Inrikes/Nyheter 26 oktober, 2022

Första klimataktivisten döms till fängelse: ”Jag är ingen tuffing”

<b>För ett år sedan klistrade Ella Tillema och Björn Paxling fast sig på en landningsbana i protest mot subventioner av flygbränsle. I tisdags blev de bland de första klimataktivisterna att dömas till fängelse i Sverige. </b>    

Klockan 13.12 den 31 oktober 2021 ringer telefonen i flygledartornet på Växjö flygplats. När tjänstgörande flygledare svarar berättar en anonym röst att den är en del av aktivistnätverket Extinction Rebellion, och att två personer därifrån är på väg in på landningsbanan. De kommer inte att vara våldsamma och flyttar på sig om det kommer ambulansflyg, säger rösten i telefonen. Sen läggs luren på.

Två timmar tidigare åt Ella Tillema och Björn Paxling lunch och övade en sista gång på fraserna de skulle använda för att lugna ner polisen. Skräcken knöt sig i magen på Ella Tillema när hon körde sin silverfärgade Volvo mot Växjö flygplats, parkerade den vid stängslet och ringde polisen. Med sig hade de en mobiltelefon, frukt, lim och aceton.

De klättrade över staket och gick de dryga hundra meterna genom det höga gräset och klistrade sig sedan fast sig på landningsbanan. På sina händer hade de skrivit ”jag är fastlimmad” med blå bläckpenna.

– Vi satt där länge. Det var surrealistiskt, tyst och stilla med fåglar omkring oss. Vi småpratade om den punkscen som vi båda kom från. Det tog oväntat lång tid, men sedan körde polisbilarna emot oss med full fart. Det var jätteläskigt.

I en ljudfil som förekommer i förundersökningen säger Paxling ”nu är det på riktigt” när poliserna närmar sig. Ella Tillema frågar sig om de kan komma att använda vattenkanoner. Det tror jag inte, svarar Björn.

Polisen försöker omedelbart dra loss dem varsamt, och efter ett tag antyder aktivisterna att de har lösningsmedel i fickan. De säger att de hellre hade varit hemma med sina barn, men att klimatkrisen tvingar dem att agera.

– Jag är ledsen att vi stör, säger Paxling. 

De dröjer nästan ett år till rättegången, som hölls i Växjö tingsrätt den 11 oktober i år. Ella Tillema hade lång tid på sig att förbereda talet. Hon ställde sig upp och förklarade att när hennes andra dotter föddes kände hon sig sorgsen och rädd, eftersom världen hon föddes in i var en av skogsbränder, utrotning och krig. Nu behövde den vakna upp inför hotet.

– Jag ber er, se mig som ett nödbloss. Ett nödbloss från en djupt orolig och ledsen småbarnsförälder.

I måndags meddelades domen. De båda bedöms vara skyldiga till brottet obehörigt tillträde till skyddsobjekt. De frias däremot från misstankarna om luftfartssabotage. Straffet blir två månaders fängelse.

– Det känns helt sjukt. Det är första gången jag är i kontakt med rättsväsendet och att samhället nu betraktar mig som en kriminell är jätteobehagligt, säger Ella Tillema. 

Ella Tillema säger att hon visste vad hon gav sig in på, men att hon ändå är chockerad av den stränga domen.

De hade förberett sig noggrant för att ingen skulle komma till skada, följde den lokala flygtrafiken med en app och valde en tidpunkt där det var flera timmar innan planet skulle lyfta eller landa. De hade också ständig kontakt med flygledning och räddningstjänst. Enligt förundersökningen höll sig aktivisterna också uppdaterade via sms – bland annat för att säkerställa att inga ambulansflyg var på väg in.

Flygplanet kom dock aldrig. Det hade försenats av en aktion på Bromma flygplats. Det genomfördes åtta aktioner samma dag, den största samordnade flygprotesten hittills i Sverige. Att det var samma plan var en slump – de var organiserade i självstyrande grupper som för säkerhets skull inte utbytte information med varandra.

Hon bävar inför att sitta i fängelse, då redan tiden i förvar var prövande.

– Poliserna var tuffa i förhöret. Förklarade att de kommer att ringa till socialtjänsten och anmäla det här för att jag har barn. Det känns fruktansvärt att samhället nu ser mig som en kriminell person. Jag hade hoppats att fler skulle förstå att civil olydnad är ett protestverktyg i demokratiska länder.

Efter aktionen började Ella Tillema tvivla på sig själv.

– Jag hamnade i en existentiell kris. Vi möttes ständigt av oförståelse. Gemene man verkar ju inte medveten om att klimatkrisen innefattar alla andra kamper på planeten. Så jag har mått svindåligt av att delta i kampen. Samtidigt är det ännu jobbigare att bara se tiden gå, med röda lampor som blinkar överallt.

