Utrikes 26 mars, 2018

Första gången som fars

När egyptierna går till valurnorna i dag står valet i praktiken mellan president al-Sisi och president al-Sisi. Sju år efter revolutionen är demokratin strypt och den ekonomiska situationen värre än någonsin. Det enda positiva är att den auktoritära regeringen tycks oförmögen att lösa de problem som gav upphov till revolutionen.

– Det har funnits de som bett oss fortsätta kampanjen och de som bett oss att dra oss ur. Det är inte en lätt att svika medborgarnas förtroende, men den här valprocessen har förgiftats fullständigt. Det som skett är inte värdigt Egypten.
Med de orden kastade Khaled Ali, den sista återstående oppositionskandidaten i årets egyptiska presidentval, till slut in handduken för knappt två månader sedan. När han drog tillbaka sin kandidatur var det inte bara för att flera personer ur hans egen kampanj arresterats och utsatts för hot. Det som slutligen avgjorde saken verkar ha varit behandlingen av de andra oppositionskandidaterna. När generallöjtnant Sami Hafez Anan, knappast känd för sina progressiva åsikter, i slutet på januari sade att han tänkte ställa upp i valet greps han inom ett dygn. Han sitter fortfarande fängslad på hemlig ort. Utan ett spår av ironi meddelades det att han står åklagad för att ha kandiderat utan att fråga militären om lov.

Khaled Fahmy, känd egyptisk dissident – för närvarande i exil – och professor i mellanösternkunskap vid universitet i Cambridge har inte heller mycket till övers för valprocessen.
– Det sätt som valen organiserats på är mycket avslöjande. Så fort någon oppositionell figur offentliggör sin kandidatur, eller ens antyder att de kanske skulle vilja ställa upp, så fängslas de. Det gäller till och med välkända politiker som Aboul Futouh (liberal islamistisk kandidat som kom på fjärde plats i valen 2012). Det här är inget val, det är en fars.

I nuläget finns alltså i praktiken enbart en kandidat: den sittande presidenten Abdelfattah al-Sisi, med bakgrund i den militära säkerhetstjänsten. Från sin position som försvarsminister (en post som i Egypten alltid tillsätts av militären själv) under det år mellan 2012 och 2013 då Muslimska brödraskapets och dess president Muhammad Mursi styrde Egypten orkestrerade han en militärkupp. Kuppen utfördes i ”folkviljans” namn – och det råder knappast något tvivel om att missnöjet med Brödraskapets regim var mycket utbrett. Men de som hade hoppats att detta skulle kunna innebära en ny chans till demokrati för Egypten tvingades snart inse att de kastats ur askan in i elden. När det kom till kritan såg al-Sisi i stället till att bli utnämnd till fältmarskalk och överbefälhavare och tog i praktiken över makten bakom kulisserna. Inom ett år hade han valts till president i ett val där han enligt de officiella siffrorna fick 97 procent av rösterna.
Sedan dess har han styrt landet med järnhand. Bara under det första året efter kuppen i juli 2013 fängslades mer än 40 000 personer. I konfrontationer med de som stödde den tidigare presidenten dödades flera hundra demonstranter inom loppet av några dagar. I ett uppmärksammat rättsfall som följde på sammandrabbningarna dömdes 1 212 personer till döden, enligt åtalet alla för att ha dödat en och samma polisman.

Men det var långt ifrån bara islamister som drabbades av den nya regeringens repression. Med stöd i den nya så kallade ”demonstrationslagen” (Qanun al-Tathahur) förbjöds alla folksamlingar på fler än tio personer. Maxstraffet: sju års fängelse. En av de hundratals aktivister som flera gånger gripits och fängslats under den nya lagen är aktivisten och juristen Mahienour al-Masry.
– Regimen förlitar sig på rädslan för terrorism för att tysta folket. De hävdar att de erbjuder stabilitet och det är därför de måste inskränka våra fri- och rättigheter, säger hon.

