är betydelsefull just eftersom den bryter med en sådan identitetspolitisk förståelse av klass. Här svingar debattörerna inom den marxistiska traditionen, där klass handlar om maktrelationer. Den centrala frågan är därför inte vad en föreställd arbetarklass tycker om asylrätt eller dieselpriser, utan hur makt kan flyttas – från dem som lever av att äga till dem som lever av att arbeta.

Det är inte syrliga kommentarer om den bortskämda medelklassen som försvårar koalitionsbyggandet, utan materiella villkor formade av politiska beslut.

För att lyckas med ett sådant projekt behöver vi emellertid en mer precis analys av det glapp mellan arbetarklass och medelklass som Broström och Alfonsson träter om.

Precis som Broström tror jag att politik handlar om att väva samman olika klassegment i koalitioner som kan genomdriva och upprätthålla reformer. Den svenska välfärdsstaten blev inte så exceptionellt långlivad eftersom högern älskade den, utan eftersom de borgerliga partierna inte ville stöta sig med kärnväljare som hade inrättat sina liv efter universell välfärd.

Och precis som Alfonsson menar jag att svensk politik under de senaste decennierna i huvudsak har gått ut på att försämra för arbetarklassen, ofta tack vare socialdemokratisk eftergiftspolitik.

Både Broströms och Alfonssons problem är att de saknar en analys av varför medelklassen och arbetarklassen glidit isär. Broström tycks mena att glappet är överdrivet och att medelklassen är ett slags arbetarklass med lite bättre arbetsvillkor. Detta underskattar betydelsen av en lång rad reformer vars primära syfte varit att bända loss medelklassen från dess historiska allians med arbetarna.

Även Alfonsson, som korrekt identifierar ett vidgande glapp, saknar en analys av det politiska ingenjörskap som ligger bakom förändringen.

Svensk välfärdspolitik har sedan 1990-talet gått ut på att erodera det allmänna skydd som gagnar alla löntagare – oavsett vilken klass man tillhör. Nästan alla har förlorat på det, men de som drabbats överlägset värst är de med minst ekonomiska marginaler.

Samtidigt har politikerna subventionerat en lång rad privata välfärdslösningar som resursstarka medelklassgrupper har använt för att kompensera för nedskärningarna i välfärden. Samtidigt som socialförsäkringarna urholkats har politikerna sänkt ISK-skatterna så att folk kan spara till en buffert om olyckan skulle vara framme. Samtidigt som primärvården är svältfödd på resurser förmånsbeskattas privata sjukförsäkringar som gör det möjligt att runda köerna. Och allt medan skolklasserna blir större får medelklassföräldrar möjlighet att sätta sina barn i skolor där det går färre resurskrävande elever.

Stora segment av medelklassen är alltså inte bara löntagare med bättre arbetsvillkor, som Broström menar, utan en kompenserande klass som politikerna har smörat för med allehanda avdrag och skattelättnader. Deras klassintressen har stöpts om för att sammanflätas med de allra rikaste.

Konsekvensen har blivit en ny klassallians, mellan kompenserande segment ur medelklassen och den ekonomiska elit som säljer privat välfärd och som tjänar allra mest på lägre skatter.

Detta förändrar så klart inte faktumet att medelklassen är löntagare, men det förändrar möjligheterna att bedriva progressiv politik. Varje gång någon ens mumlar om att höja kapitalskatterna kommer medelklassen hållas upp som en sköld: ”Titta, ni försämrar för vanliga småsparare”. När dessa beslut väl är på plats vågar inte politikerna – som är fixerade vid att inte förlora mittenväljare – göra några förändringar.

Läs mer

Nooshi Dadgostar (V), Amanda Lind (MP) och Magdalena Andersson (S) efter partiledardebatten i Agenda i Sveriges television, oktober 2024. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Kommentar • 15 maj, 2025

Skit i partierna – det är arbetet som räknas

På det här sättet skapar politiska beslut de klasskoalitioner som bär upp politiken. Det är inte syrliga kommentarer om den bortskämda medelklassen som försvårar koalitionsbyggandet, utan materiella villkor formade av politiska beslut. Arbetarklassen har övergivits, som Alfonsson påpekar, men medelklassen har samtidigt koopterats.

