– Det har funnits de som bett oss fortsätta kampanjen och de som bett oss att dra oss ur. Det är inte en lätt att svika medborgarnas förtroende, men den här valprocessen har förgiftats fullständigt. Det som skett är inte värdigt Egypten.
Med de orden kastade Khaled Ali, den sista återstående oppositionskandidaten i årets egyptiska presidentval, till slut in handduken för knappt två månader sedan. När han drog tillbaka sin kandidatur var det inte bara för att flera personer ur hans egen kampanj arresterats och utsatts för hot. Det som slutligen avgjorde saken verkar ha varit behandlingen av de andra oppositionskandidaterna. När generallöjtnant Sami Hafez Anan, knappast känd för sina progressiva åsikter, i slutet på januari sade att han tänkte ställa upp i valet greps han inom ett dygn. Han sitter fortfarande fängslad på hemlig ort. Utan ett spår av ironi meddelades det att han står åklagad för att ha kandiderat utan att fråga militären om lov.

Khaled Fahmy, känd egyptisk dissident – för närvarande i exil – och professor i mellanösternkunskap vid universitet i Cambridge har inte heller mycket till övers för valprocessen.
– Det sätt som valen organiserats på är mycket avslöjande. Så fort någon oppositionell figur offentliggör sin kandidatur, eller ens antyder att de kanske skulle vilja ställa upp, så fängslas de. Det gäller till och med välkända politiker som Aboul Futouh (liberal islamistisk kandidat som kom på fjärde plats i valen 2012). Det här är inget val, det är en fars.

I nuläget finns alltså i praktiken enbart en kandidat: den sittande presidenten Abdelfattah al-Sisi, med bakgrund i den militära säkerhetstjänsten. Från sin position som försvarsminister (en post som i Egypten alltid tillsätts av militären själv) under det år mellan 2012 och 2013 då Muslimska brödraskapets och dess president Muhammad Mursi styrde Egypten orkestrerade han en militärkupp. Kuppen utfördes i ”folkviljans” namn – och det råder knappast något tvivel om att missnöjet med Brödraskapets regim var mycket utbrett. Men de som hade hoppats att detta skulle kunna innebära en ny chans till demokrati för Egypten tvingades snart inse att de kastats ur askan in i elden. När det kom till kritan såg al-Sisi i stället till att bli utnämnd till fältmarskalk och överbefälhavare och tog i praktiken över makten bakom kulisserna. Inom ett år hade han valts till president i ett val där han enligt de officiella siffrorna fick 97 procent av rösterna.
Sedan dess har han styrt landet med järnhand. Bara under det första året efter kuppen i juli 2013 fängslades mer än 40 000 personer. I konfrontationer med de som stödde den tidigare presidenten dödades flera hundra demonstranter inom loppet av några dagar. I ett uppmärksammat rättsfall som följde på sammandrabbningarna dömdes 1 212 personer till döden, enligt åtalet alla för att ha dödat en och samma polisman.

Men det var långt ifrån bara islamister som drabbades av den nya regeringens repression. Med stöd i den nya så kallade ”demonstrationslagen” (Qanun al-Tathahur) förbjöds alla folksamlingar på fler än tio personer. Maxstraffet: sju års fängelse. En av de hundratals aktivister som flera gånger gripits och fängslats under den nya lagen är aktivisten och juristen Mahienour al-Masry.
– Regimen förlitar sig på rädslan för terrorism för att tysta folket. De hävdar att de erbjuder stabilitet och det är därför de måste inskränka våra fri- och rättigheter, säger hon.

