Mitt exemplar av John Steinbecks Vredens druvor är utgivet i Bonniers serie De stora arbetarskildringarna. Serien påminner om att det har funnits en tid när arbetaren var en självklar referenspunkt i samhällets självuppfattning. Från vänster till höger. Men det var länge sedan. Och spiken i kistan kom under nittiotalet med globaliseringens mytbildning som New Labour och världens socialdemokratier investerade i. Ut med arbetaren. In med medelklassen.
Fokus flyttades från människors liv i det offentliga, till hur människor levde – konsumerade – privat. Från las till lyxrenovering. Från det vi har gemensamt till det som skiljer oss åt.
Jag tänker på detta när jag sitter på en konferens med kulturarbetare. Vi ska samtala om dagens kulturpolitik och i skådespelarnas, författarnas och konstnärernas röster hörs smärta och ilska.
Teknikutvecklingen har i rasande fart förändrat villkoren för kulturen. Kulturkonsumtionen ökar enormt. Men få är beredda att betala för den. Kulturen ska finnas tillgänglig ett knapptryck bort och den ska helst vara gratis. De som tjänar på detta är distributörerna, det vill säga teleoperatörerna, och tekniktillverkarna. De stora producentkoncernerna i någon mån. Förlorarna är de som skapar innehållet, konstnärerna. Dessutom ifrågasätts kulturens allmännytta av populistiska högerpolitiker som undergräver kulturpolitiken i sina budgetar.
Under en kort, intensiv tidsperiod har kulturarbetarna tvingats genomlida det som landets arbetare fick decennier på sig att vänja sig vid. Att flyttas från synlighet till osynlighet. Att skuffas från en möjlighet att leva anständigt på sitt arbete, till motsatsen.
Det är inte konstigt att kulturarbetarna låter skakade och sårade. Det är inte svårt att förstå varför de markerar mot amatörkulturen och understryker att de själva är yrkeskunniga människor som ska ha fullvärdigt betalt. Men det är lätt att se att deras kamp för att bevara sin yrkesstatus är förfelad, att de markerar i fel riktning. Kulturarbetarnas organisationer borde göra gemensam sak med folkbildningsförbunden och kämpa för kulturens roll i samhället. Att kulturens status och dess budgetposter höjs gynnar både yrkesutövare och amatörer.
Högern har redan lyckats etablera bilden av kulturarbetarna som ett särintresse, en priviligerad grupp. Det ligger i kulturarbetarnas intresse att distansera sig från den falska bilden. Annars finns stor risk vredens druvor kommer att lämna en bitter eftersmak.
