Allt fler unga flickor skär och skadar sig själva. Dessa larmrapporter kommer numera regelbundet. Samtidigt bränner allt fler allt yngre kvinnor ut sig. Det är två sidor av samma mynt.
Oavsett hur mycket unga kvinnor vunnit på den nya jämställdheten, dyker nya och alarmerande problem upp.
– Det var lättare att hantera ett öppet blödande sår, än att ta hand om den där lilla flickan inuti mig som ropade på hjälp. I takt med att den fysiska smärtan växte, krympte smärtan inom mig.
Ungefär så förklarade en ung tjej i förra veckan i P1 varför hon under flera år skar sig i armarna.
Två böcker som utkom förra året är ett tydligt tecken i tiden på att något är mycket fel bland unga kvinnor. Båda handlar om den nya ”duktigheten” som närmast ett sjukdomstillstånd som måste bemästras. Båda är såväl handböcker i hur vardagen bör hanteras som försök att säga överarbetade kvinnor att de inte är ensamma. Insikten om att utbrändhet är ett strukturellt problem är ett viktigt steg mot att hantera sin situation.
Uppskurna armar och överbelamrade skrivbord – att detta skulle ha ett direkt samband kan låta långsökt. Men det är det inte.
Den generation kvinnor som vuxit upp efter 1960-talets andra hälft har sina mödrar och deras kamp att tacka för mycket. Men helt nya typer av problem överskuggar tillvaron. Vi förväntas konkurrera på männens villkor men saknar fortfarande de nödvändigaste förutsättningarna. Vi har intalats att vi kan och måste TA FÖR OSS på samma sätt som männen – på ett intellektuellt och praktiskt plan. Men vi uppfostras ännu till en omhändertagande, självutplånande, kravfylld roll på det känslomässiga och psykologiska planet. Resultatet blir att unga kvinnor fortfarande måste vara dubbelt så duktiga som män för att komma hälften så långt. Men att de flesta av oss dessutom gör det. Och samtidigt vill vara de omhändertagande föräldrar och hushållare som männen fortfarande inte är.
Du kan du vill du törs – men trycks ner lika mycket som din mor och mormor gjorde. Vad kan resultatet bli annat än en schizofren, daglig kamp för erkännande och framgång? När männen misslyckas lägger de skulden på andra. När kvinnor misslyckas – eller bara lyckas lite sämre än de vill – lägger de skulden på sig själva.
Därför behövs dessa handböcker. Titlarna är talande: Så ung? och så duktig! är den ena och Diagnos: Duktig är den andra. Flickorna måste prestera, pojkarna behöver bara vara människor.
Böckerna är skrivna av och för en mycket smalare grupp än de borde. Exempel på arbetsuppgifter och personer är hämtade från ett snävt övre mellanskikts innerstadstillvaro. En journalist sa en gång att fenomenet utbrändhet funnits länge, men inte uppmärksammats förrän journalisterna själva drabbades av den. Sanningen i detta kunde inte illustrerats tydligare än med dessa två böcker.
”För drygt tre år sedan startade hon, tillsammans med två killar i företaget som de då var anställda på, eget inom Internetbranschen. Företeget gick som på räls under IT-haussen, men mindre bra när hypen var över. Carina och de andra delägarna tvingades avskeda folk /…/” (Diagnos: Duktig)
”Så när krafterna nått precis den nivå som krävs för att ta tag i något över huvud taget, så sa Annika upp sig från projektlederiet på Kulturhuset. Aftonbladet hade hon redan lämnat. Och fanzinet var nedlagt.” (Så ung? Och så duktig!)
Ingen av dessa situationer är något särskilt många kvinnor känner igen sig i. Men utbrändheten, depressionerna och sjukskrivningarna drabbar även vanliga morsor med vanliga jobb och dåligt betalt. Och även de skulle ha ut enormt mycket av de tips och exempel som böckerna förmedlar.
En lite varning måste också utdelas: Båda böckerna är sprängfyllda av detaljerade beskrivningar av vilka arbetsuppgifter, projekt och ambitioner som tagit knäcken på de kvinnor som presenteras. Risken är att prestationsångesten stiger hos de läsare, som redan idag jämför sig med orimliga ouppnåeliga ideal.
Ändå rekommenderas dessa böcker varmt. Båda presenterar kvinnor som lever destruktivt eller redan gått in i väggen. Båda förmedlar tips och kunskaper från stressforskare och terapeuter. Särkilt Diagnos: Duktig är väl disponerad med tydliga avsnitt och faktarutor av typen: ”FN har räknat ut att kvinnor utför 66 procent av allt arbete i världen, får 10 procent av världens samlade inkomster och äger mindre än 1 procent av världens samlade förmögenhet.” Fina illustrationer av Annika Smajic ger en välgörande humoristisk distans.
I Diagnos: Duktig finns också ett mer medvetet feministiskt perspektiv. En pappa som hämtar sina barn på dagis halv fem ses som en bra pappa, mamman som hämtar sina barn samma tid ses inte som något särskilt alls. Flickor har sin presterande pappa som förebild fram tills de själva skaffar barn – då försöker de vara den duktiga flicka de lärt sig samtidigt som de tar över sin mammas underordnade roll. Högpresterande flickor har en lika förvrängd bild av sig själva som anorexiflickor: de ser inte att det är samhällets krav som är sjuka utan lägger skulden på sig själva.
Det är också i Diagnos: Duktig som klassperspektivet lyfts fram bäst, även om det är för lite. Att lågutbildade har ännu svårare att förhålla sig till sin situation och att projektanställningar är särskilt stressframkallande, är fakta som vore värda större utrymme jämfört med tips av typen: ”Njut av livet. Gå på NK och titta på damunderkläder, köp en räkmacka och skvallra, säger hon samtidigt som hennes yngsta dotter tittar in och frågar om kvällens gemensamma ridtur.”
Att det fortfarande inte finns litteratur för vanliga kvinnor med vanliga lågstatusyrken förklaras även det av samhällets strukturer.