Revolution och kontrarevolution

Natten till den 28 januari 2011 stängde den egyptiska regeringen av internet och posterade säkerhetsstyrkor över hela landet. Stora demonstrationer hade vid det laget pågått i flera dagar, och planen från regeringens sida var uppenbarligen att kväsa protesterna i sin linda.
Listan över demonstrationer för demokrati och social rättvisa som brutit samman under trycket från regeringens repression var redan lång: de berömda brödupploppen 1977, de våldsamma strejkerna inom polisen under 1980-talet, protesterna mot markprivatiseringarna på 1990-talet, den så kallade Kifaya-rörelsen och de stora strejkerna i textilindustrin under 00-talet.

De flesta socialister (och det fåtal liberaler) som fortfarande motsatte sig militärens styre valde antingen att propagera för bojkott, hade resignerat eller lämnat landet eller satt helt enkelt i fängelse

Men den här gången blev reaktionen den rakt motsatta. Av orsaker som fortfarande är svåra att greppa fullständigt reagerade folkets breda lager, från kåkstäderna i Imbaba till rikemansbarnen i Heliopolis, genom att gå ut på gatorna snarare än att låta sig skrämmas. Demonstrationerna den fredagen blev de största som landet någonsin upplevt, med miljontals deltagare. Under resten av de legendariska så kallade ”arton dagarna” – mellan den 25:e januari och 11:e februari – lamslogs sedan hela landet av jättelika protester och strejker. När president Hosni Mubarak till slut avgick tycktes det som om Egypten, för första gången på decennier, kunde vara på väg att lämna diktatur och förtryck bakom sig.
Sju år senare är militären åter vid makten och situationen, enligt människorättsorganisationer som Amnesty och Human Rights Watch, värre än den någonsin var under Mubarak eller hans föregångare. I centrala Kairo syns få spår av den så kallade Januarirevolutionen. De väggmålningar som tidigare prydde husväggar över hela staden, och som uppmanade alla att alltid minnas revolutionens martyrer som dött för friheten, är övermålade. I stället är staden insvept i gigantiska banderoller med budskap om att stödja president al-Sisi.

Det redan lätt surrealistiska intrycket av en valkampanj där det bara finns en kandidat förstärks av det faktum att banderollernas avsändare nästan aldrig är al-Sisis valkampanj själv. I stället undertecknas budskapen av ”Muhammad Sabyrs export- och import”, ”Tahrirs elektronik och järnhandel”, ”All-egyptiska försäkringsbolaget” och så vidare; vart och ett är ett företag som har sina butiker eller kontor i byggnaden som banderollen hänger från. Man får anta att tanken från regeringens sida är att ge intryck av ett massivt folkligt stöd, och från deltagarna att bevisa att just de är regimens mest hängivna anhängare i just det kvarteret.
Brutal repression, bristfälliga demokratiska institutioner som undergrävts av decennier av tyranni, geopolitik, desperat fattigdom för folkflertalet. Förklaringarna till att revolutionens löften tycks ha gått om om intet är förstås många och svåra att redogöra för. Något som ofta glöms bort i ekvationen är som Gilbert Achcar, professor i utvecklingsekonomi vid SOAS-universitetet i London, påpekat den katastrofala vanan hos delar av den egyptiska vänstern att försöka spela ut de konkurrerande aktörerna – det islamistiska Muslimska brödraskapet och den diktatoriska militären – mot varandra.
2011 trodde vänstern att man kunde lita på att militären skulle leda landet till demokrati. När de 2012 tycktes ovilliga att lämna ifrån sig makten vände man sig i stället till Brödraskapet som allierad mot militären. När Brödraskapets styre blev allt mer repressivt tog man 2013 återigen militären till hjälp för att göra sig av med Brödraskapet. Konsekvent har man förlitat sig på sina allierades välvilja, snarare än att erbjuda ett verkligt oberoende alternativ.

Att bojkotta eller inte bojkotta?