Hon har två barn som är fyra och åtta år. De har ännu inte fått veta att mamma ska sitta i fängelse.

– Det känns verkligen fruktansvärt. Vi pratar mycket om klimatet hemma, på mina barns villkor förstås. Men jag har ännu inte orkat berätta att jag ska sitta i fängelse för en kamp jag har fört för deras framtid.

Ella Tillema är också konstnär och det arbetet har varit ett sätt att omvandla den böljande klimatångesten till något produktivt. Konsten och aktivismen har också fått befrukta varandra. I ett verk håller hon upp en kalashnikov i ull, som gestaltar hur uddlösa alla verktyg är inför klimatkrisen.

– För mig har det varit ett val. Att vara passiv eller dutta lite här och där, cykla, sopsortera och handla ekologiskt – det räcker inte. Individuella val kommer inte att rädda planeten. Det behövs en politisk kamp som förändrar hela systemet.

Hon har en bakgrund inom vänsterrörelsen, men var besviken på dess bristande engagemang i klimatfrågan. I Malmö såg hon 2018 några ungdomar som stoppade trafiken i Triangeln och tänkte: ”Fy vad fett, jag är med!”

Extinction Rebellion beskriver hon som ett aktivistuniversitet. Tillema deltog i aktionsträningar och rollspelsövningar där de lärde sig att prata med upprörda människor eller poliser, eller att bli bortsläpad utan att göra motstånd.

Samma år skärptes straffen för obehörigt tillträde till skyddsobjekt, där det bland annat ingår sabotage mot byggnader eller andra andra anläggningar och områden som används för transporter. Sedan dess har domarna mot klimataktivister blivit allt fler. Så sent som för två dagar sen kom även tingsrättens dom för sabotage mot de tolv aktivister från gruppen Återställ våtmarker, som stod anklagade för en motorvägsblockad i augusti.

I våras föreslog Moderaterna att straffet skulle skärpas för klimatprotester. Även inom delar av vänstern har man sett med misstänksamhet på trafikstörande protester, som kan stöta bort vanliga människor som ska till jobbet. Efter motorvägsblockaden i augusti skrev Aida Hadzialic, regionråd för Socialdemokraterna i Stockholm, på Twitter att aktivisterna är ”huliganer”.

Men Ella Tillema ser ingen motsättning mellan civil olydnad och massprotester.

– Jag önskar att kampen fördes på alla arbetsplatser och skolor, i partier och hyresgästföreningar, överallt. Den kampen är ju fortfarande möjlig. Jag önskar att alla som är kritiska tar till de metoder som de anser är bättre. Vi känner oss tvungna att ta till civil olydnad för vi är inte så många än.

Människor som är flygrädda kanske led av er aktion?

– Det finns alltid folk som är rädda. De kanske har vänner som har klimatångest över att de ska flyga, ska vi inte ta deras rädsla på allvar också? Dessutom finns tåg mellan Växjö och Stockholm som tar fyra timmar.

Ella Tillema och Björn Paxling har överklagat domen. Om hovrätten alls prövar den så kan det dröja så länge som ett och ett halvt år. Till dess planerar Ella Tillema att fortsätta protestera fredligt.

– Jag är ingen tuffing, det måste jag säga. Det här har tyngt mig ett helt år. Så jag kommer inte att göra något olagligt, det kan du meddela rättsapparaten. Jag kommer att delta i kampen men ta något lägre risker.

Mest av allt drömmer hon att vänsterrörelsen hakar på.

– Jag vill så gärna slåss tillsammans med vänstern. Det är jobbigt att vara i en rörelse som är så uttalat opolitisk. För mig är klimatkampen antikapitalistisk. Det finns ingen annan lösning på krisen än att införa ett annat ekonomiskt system. Jag önskar att även vänstern fattade det.

Kommentar 27 januari, 2026

Paulina Sokolow: Ordet Förintelsen räcker inte till

Nazisttysklands förintelseläger Auschwitz-Birkenau i januari 1941. Foto: AP.

Förintelsen. Vad ser du framför dig när du hör ordet? För mig framträder det som ett mäktigt, mörkt arkiv av svartvita ohyggliga bilder från lägren av skelettmänniskor och kommendanter, blandat med foton ur min egen familjs fotoalbum. Unga kvinnor, min morfars äldre systrar, som inte fick leva. Överlevare med armtatueringar jag träffat genom åren, böcker jag läst, filmer och serier jag sett. Autentiska dokument blandat med fiktion i all sin artrikedom och berättarform. Högt och lågt. Allt detta spretiga material ryms i det fasansfulla och samtidigt praktiska ordet Förintelsen. Vi samlas kring det och de flesta av oss är i stora drag överens om vad det åsyftar. 