Om vi ska forma en ny progressiv klassallians behövs två saker. För det första måste vi förstå att politik inte främst handlar om val, valkoalitioner och valrörelser. Den nya klasskoalitionen mellan medelklass och ekonomisk elit har formats av politiska beslut som sällan fått uppmärksamhet i den offentliga debatten: det är teknokrater som eroderat den gemensamma tryggheten och subventionerat den privata välfärden, bakom väljarnas rygg.

För det andra – och här tror jag att jag är överens med båda debattörerna – så behöver vänstern vinna tillbaka arbetarklassen med reformer som stärker hela löntagarkollektivet. En välfärd som fungerar och ger trygghet åt alla minskar behovet av privat välfärd. Sex timmars arbetsdag skulle förbättra livet för arbetare såväl som HR-konsulter.

När väl dessa reformer är på plats ligger bollen hos högern: försök rasera detta, om ni vågar.

Diskutera på forumet (0 svar)

Niklas Altermark

Forskare i statsvetenskap kopplad till tankesmedjan Katalys.

I Frankrike kommer revolutionsandan med bröstmjölken. Ofta med hjälp av en vass sarkastisk humor. Tidningar som Le Canard enchainé och Charlie Hebdo är typexempel, men det avspeglar sig även i konsten och graffitin på stan. Parisbon Tanguy, mer känd som Yugnat999, väljer dock att publicera sina alster någon helt annanstans: Instagram.

”När du ville åka till Epsteins ö, men i stället åker till île-de-France” står det ovanför en bild på en skallig Elon Musk som ler mot kameran.

Memet kommer bara några timmar efter att Europol och franska polisens cyberenhet utfört en razzia mot plattformen X:s huvudkontor i Paris. Anledningen var bland annat att plattformens AI-verktyg Grok spred sexualiserade bilder på barn.

Diskutera på forumet (0 svar)

Fanny Jönsson

Journalist och ledarskribent bosatt i Paris.

För första gången sedan 2010 är Viktor Orbán hotad. I jakt på nya fiender har Ungerns regering därför förklarat krig mot oberoende medier – och Budapests nattliv.

Basen känns mer i benmärgen än hörs när man närmar sig parlamentsbyggnaden vid Donau i centrala Budapest. Det är tidig kväll och folk har samlats framför en scen där olika dj:s spelar fram till tio på kvällen. Utanför ingången till parlamentet svingas eld-diablos av barbröstade män, medan folksamlingen gungar med till de hårda trance-beatsen. ”Bas är inget brott”, står det på en skärm bredvid scenen. Bakgrunden till evenemanget är nämligen politisk: Fidesz-regeringens ständiga attacker mot stadens nattliv.

Det var för snart ett år sedan som Viktor Orbáns regering utropade ett ”krig mot drogerna”. Lagändringen, som även stoppar barn under 18 år att köpa energidrycker, innebär en skärpning av Europas redan striktaste narkotikalagar. I praktiken har Budapests uteliv blivit lamslaget av återkommande polisräder.

– Om man kontrolleras och har cannabis på sig kan man välja mellan att åtalas eller att gå ett sex månader långt upplysningsprogram om droger. Men då måste man också ange vem man köpte drogerna från, säger Anna, som arbetar för en oberoende medieplattform, till Flamman.

Hon vill inte berätta vad den heter av rädsla för repressalier om Fidesz vinner valet.

Basmotstånd. En mikrofestival hålls utanför Ungerns parlamentsbyggnad i Budapest i protest mot regeringens repressiva politik mot nattlivet. Foto: Jonas Elvander.

– Målet är att minska drogbruket men det fungerar inte. Därför har de nu börjat förfölja klubbar och festivaler. I november var det en stor räd mot en klubb i Budapest där de handfängslade folk som inte ens hade använt droger och körde dem till en polisstation. Enligt lagen kan de stänga ned klubbar i tre månader om polisen hittar droger.

Räderna är dock selektiva och görs nästan bara mot evenemang som där programmet kan anses vara kritiskt mot regeringen. När polisen dyker upp måste alla närvarande kissa i ett provrör bakom bärbara gardiner. Upptäcker de att man har droger i blodet körs man till häktet direkt.

Det handlar om att skapa en ny fiende som framställs som en fara.