När årets presidentval närmade sig var det få som förväntade sig särskilt mycket. De flesta socialister (och det fåtal liberaler) som fortfarande motsatte sig militärens styre valde antingen att propagera för bojkott, hade resignerat eller lämnat landet eller satt helt enkelt i fängelse. Oförmågan att i tid etablera en tredje väg, bortom islamism och militärstyre, innebar att förhoppningarna om att kunna få genomslag redan från början framstod som små.
Den minoritet som trots allt valde att försöka sig på en kampanj fylkades bakom kandidaten Khaled Ali, en välkänd människorätts- och fackföreningsadvokat och representant för de krafter som ännu slåss för revolutionen och dess krav på ”Bröd, frihet och social rättvisa”. Mahienour al-Masry var en av de som arbetade för Khaled Alis kampanj.
– Jag har aldrig sett val som ett självändamål och tidigare har jag ofta förespråkat bojkott. Men efter att jag kom ut ur fängelset såg jag att det trots allt fanns många som stödde oss, och att det kunde göra det möjligt för oss att enas och visa att det fanns ett tredje alternativ, bortom Brödraskapet och al-Sisi.

Trots att de hela tiden pratar om att de bekämpar terrorism och erbjuder stabilitet är landet osäkrare och instabilare än någonsin

Efter att Khaled Ali nu dragit sig tillbaka återstår bara en kandidat förutom al-Sisi: Musa Mustafa Musa, kandidat för Wafd-partiet (ett av Egyptens äldsta partier som dominerade landets politik mellan 1920- och 50-talet). Hur mycket av en oppositionskandidat han egentligen är kan betvivlas: i augusti förra året var det hans officiella facebookprofil som skapade en av de första stödsidorna för al-Sisis presidentvalskampanj och i en intervju efter att han offentliggjort sin kampanj sa han att han i själva verket vore glad om al-Sisi vann valet.
– Regimen hanterar i praktiken valet som en folkomröstning: för eller emot presidenten, säger Khaled Fahmy. De vill förstås upprätthålla auran av att det finns mer än en kandidat. Men i praktiken har de tagit bort alla förutsättningar för demokrati – yttrandefrihet, pressfrihet och så vidare. Det enda som återstår är rätten att lägga en valsedel i en valurna. Det är inte dimuqratiyya, det är ”sunduqiyya” (ungefär: urnokrati).

Paradoxalt nog är detta ett långt ifrån optimalt läge för den sittande presidenten. Att al-Sisi skulle förlora valet är förstås otänkbart, men så fort valet faktiskt förvandlas till en ren folkomröstning om hans person riskerar planen att slå tillbaka på honom själv. Valdeltagandet har stadigt sjunkit sedan de första fria valen efter revolutionen 2011. I de första parlamentsvalen röstade mer än 50 procent. I de senaste valen var den siffran 28 procent. Om det återigen skulle bli så lågt, eller till och med sjunka ytterligare, skulle det bli ett hårt slag mot presidentens anspråk på att agera landsfader. Att förfalska ett valresultat är ganska enkelt – att dölja tomma vallokaler är svårare.

Med undantag för den allestädes närvarande anti-terrorism-retoriken är följaktligen också det mest påtagliga med al-Sisis valkampanj bristen på politiska slogans. I stället uppmanar banderollerna, tidningsannonserna och tv-reklamen helt enkelt folk ett göra sin plikt och gå och rösta: ”Gå ut! Delta! Ditt land kallar dig!”, ”Vi är med dig! För Egypten!”, ”Vi har påbörjat en resa, med dig kommer vi att nå vårt mål!”. Presidentens officiella slogan är, på klassiskt Berlusconi-manér, ”Leve Egypten!”

En framtid bortom militären?

Så hur ser framtiden ut för Egypten? Finns det inget annat att hoppas på än ytterligare decennier av militärstyre, med vidhängande ekonomisk, kulturell och social stagnation? Just nu är det onekligen svårt att se något konkret alternativ. Det som ger hopp om en ljusning är själva avsaknaden av förbättringar. Så länge den rådande regeringen inte bara är despotisk utan dessutom djupt inkompetent finns alltid möjligheten för en opposition att träda fram. Samtidigt är det förstås inte nödvändigtvis något bra:
– Vad som verkligen oroar mig just nu är hur instabil regimen är. Trots att de hela tiden pratar om att de bekämpar terrorism och erbjuder stabilitet är landet osäkrare och instabilare än någonsin, säger professor Khaled Fahmy.

