Maria Oskarsson, statsvetare på Göteborgs Universitet har forskat om kvinnor som väljare. Hon tror att det är v, mp och s som skulle förlora röster.
– Det är där de feministiskt orienterade väljarna finns. Enda möjligheten annars skulle vara att locka med sig mittenväljare, men då måste man föra en mer begränsad agenda. Då handlar det om rättighetsbetonade frågor: sexualiserat våld, kvotering, möjligen löneskillnader och föräldraförsäkring. Så fort du går in på offentlig sektor, EU eller kärnkraft blir det problem med mittenväljarna.
Vad kommer att hända om det blir ett nytt feministiskt parti till vänster? Blir det ett manligt och ett kvinnligt vänsterparti?
– Svårt att säga, men det skulle bli konkurrens om samma röster tror jag. Och då kommer nog tendensen att bli sån. Sedan kan det ju innebära att båda partierna hamnar under fyra procent, och det är ju inte så smart.
Kan man inte lika gärna tro att de som röstar på v och mp är nöjda för att deras frågor och värderingar redan är representerade där?
– Oerhört svårt att säga. Visst kan det vara så, men det argument som kommer slå igenom är att det händer så lite. Det handlar om frågornas plats på agendan.
Många av de kvinnor vi talar om inom vänsterpartiet har också en arbetarklassposition i samhället. Vad tror du är den viktigaste dimensionen för dem?
– Vet inte. Det finns nog ett missnöje både på klass och könsbas så att säga.

Gissur Erlingsson, doktorand vid Lunds univesitet har forskat kring nya partier, hur och varför de uppkommer.
– I nio av tio fall är det folk som varit aktiva i andra partier och inte får tillräckligt utrymme eller gjort sig omöjliga där: de vill skapa en ny plattform. Förmodligen är det den vanligaste bakgrunden.
Det är få nya partier som lyckas – varför tror du att det är så?
– Egentligen skall vi vara överraskade att vi har sett så få nya partier. Fram till 1988 då kristdemokraterna och sedan ny demokrati lyckades ta sig in hade vi samma fem partier i riksdagen. Det berodde på den starka väljaridentifikationen. Men nu tror jag att den barriären är bruten. Nu uppträder väljarna mer som kunder – de kan tänka sig att byta om inte varan passar.
Vad är det som behövs för att starta ett nytt parti och komma in i riksdagen?
– Mycket beror på media. Media betyder mer idag än för 25 år sedan. Om medierna inte vill ta in en krävs det mycket resurser för att få uppmärksamhet. Men det här partiet har utmärkta möjligheter – kända personer och ett medieklimat som är öppet för frågorna.

Vad tror du om möjligheterna att starta ett feministiskt parti?
– Möjligheterna är goda – den finns ett underlag, en efterfrågan. Men det det kommer an på sen är att några personer tar tag i det och tar en ekonomisk och personlig risk att det misslyckas.
Varifrån tror du ett feministiskt partis väljare kan komma?
– Det är ett ständigt problem för kvinnorpartier, liksom för miljöpartier. Det här är frågor som skär genom andra skalor. Det finns en stor risk att man skrämmer bort folk med en enad plattform. Samtidigt är det nödvändigt för ett parti skall kunna hålla ihop. Nu verkar det ju av organisatoriska skäl vara ett vänsterscenario vi talar om. Men om jag var partistrateg för ett feministiskt parti skulle jag vara noga att inte skrämma bort s- och fp-kvinnor. Det är där de stora väljargrupperna för ett sånt här parti finns. En annan sak som talar för att göra det till ett mittenparti är att v och mp redan har tagit in mycket av de här frågorna och att man får en röstsplittrareffekt. Det verkar märklig och korkat att starta ett nytt feministiskt parti på vänsterkanten.
Men med så svåra problem att definiera vilken feminism man skulle välja, skulle ett sådant parti hänga ihop?
– Nej, jag tror inte det … Det beror förstås på vilka som leder det.