Begreppet är så självklart att man kan tro att det funnits åtminstone sedan vidden av nazisternas mördande blev känd i Europa omkring krigsslutet 1945. Men under förberedelserna inför ett föredrag om den svenska konstnären och förintelseöverlevaren Lenke Rothman (1929–2008) blir jag påmind om att ordet med stort F upptogs betydligt senare. Innan användes det råare ”judeutrotningen”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 27 januari, 2026

Lotta Lindqvist: Dermot flydde rättvisan – men torskar ändå

Dermot Clemenger har varit på flykt undan rättvisan, men skrev i sms att han skulle återvända till Sverige när hans 30 köp av sexuell handling blev preskriberade. Det hände i början av veckan. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Dermot Clemenger går fri. Preskriptionstiden för de 31 sexköp han åtalats för gick ut i går natt. 

Let’s Dance-profilen kommenterar själv på Instagram. Han kallar medieuppbådet runt brotten – komplett med den lilla språngmarschen som Expressen filmade – för en ”häxjakt”. Tonsätter gör han med Magnus Ugglas Kung för en dag: ”då finns det ingen som tar en, man är kung, kung, kung i baren”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 27 januari, 2026

Syriens regering slaktar kurder – Sverige måste bryta samarbete

Offentlig hårflätning är ett synligt tecken på motstånd. Bilden är från en kurdisk demonstration i Istanbul i januari 2026. Foto: Francisco Seco/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Än en gång ser världen hur kurder förföljs, fördrivs och dödas – öppet, inför våra ögon. Och återigen möts detta av tystnad. Varför är det ingen som gör något?

Under lång tid har Syriens så kallade övergångsregering getts politisk legitimitet av västerländska makter. Ett tydligt exempel är när företrädare för EU-kommissionen reste till Syrien för att skaka hand med Ahmed al-Sharaa, även känd som al-Jolani – Syriens nuvarande ledare och tidigare al-Qaida-medlem. Samma EU som säger sig försvara demokrati och mänskliga rättigheter har därmed normaliserat hans makt, trots hans ansvar för attacker mot druser och nu även mot kurder.

När Assadregimen föll beskrev många utvecklingen som en befrielse av Syrien. Men den avgörande frågan ställdes aldrig: befrielse för vem – och på vems bekostnad? Det dröjde inte länge förrän verkligheten hann ikapp retoriken. Jolani var aldrig ett demokratiskt alternativ. Han var, och är, en jihadist i ny skrud, med samma våldsamma metoder.

Kurderna som bar bördan när världen fruktade IS lämnas nu ensamma.

Hur många gånger måste världen påminnas om att inte glömma kurderna – för att ändå göra det igen? Än i dag talar vissa om ett ”fritt Syrien” enbart utifrån att Assad inte längre är vid makten, som om frånvaron av en diktator automatiskt innebär frihet. I verkligheten styrs landet nu av en annan extremist, och återigen är det kurderna som betalar priset.

Sedan den 6 januari har kurder i Aleppo utsatts för systematiska angrepp av Jolanis rebellgrupp HTS och turkiskstödda miliser. Bilder och videor visar hur kurdiska barn misshandlas av beväpnade styrkor, och hur kvinnliga kurdiska krigare slungas från tak. Dessa övergrepp dokumenteras och sprids av förövarna själva.

Angreppen är inte begränsade till etniskt homogena områden. Aleppo är en mångfacetterad stad där kurder lever sida vid sida med andra etniska och religiösa minoriteter – bland dem armenier, assyrier/syrianer och andra redan utsatta grupper. När våldet eskalerar drabbas även dessa samhällen genom tvångsförflyttningar, rädsla och förstörelse.

Turkiets roll i detta våld kan inte ignoreras. Under lång tid har Turkiet bedrivit en konsekvent politik för att krossa varje form av kurdiskt självstyre, både inom och utanför landets gränser. Precis som i Afrin 2018 används i dag islamistiska miliser som verktyg för att rensa områden på kurdisk närvaro.

Över 100 000 människor har redan drivits på flykt, och siffran fortsätter att stiga. Kurdledda styrkor har tvingats lämna sina hem och områden. Målet är tydligt: att undanröja den kurdiska närvaron och ta kontroll över de kurdiska regionerna. Dessa krafter kommer inte att upphöra förrän detta mål är uppnått.

Kurderna stod i frontlinjen mot IS under terrorgruppens mest brutala år, 2014–2019. När världen levde i skräck för halshuggningar, massmord och systematiska övergrepp var det kurdiska kvinnor och män som tog striden på marken. De försvarade sina städer, sina familjer – och i praktiken även Europa. De offrade sina liv för att stoppa islamistisk terrorism vars konsekvenser hotade långt bortom Syriens och Iraks gränser.