Inget tyder på att regeringen har någon plan för att lösa de sociala och ekonomiska problem som orsakade revolutionen 2011. Al-Sisi tycks förlita sig på att måla upp ett antal närmast megalomana projekt – Bygg en ny Suezkanal! Bygg en ny huvudstad i öknen! – snarare avsedda att skapa en känsla av handlingskraft än att lösa den ekonomiska krisen som alla egyptier känner av in på skinnet. I grunden handlar detta uppenbart om att göra anspråk på det allmänt omhuldade arvet efter Gamal Abdel Nasser – egyptisk president och arabsocialismens stora ikon under 1950- och 60-talen – och ge intryck av att al-Sisi, liksom Nasser, är en stark och rättvis ledare. Detta sker samtidigt som han tagit lån från internationella valutafonden IMF som i praktiken innebär att landet är fastlåst i en serie ”strukturomvandlingar” som slår mot de allra fattigaste. De faktiska livsvillkoren för folkflertalet har förmodligen aldrig varit sämre i modern tid.
– Al-Sisi är inte bara en diktator och en mördare. Han har tagit på sig att genomföra alla IMF:s och Världsbankens påbud. Som du säkert sett är den egyptiska medelklassen på väg att utrotas på grund av nedskärningar och inflation efter att han släppte växelkursen fri i november 2016, säger vänsteraktivisten Mahienour al-Masry.

Till slut är det enda som återstår mer och mer drakoniskt förtryck: mer repression, mer våld, och som följd av det snart mer instabilitet

Säkert väl medveten om det låsta läget har al-Sisi försökt sig på några minst sagt originella lösningar. Att ge bort två omstridda öar i Röda havet – Tiran och Sanafir – till Saudiarabien ska väl förhoppningsvis göra det landet vänligt inställt till att investera i Egyptens framtid (att det går på tvärs med hans nationalistiska och militaristiska retorik må vara hänt.) I väntan på denna öken full av manna har al-Sisi uppmanat alla egyptier att swisha staten ett egyptiskt pund (ungefär 50 öre) om dagen, ”i stället för att lägga alla sina pengar på att prata i telefon”. Många bäckar små, får man hoppas.
Rent politiskt, menar Khaled Fahmy, har regeringen målat in sig i ett hörn genom sitt förtryck och sin ovilja att bygga allianser:
– Man har bränt alla sina broar, både gentemot de sekulära och de religiösa krafterna. Situationen påminner snart om den i Irak under Saddam Hussein. Till slut är det enda som återstår mer och mer drakoniskt förtryck: mer repression, mer våld, och som följd av det snart mer instabilitet.
Men trots detta lever fortfarande av andan från januari 2011.
– Ingen är lika medveten som jag om hur illa det faktiskt är ställt. Samtidigt är själva grunden för samhället, speciellt de unga, så mycket mer levande än tidigare. Det går inte en dag utan att nya saker händer, inom konst, politik, litteratur, trots förtrycket. Regimen vill inte att vi ska föreställa oss att det finns någon annan utväg än deras. Men vi vet att det gör det, säger Khaled Fahmy.
Och kanske är själva krisen det som erbjuder möjligheten, menar Mahienour al-Masry. Om inte nu, så när?
– Visst, vissa av våra socialistiska idéer kanske kommer chockera en del människor, men nu är det rätta tillfället. Vi betalar priset för våra tankar oavsett vad, så det är dags att vi tar ställning. Om vi inte vågar göra det nu, kommer det ta åratal innan vi kan bygga en framtid för Egypten och för vänstern.

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Sam Carlshamre