På åtminstone ett sätt var år 2003 ett speciellt år i vår tid. Aldrig har så många människor över hela världen protesterat mot USA:s avskyvärda krig.
Under helgen den 14–16 februari 2003 demonstrerade människor över hela världen. Enligt beräkning var det runt tolv miljoner människor sammanlagt på alla världens kontinenter. Till de största demonstrationerna räknades London, Rom och Madrid med sina mångmiljonstarka marscher. Men även i New York, där stämningen var laddad och fientlig, skall nära en halv miljon människor ha protesterat. I Sverige var det cirka 150 000 människor som vandrade på gatorna i mer än 40 städer.
Att den 15 februari blev kanske den första globala massprotestdagen var inte en slump. Den brittiska antikrigsrörelsen bestämde sig tidigt under hösten 2002 för att ”stänga ner London” för att hindra brittiska trupper att lämna landet vid en tidpunkt då man trodde att kriget skulle starta. Så blev det inte riktigt, men det brittiska initiativet fick en global karaktär efter att det första europeiska sociala forumet i Florens 10 november 2002 beslutat göra den 15 februari till all-europeisk protestdag mot kriget.
Även till detta finns en förhistoria. Ända sedan det möte jag själv bevistade, i Dakar 29–31 oktober 2001, har den globala rättviserörelsen ställt kampen mot kriget som en huvudfråga. Inför mötet i den västafrikanska hamnstaden hade en allmänt hållen dagordning skickats ut – huvudsyftet med mötet var att utvidga kontakterna med afrikanska organisationer. Sedan kom den 11 september. Så fort delegaterna anlänt beslutades att kriget stod som nummer ett på dagordningen. Och den globala rättviserörelsen blev en global fredsrörelse, i Bernard Cassens ord riktad ”lika mycket mot den marknadsliberala fundamentalismen som mot den islamistiska”. Så agerar en rörelse med initiativ och självförtroende. Protester uppstår inte, de organiseras. Och denna rörelse har gång på gång visat sig värdig ledarskapet för det som kallats den ”andra supermakten”: opinionen mot kriget.
Sedan upptrappningen inför kriget böljade ett opinionskrig: varje tecken på framgång för krigskoalitionen försköt balansen för kriget, medan bombardemanget av uthålliga dissidenter i tidningar och TV tryckte den tillbaka. I början av februari vann fredsrörelsen med sina gigantiska demonstrationerna en första seger. Mediebevakningen rycktes med på ett synligt sätt. Vi skall minnas att både Expressen och Aftonbladet inför den 15 februari öppet stödde motståndet mot kriget. Annat ljud i skällan blev det när koalitionen intog Bagdad den 9 april, då kommentatorer fick håna fredsrörelsens varningar om ett utdraget krig. När sedan de utlovade massförstörelsevapnen aldrig dök upp och fler amerikaner föll offer för motståndskampen böljade det åter tillbaka. När nu Saddam Hussein enligt alla hittills rapporterade uppgifter tillfångatagits svänger det återigen. Det är alltså, mer än ett halvår efter ockupationens början, för tidigt att uttala sig om dess definitiva verkningar i det allmänna medvetandet.

Kommunalstrejken
Då är det något lättare att värdera vårens kommunalarbetarstrejk. Med de flesta rimliga mått måste dess resultat anses som ett misslyckande. Visserligen fick en del inom vård och omsorg högre påslag än annars. Men på det stora hela – särskilt inför LO:s i övrigt samordnade lönerörelse 2004 – kommer Kommunals medlemmar att fortsätta halka efter.
Det finns givetvis en hel del att i efterhand säga kring hur Kommunals ledning skötte strejken. Ur strejktaktisk synvinkel var det troligen ett misstag att inte trappa upp mer och i ett tidigare skede än vad som gjordes.