Läs mer

I dag, när kurder attackeras, fördrivs och dödas, möts de av tystnad. De som bar bördan när världen fruktade IS lämnas nu ensamma. Detta är inte bara ett svek mot kurderna. Det är ett svek mot de värderingar Europa och väst säger sig försvara: mänskliga rättigheter, solidaritet och demokrati.

Det internationella samfundet och den svenska regeringen måste omedelbart:

  • upphöra med all politisk legitimering av Syriens övergångsregering så länge övergrepp mot kurder, druser och andra minoriteter fortsätter
  • ställa tydliga och offentliga krav på att attacker mot civila upphör, med oberoende internationell övervakning
  • skydda kurdiska civila genom humanitärt stöd och politiskt erkännande av deras rätt till säkerhet och självbestämmande
  • hålla förövarna ansvariga genom internationella rättsprocesser för dokumenterade krigsbrott.

Omvärldens tystnad är inte neutral. Den är ett aktivt val som möjliggör fortsatt våld. EU och dess medlemsstater kan inte fortsätta tala om mänskliga rättigheter samtidigt som de legitimerar krafter som förföljer ett helt folk.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 26 januari, 2026

Svensk skola har blivit en sekt

Innovitaskolan kritiseras för att ha angett fler elever än vad skolan faktiskt har. (Bilden föreställer en annan skola.) Foto: Kicki Nilsson/TT.

Tystade lärare, uppblåsta elevunderlag, och hundratals miljoner i vinst till utländska ägare. Avslöjandena om Academediaägda Innovitaskolan i Norrtälje visar vad som händer när skolan ska leka affär.

NEJ TILL MILJÖPARTIET.

Det budskapet gick överraskande nog att läsa på ett grönvitt brodyrtyg i Innovitaskolans skyltfönster på Södermalm för tre år sedan. Kort därefter stängdes skolan, som tog emot elever från årskurs ett till sex, på grund av vikande elevunderlag.

Mer kontakt än så har jag inte haft med koncernen. Förrän i dag.

Nu avslöjar Norrtelje Tidning (26/1) vad som pågått bakom kulisserna på Innovitaskolan i Norrtälje, en annan skola inom den mäktiga koncernen Academedia. Lärare beskriver arbetsmiljön som ”bortom all räddning”. På två år har nästan 100 elever försvunnit och ett tiotal lärare lämnat sina tjänster, flera efter att ha slagit larm till både Arbetsmiljöverket och Skolinspektionen.

Det är inte längre elevernas bästa som styr, utan att hålla ihop berättelsen utåt medan man hungrar efter nästa utdelning.

Lärare beskriver skolan som en ”sektliknande plats”. De uppger att de avråtts från att göra orosanmälningar utan ledningens godkännande, att tillbudsanmälningar ifrågasätts öppet och att kritik mot ledningen möts med tillrättavisningar om tonläge och ”olämpligt beteende”. En pedagog beskriver återkommande panikattacker varje kväll. Andra säger att glädjen på arbetsplatsen är ”lika med noll”.

Samtidigt ska skolledningen, enligt flera uppgifter, ha krävt att elever rapporteras som närvarande trots att de inte deltagit i undervisningen. Syftet uppges vara att hålla fasaden intakt, både gentemot myndigheterna, föräldrarna och koncernen. Konsekvenserna blir absurda: lärare underkänner elever som på pappret har full närvaro.

Utåt sett är bilden en annan. På hemsidan anges elevtal långt under kommunens egen statistik, medan skolpengen fortsätter att rulla in. Bara under 2025 betalade Norrtälje kommun ut nära 44 miljoner kronor till skolan. Samma år ökade Academedia sin vinst och aktieutdelning, med en rullning till ägarna på 400 miljoner kronor i höstas, samtidigt som hundratals anställda sagts upp inom koncernen.

Hur länge ska vi acceptera detta absurda system?

Så länge skolor drivs som bolag, är svaret. För skolkoncernerna väger varumärke och elevsiffror tyngre än både arbetsmiljö och undervisning. Lärare som tänker själva blir ett problem, medan barnen bara blir siffror i ett kalkylblad. Då är det inte längre elevernas bästa som styr, utan att hålla ihop berättelsen utåt medan man hungrar efter nästa utdelning.

Skylten på Södermalm kändes som en miss, eller möjligen en provokation. I dag framstår den som ett symptom på ett helt skolsystem som blivit en sektliknande plats, med den anonyma lärarens egna ord. Där det inte spelar någon roll hur många gånger det bevisats att vinstuttagen skapar fel incitament – till obehöriga lärare som inte ens alltid kan svenska, och nedskärningar på allt från bibliotek och gårdar till stödinsatser för barn som hamnar efter.

