Opinion 02 maj, 2015

Första maj ger bränsle att fortsätta kampen

Jonas Thunberg, chefredaktör för tidningen Flamman, höll huvudtalet då 1 maj firades i Degerfors. Inget annat mål än full sysselsättning är värdigt en vänsterregering, konstaterade han bland annat i sitt tal. Här följer hela talet.

 

Tack för inbjudan till att första maj-tala i denna veritabla vänsterbastion, Degerfors. Det hedrar och ska göra mitt bästa för att inte svika ert förtroende. Jag har faktiskt släktband inte så jättelångt härifrån visade det sig när jag berättade för min far att jag skulle åka hit. Min farfar föddes i Långban och farfars far i Stora Lönnhöjden. På grund av industrialisering och urbanisering känns Sverige som ett litet land ibland, där många har släktkopplingar till många orter.

Jag minns mitt eget första första maj-tåg som om det var igår. Det var 1989, jag var 16 år och nybliven kommunist – ja, det hette så på den tiden. VPK och KU Storstockholm arrangerade ett demonstrationståg i Kungsträdgården. Jag hade aldrig varit där tidigare och jag var ännu inte organiserad någonstans. Jag och min kompis Mats från idrottsklubben gick dit, båda nervösa och vi visste inte vad skulle förvänta oss. Vad jag upplevde den dagen förändrade och definierade troligen mitt liv, på gott och ont. Som ni alla vet är ett liv i vänsterpolitikens tecken inte alltid en dans på rosor. 

Vi började med att delta på det årliga högtidlighållandet av de svenska Spanienfrivilliga vid La Mano-monumentet på Södermalm. Jag tyckte som 16-åring, och tycker än idag, att de är de största hjältar Sverige någonsin skådat. Att vid ett så tidigt stadium se fascismens fara och viga sitt liv åt att bekämpa den med vapen i hand är ingen självklarhet. Långt ifrån. 

    Mats och jag var rörda av talen och diskuterade vilt på väg till samlingsplatsen för demonstrationståget som skulle gå mot Kungsträdgården. När en äldre man bad oss att gå i fanborgen och bära var sin fana visste vår stolthet inga gränser. Vi, kompletta nykomlingar, skull få bära varsin av de vinröda fanorna. Det kändes nästan overkligt spännande. Först många år senare förstod jag att att vi fick bära fanan bara därför att det saknades folk. 
    Men sedan den dagen är jag för evigt fast i det politiska engagemanget – den som verkligen förstått sakernas tillstånd kan inte sedan få det osett. Det är – om man vill – medvetenhetens förbannelse. Eller mer positivt uttryckt – en välsignelse att för evigt kunna se verkligheten bakom makthavarnas ord om demokrati och frihet medan de arbetslösa, tiggarna, krigens offer, miljöförstöringen och kvinnoförtrycket radas upp inför ögonen. Och med det kommer plikten att försöka göra något åt det. Idag, den första maj känns den plikten inte alls tung. Över hela världen samlas sådana som vi, i massiva demonstrationståg för en bättre och rimligare värld. Det känns tryggt. 
    När Mats och jag sedan gick i tåget var vi båda chockade av hur stort det var. Vi hade hört att vänstern i princip var utraderad – våren 1989 rådde Fukuyama-feber över hela landet, ni vet den amerikanske filosofen som likt Candides lärare i Voltaire bok hävdade att historien hade nått sitt slut – sin höjdpunkt. Något bättre och mer avancerat än västerländsk kapitalism var omöjligt att tänka sig – och när vi såg tusentals efter tusentals människor välla fram i tåget fick vi nypa oss i armen. Vänstern fanns ju visst!
    Sedan den dagen har 1 maj varit en dag av stolthet, tillhörighet och framtidstro. På 1 maj känner jag mig stolt över att tillhöra en rörelse som har kämpat för människans rätt i mer än 100 år. Jag känner att jag hör till, för aldrig ser vi annars så många vänsteranhängare på en och samma plats. Och jag känner framtidstro, för när de röda fanorna smattrar i vinden – i bästa fall mot en klarblå himmel och strålande sol – då känns det för en dag som att jorden redan blivit vår. Att vi faktiskt kan vinna. Att vi tillhör framtiden. På första maj ser vi framåt, även när den politiska vardagen är motig.

Kamrater, första maj ger oss bränsle att fortsätta kampen ett år till.

Kamrater, 1 maj är inte en allmän politisk vänsterdag. 1 maj är arbetarklassens dag. Jag säger det igen – det är arbetarklassens dag. Varför är just detta viktigt att betona i dagens politiska klimat? Jo, för att det är ett begrepp och ett perspektiv som försvinner mer och mer, både från den politiska debatten i allmänhet och – faktiskt – också från det vi kallar vänsters vokabulär. 
Vi får inte glömma att tala om klasser och klasskampen. De orden är vår historia, bakgrund och identitet – vårt skelett om man så vill. Utan den är vi vilsna, utan kompass, och kan hamna var som helst i politiken. Vi vet idag att det finns många aspekter av samhället som de orden inte täcker in men det är ingen anledning till att överge dem. 
    Hur kan man sammanfatta klasskampen? Ett sätt är att tala om kampen om överskottet. Det sätter fingret på att det i alla tider har det funnits en kamp om det sammanlagda överskottet av de producerade varorna och tjänsterna i samhälle. På feodaltiden betalade bonden dyrt med sin arbetskraft – också i Sverige även om de svenska bönderna var fria i jämförelse med till exempel de livegna franska bönderna. Idag betalar de arbetande med stora delar av värdet av sitt arbete som går till andras privata vinster. 
    I Sverige har vi ju till och med sett till att skattepengar avsedda för skola, vård och omsorg går till att öka det privata kapitalets vinster – en variant som inte ens USA har infört. Till och med på denna basala – offentliga – nivå går arbetet förlorande mot kapitalet. 
    Det borgarna kallar skattetrycket – det vi kallar skatteuttaget har sänkts från 60 procent på 1990-talet till lite mindre än 50 procent idag. Det är väldigt mycket pengar som genom direkta skattesänkningar och olika ”avdragslösningar” (jobbskatteavdrag, RUT, ROT osv) har flyttats från det offentliga till det privata. Det ger enorma konsekvenser i vår offentliga sektor och det är framför allt här vi ska söka orsakerna till underbemanningen i sjukvården, äldrevården och till och med de höga arbetslöshetssiffrorna. 
    Det är sån omfördelning av överskottet som den borgerliga regeringen har sysslat med i åtta år och som – det ska erkännas – socialdemokratiska regeringar till viss del började med redan på 1990-talet.