Ur styrkesynpunkt var det ett misstag att mer vända sig utåt mot den allmänna opinionen, som givetvis är synnerligen viktig, än att ta till vara den enda styrkan man kan vara helt säker på – nämligen medlemmarnas kamplust och kreativitet.
Ty det visade sig, och det ska definitivt inte Kommunal som förbund lastas för, att det fanns en hel del som på olika sätt skulle svika. Det handlade om fackförbund, särskilt Industrifacket och Handels, som i praktiken motarbetade Kommunal. Det handlade om politiker – också på vänsterkanten! – som inte kunde hålla ordning på prioriteringarna. Anklagelserna om strejkbryterier slog nog rekord.
Den sista punkten leder i sin tur vidare till en av få riktigt säkra lärdomar som finns från strejken: vi har glömt.
Sverige är ett land med en relativt ny tradition: en rekordlugn arbetsmarknad. Allmänheten, opinionen, politikerna, och även facket är på väg att glömma att en strejk handlar om direkt motsatta intressen, där de egna styrkorna måste mobiliseras maximalt och svagheterna döljas.
Välvilliga politiker kan vara en hjälp, men ord är ju å andra sidan gratis. Den ”allmänna opinionen” kan vara en vän, men då måste den göras till subjekt och inte bara mottagare.
Förenklat uttryckt måste ibland facket våga smutsa ner sina händer – och kunna kräva av andra att de åtminstone doppar fingertopparna. Full fart framåt.
Och ibland tvärtom, som i hamnkonflikten i USA hösten 2002. Där kunde hamnarbetarfacket ILWU vinna utan att själva driva konflikten. De tog det lugnt, höll ihop och inväntade att de halsstarriga arbetsgivarna skulle splittras.
Det handlar således om taktik och strategi. Och – återigen, oavsett vems ”fel” det var – en eller flera poster i Kommunals ekvation måste ha varit felräknade. För Kommunal, dess medlemmar och andra inblandade gäller att slicka såren och dra lärdom.

EMU
I Sverige utkämpades en storskalig strid om opinionen under kampanjen inför folkomröstningen mot EMU. Denna märkliga strid skulle komma att upprepa många av de karaktäristika som framträtt i den danska EMU-omröstningen i september 2000: en ekonomiskt, politiskt och organisatoriskt överlägsen ja-sida med nära nog hela det politiska etablissemanget på sin sida som trots, eller kanske på grund av sitt fantastiska utgångsläge format en osannolikt dålig kampanj.

Hur gick det egentligen till?
Ja-sidan inledde med tung ekonomisk argumentation. En rapport plockades fram från Svenskt näringsliv som skulle leda i bevis att ”strukturanpassningar”, ”stabilitet” och ”ett bättre företagsklimat” skulle ge så mycket som 100 000 nya jobb till landet. Samtidigt tillverkades en socialdemokratisk rapport som lovade 108 000 nya jobb till följd av ”välfärdspolitik”. Men den ekonomiska argumentationen smulades sönder av det faktum att hela euro-zonens tillväxt och arbetslöshetsnivåer sedan två år tillbaka såg betydligt mer deprimerande ut än utvecklingen i Sverige.
Den ekonomiska argumentationen försvagades av bilden av EMU som ett riskprojekt. I de rosa sidorna pågick ett stundtals underhållande munhuggande mellan klassiskt borgerliga ekonomer som inte tyckte att luftkalkylerna höll, och ja-sidans kampanjstab som tvingades till en högtflygande teknisk argumentation.
Reträtten från de stora löftena inleddes vid statsministerns tal i början av augusti. Nu ville Göran Persson inte längre lova något, trots att han var ”säker på att EMU ger fler jobb”. Istället ställdes den politiska argumentationen för det nya Europa i centrum: en linje som var dödsdömd med tanke på hur dåligt EU-federalismen förankrats i socialdemokratins egna led.