Revolution och kontrarevolution

Natten till den 28 januari 2011 stängde den egyptiska regeringen av internet och posterade säkerhetsstyrkor över hela landet. Stora demonstrationer hade vid det laget pågått i flera dagar, och planen från regeringens sida var uppenbarligen att kväsa protesterna i sin linda.
Listan över demonstrationer för demokrati och social rättvisa som brutit samman under trycket från regeringens repression var redan lång: de berömda brödupploppen 1977, de våldsamma strejkerna inom polisen under 1980-talet, protesterna mot markprivatiseringarna på 1990-talet, den så kallade Kifaya-rörelsen och de stora strejkerna i textilindustrin under 00-talet.

De flesta socialister (och det fåtal liberaler) som fortfarande motsatte sig militärens styre valde antingen att propagera för bojkott, hade resignerat eller lämnat landet eller satt helt enkelt i fängelse

Men den här gången blev reaktionen den rakt motsatta. Av orsaker som fortfarande är svåra att greppa fullständigt reagerade folkets breda lager, från kåkstäderna i Imbaba till rikemansbarnen i Heliopolis, genom att gå ut på gatorna snarare än att låta sig skrämmas. Demonstrationerna den fredagen blev de största som landet någonsin upplevt, med miljontals deltagare. Under resten av de legendariska så kallade ”arton dagarna” – mellan den 25:e januari och 11:e februari – lamslogs sedan hela landet av jättelika protester och strejker. När president Hosni Mubarak till slut avgick tycktes det som om Egypten, för första gången på decennier, kunde vara på väg att lämna diktatur och förtryck bakom sig.
Sju år senare är militären åter vid makten och situationen, enligt människorättsorganisationer som Amnesty och Human Rights Watch, värre än den någonsin var under Mubarak eller hans föregångare. I centrala Kairo syns få spår av den så kallade Januarirevolutionen. De väggmålningar som tidigare prydde husväggar över hela staden, och som uppmanade alla att alltid minnas revolutionens martyrer som dött för friheten, är övermålade. I stället är staden insvept i gigantiska banderoller med budskap om att stödja president al-Sisi.

Det redan lätt surrealistiska intrycket av en valkampanj där det bara finns en kandidat förstärks av det faktum att banderollernas avsändare nästan aldrig är al-Sisis valkampanj själv. I stället undertecknas budskapen av ”Muhammad Sabyrs export- och import”, ”Tahrirs elektronik och järnhandel”, ”All-egyptiska försäkringsbolaget” och så vidare; vart och ett är ett företag som har sina butiker eller kontor i byggnaden som banderollen hänger från. Man får anta att tanken från regeringens sida är att ge intryck av ett massivt folkligt stöd, och från deltagarna att bevisa att just de är regimens mest hängivna anhängare i just det kvarteret.
Brutal repression, bristfälliga demokratiska institutioner som undergrävts av decennier av tyranni, geopolitik, desperat fattigdom för folkflertalet. Förklaringarna till att revolutionens löften tycks ha gått om om intet är förstås många och svåra att redogöra för. Något som ofta glöms bort i ekvationen är som Gilbert Achcar, professor i utvecklingsekonomi vid SOAS-universitetet i London, påpekat den katastrofala vanan hos delar av den egyptiska vänstern att försöka spela ut de konkurrerande aktörerna – det islamistiska Muslimska brödraskapet och den diktatoriska militären – mot varandra.
2011 trodde vänstern att man kunde lita på att militären skulle leda landet till demokrati. När de 2012 tycktes ovilliga att lämna ifrån sig makten vände man sig i stället till Brödraskapet som allierad mot militären. När Brödraskapets styre blev allt mer repressivt tog man 2013 återigen militären till hjälp för att göra sig av med Brödraskapet. Konsekvent har man förlitat sig på sina allierades välvilja, snarare än att erbjuda ett verkligt oberoende alternativ.

Att bojkotta eller inte bojkotta?