Kamrater, det är dags att bli tydligare med att skattehöjningar krävs för att allas välfärd ska kunna garanteras!

Kamrater, en vänster utan klassperspektiv är inte en vänster överhuvudtaget. Det som definierar oss som vänster är vår grundsyn om motsättningen mellan arbete och kapital. Även om vi inte talar om klasserna så existerar de, likväl. De som arbetar och de som äger har olika intressen och står på olika sidor i kampen om överskottet. 
Vad händer i ett samhället där klassmotsättningar sopas under mattan? Motsättningarna tar sig andra uttryck. Istället för att vända sig mot den rikaste procenten som äger hälften av jordens resurser för att se var resurserna tar vägen vänder sig många frustrerade svenskar idag sig mot flyktingar och invandrare och menar att de är ansvariga för den allt sämre välfärden och den höga arbetslösheten. 
    I ett läge där ojämlikheten i Sverige och världen konstant ökar – den franske ekonomen Thomas Piketty talar om att vi snart är tillbaka på 1800-talets nivåer – talas det mer och mer om invandringens kostnader. Det är bland annat resultatet av frånvaron av klass i politiken. När partierna trängs i mitten och inte tar sin utgångspunkt i människors vardag söker många människor andra – felaktiga – lösningar på krisen. 
    Så har det varit i alla tider. När kapitalismen krisar utmanas den av olika krafter. Och vänstern måste komma ihåg att den inte är ensam om att utmana status quo. Fascismen finns där också, redo att servera sina enkla lösningar, sina syndabockar och sitt människoförakt.
    Kamrater, vi ska inte sticka huvudet i sanden. Vi vet att idag tilltalas delar av arbetarklassens väljare av Sverigedemokraternas budskap om att det är ”invandrarnas fel”: arbetslösheten, de låga pensionerna, brottsligheten, fifflet i samhället. Allt sätts på kontot för människor som kommit till Sverige från andra länder. Också här i Degerfors – på klassiskt röd mark – röstade 16 procent på Sverigedemokraterna i senaste riksdagsvalet. 
    Vi vet att det dom säger inte är sant. Men har vi varit tillräckligt tydliga med vad våra lösningar är? Har vi talat tillräckligt om problemet med fattigpensionärerna? Har vi sett de arbetslösa unga pojkarna – som det oftast handlar om när det gäller Sverigedemokraterna – på landsbygden som en resurs för samhället? Har vi tagit deras oro på allvar? Jag säger inte att detta ensamt skulle lösa problemen med rasismen i samhället. Men det är en förutsättning för att börja göra det. 
    Jag vill hävda att vänstern i stor utsträckning inte har gjort det hittills. 
    Vi har inte tillräckligt fokuserat på en välfärd för alla och pensioner att leva på. Vi har inte tagit människors oro för arbetslösheten och sjukförsäkringarna på tillräckligt allvar. Vi har inte tillräckligt kunna stilla människors oro för framtiden och vi har inte kunnat erbjuda en politik som de känner igen sig i och vill se genomförd. Där har vänstern sin största utmaning i framtiden.
Det är bra att vänstern lyfter fram att alla måste arbeta på lika villkor i Sverige men det kan göras ännu tydligare. När Alliansregeringen tillsammans med Miljöpartiet öppnade för arbetskraftsinvandring i icke-brist-yrken, och dessutom gjorde arbetstagarna beroende av sina arbetsgivare, skapade de ännu en möjlighet för lönedumpning i Sverige. Den som är beroende av sin arbetsgivare för att få stanna i landet kräver inga kollektivavtal. Det säger sig självt. 
    Sverigedemokraternas enkla svar lever på människors oro och rädsla. Därför är det bästa svaret på deras utmaning att bygga ett starkare, tryggare och rättvisare samhälle. Ett samhälle där pensionerna går att leva på och där unga kan få ett jobb, oavsett var de bor i Sverige eller vilken bakgrund de har. Vänsterns lösningar alltså. Det handlar om att förmedla det budskapet på ett riktigt sätt. Det är inte enkelt men det är vår skyldighet att försöka. Alternativen förskräcker.

Kamrater, det första steget i att mota Sverigedemokraternas framfart i svensk politik är en tydlig politisk satsning på trygghet, arbete och välfärd.

Kamrater, även om det kan tyckas som att vår samtidsdebatt stundtals är radikal är den det bara i de frågor som den brittiska sociologen Anthony Giddens en gång rekommenderade Tony Blairs New Labour att vara det: att i princip acceptera nyliberalismen men att påvisa sin skillnad mot högern i frågor som inte rör ekonomin direkt och som inte kostar pengar, identitet och moral. 
    Alla partiers ideologier – utan undantag – förskjuts åt höger och samhällsdebatten blir därefter. Den som vill ett annat samhälle hånas och minsta skattehöjning nagelfars av media och omgivning som vore det rena revolutionen. Hela det samhällsbygge och den välfärdsutbyggnad som har skett under efterkrigstiden förklaras som omöjlig att göra om. Samhället och politiken kan idag inte ens tänka sig att bidra till att de byggs fler bostäder. Om Dagisreformen inte hade genomförts på 1950- och 60-talen hade den idag förklarats som omöjlig. Nu gäller inte kollektiva lösningar längre, skattesänkningarnas tid som lösning på allt har präglat de senaste åtta åren med Alliansregering. 
    Vi har en socialdemokratisk regering som trots goda omfördelande ambitioner i budgetarbetet och faktiskt några skattehöjningar inte klarar av att gjuta hopp i landet, inte kan skapa framtidstro och inte lösa samtidens stora sociala och miljöproblem. 
    Det är lätt att hamna i en position som alltid klagar på socialdemokratin, vad de än gör. Men det har varit annorlunda! 
    Jag tog med mig Arbetarrörelsens efterkrigsprogram hit idag. Det färdigställdes 1944 av socialdemokrater under ledning av Ernst Wigforss. Det programmet skulle idag hudflängas som sovjetiska tankegångar av programledarna på Agenda och borgerligheten. Långt in i socialdemokraternas egna led är tankegångarna idag helt främmande. Ja, till och med i Vänsterpartiet skulle de uppfattas som för radikala att gå till val på.