När utbildningsminister Simona Mohamsson i en intervju med Dagens Industri (25/1) säger det självklara, att aktiedrivna bolag måste bort ur skolan, sätter sig den övriga regeringen på tvären. Inte minst Sverigedemokraterna, vars utbildningspolitiska talesperson Patrick Reslow i samma artikel skryter om att det är deras motstånd mot vinstförbud som håller uppe skolbolagens börsvärden trots Mohamssons utspel. Sin påstådda nationalism till trots tycks de alltså fullt bekväma med att svenska skattepengar hamnar i utländska fickor.

Läs mer

Academedia är Nordens överlägset största skolkoncern, ett ord man skulle önska slippa använda, med ett trettiotal varumärken och dotterbolag som Vittra, Pysslingen och Cybergymnasiet. Deras vinst har nästan fördubblats på tre år, och enligt en beräkning av tankesmedjan Balans ägs den till 60 procent av utländska fonder.

Och vilka är det som betalar för detta internationella vinstregn? Som vanligt: barnen och lärarna.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 januari, 2026

Varulvarna tar över världen i bottenfrusen dystopi

Magnus Dahlströms stil är sig lik i hans nya varulvsthriller.

I Magnus Dahlströms ”Vinter” är världen frusen in i själen. Carl Björkenborn imponeras av den strama stilen men kvävs också av en uppgiven nihilism.

I mörkret möts han av isande ögon och en hårig hand. Runt honom: benbitar, kranier och en trasig ryggrad. I näsan sticker stanken av blöt päls, kött och blod. Trots att det är mitt i sommaren är det minus elva grader, och världen är täckt av frost. Han är här som tandläkare, på en liten ort, kanske i Härjedalen. Kommunen har inte råd med en sköterska och det går inte att locka någon med fast tjänst, så i tre månader tjänstgör han ensam på mottagningen. Konstigt nog oroas ingen av patienterna av den plötsliga temperaturskillnaden, eller ens av de illavarslande utväxterna på hörntänder och käkparti, som dykt upp på en den ena, en den andra. Han är ensam och utlämnad, inför odjurets blottade käkar.

Detta är premisserna för Magnus Dahlströms tionde roman. Vinter (Albert Bonniers förlag, 2026) består av tre berättelser á 200 sidor: ”Vargen”, ”Snömannen”, och ”Människan”. Tillsammans bildar de en dystopisk framtidsvision. De utspelar sig på samma namnlösa ort och är löst sammanfogade av antydda släktband. Frostnatten är startskottet och sedan blir det bara kallare. I den sista historien, omkring år 2100, blir det aldrig varmare än minus 30. Hörntändernas hot hägrar också hela tiden. I varje berättelse blir någon till sist en hårig best med isande ögon. En varulv. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 januari, 2026

Han sätter mannen vid vävstolen: ”Finns något fint i ytligheten”

Alexander Mork Eidem ser fram emot sin pjäs ”Män som väver” som handlar om manlig vänskap. Foto: Lisa Mattisson.

I den nya pjäsen "Män som väver" försöker tre karlar leva tillsammans vid en vävstol, tills allt spricker. För författaren och regissören Alexander Mørk-Eidem är våldet en del av att vara man.

När regissören Alexander Mørk-Eidems far, en klassisk socialdemokrat i norska Arbeiderpartiet, gick bort för tre år sedan började han intressera sig för vad de tänker på, männen som inte pratar om sina inre liv. Med Ulf Lundells dagböcker och Petter Hellsings textilkonst som råmaterial skapade han sedan pjäsen Män som väver, med premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm i slutet av januari.

– Inte för att jag brydde mig om Lundell, men det var så mycket ocensurerad skit i böckerna. Mycket roligare än Norén. Han skriver för duktigt, säger regissören när vi möts utanför Stadsteatern i mitten av november.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 23 januari, 2026

Baracker – Sveriges nya bostadsnorm?

En vanlig vy i stadsbilden, men också livsmiljö för tusentals byggarbetare. Foto: Anamo.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Den gröna omställningen i norr har visat sig vara en perfekt storm för att introducera barackbostäder i Sverige. Omdöpta till ”entreprenörboenden” huserar de tusentals gästarbetare som behöver någonstans att bo. 

Kommunen har befogenhet att kräva högre boendestandard än vad barackerna tillhandahåller, men är samtidigt beroende av industrisatsningarna för att vända negativa befolkningstrender och säkerställa framtida skatteintäkter. Då blir det svårt att ställa krav. Tid är pengar och klimathotet väntar inte. Barackerna är den enda bostadslösning som kan hålla jämna steg med kapitalismens accelererande logik, här maskerad som del av en grön omställning.

De lågkvalitativa mikrobostäderna möter inte kraven för permanenta bygglov, men godkänns och etableras under förevändningen att de är temporära. Genom tidsbegränsade bygglov, som kan ges för upp till tio år med möjlighet till fem års förlängning, görs en rad undantag. Tillgänglighetskrav kringgås och boenden så små som 8,5 kvadratmeter möjliggörs.