– Det handlar om att skapa en ny fiende som framställs som en fara. Jag är säker på att det finns ett drogproblem i Ungern i viss utsträckning. Men de åtgärdar inte alls problemet. De bara griper brukare och langare, men gör inget förebyggande. De skjuter inte till mer pengar till vården, de bara förbjuder saker för att det är det enklaste, säger Anna.

Fideszregeringens jakt på nya fiender kan förklaras av uppsvinget för oppositionspartiet Tisza, som inför valet den 12 april leder med omkring nio procentenheter. Siffrorna ska dock tas med en nypa salt, då opinionsundersökningarna görs av partibundna institut och därför avviker kraftigt från varandra. Det är dock tydligt att Tisza har en reell ledning. Efter att flera partier dragit sig ur till förmån för partiet finns första gången på länge en reell chans att oppositionen vinner i Ungern. Det märks även på lokal nivå, där så kallade ”Tisza-öar” har uppstått runtom i landet.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Efter Flammans avslöjande om de privata donationerna till KD-toppen Alice Teodorescu Måwe menar flera politiker att hon måste lägga korten på bordet. ”Det väcker frågor om möjliga intressekonflikter”, menar Heléne Fritzon (S).

Förra veckan kunde Flamman avslöja att Alice Teodorescu Måwe tagit emot finansiellt stöd från en anonym donator för ”personliga säkerhetsarrangemang”. Upplägget har kritiserats av två europeiska organisationer som arbetar med frågor om transparens och intressekonflikter, såväl som flera svenska ledarsidor, bland annat Dagens Nyheter och Expressen.

Även flera svenska ledamöter i Europarlamentet reagerar nu på uppgifterna.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Med utgångspunkt i ett polskt uppror för självständighet och marxologen Timm Grassmans bok Marx gegen Moskau målar Rasmus Fleischer en bild av att Marx var våldsamt kritisk till Ryssland från i stort sett alla perspektiv. Att Marx var kritisk till tsar-Ryssland är knappast kontroversiellt, det var nog alla andra som deltog i mötet 1864 som är utgångspunkten för Fleischers artikel. Men artikeln innehåller en hel del försåtliga glidningar både i sin framställning av Marx syn på Ryssland och hans anarkistiska meningsmotståndares syn på det polska upproret.

Det egentliga syftet med artikeln förefaller att ta hjälp av Marx för att kritisera meningsmotståndare i synen på Rysslands anfall på Ukraina.

Att Proudhon var motståndare till att stödja den polska självständigheten verkar inte i första hand berott på någon historisk determinism utan på att han inte såg den som gynnsam för arbetarnas sak och att det riskera att utlösa ett storkrig. Det tidigare polska riket var ju inte detsamma som det vi kallar Polen i dag utan väldigt mycket större och var sedan ett århundrade delat mellan Preussen, Ryssland och Österrike. Inget av det som är dagens Polen låg i den ryskkontrollerade delen, utan det var stora delar av dagens Ukraina, Vitryssland och Litauen.

Jag förstår inte hur Bakunin kan framställas som en motståndare till det polska upproret. Han deltog i många av 1800-talets uppror. Han blev dömd till döden och satt i fångläger i Sibirien från vilket han flydde i historiens sannolikt längsta flykt via Japan, Panama, USA och England. Under årtionden pläderade han för en slavisk revolt mot de auktoritära styrena i Ryssland, Österrike och Preussen. Han engagerade sig i ett misslyckat försök att samla en väpnad styrka till stöd det polska upproret året innan mötet 1864!

Det egentliga syftet med artikeln förefaller att ta hjälp av Marx för att kritisera meningsmotståndare i synen på Rysslands anfall på Ukraina. Men Bakunin och Proudhon hade inte mer fel än Marx. I efterhand kan man konstatera att det var i Ryssland revolutionen skedde och att analysen att ”Ryssland” var den främsta reaktionära kraften som Fleischer tillskriver Marx visade sig felaktig. Alldeles oavsett, är situation så annorlunda att jämförelsen milt sagt är långsökt.