De bästa argumenten från ja-sidan kom de sista veckorna, när man gick över till en klassisk skrämseltaktik. ”Vad tror du är bäst för Sverige: samarbete eller utanförskap?”. Det visade sig dock att väljarna kände mest utanförskap med det samlade etablissemang som leende uppträdde på affischerna.
Om det svenska folket inte klarat av att läsa tidningen skulle den ekonomiska strategin kunnat lyckas.
Om det svenska folket bestått av fler folkpartister än socialdemokrater hade den politiska argumentationen hållit bra.
Om svenskarna känt en samhörighet med EU hade skrämselkampanjen kunnat lyckas. Men inga av dessa faktorer fanns på plats. Det avgjorde folkomröstningen.

När Anna Lindh brutalt och tragiskt mördades bara fyra dagar före omröstningen var det trots ja-sidans underläge, många som menade att det skulle innebära en ja-seger. Det slumpade sig emellertid så att detta bidrog till den slutgiltiga katastrofen för ja-sidan: den sista tv-sända debatten i TV4. I debatten deltog på ja-sidan endast borgerliga debattörer och ett svagt fackligt alibi från SACO. Debatten blev saklig och den tydliga höger-vänsterskala som kampanjmakarna på ja-sidan gjort allt de kunnat för att dölja framträdde i tydlig dager. Denna debatt visade med all önskvärd tydlighet att borgerligheten inte klarar sig utan uppbackning från socialdemokrater.
Nej-sidan, försvagad sedan det fanns en större folkrörelsen mot EU-inträde i början av 1990-talet vann denna omröstning genom att vara pålitliga, men också för att EU sedan 1994 visat betydlig mindre trevliga sidor än dess anhängare förespeglat.
När nu striderna om EU-konstitutionen träder ut ur skuggan av EMU-folkomröstningen finns det några saker som talar för att EU-kritikerna kommer att slippa två av ja-sidans triumfkort: hoten om isolering och vaga lyckokalkyler.
Liberala skribenter har inte sparat på krutet för att försöka förklara att svenskarna skulle bli ensamma om att ställa sig utanför Europaprojektet och att det svenska kynnet var provinsialistiskt, bakåtsträvande och främlingsfientligt. Nu växer missnöjet med EU-projektet över hela kontinenten. En stor undersökning som publicerades i Flamman i september visade att 56 procent av invånarna i åtta euroländer menade att euron varit mer negativ än positiv för deras länder.
Denna opinion bekräftas nu i den officiella Eurobarometern: endast 48 procent uppfattar EU-medlemskap som ”en bra sak”. Samtidigt har de sociala rörelserna vaknat och deklarerat ett tydligt nej till EU-konstitutionen. Det kommer inte någonsin mer att gå att framställa den svenska vänstern som den enda EU-kritiska i Europa.
Med konstitutionen försvinner även något annat viktigt: drömmen om det solidariska EU.
EU-federalisterna har hittills kunnat erbjuda en rad fantasier om EU:s framtida utveckling, vanligen kallade Europatanken. Då utvecklingen inte alls motsvarat dessa visioner har visserligen förtroendet för federalismen långsamt vittrat ned.
Men nu finns en definitiv punkt att mäta visionerna emot: en bindande konstitution som övertar suveräniteten från de nationella lagstiftningarna. Det sammanbrott som skett denna vecka har gett EU-kritikerna mer tid för att mobilisera.

Sjukhusprotester
Medan folkomröstningen kunde ge ett klart besked fortsatte en av landets allvarligaste kriser: sjukvården. Landsting efter landsting, kommun efter kommun skar ned på vård och omsorg.
I medierna hamnade fokus snabbt på lokala politiker och svaren var givna, som på förhand koreograferade: – Det finns inga pengar.
Men var inte detta snarast en riksfråga? Det var ingen slump att vågen av nedskärningar skett några månader efter den vårbudget som regeringen och dess stödpartier gjort upp om hösten 2002 och som orsakat ett mindre uppror inom vänsterpartiet.
