Jag letar fram artikeln på SVT Debatt igen. Uppmärksamheten kring det friande våldtäktsmålet vid Lunds tingsrätt har lagt sig, men jag kan inte få historien ur mina tankar. Jag skrollar ned till sista raden. Där. Domare Ralf G Larsson söker känslomässig förståelse för att ha friat mannen trots att kvinnan sagt nej. Han talar direkt till läsaren: ”Nästa gång handlar det om din son eller din bror som sitter i domstolen, och då vill du säkert att domaren inte ska falla undan för det massmediala trycket.” Jag hajar till, precis som förra gången jag läste det. Är det inte lite magstarkt att skriva så? Att det nästa gång skulle vara någon av mina söner?
Tanken känns främmande. Att mina barn skulle bli vuxna, få finnar och bli åtalade för våldtäkt. Nej, det skulle inte hända. De är fina killar. Förmodligen tänker alla föräldrar så. Våldtäktsmannen, det är någon annan. Inte min grabb, inte min bror, inte min pappa. Vi tror gott om dem vi älskar. Men någons barn måste förövaren vara. Alla känner vi en kvinna som blivit utsatt för våldtäkt. Då borde vi rimligtvis även känna en våldtäktsman. Så ja, Ralf G Larsson, nästa gång kan det vara någon vi känner som sitter i domstolen.
Men Larsson går ett steg längre än så. Han tar det faktumet att vi kan känna gärningsmannen som intäkt för att vi ska nöja oss med beskrivningen att domarna bara gör sitt jobb och följer lagen när de frikänner. Om domare blir skrämda och börjar anpassa sig till det ”massmediala trycket” skulle det vara ett sluttande plan, menar han. Med andra ord, lagmännen lägger sig för tokfeministerna, din son ligger risigt till. Men ingen har hävdat att domare inte borde döma i enlighet med lagen. Det som lyfts är att lagstiftningen borde ändras så att grunden för all sex är samtycke. Kritik har också riktats mot det orimliga i att man efter man går fri från fällande våldtäktsdom, till och med i de fall då kvinnan sagt nej. Något står fel till när alltför många domare väljer att lita blint på män som menar att de ”inte förstod” att kvinnan inte ville. För hur svårt kan det egentligen vara att tolka vad ett nej betyder? De flesta killar vet vart gränsen går. Om domare kunde ta till sig av kritik och därefter gå en grundkurs i genusfrågor skulle inte det innebära ett ”sluttande plan” utan vara ett steg i rätt riktning.
Initiativtagarna till kampanjen Fatta, som fått uppmärksamhet för sitt krav om samtyckeslagstiftning, skrev en hyllad debattartikel. ”Ingen föds till våldtäktsman”, skrev de. ”Samhället skapar våldtäktsmän och samhället kan också förhindra detta.” Orden ger mig tröst och styrka. Samhället kan förhindra att fler män blir förövare. Det är en viktig utgångspunkt för en feministisk kamp. I framtiden har förhoppningsvis alla våra söner lärt sig att respektera sina kvinnliga medmänniskor. Tills dess behöver vi domare som skipar rättvisa och dömer personer för brott de gjort sig skyldiga till. För den principen finns det inga undantag, inte ens för personer vi håller kärt.
Förövaren är alltid någon annans son
Vi behöver domare som tar till sig av kritik och utbildas i genusfrågor.