I en värld försjunken i krigets kaos, kan det vara av betydelse att undersöka den pacifistiska idén. Jag har aldrig använt ordet ”pacifist” för att beskriva mig själv, eftersom det antyder något absolut, och jag är misstänksam mot det absoluta. Jag vill lämna öppet för möjligheter omöjliga att förutse. Det kan finnas situationer – vilket även övertygade pacifister som Gandhi och Martin Luther King ansåg – då en mindre riktad våldshandling mot en monstruös och omedelbar ondska kan vara berättigad. I krig är dock proportionerna mellan mål och medel radikalt annorlunda. Det ligger i krigets natur att vara ofokuserat, urskillningslöst och orsaka åtskilliga människors död samt ännu flers lidande. Särskilt i vår tid då teknologin är så mördande. Även i ”små krig” (Iran-Irak, det nigerianska kriget, det afghanska kriget), dör miljoner människor.
Scott Simon på National Public Radio skrev en kommentar i The Wall Street Journal den 11:e oktober 2001 med rubriken ”Även Pacifister måste stödja detta krig.” Han försökte använda sig av pacifismens acceptans av självförsvar som tillåter ett riktat väpnat motstånd mot en omedelbar angripare. Detta för att rättfärdiga USAs invasion av Afghanistan, som han anser vara ”självförsvar”. Termen ”självförsvar” mister dock sin betydelse då man fäller bomber över ett helt land och dödar mängder av människor som inte tillhör angriparna. Och termen ”självförsvar” gäller inte heller då agerandet sannolikt aldrig kommer att uppnå det eftersträvade målet. Pacifism, som jag definierar som ett avståndstagande från krig, vilar på en mycket mäktig logik. I krig är medlen – urskillningslöst dödande – direkta och säkra; målen, hur önskvärda de än må vara, avlägsna och högst osäkra.
Pacifism betyder inte undfallenhet. Detta ord utslungades ofta mot oss som fördömde de nu pågående krigen i Afghanistan och Irak, och efterföljdes av referenser till Churchill, Chamberlain och München. Analogier till andra världskriget, hur irrelevanta de än må vara för en specifik situation, kan alltid bekvämt plockas fram när det finns behov av att rättfärdiga ett krig. Då vi krävde att USA skulle dra sig tillbaka från Vietnam, eller inte invadera Irak, anklagades vi för undfallenhet. Låt oss undersöka den analogin. Tjeckoslovakien gavs åt Hitler för att blidka honom. Tyskland var en aggressiv och expansiv nation som strävade efter att utöka sin makt. Att hjälpa till med denna expansion var inte särskilt genomtänkt. Men idag står vi inte öga mot öga med en expansiv supermakt som kräver offer. Vi är själva den expansiva supermakten. Vi är i krig med två nationer, har trupper stationerade runt hela jorden och sjökrigsmakt på varje hav. Det tillsammans med Israels expansion in på Västbanken och Gazaremsan, väcker oupphörligen vrede. Det var fel att ge upp Tjeckoslovakien för att blidka Hitler. Det är inte fel att dra tillbaka vår militär från Mellanöstern, eller för Israel att dra sig tillbaka från ockuperade områden, eftersom man inte har någon rätt att vara där. Det skulle inte vara undfallenhet. Det skulle vara rättvisa.