De tre huvudpunkterna i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram är:

1. Full sysselsättning
2. Rättvis fördelning och höjd levnadsstandard
3. Större effektivitet och mera demokrati inom näringslivet.

Smaka på de kraven igen. Se på språket och fundera på om det finns en enda politisk kraft som driver de kraven idag. Fundera på hur de skulle tas emot om de drevs idag.
    Två citat från prrogrammet:

”Till dessa mål hör att varje samhällsmedlem får möjlighet till nyttigt arbete. Ingen arbetsför man eller kvinna skall mot sin vilja behöva vara utan sysselsättning längre tid än som erfordras för övergång från en verksamhet till en annan samt för utbildning och omskolning.”

”Hela folket i arbete är första målet för vår ekonomiska politik. Penningväsen och offentliga finanser, prispolitik och lönepolitik, enskild och offentlig företagsamhet – allt skall tjäna till att bereda full sysselsättning åt arbetskraft och materiella produktionsmedel.”

1944 kunde samhället sätta – och på relativt kort tid också uppnå – så högt ställda mål. Varför skulle det behöva vara annorlunda idag? Vi har idag mer och bättre teknik, mer kunskap och bättre förutsättningar för att genomföra en sådan politik. Istället går utvecklingen i motsatt riktning. Varför skulle de vara omöjligt med full sysselsättning? Det som saknas är politisk vilja. 
Jämför också Efterkrigsprogrammets målsättning med Löfven-regeringens målsättning om EU:s lägsta arbetslöshet. Mer än så ska man kunna kräva av en socialdemokratisk regering värd namnet. Här finns också mycket mer för vänstern att göra, kampen mot arbetslösheten måste högre upp på dagordningen.

Kamrater, det är dags för en politik som sätter kampen mot arbetslösheten i första rummet. Inget annat mål än full sysselsättning är värdigt en vänsterregering!

Kamrater, Sverige byggdes starkt genom en stark industri och en stark offentlig sektor. Inte genom låglönejobb inom tjänstesektorn. Det här insåg en gång i världen också borgerligheten. Den gamle högerledaren Gösta Bohman brukade säga att ”en ekonomi kan inte fungera om vi försöker leva på att tvätta varandras kläder”. Den före detta chefsekonomen för TCO, Roland Spånt, har i en rad intressanta artiklar pekat på hur fel den moderna borgerligheten har i sin skattemässiga gynnande av lågproduktiva tjänstearbeten på bekostnad av bygg-, industri- och välfärdsjobb. Effekterna på ekonomin uteblir. Arbetslösheten biter sig fast.
    Kvar blir alltså den ideologiska värderingen av hur skattepengarna bäst ska användas. När fritidsgårdar läggs ned, lärare får sämre betalt och äldrevården förfaller är det då så konstigt att det finns politiker som vill prioritera det före att vissa ska få halva priset på städhjälp hemma och barnpassning? De pengar, som de slipper betala i skatt, skulle ju kunna ha gjort bättre nytta någon annanstans.
    Det är viktigt att den svenska industrin får en regering med en industripolitik värd namnet. Också här är det viktigt att regeringen vågar satsa rejält på byggandet av nya bostäder, investera i infrastruktur och välja bort den borgerliga vägen. En stark offentlig sektor och en stark industri är inte varandras motsatser, på många sätt förutsätter de varandra.

Kampen mot den europeiska – och svenska – åtstramningspolitiken är vänsterns viktigaste politiska uppgift just nu. Den går in och förstärker alla andra problem, som den växande rasismen, arbetslösheten och löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Vad vi ser med vänsterns framgångar i Grekland, Spanien och Irland är starten på ett folkligt uppror mot eliten och den ekonomiska politik som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar har fört de senaste decennierna. 
    Vänsterns budskap måste vara ett tydligt alternativ – med massiva satsningar från samhällets sida för att få hjulen att rulla igen. I denna avgörande fråga syns ännu ingen stor skillnad mellan Stefan Löfvens S-MP-regering och Fredrik Reinfeldts Alliansregering.
    I Grekland och Spanien är idag mer än 50 procent av ungdomarna arbetslösa. De emigrerar i massor för att hitta arbete. I Sverige är arbetslösheten lägre men vi har också här mycket stor ungdomsarbetsöshet. I mars i år var den 23 procent. Ungefär var fjärde svensk ungdom som söker arbete står alltså utan. 
    Det här är vänsterns största utmaning just nu. Att lansera en ekonomisk politik som faktiskt gör skillnad för människor. Som skapar arbete åt alla, en lön att leva på och en välfärd åt alla. Det här ansågs under lång tid vara självklarheter i stora delar av Europa men är det inte längre. 
    För att åstadkomma detta krävs att vi i samhället börjar prata om skattehöjningar igen. Det krävs att vi börjar se statens roll i ekonomin som aktiv och inte bara en passiv betraktare som ”kan skapa förutsättningar för företagande”. Det krävs att samhället börjar spendera i stora satsningar på bostadsbyggande över hela landet, satsningar på infrastruktur och på omställning till ett hållbart ekologiskt samhälle.

Kamrater, kampen mot åtstramningspolitiken är vår tids viktigaste politiska fråga!