Kohei Saito, pekar i sin bok Marx i antropocen, på en helt annan och mer intressant sida av Marx intresse för Ryssland. Den äldre Marx var fascinerad av att Ryssland var det enda land ”där bykommunen levt kvar på nationell nivå fram till nu”. Han såg att dessa kommuner och bönderna kunde vara viktiga kärnor i det kommunistiska samhället. Han övergav därmed den deterministiska uppfattningen ett kapitalismen först måste nå sin fulla utveckling innan kommunismen skulle kunna genomföras genom proletariatets diktatur. Detta gjorde att Marx perspektiv kom närmare Bakunin och den ryska agrarpopulistiska narodnikirörelsen.

Här finns det nog något att lära för dagens vänster.

Svar direkt från Rasmus Fleischer:

Syftet med min artikel var att återge huvuddragen i Timm Grassmans aktuella och initierade bok om hur Karl Marx förhöll sig till Ryssland. I det ingår att belysa vissa paralleller mellan hans tid och vår, allra tydligast i frågan om Polens respektive Ukrainas självständighet.

Parallellerna är intressanta, inte för att Marx erbjuder något facit, utan för att skiljelinjerna inom dåtidens vänster nu framträder klarare med historiens kritiska distans. Av samma skäl vill jag även rekommendera den ukrainska marxisten Roman Rosdolskys klassiska studie om Friedrich Engels och problemet med de ”historielösa” folken, som varken tar ställning för Engels eller Bakunin, men visar varför de landade i motsatta positioner.

Jag är osäker på vilken oenighet, om någon, som faktiskt föreligger mellan Gunnar Rundgren och mig. Men jag kommenterar gärna ett par av punkterna han tar upp.

Ja, den äldre Marx blev djupt intresserad av den sociala dynamiken i Ryssland, inklusive dess äldre bygemenskaper. Men till skillnad från nationalromantiker som Alexander Herzen och Michail Bakunin, såg inte Marx dessa bygemenskaper som uttryck för någonting unikt i den ryska eller slavisk folksjälen, utan som en rest från ”urkommunismen”. Liksom i andra frågor instämde Marx här med en annan företrädare för narodnikirörelsen: Nikolaj Tjernysjevskij.

Däremot förblev Marx lika oförsonlig som tidigare mot det ”muskovitiska” arv han såg prägla den ryska statens politik. Exakt hur detta arv lever vidare i dag är en omfattande fråga som förtjänar en nyanserad diskussion. Klart är att det knappast eliminerades år 1917, utan tvärtom har omfamnats av pseudotsarer som Stalin och Putin.

Tim Grassman visar även hur den äldre Marx ”upptäckte” Ukraina som nation. Detta fick honom att förtydliga att Polens självständighet inte skulle innebära ett återupprättat stor-Polen.

Pierre-Joseph Proudhon och hans anhängare motsatte sig att arbetarrörelsen skulle ta ställning för ett självständigt Polen. Till skillnad från Marx ville de heller inte välja sida i det amerikanska inbördeskriget. Deras argument ekar än i dag. Det handlar inte om någon prorysk hållning, snarare om att polackernas kamp inte var ”gynnsam för arbetarnas sak”, som Rundgren skriver.

Läs mer

Genom att lusläsa Marx vill Kohei Saito hitta en socialism för ”klimatproletärer”. Foto: Frank Rumpenhorst/AP.

Kultur • 06 december, 2025

En grön Marx tittar fram

Av samma skäl kunde somliga argumentera för att Sydstaternas seger skulle ligga i arbetarnas intressen, eftersom arbetstillfällen i Europas textilindustri var beroende av det slaveri som levererade bomull. Att åter öppna flödet av fossilgas från Ryssland till Europa kan såklart också skapa arbetstillfällen och framförs vissa gånger rentav som ett vänsterkrav.

Samtidigt kan vi i dag se hur självutnämnda ”antiimperialister” tar ställning för regimen i Iran. De miljontals iranier och inte minst kurder som kämpar för att störta denna regim utpekas som hot mot ”stabiliteten”, eller blir rentav utpekade som agenter för USA och Israel. Även här går det att se paralleller till 1800-talet – och kanske allra tydligast i fallet Bruno Bauer, som en gång stått nära Marx, men rörde sig högerut i takt med att han började sätta allt större hopp till Ryssland. Grundproblemet i sådana fall var – som Grassman förklarar – den falska ”antiimperialism” som bara motsätter sig det imperium som för tillfället är starkast.