Det här är den lösning på bostadsbristen som rådande system producerar.

För godkännande krävdes tidigare att de tillgodosåg ”ett tillfälligt behov”. Men med 2017 års lagtillägg undantogs bostäder från detta krav. Det motiverades med att bostadsbehovet i många av landets kommuner var så stort att det inte kunde mötas inom rimlig tid enbart genom ordinarie plan- och byggprocesser. Regeringens utgångspunkt var att det på sikt skulle lösas genom permanent byggande, och lagregleringens giltighetstid tidsbegränsades därför till 1 maj 2023. Men så förlängdes det. Och i slutet av oktober 2025 röstade riksdagen igenom att göra det temporära undantaget permanent.

Barackerna är en återkommande boendelösning för gästarbetare i byggbranschen – bostadsarkitekturen för de som bygger en framtid de själva exkluderas från. Att bo på 8,5 kvadratmeter, omgiven av övervakningskameror, ansiktsigenkänningsteknologi och laminerade förhållningsregler, är kanske okej några dagar, men utstationeringarna pågår snarare i månader och år än dagar och veckor. Det är naivt att tro att de sedan åker hem och aldrig mer sätter sin fot i en byggbarack. Snarare flyttar arbetarna vidare till nya byggarbetsplatser. Vad som produceras är hela liv i undantagstillstånd. Lagen om tidsbegränsade bygglov skyddar såtillvida omgivningen, platsen där bodarna ställs upp, snarare än människorna som begagnar dem.

Fängelse? Baracker har inte bara blivit lösningen för att husera byggarbetare, utan också för att råda bot på trångboddheten på Sveriges fängelser. Foto: Anamo.

Att barackerna blivit en återkommande lösning för svenska fängelseanstalter med expansionsbehov, vittnar om vilken ogästvänlig arkitektur vi huserar våra gästarbetare i. De välkomnas enbart i egenskap av arbetskraft och gränsen mellan gäst och fånge suddas ut i ett globalt system som ingen undgår. De portabla barackerna materialiserar denna tendens för kringresande byggnadsarbetare.

Att det inte längre krävs att tillfälliga behov föreligger, betyder att bostäderna nu kan sprida sig till resten av samhället. Utvecklingen i Skellefteå ger en skrämmande fingervisning: barackerna i Ursviken etablerades för de byggnadsarbetare som skulle bygga batterifabriken Northvolt Ett. Något år senare uppfördes likadana baracker för studenter inne i centrala Skellefteå, och de i Ursviken omvandlades så småningom till hyresobjekt för fabriksanställda. 6 000 kronor drogs då från lönen varje månad för 8,5 kvadrat på en arsenik- och dioxinkontaminerad industritomt. Alternativ fanns inte. Det här är den lösning på bostadsbristen som rådande system producerar.

Läs mer

Det brukar sägas att ”nöden stiftar sin egen lag”. Nödtillståndet är lika återkommande i den globala kapitalismen som undantagen det producerar för vissa grupper. Det här är en systematiserad skandal. Ambitionen att lösa Sveriges bostadskris med permanenta bostäder och den relativt höga lägstanivå som detta innebär har övergetts. Politiken som lett oss hit kvarstår. Nu sänker vi bostadsstandarden!

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 22 januari, 2026

KD-topp i möte med kontroversiellt övervakningsbolag

Den svenska EU-parlamentarikern träffade representant för Palantir, bolaget som bland annat anklagas för krigsbrott i Gaza. Foto: Caisa Rasmussen/TT, J. Scott Applewhite/AP (montage).

Under en Londonresa förra veckan passade Alice Teodorescu Måwe på att träffa Sverigechefen för kontroversiella Palantir, som anklagas för medskyldighet till krigsbrott i Gaza.

I mitten av januari gjorde kristdemokraten Alice Teodorescu Måwe ett besök i London. Där träffade hon flera personer inom brittisk media och politik, bland annat ”skuggutrikesminister” Priti Patel från Torypartiet och journalisten Fraser Nelson, långvarig redaktör på högerkonservativa Spectator.

Hon passade även på att träffa Anders Fridén, Sverigechef på det amerikanska teknikbolaget Palantir.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 22 januari, 2026

”Bristande drivkrafter” ger inte tioprocentig arbetslöshet

Jag minns slitet som ung arbetssökande, skriver Jonas Algers. Foto: Pontus Lundahl/TT, Henrik Montgomery/TT (montage).

Hundratusentals svenskar vill arbeta mer men hålls fast i osäkra jobb, deltider och arbetslöshet. Regeringens bild av lata arbetslösa stämmer inte, och statistiken visar varför.

Det är 2019. Jag ligger vaken i det lilla rummet jag hyr för 7 200 kronor i månaden och stirrar på mobilen.