Att sätta sig emot USA:s krig i Afghanistan och Irak innebär inte undfallenhet eller att man ”ger efter för terrorism”. Det förutsätter att man använder andra medel än krig för att lösa de problem man stöter på. King och Gandhi trodde båda på aktiv handling – direkt icke-vålds aktion, vilket är mäktigare och utan tvekan mer moraliskt försvarbart än krig. Att vägra krig är inte detsamma som att ”vända andra kinden till” som pacifismen ofta har blivit beskylld att förespråka. Det är, i rådande läge, att handla på ett sådant sätt som inte imiterar terrorismen. USA kunde ha behandlat attackerna den 11:e september såsom ohyggliga, kriminella handlingar som krävde ett gripande av de skyldiga genom att använda sig av varje möjlighet till ett intelligent spaningsarbete. USA kunde ha vänt sig till FN för att be om hjälp från andra länder i sökandet och gripandet av de ansvariga. Där fanns också möjligheten till förhandlingar. (Och låt oss slippa höra: ”Va? Förhandla med de där monstren?” USA har förhandlat med och hjälpt flera av de mest brutala regimer i världen till makten samt sett till att de kunnat behålla den.) Innan Bush gav order om att bomba, erbjöd sig talibanerna att ställa bin Laden inför rätta. Detta ignorerade man. Efter tio dagars luftangrepp, då talibanerna bad om ett stopp i bombandet och sa att de var villiga att tala om ett överlämnande av bin Laden till ett tredje land för rättegång, kunde vi i The New York Times påföljande dag läsa rubriken: PRESIDENTEN AVVISAR TALIBANERNAS ERBJUDANDE OM FÖRHANDLINGar. Bush citerades: ”Då jag sa inga förhandlingar, menade jag inga förhandlingar.” President Bush agerande visar på en kompromisslös krigsvilja. Det fanns liknande avvisanden av förhandlingsmöjligheter i början av Koreakriget, kriget i Vietnam, det första Gulf kriget och vid bombningarna av Jugoslavien. Resultatet blev en ofantlig förlust av liv och ett oändligt mänskligt lidande.
Internationellt polisarbete och förhandling var alternativ till krig. Låt oss inte bedra oss själva. Även om vi skulle lyckas med att gripa bin Laden eller, vilket är osannolikt, förinta hela al-Qaida-nätverket så skulle det inte sätta punkt för hotet från terrorismen, som har potentiella rekryter långt bortom al-Qaida. Som vi idag kan se i Irak har dödandet av Abu Musab al-Zarqawi, hjärnan bakom hundratals bombattentat, inte bidragit det minsta till att minska antalet bilbomber eller självmordsattacker. Snarare har våldet ökat. Att komma åt terrorismens rötter är komplicerat. Fälla bomber är enkelt. Det är ett gammalt svar på något som vi alla inser är en helt ny situation. Grogrunden för oförsvarliga och obeskrivbara terrorhandlingar finner man i ett väl berättigat missnöje. Detta missnöje växer och frodas bland miljoner människor som inte själva skulle utföra dessa handlingar men som lever, känner och erfar våldsam desperation. Missnöjet har två sidor: dels existerar en djup misär – hunger och sjukdom – i stora delar av världen som står i skarp kontrast till rikedomen och lyxen i väst, särskilt i USA. Dels det faktum att USA är närvarande militärt överallt i världen och understödjer förtyckande regimer samt ständigt griper in med vapenmakt för att upprätthålla den nordamerikanska hegemonin. Detta innebär inte enbart handlingar som tar itu med de långsiktiga orsakerna till terrorismen men handlingar som också i sig själva är rättvisa.
Vi måste omedelbart sätta stopp för USAs ockupation av Irak, vilken redan har dödat åtminstonde tiotusentals civila och vilken inte har åstadkommit ”demokrati” utan istället orsakat än större instabilitet i hela regionen. Vi måste även insistera på att Israel drar sig tillbaka från ockuperade områden, något som många israeler anser vara riktigt och vilket också skulle göra Israel mer stabilt än vad det nu är. Låt oss bli en mer ödmjuk nation, vi kommer då att vara tryggare. De anspråkslösa nationerna i världen står inte inför hotet från terrorismen. I korthet, låt oss avsäga oss rollen som militär supermakt för att istället bli till en humanitär supermakt. Sådanna fundamentala förändringar i utrikespolitiken är knappast att vänta. Det skulle hota för många intressen: de politiska ledarnas makt, militära ambitioner och vinsterna de stora bolagen gör på USAs enorma militära verksamhet.
Förändringarna kommer, som vid andra tidpunkter i vår historia, endast då amerikanska medborgare – bättre informerade och med eftertanke (efter det första instinktiva stödet för den officiella politiken) – kräver det. Den förändring i den allmänna opinionen, särskilt då den sammanfaller med ett pragmatiskt beslut av regeringen att dess våld inte fungerar, kan vara ett första steg bort från de millitära lösningarna. Det skulle också kunna vara ett första steg i en omprövning av vår nations roll i världen. En sådan omprövning innehåller löftet om genuin säkerhet för amerikaner, och för människor runt om i världen, början på en epok fylld av hopp.