Diskutera på forumet (0 svar)

Ur förlusten av älven föddes en kampanda som förde Roland Boman till makten i kommunen vid polcirkeln. Flamman pratar lokalt entreprenörskap, bygemenskap och äter semla med Jokkmokks egen Gandalf.

”Det här har jag installerat”, säger Roland Boman och sträcker ut hela sina långa kropp mot taket och pekar ut några kopparrör som går längs med listen i lobbyn i Jokkmokks kommunhus.

Vi står vid kaffeautomaten. Det är alldeles stilla i huset och den enda vi möter är en städerska.

Sedan 2022 är Roland Boman kommunstyrelsens ordförande, en post han delar med Henrik Blind från Miljöpartiet. Själv leder han det lokala partiet Jokkmokks Framtid.

Det är en gnistrande morgon. Lugnet beror inte bara på att jag befinner mig i den folkglesaste kommunen i Sverige (0,3 invånare per kvadratmeter), utan på grund av lätt baksmällestämning efter Jokkmokks marknad. Att 60 000 människor har trängts på torget utanför fönstret förefaller otroligt.

Med sin längd, gråsprängdhet och sina eftertänksamma rörelser påminner Roland Boman om Gandalf. Och nog vet han att ta strid när det gäller. Under hösten var det han som utmanade Tidöregeringen med sitt historiska brevsvar ”Tack, men nej tack” på regeringens uppmaning till samarbete för återvandring. Brevet spreds snabbt och inspirerade till snarlika svar, vilket fick Sverigedemokraterna att hota med att dra in statsstödet.

Vi tar våra pappmuggar med kaffe och går in i hans kontor. Han placerar mig i en stol vid dörren och sätter sig själv framför sin dator.

Vad tänkte du om att Jimmie Åkesson lämnade marknaden efter att han sagt att Säpo hittat skjutvapen?

– Det där var bara ett sätt att få uppmärksamhet. Sådant är han bra på.

Men vad säger de lokala Sverigedemokraterna?

– Ingenting. De har ju lagt ned sig själva. De vet lika bra som vi att alla behövs i Jokkmokk. En av dem har dessutom en fosterson, en afghansk pojke som han håller av som sitt eget barn.

Folket. På sitt kontor har Roland Boman ett verk av Albin Amelin, arbetarrörelsens stora konstnär – en påminnelse om ett rödare förflutet. Foto: Paulina Sokolow.

Han syftar på Tor-Erling Andreassen, som tillsammans med partikamraten Mats Tikka fram till före jul företrädde Sverigedemokraterna i Jokkmokk. ”Det kommer inte finnas några som röstar på Sverigedemokraterna i Jokkmokk efter det här”, sade Tikka till SVT. När jag försöker att få en träff med honom, svarar han att ”det är överspelat”.

Marknaden är också förknippad med Nordens enda urfolk, samerna, något som ingen av politikerna som kom till marknaden ville prata om, vare sig Miljöpartiets Daniel Helldén eller Socialdemokraternas Magdalena Andersson, som båda var på plats. Säkert minst hälften av kommuninvånarna har på ett eller annat sätt samisk anknytning, bedömer Roland Boman.

– Alla samer har inte automatiskt intresse för urfolksfrågor, säger Roland Boman

– Däremot känner invånarna generellt en stolthet över Jokkmokk och invånarnas sammanhållning och entreprenöriella anda.

För Roland Boman var det vattenkraftfrågan som en gång fick honom att engagera sig politiskt. Utbyggnaden av Lule älv kallar han en ”miljömassaker”.

– Vattenkraften kallas fundamentet i svensk välfärd och industriutveckling. Nu när man tjoar högt om det här gröna och underbara så är det fortfarande kraftverken i Porjus och järnmalmsgruvan i Malmbergen det handlar om – och de byggdes för över 100 år sedan.

Han klickar fram två bilder på sin skärm. En kornig bild med två små pojkar på en grässlätt invid ett litet samhälle. Det var där han brukade fiska som barn fram till att älven dämdes och torrlades. På den andra bilden syns en gigantisk fåra av grus, älvbotten.

Det satte spår i den unge Roland. Men han hör inte till de utbyggnadsnegativa. Däremot blir han upprörd av hur bortkopplad staten är som samhällsbyggare i den del av landet som han menar bidrar mest.

Vattenfall. Sedan Vattenfall byggde Letsi kraftstation har Jokkmokk förlorat hälften av sina invånare. Foto: Paulina Sokolow.