Det är första maj och första maj är också den internationella arbetarklassens högtisdsdag. Vi måste börja våga tala om imperialismen och krigen igen. Vi måste brännmärka de senaste decenniernas krigspolitik i mellanöstern och Afrika – den så kallade humanitära imperialismen har lett en hel region in i absolut kaos, instabilitet och elände. 
    Från det tidiga 1990-talets Afghanistankrig till det särskilt förödande Irak-kriget 2003 och det senaste fiaskot i Libyen 2011 har resultatet av de USA-ledda anfallskrigen för regimskifte varit katastrofalt. Det katastrofala kriget i Syrien – från början med massiv inblandning av stater utifrån – har också förvärrats av de tidigare krigen i regionen. 
    Vänstern måste vara en kraft för fred och säkerhet. Det är inte vänsterns uppgift att verka för fler krig i en region nedstörtad i eviga krig. Hyckleriet i att kriga tillsammans med medeltida diktaturer som Saudiarabien mot andra länders regimer för demokrati måste avslöjas. Här behövs en modig vänster, som i konfliktsituationer står upp för långsiktiga förhandlingslösningar och kamp för en fredlig samvaro istället för den rådande krigspolitiska doktrinen. 
    Det blåser hårt för den som går emot den rådande krigshysterin. När jag själv ställde upp i P1:s debatt med vänsterdebattören Andreas Malm om Libyen-kriget kändes det som jag var i princip ensam i Sverige om att ifrågasätta riktigheten i kriget. En massiv majoritet i riksdagen stod bakom krigsinsatsen, endast Håkan Juholt uttryckte viss tvekan, något som snabbt utnyttjades för att ytterligare försvaga hans utsatta position. En ”support our troops”-anda spreds i Sverige av de stora massmedierna. 
    Nu är det tyst bland de som hetsade fram kriget. En auktoritär men fungerande stat har störtats och ersatts med fullständigt kaos och inbördeskrig. De mest reaktionära rörelserna som existerar i området, IS och Al Qaida, har fått starkt fotfäste och torterar och förslavar människor av annan tro eller härkomst. Infrastruktur är slagen i spillror. Vem tar politiskt ansvar för Sveriges medverkan i detta? Vem tar lärdom till nästa gång krigstrummorna ljuder?

Kamrater, det är dags att säga tydligt nej till krigspolitiken!

Allt det som vi EU-motståndare varnade för inför EU-omröstningen har blivit sant. En del saker har blivit värre än till och med vi kunde föreställa oss. ”Det demokratiska underskottet” är monumentalt och så illa är det nu att Tyskland och byråkrater från ECB och IMF styr andras länders ekonomiska politik med diktat. Vanliga medborgare har i princip ingen påverkan på viktiga politiska beslut som fattas i Bryssel. 
    Det står nu klart för alla sansade bedömare att en en politisk och ekonomisk union utan gemensamma regler kring socialförsäkringar, arbetslöshetsersättningar, löner och pension är en omöjlig tanke. Det leder inte bara till lönedumpning och framväxten av ett nytt extremt låglöneproletariat som reser från land till land med erbjudandet om billigast möjliga arbetskraft utan också till obalanser i hela den europeiska ekonomin med extrema kriser i länder som Grekland, Irland och Spanien som följd. Att länder som Rumänien fullständigt struntar i sitt sociala ansvar för sina medborgare leder till att det nu finns mer än 4 000 tiggare över hela Sverige. Snart finns inte en enda plats kvar utan tiggare utanför den lokala mataffären. Att det är något fel på ett ekonomiskt och politiskt och ekonomiskt system som skapar den typ av extrem fattigdom borde vara klart för alla. Ändå handlar samhällsdebatten inte alls om vad vi ska göra åt grundproblematiken – fattigdomen och den extrema kapitalismen.
    Dessutom – där EU faktiskt skulle kunna spela en positiv roll vägrar de politiska ledarna bestämt att göra det. Inför en flyktingkatastrof av gigantiska mått satsar EU på att stänga sina gränser och låter några få medlemsstater ta allt ansvar för flyktingmottagandet. Erbjudande om skydd för flyktingar från krig och förtryck är en angelägenhet för alla EU-länder men istället handlar diskussionerna om hur Fästning Europa ska tätas till ännu mer. Och under tiden dör båtflyktingarna på vattnen mellan Afrika och Italien. 
    Den vänster som säger sig vilja utveckla EU till en union med kamp för sociala rättigheter som huvudmålsättning har minst sagt mycket att bevisa. Finns det ett enda sådant progressivt förslag att ta ställning till i en politisk församling? Finns det någon politisk kraft som skulle kunna genomföra en keynesiansk ekonomisk politik mot arbetslösheten med ECB som motor? Jag kan inte se en tillstymmelse till sådana konkreta förslag. Och med tanke på att sådana beslut – om att förändra hela unionens inriktning – måste fattas med konsensus. Kan det sägas vara realistiskt?
    Istället bör vänstern återgå till en tydlig EU-motståndslinje där utträdeskravet drivs aktivt. Det finns ingen anledning att så långt efter folkomröstningen ligga lågt med politiska krav av taktiska skäl.

Kamrater, vänstens EU-motstånd måste vara tydligt!

Kamrater, nu flyger USA-imperialismens flygvapen över Norrbotten. Av vår neutralitet och alliansfrihet finns snart inget alls kvar. Likt historien om skräddaren så bidde det till slut ingenting. Av den anledningen driver nu Nato-anhängarna upp sin argumentation och hävdar att vi lika gärna kan gå med, för att så att säga njuta av fördelarna när vi redan har nackdelarna. Här måste vänstern våga sig på ett klart och tydligt: nej! Nej till det så kallade värdavtalet som tillåter Natotrupper på svensk mark och nej till utredningen om Nato-medlemskap som borgarna nyss tvingade fram av S och MP i försvarsöverenskommelsen. 
    Till sin kampanj lägger nu borgerlig massmedia massiva överdrifter om ryskt hot mot Sverige, senast i veckan lyftes en brittisk så kallad expert fram i Dagens Nyheter som ansåg ”att Ryssland kan ingripa militärt mot Gotland inom två år”. De här uppgifterna prövas inte kritiskt utan förs vidare av tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet som sanningar. Propagandan har ett syfte och det är att dra in Sverige i Nato. 
    Men ett Nato-medlemskap är det sista som Sverige behöver idag. Just på grund av de skärpta motsättningarna mellan Ryssland och Nato är det viktigt att det finns länder som inte är indragna i den direkt konflikten vid krigshot. Rysslands uppfattning om att bli inringade av Nato – något Reagan lovade Gorbatjov inför murens fall aldrig skulle ske om Rysslands släppte greppet om sina satellitstater – skulle förstärkas ytterligare och Sverige skulle bidra till ökade spänningar i regionen. Rädslan av att bli utpekade som Putin-megafoner får inte hindra oss att säga som det är. Det är för tillfällets borgerlighetens strategi att använda sig av Kalla krigets retorik igen. 
    Den som inte vill inordna sig under USA-imperialismens intressen och Natos fålla är per definition för Putin-regimen. Men det är alls inte sant. Det går utmärkt att påpeka det okloka i dagens expansionspolitik från Nato sida samtidigt som man kritiserar Putins regim för annekteringen av Krim och inblandningen i konflikten i Ukraina. Vänstern måste vara modig nog att ta den debatten, ingen annan kommer att göra det.

