Signerat Toppnamn från miljöpartiet och socialdemokraterna sammanstrålar för ett seminarium på natursköna Bommersvik. På agendan står bland annat diskussioner kring gemensam värdegrund. Miljöpartiets ledning går ut på DN debatt och säger sig vilja ”samarbeta med socialdemokraterna i alla frågor”. Med en sant avpolitiserande gest avfärdar man politikens ”höger-vänsterlåsning” som en ”chimär”.
Politiken förläggs till mitten och konfliktperspektivet lyser med sin frånvaro. Kvar står vi med en regeringsmakt och dess stödtrupp som nöjer sig med riskadministrering, vilket onekligen får sägas passa miljöpartiet som handen i handsken. Partiet som säger sig vila på en grön ideologi men inte förmår sätta miljöperspektivet i ett systemkritiskt sammanhang. I miljöpartiets värld upphör politiken att vara en fråga om strid mellan olika intressen. För vem bryr sig inte om miljön när det blir så harmlöst att vara miljöaktivist? Devisen tycks vara att om vi förändrar lite här och lite där så syns det inte att vi egentligen inte förändrar någonting alls, utan bara agerar i enlighet med den rådande (a)politiska ordningen. Medan miljöpartiets partitopp pudrar maktens kalsonger i sin iver efter regeringsposter blåser det vänstervindar bland partiets gräsrötter. Enlligt undersökningen Väljare. Svenskt väljarbeteende under 50 år, av Sören Holmberg och Henrik Oscarsson, går miljöpartiets väljare mot vänster. Demokratin måste byggas underifrån, skriver språkrören men förbigår sina egna väljares önskemål.

Miljöpartiet ställer krav på ministerposter och vänsterpartiet kontrar med att i en utvärdering anklaga miljöpartiet för att sätta politisk makthunger framför ”etik och allmänna samhällsintressen”. Och så är vi där igen. Konfliktlinjerna förskjuts från att handla om antagonistiska samhällsintressen till att vara en fråga om ”etik” och ”allmänna” samhällsintressen. Det var ju tur att vi är begåvade med så etiskt förträffliga ledare. När vår kritik börjar röra sig in på motståndarens ideologiska planhalva och anammar deras ideologiska termer minskar vi per automatik vårt spelrum. ”Frågan är hur länge vi ska övningsköra”, uttalar sig Karin Svensson Smith i Svenska Dagbladet. Budskapet är glasklart. Vi måste visa oss mogna ansvaret och visa att vi växt ur de ideologiska tvångströjor som hindrat vår utveckling till ett moget och ansvarsfullt parti. Men om alternativet som ges till att övningsköra är att sitta i patriarkens baksäte längs med motorvägen är det dags att inse att valet mellan de två är den verkliga chimären. När det ”mogna” och ”rumsrena” handlar om att rätta sig i ledet är det dags att visa att Rosenbads bortsopade avskräde stinker på någon annans bakgård.
Väljarna fråntas möjligheten och rätten att bestämma inriktningen på politiken när den rödgröna röran visar sig vara en formlös och färglös spottloska. Att visa sig vuxen en sådan situation är att slå hål på det ideologiska ramverk som begränsar det nuvarande politiska spelrummet. Det är att utgöra ett faktiskt alternativ.