Älven var hans paradis men uppväxten i Vuollerim, samhället som uppstod i samband med byggnationen av kraftverksdammen Porsi 1956–1961. Det som skaver är hur Vattenfall från att ha varit måna om en nära relation till befolkningen numera agerar som en koncern på den globala marknaden.

– Det finns ingen anledning att ha bråk om det i Sverige. Då blir man ju genast en rättshaverist. Men förut var Vattenfall ett lokalt företag. Nu har de dragit sig tillbaka från samhället.

Vad är era största frågor i valet?

Förut var Vattenfall ett lokalt företag. Nu har de dragit sig tillbaka från samhället.

– Det är de små, praktiska förändringarna som passar lokalsamhället. Sådant som får folk att stanna kvar eller till och med flytta hit. Som utbildning.

Roland Boman slår igen sin dator. Det är färdigsnackat. Nu ska vi ut i samhället i stället. Första stoppet med hans smutsvita Honda är industriområdet. Stolpen vid infarten visar namnen på en massa småföretag. Vi stannar till vid en orange industribyggnad, ståltillverkaren Swebor. De tillverkar väggplattor i skottsäkert stål. En produkt med stor efterfrågan i krigstider.

Diskutera på forumet (0 svar)

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

Han är aktiv i högerextrema sammanhang och dömdes 2021 för våld mot tjänsteman. Trots det har den 27-årige mannen presskort till riksdagen – som inte ens spärrades under en period då han utreddes för grov brottslighet. ”Det pekar på ett problem” säger Lena Hallengren, gruppledare för Socialdemokraterna.

En våldsdömd högerextremist har presskort till riksdagen, kan Flamman avslöja.

Kortet gäller fram till strax före höstens riksdagsval, och ger 27-åringen tillgång till stora delar av riksdagens lokaler under ordinarie arbetstid – från plenisalen till kaféer och restauranger.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En väntad formulering om stöd till ”Irans auktoritära regering” publicerades i Flamman den 8 mars. Tyvärr kan man inte förvänta sig mer av den så kallade vänstern i Sverige idag, som konsekvent använder den här typen av reaktionär felkaraktärisering av den antiimperialistiska positionen om Iran.

En mer rättvis beskrivning av vår position som anti-imperialister är följande: stöd till Iran och dess regering i kampen för nationell självständighet och överlevnad.

Men tyvärr verkar den moraliska och politiska progressiva positionen för delar av den så kallade vänstern vara att ropa på ännu ett lands regerings fall medan de möter brutal imperialistiskt angrepp på flera nivåer: politiskt, ekonomiskt, militärt. Det anses gott och rätt för många att åberopa att den enda staten som konkret (inte enbart retoriskt) står i vägen för imperialismens folkmordsrusning i Västasien ska störtas.

Det är inte för att det är en islamisk republikansk regering utan för att det är en antiimperialistisk regering som vi stödjer den.

Som en konsekvent anti-imperialistisk vänster, står vi inte bakom en sådan chauvinistisk, småborgerlig skenhelighet. Antiimperialistisk Aktions position är tydlig. Vi stödjer Iran och dess regering (såväl som Axis of Resistance) inte för att vi stöttar deras interna politik. Det är för iranierna själva att bestämma. Det är inte för utländska politiska entiteter att utropa vilken slags regering ett land förtjänar, särskilt inte när det landet slåss mot ett brutalt militärt angrepp. Vi stödjer Iran och dess regering på en geopolitisk nivå för att deras sak att kämpa mot imperialistisk aggression i Västasien är rätt. Med andra ord, det är inte för att det är en islamisk republikansk regering utan för att det är en antiimperialistisk regering som vi stödjer den.

Imperialismen är den primära motsättningen i vår värld idag, och den främsta pesten mot mänskligheten och dess överlevnad. Den stjäl resurser, den svälter människor, den invaderar länder, den utrotar nationer. Imperialismen lyssnar inte och kommer inte att lyssna på ord. Den behöver bekämpas materiellt. Om vi inte vågar utföra den faktiska striden själva, låt oss inte stå i vägen för de modiga och starka nog att göra det. Det minsta vi kan göra, i vårt bekväma hörn av världen, är att visa vår solidaritet genom att ropa ”Rör inte Iran!”, utan någon reservation och utan någon skam.