Kamrater, vänstern är den viktigaste kraften i kampen mot Nato-medlemskap!

Kamrater, kapitalismen är ohållbar i längden. Rovdriften på människor och miljö är nu så stor att om den inte stoppas hotas vår möjlighet till överlevnad på den här planeten. Och Fukuyama kommer att få fel fler gånger – igen och igen och igen kommer upproren mot det rådande att skaka eliten. Historien är inte slut. Vi lever inte i den bästa av världar. 
När jag står och talar för er här idag känner jag samma glädje i bröstet som jag gjorde den där lite mulna 1 maj-dagen 1989. Jag känner att i hela Sverige och över hela världen så finns det människor som tänker som vi. Att människovärde går för pengars rätt. Att de som arbetar ska vara de som styr utvecklingen i samhället. Att alla ska ha samma möjligheter att utvecklas och ha samma rättigheter i samhället.

Kamrater, leve 1 maj! Leve socialismen!

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 05 maj, 2024

Finskt trauma får tala

Finska krigsbarn anländer till Stockholm den 19 februari 1944. Foto: TT.

Temat i vittnesmålen från de finska krigsbarnen är slitet mellan länder, familjer, syskon och språk. Och att försöka anpassa sig utan att gå itu.

”Det är i sista stund.”

Så sade en av dem som anmälde sig till den berättarcirkel för finska krigsbarn jag ledde i Ljungby i fjol. Första träffen grät vi allihop. Smygande, stockande, rinnande, ursäktande. Med veckorna släppte spänningarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jenny Ahonen
Verksamhetsutvecklare i ABF Ljungby och grundare av Sverigefinska föreningen i Ljungby i Småland.
Inrikes 05 maj, 2024

Alla är vi entreprenörer

Det är arbetarkollektivet som står för innovationerna. Foto: Mrwinn/Adobe Stock.

Den individuella entreprenören tros kunna lösa allt från arbetslösheten till klimatkrisen. Men innovationskraften finns nu som alltid hos kollektivet.

I ett vänstermem som cirkulerar på nätet tittar den gamle lejonkungen och hans son Simba ut över världen. Men i stället för den afrikanska savannen sitter de framför en storstad.

– Titta Simba. Allt som solen vidrör är skapat av proletariatets arbete, förklarar Lejonkungen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Inrikes 04 maj, 2024

Orsa kompani lovar ingenting bestämt!

Olof Arborelius, ”Kyrkbyn med Lillån, Orsa”, olja på duk.

I Dalarnas skogsområden har en trotsig gemenskapskultur växt fram. Här odlar man potatis och startar skolor, men det kallas varken prepping, gröna vågen eller antikapitalism – utan det är bara så man gör.

En brunbjörn står på bakbenen för att gå till attack med klorna, och mellan oss står bara ett tanigt trästaket.

Installationen står i matbutiken Skattunge Handels träffstuga som precis har firat folkhögskolans dag den 17 april, där nyfikna har fått lära sig om allt från ekologisk odling till att väva vadmal. Här finns toa för gäster och en mikrovågsugn där snickare och andra besökande arbetare kan värma sin mat, och på tv:n visas ibland fotbollsmatcher.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter 03 maj, 2024

Klasskampens inkubator

Facket IWGB demonstrerar utanför gigbolaget Deliveroos högkvarter i London i april 2021 – samtidigt som företagets börsnotering. Foto: Alastair Grant/AP.

I gigekonomins värld är alla entreprenörer. Men den flexibilitet företagen värdesätter är dubbeleggad. Vad händer när matbud och apptaxichaufförer väljer att gå sin egen väg?

Som så många andra matbud var det kärleken till att cykla som först fick Armin Samii att söka jobbet som matbud på Uber Eats. Men han var less efter bara ett par veckor, berättar han för Financial Times. Prisättningen var nyckfull, och det verkade inte finnas något samband mellan längden på resorna och den ersättning han fick ut. Funktionen för ansiktsigenkänning, som låser upp appen, klarade inte heller av att identifiera honom, på grund av hans lockiga hår och skägg.

Men Armin Samii hade ett ess i rockärmen: han var utbildad programmerare. Han bestämde sig för att använda sina kunskaper, och designade en app med namnet UberCheats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 02 maj, 2024

Bakom AI-musiken döljer sig den mänskliga handen

Den generativa musiken kommer att bygga på allt mer AI-material och därmed också bli allt mer sjuklig. Illustration: Leonidas Aretakis/Nightcafe/AI.

Den nya musikappen Udio kan skapa trovärdiga pastischer på musik som redan har skapats. Men det är alltjämt människan som står för kreativiteten.

Efter ett par års rabalder kring AI-genererad text och bild, har intresset under 2024 allt mer förskjutits mot ljud – både röster och musik. För företagen i AI-industrin är skillnaden mellan dessa uttryck inte så viktiga. Det är samma statistiska modeller som används för att identifiera mönster i ett enormt råmaterial. Det är i stort sett alltid piratkopierat: företagen dammsuger nätet på rådata och använder den utan att fråga om lov.

