Klockan 13.12 den 31 oktober 2021 ringer telefonen i flygledartornet på Växjö flygplats. När tjänstgörande flygledare svarar berättar en anonym röst att den är en del av aktivistnätverket Extinction Rebellion, och att två personer därifrån är på väg in på landningsbanan. De kommer inte att vara våldsamma och flyttar på sig om det kommer ambulansflyg, säger rösten i telefonen. Sen läggs luren på.

Två timmar tidigare åt Ella Tillema och Björn Paxling lunch och övade en sista gång på fraserna de skulle använda för att lugna ner polisen. Skräcken knöt sig i magen på Ella Tillema när hon körde sin silverfärgade Volvo mot Växjö flygplats, parkerade den vid stängslet och ringde polisen. Med sig hade de en mobiltelefon, frukt, lim och aceton.

De klättrade över staket och gick de dryga hundra meterna genom det höga gräset och klistrade sig sedan fast sig på landningsbanan. På sina händer hade de skrivit ”jag är fastlimmad” med blå bläckpenna.

– Vi satt där länge. Det var surrealistiskt, tyst och stilla med fåglar omkring oss. Vi småpratade om den punkscen som vi båda kom från. Det tog oväntat lång tid, men sedan körde polisbilarna emot oss med full fart. Det var jätteläskigt.

I en ljudfil som förekommer i förundersökningen säger Paxling ”nu är det på riktigt” när poliserna närmar sig. Ella Tillema frågar sig om de kan komma att använda vattenkanoner. Det tror jag inte, svarar Björn.

Polisen försöker omedelbart dra loss dem varsamt, och efter ett tag antyder aktivisterna att de har lösningsmedel i fickan. De säger att de hellre hade varit hemma med sina barn, men att klimatkrisen tvingar dem att agera.

– Jag är ledsen att vi stör, säger Paxling. 

De dröjer nästan ett år till rättegången, som hölls i Växjö tingsrätt den 11 oktober i år. Ella Tillema hade lång tid på sig att förbereda talet. Hon ställde sig upp och förklarade att när hennes andra dotter föddes kände hon sig sorgsen och rädd, eftersom världen hon föddes in i var en av skogsbränder, utrotning och krig. Nu behövde den vakna upp inför hotet.

– Jag ber er, se mig som ett nödbloss. Ett nödbloss från en djupt orolig och ledsen småbarnsförälder.

I måndags meddelades domen. De båda bedöms vara skyldiga till brottet obehörigt tillträde till skyddsobjekt. De frias däremot från misstankarna om luftfartssabotage. Straffet blir två månaders fängelse.

– Det känns helt sjukt. Det är första gången jag är i kontakt med rättsväsendet och att samhället nu betraktar mig som en kriminell är jätteobehagligt, säger Ella Tillema. 

Ella Tillema säger att hon visste vad hon gav sig in på, men att hon ändå är chockerad av den stränga domen.

De hade förberett sig noggrant för att ingen skulle komma till skada, följde den lokala flygtrafiken med en app och valde en tidpunkt där det var flera timmar innan planet skulle lyfta eller landa. De hade också ständig kontakt med flygledning och räddningstjänst. Enligt förundersökningen höll sig aktivisterna också uppdaterade via sms – bland annat för att säkerställa att inga ambulansflyg var på väg in.

Flygplanet kom dock aldrig. Det hade försenats av en aktion på Bromma flygplats. Det genomfördes åtta aktioner samma dag, den största samordnade flygprotesten hittills i Sverige. Att det var samma plan var en slump – de var organiserade i självstyrande grupper som för säkerhets skull inte utbytte information med varandra.

Hon bävar inför att sitta i fängelse, då redan tiden i förvar var prövande.

– Poliserna var tuffa i förhöret. Förklarade att de kommer att ringa till socialtjänsten och anmäla det här för att jag har barn. Det känns fruktansvärt att samhället nu ser mig som en kriminell person. Jag hade hoppats att fler skulle förstå att civil olydnad är ett protestverktyg i demokratiska länder.

Efter aktionen började Ella Tillema tvivla på sig själv.

