”I morgon är valet ert. Men egentligen har ni inte något val. Ni kan nämligen bara välja mellan smärtsamt förnuft och full undergång”. Denna utpräglat liberala hälsning tryckte den inflytelserika tyska tabloidtidningen Bild i ett brev till det grekiska folket, dagen före valet i söndags.
Det arroganta budskapet är en avslöjande illustration av hur de upphöjda försvararna av dagens kapitalism ser på folkstyrets optimala räckvidd. Samtidigt är det sant att det förnuftiga valet är smärtsamt, men det oförnuftiga katastrofalt. Vad som är det ena och det andra har dock Bild fått om bakfoten.
Den pågående nedskärningspolitiken i Grekland har redan gett fem påföljande år av krympande ekonomi. Det innebär fler sammanhängande kvartal med nedgång än under den stora depressionen i USA i slutet av 1920-talet och början av 30-talet. Arbetslösheten är över 20 procent, bland ungdomar runt 50. Var fjärde grek befinner sig nu under fattigdomsgränsen. Sjukvården kollapsar, skolor havererar, infrastrukturen förfaller.
Det är alltså denna politik som den så kallade trojkan – EU-kommissionen, Internationella valutafonden (IMF) och Europeiska Centralbanken (ECB) – önskar att grekerna ska föra ännu mer av.
En sådan utveckling innebär givetvis att det blir allt tyngre att betala av de lån som europeiska banker har tjänat gott på att ge den grekiska staten. Trojkan själv räknar med att nedskärningar och privatiseringar till trots, så ska statsskulden sjunka från dagens 163 procent av BNP till strax under 120 procent av BNP år 2020 – vilket fortfarande skulle innebära stora årliga räntebetalningar ur en sargad statskassa. Då ska man komma ihåg att IMF vid sin överenskommelse med Grekland 2010 också räknade med att skulden fortsätta öka, men inte lika mycket. I den kalkylen låg att arbetslösheten skulle öka till 14 procent och hålla sig där i cirka fem år. Vi vet redan nu att det har blivit värre – just på grund av de nedskärningar som ingick i överenskommelsen.
Den ”sparpolitik” som påtvingas Grekland pressar fram en avmodernisering av ekonomin. Människor drivs ut i en arbetsintensiv, lågproduktiv, och ofta grå eller svart tjänstesektor. På en del håll har man börjat med lokal byteshandel.
Naturligtvis blir kostnaderna för att stora delar av en hel generation står utanför den reguljära arbetsmarknaden enorma, i form av sociala spänningar men också förlorad kompetens och produktionskapacitet.
Vad det kostar när grekiska familjer av ekonomiska skäl ger bort vårdnaden om sina barn till fosterhem är svårt att säga, men ”förnuftigt” är det svårt att kalla det.
Mot detta ställde den grekiska vänsterkoalitionen Syriza ett ekonomiskt program, vars implementering faktiskt skulle ha inneburit ett första seriöst försök att aktivt motverka krisen och vända den till strukturella förbättringar.
Skuldbetalningarna skulle frysas, en internationell kommission gå igenom den samlade skulden och stora avskrivningar göras med utgångspunkt i en legitimitetsbedömning. Betalningssystemet skulle säkras genom en nationalisering av banker, istället för att man kastar pengar i bottenlösa (men inte herrelösa) hål. En tydligt progressiv skattepolitik skulle införas, med ett egendomsregister som skulle möjliggöra beskattning – eller för dem som försöker fuska, konfiskering – av de rikastes förmögenhet (som är mycket stor). En industripolitik för att omstrukturera näringslivet föreslogs. Man ville förstärka arbetslöshetsunderstödet och bygga upp ett heltäckande socialförsäkringsnät.
Så kunde resurserna i ekonomin användas produktivt istället för att malas ned i den stora finansiella härdsmälta som knappast skapats av grekiska sjuksköterskor och lärare.
Massiv skrämselpropaganda – inhemsk och utländsk – hindrade Syriza från att nå ända fram. Men Greklands politiska karta har ändå ritats om. Det finns nu en stark och reell parlamentarisk opposition. Folk har mobiliserats och tänkt till. En väg framåt är presenterad.
Den vägen bör studeras långt utanför Grekland. För frågan är inte om de krediter som byggts upp i finanssektorn, och som nu övervältras till statskassorna i land efter efter, kommer att behöva skrivas av massivt. Frågan är på vems villkor. Och i förlängningen: om Bilds beskrivning av valmöjligheter ska vara hela den europeiska demokratins öde.
