Det var saknaden efter familjen och de elva syskonen i hemlandet, hemlängtan, som sådde ett frö hos författaren Chigozie Obioma. Han lämnade sin hemstad Akure i Nigeria 2007 för att studera på Cypern. När han en dag ringde hem och pratade med sin pappa fick han höra att de två av hans bröder som alltid varit rivaler nu var oskiljaktiga.
– Det fick mig att börja fundera över blodsband, familj, relationer. Varför är banden mellan syskon så starka? Varför är det nödvändigt för mig att älska min bror eller min syster? Vad formar enigheten – och vad kan förstöra den?

Dessa tankar var utgångspunkt till vad som skulle komma att bli romanen Fiskarmännen. Boken har sedan den publicerades i Storbritannien förra året översatts till svenska – och till ytterligare 23 språk. Den har vunnit priser och kallats ”årets bästa debut” i The Guardian. När vi ses i Stockholm i mitten av april har Obioma just lämnat Rom. Dagen efter ska han vidare till Barcelona.
Det är lätt att föreställa sig att romanen tagit lång tid att skriva, men så var det inte. Själva skrivandet gick i en rasande fart – efter lång tid av eftertanke.
– Jag tillåter under en period att idéer inkuberas i mig, jag skulle vilja likna det vid att vara gravid… Jag tänker hela tiden på historien. Den besöker mitt hus, det är som att ha en älskad vän i ditt hem. Vad ska personerna äta? Vad händer härnäst? Så fort du slutat arbeta springer du hem. Jag tänker på historien hela tiden och ju mer jag tänker ju mer mognar den. Jag skriver inte en rad förrän jag ruvat färdigt och historien har tagit full form. Det kan ta månader eller år. Men när jag är redo, skriver jag ner hela historien i en sittning.

När Chigozie Obioma började grubbla över vad som kan komma emellan medlemmarna i en från början enad familj, kom han fram till att den starkaste känslan av alla är rädsla.
– Om du är rädd, om det pågår ett krig och du är rädd för en bomb, eller om du har ett dödsstraff hängande över dig – den skräcken kan inte lämna dig en enda sekund, inte ens om du besöker den finaste restaurang. Kärlek och hat är också starka känslor men du kan ta en paus ifrån dem, åtminstone i några minuter. I min roman är det rädsla som förgör familjen.
Ärendet med Fiskarmännen är i första hand psykologiskt. Den äldste sonen i familjen, Ikenna, får höra en profetia om sin förestående död från en galen man – men en man vars profetior många gånger slagit in – och trots att han slår den ifrån sig, tar skräcken hans liv i besittning.
– Vidskepelse och tro på övernaturliga krafter är ett intresse för många västafrikaner. Vi har omfamnat västerländska värderingar, men många har inte helt gjort upp med sina förfäders traditioner. Vi har idag ett slags hybrid-kultur. Den afrikanska mannen må vara doktor i filosofi, men han kan fortfarande tro på reinkarnation. Vi har ett annat sätt att se på världen än människor i väst. Det som händer i boken är realistiskt för mig. För en svensk är det något annat, kanske magisk realism eller vidskepelse.

Romanen skildrar hur en profetia kan bli självuppfyllande om en människa tror tillräckligt mycket på den – och det finns en stark underliggande kritik mot hur en sådan process kan förstöra människors liv.
– Jag tar inte ställning, jag utforskar. Jag vet inte svaret på de frågor jag undersöker. Är Abulus profetia sann, har han den makten, eller gjorde Ikenna detta mot sig själv? Jag vet inte. Jag vill att läsaren ska reflektera över frågan.
Samtidigt som Fiskarmännen är ett drama med kärlek och sönderfall inom en familj som nav, finns där en politisk dimension i boken.
– På politisk nivå är romanen en parallell till Nigerias politiska utveckling, sedan landet grundades som nation. Jag tänkte på vad som formar enighet, både i en familj och i Nigeria, och frågade mig varför vi har misslyckats, trots våra resurser, att bli ett utvecklat land. Ta igbo, ett folk med närmare 45 miljoner människor som har långa traditioner av demokrati, ett eget utvecklat system som är mer sofistikerat än europeisk demokrati skulle jag säga, och en egen religion. Detta är ”underlägset” och ”barbariskt”, har vi fått höra sedan kolonialismen. Varför då? Vissa traditioner är barbariska och måste förändras, men de flesta är inte det. Varför ska de inte få finnas?
Han tycker sig se en process av likriktning i världen – som han hatar.
– Globaliseringen leder till mycket positivt, men folk blir allt mer influerade av västerländsk kultur och västerländskt präglade. Jag tycker inte att det är bra. Många som säger sig stå för mångfald är i själva verket hycklare. Igbo ska inte behöva överge sina kläder och bli som britter, vi borde inte alla bli likadana, äta samma kebab. Världens mångfald borde inte vaskas ur. Jag säger till mina västerländska vänner: En kvinna i hijab kan vara feminist. Jag hatar processen som gör att vi alla blir lika!

Chigozie Obioma jobbar redan på sin nästa bok – i sitt huvud – och han säger att han med sitt författarskap inte nödvändigtvis har ett ärende att försöka förändra något.
– Jag är författare för att jag vill underhålla. Men jag vill också bredda synen på liv, och jag vill diskutera hur Nigeria ska gå framåt. Kan västs demokratiska system fungera för oss?