– Jag hamnade i en existentiell kris. Vi möttes ständigt av oförståelse. Gemene man verkar ju inte medveten om att klimatkrisen innefattar alla andra kamper på planeten. Så jag har mått svindåligt av att delta i kampen. Samtidigt är det ännu jobbigare att bara se tiden gå, med röda lampor som blinkar överallt.

Hon har två barn som är fyra och åtta år. De har ännu inte fått veta att mamma ska sitta i fängelse.

– Det känns verkligen fruktansvärt. Vi pratar mycket om klimatet hemma, på mina barns villkor förstås. Men jag har ännu inte orkat berätta att jag ska sitta i fängelse för en kamp jag har fört för deras framtid.

Ella Tillema är också konstnär och det arbetet har varit ett sätt att omvandla den böljande klimatångesten till något produktivt. Konsten och aktivismen har också fått befrukta varandra. I ett verk håller hon upp en kalashnikov i ull, som gestaltar hur uddlösa alla verktyg är inför klimatkrisen.

– För mig har det varit ett val. Att vara passiv eller dutta lite här och där, cykla, sopsortera och handla ekologiskt – det räcker inte. Individuella val kommer inte att rädda planeten. Det behövs en politisk kamp som förändrar hela systemet.

Hon har en bakgrund inom vänsterrörelsen, men var besviken på dess bristande engagemang i klimatfrågan. I Malmö såg hon 2018 några ungdomar som stoppade trafiken i Triangeln och tänkte: ”Fy vad fett, jag är med!”

Extinction Rebellion beskriver hon som ett aktivistuniversitet. Tillema deltog i aktionsträningar och rollspelsövningar där de lärde sig att prata med upprörda människor eller poliser, eller att bli bortsläpad utan att göra motstånd.

Samma år skärptes straffen för obehörigt tillträde till skyddsobjekt, där det bland annat ingår sabotage mot byggnader eller andra andra anläggningar och områden som används för transporter. Sedan dess har domarna mot klimataktivister blivit allt fler. Så sent som för två dagar sen kom även tingsrättens dom för sabotage mot de tolv aktivister från gruppen Återställ våtmarker, som stod anklagade för en motorvägsblockad i augusti.

I våras föreslog Moderaterna att straffet skulle skärpas för klimatprotester. Även inom delar av vänstern har man sett med misstänksamhet på trafikstörande protester, som kan stöta bort vanliga människor som ska till jobbet. Efter motorvägsblockaden i augusti skrev Aida Hadzialic, regionråd för Socialdemokraterna i Stockholm, på Twitter att aktivisterna är ”huliganer”.

Men Ella Tillema ser ingen motsättning mellan civil olydnad och massprotester.

– Jag önskar att kampen fördes på alla arbetsplatser och skolor, i partier och hyresgästföreningar, överallt. Den kampen är ju fortfarande möjlig. Jag önskar att alla som är kritiska tar till de metoder som de anser är bättre. Vi känner oss tvungna att ta till civil olydnad för vi är inte så många än.

Människor som är flygrädda kanske led av er aktion?

– Det finns alltid folk som är rädda. De kanske har vänner som har klimatångest över att de ska flyga, ska vi inte ta deras rädsla på allvar också? Dessutom finns tåg mellan Växjö och Stockholm som tar fyra timmar.

Ella Tillema och Björn Paxling har överklagat domen. Om hovrätten alls prövar den så kan det dröja så länge som ett och ett halvt år. Till dess planerar Ella Tillema att fortsätta protestera fredligt.

– Jag är ingen tuffing, det måste jag säga. Det här har tyngt mig ett helt år. Så jag kommer inte att göra något olagligt, det kan du meddela rättsapparaten. Jag kommer att delta i kampen men ta något lägre risker.

Mest av allt drömmer hon att vänsterrörelsen hakar på.

– Jag vill så gärna slåss tillsammans med vänstern. Det är jobbigt att vara i en rörelse som är så uttalat opolitisk. För mig är klimatkampen antikapitalistisk. Det finns ingen annan lösning på krisen än att införa ett annat ekonomiskt system. Jag önskar att även vänstern fattade det.