Tycker denna delen säger mycket:

“Att ett sådant minimumkrav på lojalitet kallas ”stalinism” säger en del om den individualistiska kultur som odlats i Vänsterpartiet, vilket Daniel Swedin sätter fingret på i Arbetet (25/8). Det verkar paradoxalt – socialister ska ju vara kollektivister – men det finns förklaringar. I ett parti med många akademiker, och svag förankring i fackföreningsrörelsen, blir teoretiska principer viktigare än vardagliga kamper. I jämförelse med världsrevolutionen framstår 112 kronor mer i bostadsbidrag inte bara som futtigt, utan som en muta från kapitalet för att söva arbetarna.”

Det “stalinistiska” är inte disciplin och att följa majoritetsbeslut utan hur man försöker nå disciplinen. “Stalinismen” är att man “löser” politiska motsättningar och bygger “enighet” med byråkratiska manövrar, uteslutningar, mobbning, hemliga överenskommelser, svängar som saknar demokratisk förankring osv. Detta är något som klart funnits i SKP/VPK/V eftersom att vi ändå var stalinister. Det går klart att debattera hur mycket som finns kvar av det idag men det är väl tydligt att det finns ett djupt rotat problem i partiets struktur fortfarande. Till synes har både “sidor” använt vissa av dessa metoder genom åren, Amineh Kakabaveh skriver t.ex att Daniel och Lorena använde samma metoder mot henne.

Enighet och disciplin i ett genuint arbetareparti måste nås genom öppen debatt om strategi, taktik och politiken vi vill driva – inte utifrån teori utan för att sätta vår vardagliga kamp i ett större sammanhang. Det är ju det som byggde Socialdemokraterna från början som ett socialistiskt arbetareparti och den tradition som Socialdemokratiska Vänsterpartiet ville föra vidare vid splittringen 1917.

• Det här svaret redigerades för 1 månad, 2 veckor sedan av TOM LEONARDSSON.