Kvällen innan har jag serverat fattoush, lamm och spanskt vin till Köpenhamns societet. Jag vet exakt när man ska fylla på vatten och när man ska låta ett sällskap vara i fred. Artig nog för att få dricks, diskret nog för att inte synas. Chefen sms:ar och frågar om jag kan ta ett extrapass imorgon men jag tackar nej.

Jag älskar kollegorna och tjänar motsvarande 170 kronor i timmen. Men jag har inget kontrakt. Ingen aning om hur många timmar jag får nästa vecka. Ingen försäkring om jag skulle ramla ned den livsfarliga trappan till källaren. Imorgon måste jag slänga i väg ännu ett gäng cv:n.

Hur kan regeringen tala om bristande drivkrafter, när det är just de som söker jobb som blir fler?

Jag har en master i nationalekonomi och en studieskuld på flera hundra tusen. Jag har sökt 200 jobb och varit på intervjuer på FN, myndigheter och parlamentet och i morgon ska jag söka tjänsten som kanske blir min nyckel till framtiden.

Chefen säger att jag inte är välkommen tillbaka.

Så här var mitt 2019. Arbetslöshet varvat med tillfälliga jobb och ansökningar som aldrig leder någonstans. Jag biter ihop. Blir kort i tonen. Har inte råd med konserter, utekvällar eller ens kafébesök. Känner mig ensam, som att livet rinner mig ur fingrarna.

Har jag gjort dumma val? Kommer jag att vända detta? Hur kan jag se till att inte oroa morsan och farsan?

Så här ser det ut för hundratusentals människor i Sverige.

Nästan en halv miljon svenskar är ”undersysselsatta” – alltså jobbar ofrivilligt för få timmar i veckan. Enligt forskare ökar risken för ”arbetsfattigdom”, människor som jobbar men ändå knappt får ekonomin att gå ihop. Ofta med korta kontrakt och arbetslöshet däremellan.

Otillräckligt. En halv miljon svenskar jobbar ofrivilligt deltid. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Arbetsmarknadsdepartementet påstår däremot att dagens system ger ”låga drivkrafter till arbete” och Kristersson påstod att det fanns 17 000 lediga jobb hos Arbetsförmedlingen som inte kräver utbildning – något myndigheten själv gick ut och dementerade.

Det regeringen gärna förtiger är att för att klassas som arbetslös måste du aktivt söka jobb.

Den 23 januari släpper SCB nya siffror som sannolikt kommer visa att den svenska arbetslösheten är tredje högst i EU, efter Spanien och Finland men över Italien och Grekland. Den har ökat stadigt sedan 2022, särskilt bland dem med eftergymnasial utbildning. SCB räknar ihop de arbetslösa och undersysselsatta i vad man kallar för det ”outnyttjade arbetskraftsutbudet” – det arbete som kunde utförts om alla hade ett heltidsjobb. Det uppgår till över 600 000 heltidstjänster.

Hur kan regeringen tala om bristande drivkrafter, när det är just de som söker jobb som blir fler? Menar de att en plötslig epidemi av lättja spridit sig i Sverige sedan 2022? Varför drabbar den i så fall bara oss och inte resten av EU?

Problemen på svensk arbetsmarknad handlar dels om en stram ekonomisk politik som bromsar ekonomin och slår mot jobben. Dels om flaskhalsar som håller folk borta från meningsfullt arbete: Till exempel sökte 1 532 personer till 35 platser lokförarutbildningen i Ängelholm 2022. Mellan 2022 och 2024 kollapsade antalet lärlingsplatser för elektriker med 30 procent och inom VVS med 45 procent. Samtidigt varnar Chalmers och KTH för att regeringens nedskärningar på universiteten tvingar dem att dra ned på ingenjörsplatser – trots att det råder brist på ingenjörer. 

Trots detta tror arbetsmarknadsminister Johan Britz att det är ”drivkrafterna” som är problemet.

Läs mer

Då tänker jag på mina två vänner ”August” och ”Stefan”. August är lika svensk som en Bernadotte, en grym gitarrist som spelat i otaliga band. Han har alltid jobbat, på LSS-boenden, skolor och restauranger, men vill nu vid 32 års ålder få något stabilt och flytta ihop med sin flickvän. Hans IT-utbildning från några år sedan har inte lett någonstans.

Stefan kommer från en glesbygdsort men bor nu i storstan och fick en dotter för ett halvår sedan. Trots jobb och studier har han varit arbetslös i ett år, och går sambon på nerverna i deras lilla enrummare. Allt oftare darrar hans röst av desperation.

Kristersson vill få dig att tro att det är fel på våra ”drivkrafter”. Att jag tyckte om att varva usla jobb med arbetslöshet. Att om August bor ännu trängre och Stefan får ännu mindre råd till sin dotter kommer det att få ordning på deras bristande viljestyrka. Att de både förtjänar och tjänas av mer smärta.