Läs mer

Biblioteket Carolina Rediviva i Uppsala ligger precis intill Engelska parken. Foto: Fredrik Persson / TT / Anders Wiklund / TT

Nyheter • 21 oktober, 2025

Aktivister avbröt seminarium – menar att Gaza osynliggörs

Vår rörelse lider av en decennier lång tradition av att ha rätt men krossas av såväl fiender som så kallade kamrater. Vi har inte glömt namnen på dem inom vänstern som utgjorde avgörande täckmantel för insatserna som ledde till återupprättande av slavhandel i Libyen eller mordet på en miljon irakier. För att Gaddafi och Hussein var förtryckare.

Just nu faller bomberna likvärdigt över iranska politiker och skolflickor. De kvävande sanktionerna slår mot alla samhällsskikt. Den som önskar en bättre framtid för Iran bör börja med att slåss för att häva sanktionerna och stoppa kriget. Att stödja Iran mot aggressionen är lika självklart som det var att stötta Algeriet och Sydafrika, även om Flamman upptäcker det något decennium för sent.

Replik

Antiimperialistisk aktion är en ung grupp, bildad förra sommaren. Ändå har jag redan hunnit intervjua dem vid flera tillfällen. När andra medier varit snabba att stoppa in dem i ett fack har jag velat höra vad de har att säga.

Texten försöker inte ”krossa” Antiimperialistisk aktion, utan består i stora drag av deras egna ord. Den ropar inte heller på någon regerings fall, och konstaterar att angreppet bryter mot folkrätten.

Däremot tillför den en relevant kontext, det vill säga att Irans styre är auktoritärt och våldsamt. Det står jag för till hundra procent.

Om Antiimperialistisk organisation känner sig ”krossade” av att få komma till tals i Flamman undrar jag vilket ord som passar bäst för att beskriva situationen för kurder, socialister och feminister i ayatollornas Iran.

Jacob Lundberg

Diskutera på forumet (0 svar)

Andreas Andersson

Kandidatstudent i filosofi och lingvistik vid Stockholm universitet och medlem i Antiimperialistisk aktion Stockholm

Mohammad Haydar

Magister i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, medlem i Antiimperialistisk Aktion Stockholm.

Tesfaye Woubshet Ayele

Doktorand i engelsk litteratur vid Stockholms universitet och medlem i Antiimperialistisk aktion Stockholm

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Sami Suliman, en hängiven aktivist, anklagas för antisemitism. Vecka efter vecka har han talat om Israels folkrättsbrott och det pågående folkmordet i Gaza – om förtvivlan inför det som sker inför våra ögon och om Europas och Sveriges ansvar.

Men i stället för att sakligt pröva Sulimans faktiska ord i relation till anklagelsen väljer Sokolow att förvrida, förstärka och sammanblanda dem med helt andra händelser som saknar koppling till det Suliman anklagas för.

Hon anklagar Suliman för antisemitism, trots att både hon och alla vi som var där hörde vad han faktiskt sade: han talade om sionister – inte om judar. Han talade om personer och politiska krafter som utövar makt.

Detta är inget annat än insinuationer utan belägg – en klassisk form av ’guilt by association’.

Att använda metaforen ”spindelnät” gör honom inte till antisemit. Att antisemiter ibland har använt samma metafor innebär inte att varje användning av den är antisemitisk. Om så vore fallet skulle stora delar av världens politiska språk behöva förbjudas.

Vi som har demonstrerat tillsammans med Suliman i över två år vet dessutom att han i tal efter tal – och de har varit många – gång på gång tydligt tagit avstånd från antisemitism. Han har konsekvent betonat att protesterna riktar sig mot Israels folkrättsstridiga politik – inte mot judar. Han har också återkommande framhållit att rörelsen består av kristna, judar, muslimer och ateister, förenade i övertygelsen om alla människors lika värde och i kampen mot alla former av rasism, inklusive antisemitism och islamofobi.

Ändå väljer Sokolow att kasta nya misstankar över både Suleiman och rörelsen genom att skriva: ”Det kan finnas fler incidenter och exakt allt som skanderats på svenska och andra språk har inte dokumenterats.”