Ju mer mänsklig skriven text som samlas in, desto bättre blir modellerna på att härma mänskligt skrivande. Så skapades den välkända chattroboten ChatGPT. Om man i stället använder inspelat tal som råmaterial, får man en AI-modell som kan efterlikna mänskliga röster. På så vis hoppas nu talboksföretag snart kunna slippa betala lön till inläsare, medan yrkeskriminella hittar nya upplägg för telefonbedrägerier där offren luras av en anhörigs röst.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Inrikes/Nyheter 01 maj, 2024

Brand i känd antifascists kulturkafé

Journalisten och författaren Victoria Rixer har varit aktiv i antifascistiska grupper som Linje 17. Nu har delar av hennes kulturkafé Torpet i Orhem brandskadats över natten till första maj. Foto: Anna E Andersson/Wikimedia commons.

Journalisten Victoria Rixer har varit aktiv i antifascistiska grupper som Linje 17. Nu har delar av hennes kulturkafé Torpet i Orhem brandskadats över natten till första maj.

Morgonen den första maj gick Victoria Rixer upp extra tidigt. Det var premiär för sommarsäsongen av kaféet Torpet i Orhem, där hon också bor, och hon hade förberett en meny med sex olika rågsmörgåsar, grillade surdegsmackor, mat- och efterrättsvåfflor, korv, bullar och ”världens näst godaste cider”. Till kvällen hade hon också planerat ett efterhäng till dagens demonstrationer.

I stället vaknade hon till en hög av rykande brädor och träkol. Delar av hennes livsverk hade brunnit.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 01 maj, 2024

För en entreprenöriell vänster

De största kriserna i vår tid kräver en innovativ socialistisk rörelse. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Första maj påminner om den skaparkraft som finns hos arbetarklassen. Med krig och klimathot vid horisonten måste vi än en gång börja tänka nytt.

Den tidning som du håller i handen är resultatet av entreprenörskap.

Det första malmtåget i Malmbergen lastades 1888 och därmed var den svenska gruvruschen igång. På två år flyttade 5 000 arbetare dit och byggde upp en kåkstad. ”Deras hus var som svinstior”, skrev Dagens Nyheter 1902. ”Men ur dessa klev välklädda herrar och damer.”

Snart uppstod allt från kaféer till krogar och bordeller. Men den viktigaste politiska mötesplatsen var Finn-Jakobs bastu på Kaptensvägen. Där bildades den lokala arbetarföreningen 1895, och samma år uppstod idén om en tidning som skulle stå på folkets sida. Första numret kom ut den 1 maj 1904, under namnet Norrskenet, och nu vet du vart jag är på väg: efter ytterligare ett nummer på arbetarnas dag lanserades den som tidning 1906, under namnet Norrskensflamman.

”Upp till demonstration!” lyder den första texten, som vill påminna de mäktiga om att ”den klass, som med sitt arbete uppbär samhället” också vill ha rösträtt. Detta då deras strävan – till skillnad från överklassens – ”är att bereda den högsta möjliga lycka åt alla.”

Som anekdoten visar hade den tidiga arbetarrörelsen ingenstans att ta vägen. Offentliga lokaler fanns sällan, och socialistiska agitatorer förbjöds ofta att tala offentligt. Men de uppfann ständigt nya sätt att protestera.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt.

August Palm berättar i Ur en agitators lif (1904) om när han förbjöds att tala i Arboga av kronofogden, och i stället gjorde det från en båt i ån, medan tvåtusentalet arbetare gick längs vattnet och lyssnade. Han åkte dock på 100 kronor i böter i efterhand, och då hade han tidigare kastats i Långholmens centralfängelse för smädelse av riksdagen och liknande brott. Även där höll han modet uppe, och tillverkade två tärningar i tuggat bröd som finns bevarade i Arbetarrörelsens arkiv. Om Kata Dalström, en annan agitator, berättas att hon talade i diket för att runda förbuden. Med knappa resurser, och etablissemanget och lagarna emot sig, stod man ändå aldrig rådlös.

Nu står vi här igen. En antidemokratisk höger försöker än en gång kväva alla arenor för bildning och organisering. Man skär ned på allt som gjorde det svenska folkhemmet starkt, som skolor, folkbildning, kultur, föreningsliv – och nu även medier. Sedan årsskiftet har Flamman och andra vänstertidningar tvingats överleva utan presstöd, utan motivering eller information.

Inte heller vi står handfallna. Vi har ökat upplagan med 23 procent sedan första numret 2023, och blir allt fler varje vecka. Vi har inga rika finansiärer utan tar kampen mot högerns nedskärningar med hjälp av dig och andra läsare.

Men varken vi eller den bredare vänstern kan nöja oss med att bevara tidigare landvinningar. Vi måste skapa framtidens samhälle. Därför släpper vi på första maj ett specialnummer om vänsterns och folkets initiativkraft. Vi vill lyfta fram platser som Orsa där man bygger socialismen där man står, uppfinningsrika sätt att protestera hos nya rörelser halvt utanför fackförbunden som Gigwatch, Skiftet och Tankesmedjan Balans, och hur de egentliga innovationer i industrin och AI-teknologin i själva verket kommer från arbetarna.

Samtidigt som vi försvarar historiens bästa innovation – folkhemmet – måste vi ha en plan för hur vi går längre än det, och utveckla svar på vår tids frågor. Klimathotet, stordata, AI, etnonationalismen, folkförflyttningar, finanskrascher, för att inte tala om bankvinster och ägande.

Den socialistiska vänstern behöver därför tankesmedjor och förlag utanför den socialdemokratiska sfären som kan ta fram sådana reformer. Detta ekosystem är i dag alldeles för svagt, vilket gör att de ideologiska debatterna präglas av nostalgi. Se bara på hur programdiskussionen i Vänsterpartiet har kommit att handla om hur många gånger som orden ”antikapitalism” nämns, snarare än vilka vänstersvar som finns på vår tids största utmaningar. Tidigare var det inte sällan i arbetarrörelsen, nedifrån, som idéerna bubblade upp till partierna. Inte minst LO-skapelsen löntagarfonderna, som var ett modigt steg mot gemensamt ägande i Sverige.

Många av dessa strider äger allt oftare rum utanför Sveriges gränser, och det är dags att hugga in även där.