När årets presidentval närmade sig var det få som förväntade sig särskilt mycket. De flesta socialister (och det fåtal liberaler) som fortfarande motsatte sig militärens styre valde antingen att propagera för bojkott, hade resignerat eller lämnat landet eller satt helt enkelt i fängelse. Oförmågan att i tid etablera en tredje väg, bortom islamism och militärstyre, innebar att förhoppningarna om att kunna få genomslag redan från början framstod som små.
Den minoritet som trots allt valde att försöka sig på en kampanj fylkades bakom kandidaten Khaled Ali, en välkänd människorätts- och fackföreningsadvokat och representant för de krafter som ännu slåss för revolutionen och dess krav på ”Bröd, frihet och social rättvisa”. Mahienour al-Masry var en av de som arbetade för Khaled Alis kampanj.
– Jag har aldrig sett val som ett självändamål och tidigare har jag ofta förespråkat bojkott. Men efter att jag kom ut ur fängelset såg jag att det trots allt fanns många som stödde oss, och att det kunde göra det möjligt för oss att enas och visa att det fanns ett tredje alternativ, bortom Brödraskapet och al-Sisi.

Trots att de hela tiden pratar om att de bekämpar terrorism och erbjuder stabilitet är landet osäkrare och instabilare än någonsin

Efter att Khaled Ali nu dragit sig tillbaka återstår bara en kandidat förutom al-Sisi: Musa Mustafa Musa, kandidat för Wafd-partiet (ett av Egyptens äldsta partier som dominerade landets politik mellan 1920- och 50-talet). Hur mycket av en oppositionskandidat han egentligen är kan betvivlas: i augusti förra året var det hans officiella facebookprofil som skapade en av de första stödsidorna för al-Sisis presidentvalskampanj och i en intervju efter att han offentliggjort sin kampanj sa han att han i själva verket vore glad om al-Sisi vann valet.
– Regimen hanterar i praktiken valet som en folkomröstning: för eller emot presidenten, säger Khaled Fahmy. De vill förstås upprätthålla auran av att det finns mer än en kandidat. Men i praktiken har de tagit bort alla förutsättningar för demokrati – yttrandefrihet, pressfrihet och så vidare. Det enda som återstår är rätten att lägga en valsedel i en valurna. Det är inte dimuqratiyya, det är ”sunduqiyya” (ungefär: urnokrati).

Paradoxalt nog är detta ett långt ifrån optimalt läge för den sittande presidenten. Att al-Sisi skulle förlora valet är förstås otänkbart, men så fort valet faktiskt förvandlas till en ren folkomröstning om hans person riskerar planen att slå tillbaka på honom själv. Valdeltagandet har stadigt sjunkit sedan de första fria valen efter revolutionen 2011. I de första parlamentsvalen röstade mer än 50 procent. I de senaste valen var den siffran 28 procent. Om det återigen skulle bli så lågt, eller till och med sjunka ytterligare, skulle det bli ett hårt slag mot presidentens anspråk på att agera landsfader. Att förfalska ett valresultat är ganska enkelt – att dölja tomma vallokaler är svårare.

Med undantag för den allestädes närvarande anti-terrorism-retoriken är följaktligen också det mest påtagliga med al-Sisis valkampanj bristen på politiska slogans. I stället uppmanar banderollerna, tidningsannonserna och tv-reklamen helt enkelt folk ett göra sin plikt och gå och rösta: ”Gå ut! Delta! Ditt land kallar dig!”, ”Vi är med dig! För Egypten!”, ”Vi har påbörjat en resa, med dig kommer vi att nå vårt mål!”. Presidentens officiella slogan är, på klassiskt Berlusconi-manér, ”Leve Egypten!”

En framtid bortom militären?