Detta är inget annat än insinuationer utan belägg – en klassisk form av guilt by association. Den typen av murrig och spekulativ argumentation klargör inte debatten. Den förgiftar den.

Resultatet blir att fokus flyttas bort från Israels dokumenterade brott mot folkrätten och i stället riktas mot dem som protesterar mot dem. Falska eller ogrundade anklagelser om antisemitism används därmed för att misstänkliggöra en rörelse och enskilda aktivister.

Det gagnar varken kampen mot antisemitism eller kampen mot Israels folkrättsbrott.

Angreppet på Sami Suliman framstår därför inte bara som ett intellektuellt haveri – både för Sokolow och för Flamman. Det är också ett bidrag till en bredare kampanj för att delegitimera en röst och en rörelse som vägrar acceptera att folkrätten upphör att gälla när offren är palestinier.

Svar direkt från Paulina Sokolow:

Som jag skriver i såväl min senaste som tidigare kommentarer om palestinademonstrationerna, har de med tanke på krigets brutalitet och långvarighet i stort sett förlöpt problemfritt.

Motståndet är nödvändigt: det Israel ägnar sig åt måste fördömas med alla möjliga röster och plattformar. Denna hållning, som jag uttryckt offentligt från krigets första dag, har jag hållit fast vid. För det har jag också fått betala ett högt pris som svensk judinna i en miljö där Judiska församlingen stängt dörren för alla de som opponerat sig mot jämställandet av kritik mot Israel och antisemitism.

Just därför är det viktigt att reagera när antisemitismen visar sitt fula tryne, i synnerhet i en kontext där rasism minst av allt kan accepteras. Som barnbarn till offer för Förintelsen och barn till judiska flyktingar är jag välbekant med antisemitismens historia och dess troper, av vilka avindividualisering (alla heter ”Aron”) och spindeljämförelser är bland de mest flagranta. Att fallet nu tas upp tyder på att jurister gjort samma bedömning som jag.

Läs mer

Sami Suliman höll ett tal där han beklagade sig över ”de tre Arons” makt över Sverige. Foto: Skärmdump.

Kommentar • 13 mars, 2026

Åtalet mot palestinaarrangören är rätt – men kan också bli ett vapen

Så i stället för att försvara antisemitiska uttryck som nu även kommer att prövas, så hade jag önskat att ledarskapet hos denna viktiga rörelse haft förmågan att identifiera rasism och ta avstånd ifrån den, både för att vara inkluderande mot judiska kamrater och för att hålla fokus på kampen för ett fritt Palestina. Inte minst om man som Sami Suliman är arrangör för Sveriges största Palestinademonstration. Sedan Aron-talet förra året har han kört på i samma anda. I ett instagraminlägg, upplagt av kontot solidarity watch, håller han ett tal där han associerar fritt: ”Det är pedofiler, det är Epstein som styr, och det är Rothschild-familjen.” Sådana uttalanden talar inte till Sulimans fördel.

Dror Feiler anklagar mig för att ta fokus från rörelsens syfte. Jag skulle säga att det är Sami Suliman själv som gjort sig skyldig till precis detta. Det minsta man kunde begära är nolltolerans mot rasism. Det är rentav avgörande för denna viktiga rörelses överlevnad.

Paulina Sokolow

Diskutera på forumet (0 svar)

Dror Feiler

Aktivist och musiker, samt representant för Jews for Israeli Palestinian Peace och European Jews for a Just Peace.

Simona Mohamsson tar ut målvakten, Alice Teodorescus hemliga donationer, och Oscarsgalan snuvar Stellan Skarsgård. Samtal mellan Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg och Paulina Sokolow.

Grillen gästas av DN:s ledarskribent Max Hjelm som sörjer sitt tidigare parti.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Max Hjelm

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Maksim Nourala

Diskutera på forumet (0 svar)

Företagstopparna och folkrättsbrotten – nu ställs Lundin till svars i domstol

Anja Bergdahl

Det finns redan en klassallians – så bryter vi isär den

Skit i partierna – det är arbetet som räknas

Niklas Altermark

”Jag vet att Emmanuel Macron har sett mina memer”

Fanny Jönsson

Orbáns kulturkrig når nattklubbarna

Jonas Elvander

Politikerna om Teodorescu Måwe: ”Måste redovisa kontakterna”

Jacob Lundberg