EU-valet är tyvärr en förlorad chans, med tanke på hur splittrad den europeiska vänstern är. Konflikterna sträcker sig tillbaka till tiden när många partier hade kopplingar till den nationalistiska sovjetsocialismen, som såg ett enat Europa som en kapitalistisk sammansvärjning. Det räcker nu, släpp kalla kriget och gå vidare. Detsamma gäller arbetarrörelsen, som länge har motverkat ett direktiv för att erkänna gigarbetare som anställda för att skydda den svenska modellen, vilket har mötts av kritik från Transportarbetarförbundet och andra berörda.

Visst har EU satt upp stora hinder för vänsterpolitik, som de nyliberala reglerna för finanspolitik och statsstöd eller det demokratiska underskottet, men det borde ge desto större anledning att förena sig på den nivån och bjuda motstånd.

Vänstern borde i stället leda kampen för ett annat Europa. För en offensiv gemensam finanspolitik, en starkare social pelare, större makt till parlamentet, ett rättvist flyktingmottagande som väger in fackförbundens önskemål, och en rejäl utvidgning av den fjuttiga klimatsatsningen. Visst kan 468 miljarder kronor låta mycket, men det bleknar inför den amerikanska förlagan ”Inflation reduction act” med sina 4 biljoner kronor.

Det är också på denna nivå som regleringen av nätjättarna måste ske, inte minst hur AI ska hanteras. En rejält utvidgad, demokratiskt styrd investeringsfond på Europanivå skulle också kunna investera i en offentlig infrastruktur för sociala medier, där större delen av våra politiska samtal förs, i stället för att sitta i knät på kinesiska eller amerikanska miljardärer.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt. I dag minns vi våra framsteg, i morgon tar vi itu med framtiden.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Rörelsen 01 maj, 2024

Lobbysossarnas sista första maj?

Socialdemokraternas tidigare partiledare Stefan Löfven (S) talade i Älvängen på första maj 2022. Nu jobbar han på pr-byrån Rud Pedersen. Foto: Adam Ihse/TT.

Socialdemokraternas paroll för årets första maj är Gemensamt ansvar för Sverige. Det sätter inga hjärtan i brand, förutom kanske de mest inbitna socialdemokraters. Nåja, det går ändå bra i opinionen för dem.

Inför valet 2026 håller S på att ta fram ny politik på en rad områden för att vinna tillbaka makten. Det har mest talats om hårdare tag mot invandrare och brottslingar. Mer försiktiga är S när de talar om att de förstått hur illa det gick när man släppte lös marknadskrafterna inom välfärden. Det finns skäl till att de är mer vaga i kanterna.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder. Men det blir värre för varje år. Det räcker att kolla in deras Facebookväggar som täcks av glada hurrarop när de byter sida. Detta vill partiet dock inte ändra på, och därför har jag granskat sidbytena sedan förra första maj 2023.

Vi börjar med Sven-Erik Österberg, tidigare finansmarknadsminister och en gång omtalad som potentiell partiledare. Han rekryterades för några veckor sedan till den moderattunga byrån Kreab. Där gör han sällskap med Erik Gutiérrez-Aranda, tidigare energi- och näringspolitisk rådgivare för Socialdemokraterna. Det är inte bara sossar som gått till Kreab. Jenny Lindahl gick från att vara kommunikationschef på Vänsterpartiet till att jobba på moderatbyrån Kreab. V vill verkligen vara som S fast 40 år efter. Vi får se om V lärt sig av S misstag och om hon sjunger Internationalen när partiets tåg går en bit bort från Kreabs kontor.

Eva Nordmark är tidigare arbetsmarknadsminister. Hon har gått till lobbyfirman Rud Pedersen, där hon får sällskap av sin tidigare statsminister Stefan Löfven. På en byrå som saknar kollektivavtal. Löfven ”straffades” genom att bli ordförande för socialistinternationalen. Internationella samarbeten kan förvisso vara plågsamt.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder.

På lokal nivå märker man ofta inte sidbytena då det sker i medieskugga. Men jag har sett att Monica Green, tidigare riksdagsledamot, börjar som lobbyist på byrån The Swedish Thing samtidigt som hon är ordförande i Skövde kommunfullmäktige. Ja, det är lagligt att ha hemliga lobbykunder och vara folkvald samtidigt. Hur detta inte anses vara korruption förstår i alla fall inte jag.

Mindre offentligt känd är Sebastian de Toro som är tidigare statssekreterare och LO-ekonom. Han rekryterades till New Republic över en lunch med Paolo Silva som är delägare på byrån, tidigare språkrör för Grön Ungdom och har jobbat på regeringsdepartementet för Miljöpartiet. Det är inte bara Anna Kinberg Batra man vill vara vän med.

Läs mer

Sist och kanske minst betydelsefull är Juan-Pablo Roa som tidigare jobbat som planeringschef, biträdande stabschef för Stefan Löfven och presschef för Socialdemokraterna. Han går till byrån 500 för att ”stärka deras erbjudande inom public affairs”. På ren svenska: lobbyism.

Den första maj kommer dessa lobbyister förmodligen gå under de röda fanorna. Det är absurt och stötande. Vad sägs om att Socialdemokraterna tar gemensamt ansvar och sätter stopp för svängdörrarna mellan partiet och lobbyklägget? Helst redan till nästa första maj. Tack på förhand.

Robin Zachari
Kanslichef för folkrörelsen Skiftet och ansvarig utgivare för granskningsinstitutet Klägget.[email protected]
Inrikes 01 maj, 2024

Arbetarårets förluster och framgångar

Flamman frågar några profiler om deras segrar och motgångar i stärkandet av arbetares rättigheter, och vad de väntar sig framöver.

Vilken är er största seger under det senaste året?

– Vi har fått upp arbetsmiljöfrågorna mer på agendan i allmänhet och cancerfrågorna relaterat till brandmansyrket i synnerhet, samt gjort ett stort antal bra förhandlingar för enskilda medlemmar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 30 april, 2024

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Foto: NHGRI/AP

Visst måste vänstern sluta slå ifrån sig biologisk kunskap, men det betyder inte att rasbegreppet är användbart. Separera hellre den vettiga genetiken från rasbiologin, skriver evolutionsforskaren Patrik Lindenfors i ett svar till religionshistorikern Stefan Arvidsson.