Så hur ser framtiden ut för Egypten? Finns det inget annat att hoppas på än ytterligare decennier av militärstyre, med vidhängande ekonomisk, kulturell och social stagnation? Just nu är det onekligen svårt att se något konkret alternativ. Det som ger hopp om en ljusning är själva avsaknaden av förbättringar. Så länge den rådande regeringen inte bara är despotisk utan dessutom djupt inkompetent finns alltid möjligheten för en opposition att träda fram. Samtidigt är det förstås inte nödvändigtvis något bra:
– Vad som verkligen oroar mig just nu är hur instabil regimen är. Trots att de hela tiden pratar om att de bekämpar terrorism och erbjuder stabilitet är landet osäkrare och instabilare än någonsin, säger professor Khaled Fahmy.

Inget tyder på att regeringen har någon plan för att lösa de sociala och ekonomiska problem som orsakade revolutionen 2011. Al-Sisi tycks förlita sig på att måla upp ett antal närmast megalomana projekt – Bygg en ny Suezkanal! Bygg en ny huvudstad i öknen! – snarare avsedda att skapa en känsla av handlingskraft än att lösa den ekonomiska krisen som alla egyptier känner av in på skinnet. I grunden handlar detta uppenbart om att göra anspråk på det allmänt omhuldade arvet efter Gamal Abdel Nasser – egyptisk president och arabsocialismens stora ikon under 1950- och 60-talen – och ge intryck av att al-Sisi, liksom Nasser, är en stark och rättvis ledare. Detta sker samtidigt som han tagit lån från internationella valutafonden IMF som i praktiken innebär att landet är fastlåst i en serie ”strukturomvandlingar” som slår mot de allra fattigaste. De faktiska livsvillkoren för folkflertalet har förmodligen aldrig varit sämre i modern tid.
– Al-Sisi är inte bara en diktator och en mördare. Han har tagit på sig att genomföra alla IMF:s och Världsbankens påbud. Som du säkert sett är den egyptiska medelklassen på väg att utrotas på grund av nedskärningar och inflation efter att han släppte växelkursen fri i november 2016, säger vänsteraktivisten Mahienour al-Masry.

Till slut är det enda som återstår mer och mer drakoniskt förtryck: mer repression, mer våld, och som följd av det snart mer instabilitet

Säkert väl medveten om det låsta läget har al-Sisi försökt sig på några minst sagt originella lösningar. Att ge bort två omstridda öar i Röda havet – Tiran och Sanafir – till Saudiarabien ska väl förhoppningsvis göra det landet vänligt inställt till att investera i Egyptens framtid (att det går på tvärs med hans nationalistiska och militaristiska retorik må vara hänt.) I väntan på denna öken full av manna har al-Sisi uppmanat alla egyptier att swisha staten ett egyptiskt pund (ungefär 50 öre) om dagen, ”i stället för att lägga alla sina pengar på att prata i telefon”. Många bäckar små, får man hoppas.
Rent politiskt, menar Khaled Fahmy, har regeringen målat in sig i ett hörn genom sitt förtryck och sin ovilja att bygga allianser:
– Man har bränt alla sina broar, både gentemot de sekulära och de religiösa krafterna. Situationen påminner snart om den i Irak under Saddam Hussein. Till slut är det enda som återstår mer och mer drakoniskt förtryck: mer repression, mer våld, och som följd av det snart mer instabilitet.
Men trots detta lever fortfarande av andan från januari 2011.
– Ingen är lika medveten som jag om hur illa det faktiskt är ställt. Samtidigt är själva grunden för samhället, speciellt de unga, så mycket mer levande än tidigare. Det går inte en dag utan att nya saker händer, inom konst, politik, litteratur, trots förtrycket. Regimen vill inte att vi ska föreställa oss att det finns någon annan utväg än deras. Men vi vet att det gör det, säger Khaled Fahmy.
Och kanske är själva krisen det som erbjuder möjligheten, menar Mahienour al-Masry. Om inte nu, så när?
– Visst, vissa av våra socialistiska idéer kanske kommer chockera en del människor, men nu är det rätta tillfället. Vi betalar priset för våra tankar oavsett vad, så det är dags att vi tar ställning. Om vi inte vågar göra det nu, kommer det ta åratal innan vi kan bygga en framtid för Egypten och för vänstern.

 

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)