Tro honom inte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 22 januari, 2026

Amanda Romare: Vaginan ger mig prestationsångest

Amanda Romare är aktuell med en ny roman – denna gång om att vara i en relation snarare än att söka den. Foto: Lisa Mattisson.

Knappt har hennes nya roman hunnit ut förrän den väckt för ilska. Själv menar hon att relationer måste skildras som de faktiskt är – fula, roliga, ömma och snuskiga. Flamman träffar Amanda Romare på Sveriges största scen för parhaverier: Ikea Kungens Kurva.

– Jag sade ju att jag hade fixat upp mig!

Amanda Romare dyker upp på parkeringen vid Ikea Kungens Kurva i skinnkjol och en eldröd, midjekort jacka i rya som lämnar hennes smala midja bar. Hon ser våra förvånade miner.

Snöflingorna singlar ner, stora och blöta. Innan vi hunnit föreslå något svingar hon sig Tarzanlikt upp på en trästol i jätteformat och poserar i alla möjliga ställningar. Sätter sig direkt på den nyfallna snön och frågar om det duger. Det gör det. En kort stund senare dyker killen upp, han som är Erik i boken men Jens på riktigt. En fråga som står högst upp i mina anteckningar är känslig, men jag är rädd att han ska hinna försvinna, han har bara skjutsat och ska sätta sig på en bar i närheten och vänta. Vi hälsar lite snabbt.

Hur känns det att bli tvingad av sin tjej att ta Ozempic, är du ledsen?

Samma dag har Sanna Samuelsson skrivit en ganska arg kommentar i Aftonbladet där hon anklagar Amanda för att kvinnor som hon saknar ”gränser för hur killar behandlas” och menar att den sortens beteende skulle klassas som misshandel om det skett i en homorelation. I Göteborgsposten har Mikaela Blomqvists dom inte vara mildare: ”Amanda för in litteraturen på en farlig väg”, dundrar hon.

– Nej då det är inte så farligt, säger Jens blygt och blåser ut cigarettrök.

Amanda stelnar till. Det är inte okomplicerat att skriva romaner där levande livet fiktionaliseras så nära.

Så kan det gå när en roman som Halva Malmö består av killar som dumpat mig blir en oväntad sälj- och mediesuccé och Netflix hakar på med en originalserie. Det blir ett kulturfenomen och uppföljaren Judas (Natur & kultur, 2026) analyseras av alla redaktioner innan den knappt haft recensionsdag. Jag är typ sist på bollen, så det är därför vi bett att få med henne på ett miljöombyte. Ikea är ändå en plats där par visar upp sina relationer – från förälskelse till frustration och ilska – inför öppna, prisvärda gardiner.

Vi hinner knappt innanför svängdörrarna förrän en ung tjej, klädd i varumärkets signaturgula piketröja, rusar fram till oss. ”Ursäkta är det du som är Amanda? Jag har läst allt av dig och det känns som jag känner dig, vad fin du är, var har du köpt kjolen? Åh, det är helt overkligt!”, jublar hon.

Möte. Amanda blir direkt igenkänd av 20-åriga Elle som är butiksanställd. Foto: Lisa Mattisson.

De sätter sig i en brunmurrig soffa i monter och lutar förtroligt huvudena mot varandra. Scenen förklarar allt. Amanda Romare har med sina dialogbaserade, rått satiriska och dråpliga relationsobservationer träffat en nerv. Den obotliga kärlekens.

– Séfr, S-E-F-R, bokstaverar Amanda märket på den märkvärdiga skinnkjolen.

– Jo, den var ganska dyr, men jag fick ju pengar av Netflix. Jag har aldrig haft pengar men nu när jag har fått lite köper jag alldeles för mycket grejer!

Till slut säger de hej då till den 20-åriga Elle och vi börjar röra oss runt inne i det labyrintiska, januaritomma varuhuset. Det är första gången Amanda är här och hon går runt och provligger i olika sängar.

Ridå. Strävan efter ärlighet är nästan tvångsmässig men nödvändig, menar Amanda Romare. Foto: Lisa Mattisson.

– Ska jag lägga mig under täcket också? Hon tittar upp mot fotograf-Lisa, men när hon ser våra avvärjande viftningar och bekymrade blickar mot en uttråkad kille i personalen nöjer hon sig med att ligga ovanpå sängkläderna.

Så visst, låt din partner vara precis som den är. Men i stunden där så fick jag panik.

För att vara en bok om en kärleksrelation mellan en man och en kvinna, trettioplus år 2025 är Judas en biblisk titel. Men syftar på hur det är att lämna rollen som tillgänglig polare i gänget för att prioritera en kärlekspartner. Då kan man uppfattas som en svikare, en Judas. Nu har hon och Jens varit ett par i fem år.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)