Är ras en biologisk realitet eller en mänsklig konstruktion? Frågan är långt knepigare än man kan tro. Tyvärr har den blivit högaktuell i och med högerpolitikers användning av ordet ”ras” som samlingsnamn för biologiska skillnader, något som gör det svårare att diskutera skilda biologiska förutsättningar på allvar.

Till att börja med är ”ras” inget väldefinierat biologiskt begrepp ens för andra djur än människor. Ras används för att beteckna populationer som är ”tillräckligt olika” vad gäller till exempel genetik eller utseende. Gränsen är luddig och ”tillräckligt olika” betyder olika saker i olika sammanhang. Det här gör att det klassiska avfärdandet av ras såsom ogiltigt för att ”de biologiska skillnaderna mellan olika folk är mindre än skillnaderna mellan olika personer” faktiskt skjuter bredvid målet. Det ingår inget sådant kriterium i rasbegreppet eftersom rasbegreppet inte har några kriterier.

Sedan är det också ett gigantiskt problem att ”ras” har ett historiskt bagage som man måste förhålla sig till. Linné delade upp människan i afrikaner (svarta), européer (vita), asiater (gula) och amerikaner (röda). (Han använde dock inte begreppet ”ras” utan varietet.) En liknande uppdelning, ibland med små skillnader, är det man brukar syfta på när man pratar om ras hos människor.

Om man vill dela upp mänskligheten utifrån genetisk likhet är det dock svårt att hamna i denna gruppering. Det har visat sig att den amerikanska urbefolkningen genetiskt härstammar från Asien, så där är det korrektare att säga att den amerikanska urbefolkningen är asiater, genetiskt sett. Drar man den insikten till sin logiska slutpunkt följer dock en annan slutsats. Alla mänskliga populationer härstammar nämligen från Afrika, vilket innebär att alla människor är afrikaner.

Fortsätter man enligt samma princip hamnar man i Jurassic Park-kunskapen att fåglar är en sorts dinosaurier, men också i att däggdjur är en sorts fiskar. Dessa påståenden är korrekta, men de svarar inte på grundfrågan. För nog är väl vita (européer) genetiskt distinkta från svarta (afrikaner)?

Det stämmer förvisso, men i och med att människor med historiskt genetisk härkomst från Europa och Asien härstammar från ett fåtal grupper som utvandrade från Afrika för några hundra tusen år sedan finns det grupper bland svarta i Afrika som genetiskt skiljer sig mer från varandra än vad de skiljer sig från vita. Så om man vill göra en genetisk uppdelning mellan människor skulle man behöva börja med att dela upp afrikanska grupper från varandra. Och det kan man förstås göra, men då har vi lämnat de traditionella raserna bakom oss.

Sammanfattningsvis så finns alltså de största genetiska skillnaderna mellan olika människogrupper inom en av de traditionella raserna (svarta) och skillnader mellan andra traditionella raser är väldigt små (vita, asiater och amerikansk urbefolkning).

De som sysslar med mänsklig genetik för att de till exempel är intresserade av förhistoriska förflyttningar, genetiska sjukdomar eller hur olika människor reagerar på mediciner har därför till största delen slutat prata om ”ras” och pratar i stället om ”’ancestry’, ’population’, ’cluster’ och liknande”, precis som Arvidsson skriver. Detta dock inte av politiska skäl utan av goda biologiska skäl. Den biologiska realitet man vill undersöka och det historiska bagage man har att förhålla sig till krockar nämligen på ett väldigt icke-konstruktivt sätt.

Jag stöttar Arvidssons tes att det är vettigt att skilja natur och kultur i den här typen av diskussioner, och tycker allmänt att vänstern bör sluta slå ifrån sig biologisk kunskap, men landar i den motsatta slutsatsen i hur man bör hantera rasbegreppet. Det är just för att man vill hålla isär vettiga genetiska undersökningar från mer traditionell rasbiologi och ren rasism som man bör undvika ordet ”ras”. Särskilt knepigt blir det i frågan om att analysera invandrares brottslighet på det sätt som Hanif Bali försöker göra, då olika invandrargrupper kommer från olika traditionella ”raser”. Nej tack, sådant urartar bara i ren rasism.

Svårare då med begreppet kön, som vissa biologer vill hävda ensamrätt på. Kön används dock för att beskriva minst fyra olika företeelser: biologiskt kön, könsroller, juridiskt kön och könsidentitet. Biologiskt kön definieras utifrån könscellernas storlek (spermier och ägg), är binärt och kan inte ändras med någon metod vi har i dag (till skillnad från könsorgan). Juridiskt kön är å sin sida en beteckning vi bestämmer över helt själva och därför kan definiera precis som vi vill. (Frågan vad som är poängen med att ha juridiskt kön om det inte är kopplat till biologiskt kön lämnar jag till andra att svara på.)

Könsroller är det feminister kämpat längst med. I hur stor utsträckning dessa är konstruerade respektive medfödda har varit arena för en lång debatt. Efter många års kamp har det blivit alltmer accepterat att gå utanför samhällets könsnormer. Stor förstämning har därför inträtt bland vissa feminister då könsidentiteten gjort sitt intåg. Att ”vara född i fel kropp” innebär ofta just att man har ett biologiskt kön samtidigt som man känner att ens könsroll gör att man hör till det andra. I stället för att argumentera för att sådana skillnader ska ses som okej – vilket var det tidigare tillvägagångssättet – vill transpersoner nu hellre ha möjlighet att ändra det juridiska könet.

Varför inte, tycker många – låt folk bestämma själva; det är en frihetsreform för transpersoner. För att det motverkar mycket av det vi kämpat för som feminister, tycker andra – vi var väl överens om att könsroller inte skulle vara så hårt bundna till biologiskt kön? Var man landar i den här frågan är dock helt frikopplat från hur man bör hantera rasfrågan. Jag tror att debatten skulle vinna mycket på att diskutera ras- och könsfrågor för sig.

Patrik Lindenfors, forskare i biologisk och kulturell evolution.