Det är fullt möjligt att det behövs en viss förhandlingsstyrka för att sätta sig upp mot regeringen. Mest högljutt kom kraven i alla fall från Stockholms län, som ansåg att skatteutjämningssystemet var stötestenen för regionens ekonomi.
På lite mer undanskymd plats har konflikten varit synlig. Landstingsförbundet kritiserade under hösten regeringens sätt att räkna och menade att det nu hamnade om ett löftesbrott.
Det gamla löftet om att sjukvårdens andel av BNP skall upp till tio procent kräver en nivåökning på 25–30 miljarder. Men nu innebär regeringens politik sparkrav på 200 miljoner nästa år, menade Lars Isaksson på Landstingsförbundet.
Politiskt finns några hinder för att ta ett större grepp över sjukvårdsproblematiken.
Ett första är den nivåmässiga splittring som tillåter olika prisnivåer, servicenivåer och kommunalt självstyre när det gäller att tillgodose dessa grundläggande behov.
Splittringen skapar också förvirring eller, om man vill vara lite mer elak, möjligheter till bedrägeri.
Ty samtidigt som staten meddelar att man höjer anslagen till kommunerna, sparar staten genom att inte skriva upp anslagen till kommunerna i paritet med inflation och lönehöjningar. Men de politiska konflikterna får tas på lägre nivå.
Ett andra problem är att direkta privatiseringar, och indirekta privatiseringar som gjort vårdinrättningar beroende av bemanningsföretag, gjort kontrollen av kostnader omöjlig.
Om sjukvården skall förbättras kan detta inte göras enbart genom att mer pengar pumpas in.

Avslut
Som ett studium i hur opinioner skapas och lyckas genomdriva sin agenda är det år som gått ett rikt exempel. Alla de proteströrelser som återuppväcktes i år har sina historiska föregångare. Fredsrörelsen, som inte varit så stark sedan Vietnamkriget, har gått på sparlåga under de senaste decennierna. Den EU-kritiska rörelsen, som mer eller mindre föll samman åren efter Sveriges inträde i EU är fortsatt svag, medan opinionen mot EU är lika stark idag som 1994.
Märkligt nog är kanske den sämst organiserade av alla dessa opinioner, rörelserna mot nedskärningar. Protester mot nedskärningar har det funnits gott om, men utan ens ett nationellt nätverk.
Om det är något man kan säga om detta, så är det först att dessa rörelser, liksom Göteborgsprotesterna 2001, tycks försvinna lika fort som de uppstått.
De är rörelser i den ursprungliga betydelsen: tillfälliga opinionsyttringar, snarare än i den senare varianten av permanenta organisationer. De försvagas av att partier och fackföreningar inte orkar hålla uppe ett arbete i dem. Men det kanske också finns en verklig skillnad mellan dem.
Medan fredsrörelsen och den EU-kritiska opinionen trädde in i opinionskriget på nationell nivå och med hjälp av naturliga slutpunkter för mobiliseringar – krigsutbrottet och folkomröstningen – fick protesterna mot sjukhusnedskärningar förbli spridda och ofta utan stöd från fackföreningar och partier, utöver begränsade lokala avdelningar.
I backspegeln vet vi kanske inte ens om var och när de har skett.
Låt oss göra ett tankeexperiment. Om vi skulle hålla en folkomröstning om vilken nivå på sjukvården som skall gälla i Sverige: hur stor chans är det att befolkningen skulle acceptera en den långsamma nedgång som nu sker? Minimal, skulle jag säga.
Men i dagsläget sitter även arbetarrörelsens partier och administrerar nedskärningar för att det saknas alternativ.
Om det är något detta år visar är det att rörelser fortfarande år 2003 har förmågan att mobilisera och göra sin röst hörd i den värld vi lever i.
Men kanske lika mycket, att det tar längre tid än ett år att forma den fasta punkt av enighet som krävs för att rubba världen.