Inrikes 24 juni, 2015

Fotboll och politik i Degerfors

Flamman besöker bruksorten där Vänsterpartiet tog makten och lyckades behålla den.

Det enda jag sett tidigare av Degerfors är stationen som ser ut som en modern villa. Nu möter Stina Borjo och Jan Ask upp vid perrongen och tar mig direkt till Bruksgården, där jag inkvarteras i ett stort rum med en nybäddad säng. Vänsterpartiet äger detta tvåvånings röda trähus med vita knutar.
– Jag tror att nästan alla i Degerfors varit här någon gång, säger Stina som är medlemsansvarig i partiföreningen. Vi hyr ut till fester och olika arrangemang och har naturligtvis egna möten.
I huset finns en ljus samlingslokal med vit träpanel och ett väl tilltaget kök. Här finns ett kafé med mjuka stoppade fåtöljer och på andra våningen partiets möteslokal med klubban på bordet.
– Jag brukar visa gästerna hit och säga att här bestäms mycket av vad som ska hända i Degerfors, säger Stina och ser nöjd ut.
För andra perioden i sträck styr Vänsterpartiet i Degerfors, nu visserligen utan egen majoritet men ändå med 42 procent av rösterna i kommunalvalet. I riksdagsvalet fick Vänsterpartiet åtta procent. Man gjorde en uppgörelse med Moderaterna, som får ta del av budgetförslaget i förväg och diskutera det. Men det finns inget formellt samarbete.
– Företagarna i kommunen sa till dem, släpp för guds skull inte tillbaka Socialdemokraterna till makten, säger Jan.

Det började vid valet 2010, Vänsterpartiet hade under en längre tid växt sig starkt i kommunen. Då dök det upp ett antal frågor där de styrande socialdemokraterna inte hade opinionen med sig. Mest uppmärksammades fotbollsförbundets hårda krav på arenan Stora Valla. Det krävdes för att kommunens stolthet Degerfors IF skulle få vara kvar i superettan. Vänsterpartiet sade sig villigt att investera de 25 miljoner som behövdes och (S) tvekade.
En annan fråga var Folkets hus. Sossarna ville flytta gymnasieskolan dit. Jan Ask menar att det egentligen var den viktigaste orsaken till att de förlorade makten. Fast det fanns ytterligare frågor. Kommunledningen ville för dyra pengar flytta stationen. En skola skulle läggas ned, det talades om att sälja energibolagt. Vänsterpartiet såg chansen att ta över.
Men hur är det att regera? Svaret på den frågan får jag över en asiatisk lunch på Hui Bin. Stina svarar:
– Det var som ett rus, att 48 procent röstade på oss, vilket förtroende. Men samtidigt var det frustrerande. Vi ville göra så mycket, men hade inte resurser.
Folkets hus lyckades de rädda, Stora Valla fick sin upprustning, järnvägsstationen räddades. Alla de konkreta förslag som fanns i valplattformen genomfördes. Inför valet 2014 fanns det inte så många konkreta frågor att ta fasta på, det blev svårare.
Och sedan, vilka visioner finns det för Degerfors?
– Det diskuterar vi ofta. Men genomgripande samhällsförändringar ligger inte på kommunnivå. Vi kan inte införa socialism i Degerfors, vi har inte ens försökt. Vi kan lappa vägar, sedan är pengarna slut, svarar Jan.

Ekonomin är en begränsning och statsbidragen minskar. Budgeten är i balans som man lovade. Man kan hitta onödiga poster. Det finns inte längre någon kommunchef, den uppgiften faller på kommunalråden. Två löner delas av tre kommunalråd.
Resultaten i skolan har varit dåliga och de har lyfts. Ett skäl är att den nya skolchefen varit tydlig med hur skolan ska arbeta. Det är med sådana åtgärder man kan förändra även utan pengar.
Vänsterpartiet har satt upp tre övergripande mål. Alla ska ha så bra betyg att de kan börja på gymnasiet, ekonomin ska vara i balans och befolkningen ska öka. Det är långt kvar till det första målet, men de två senaste åren har faktiskt befolkningen ökat.
Jan Ask menar att det finns stora chanser för Vänsterpartiet att gå framåt på samma sätt i fler Bergslagskommuner där Socialdemokraterna är trötta och maktfullkomliga. Han talar om en Degerforsmodell. En del är det snygga magasinet Degerforsaren som kom ut med tre nummer under valåret. En annan är ett kollektivt arbete med många engagerade, en tredje att ha några tydliga konkreta förslag. Man bör gå mot Socialdemokraterna, för att verkligen ta över.
– Vad är det för vits att sitta och styra med dem, då händer ju ingenting.
Stina pekar på partiets starka förankring i samhället. Överallt finns man med, i fiskeklubben, teaterföreningen, finska föreningen, Degerfors IF, Metallklubben, de olika kyrkorna, Folkets hus och filmklubben.
– Det händer inget i Degerfors utan att vi är med. Det är en förutsättning för att kunna styra, ögon, näsa och öron överallt.
Hon kikar ut genom fönstret och ser att Suzanne Hällström just går in på sitt kontor längre bort på gatan. Hon föreslår att vi försöker få en pratstund. Suzanne är kommunens näringslivssekreterare och dessutom ordförande i Degerfors IF (DIF) som har match i kväll, men hon tar sig vänligt tid.

Suzanne är ordförande för andra perioden. När hon valdes stod det i lokaltidningens rubrik: ”Kvinna kan bli ordförande i DIF”.
– Inte att Suzanne kan bli ordförande, skrattar hon.
Tidigare satt hon i styrelsen för en kör i Karlskoga. Skillnaden är liten, det är samma ideella arbete som krävs på bägge ställena. Annars skulle inte en superettanklubb överleva. DIF har ingen enorm ekonomi, man har inte råd att värva spelare. I stället kommer spelare till klubben för att den har ett gott rykte, en gedigen fotbollskultur. De flesta spelarna är unga. Fotbollsklubben har gjort enormt mycket för kommunens rykte.
– Det finns inte någon ort i Sverige av vår storlek som är lika omnämnd som Degerfors och det är tack vare DIF. Vi har inte så mycket pengar, vi förlorar våra bra spelare, de blir uppköpta, men vi lyckas hitta talanger och lyckas jobba oss upp igen.
– Det är också en kommunledning som är väldigt öppen och aktiv i vårt samhälle därför har de varit väldigt lätt att samarbeta med dem. De är också mycket intresserade av fotboll och ser DIF:s betydelse för orten.
Hon berättar att kommunstyrelsens ordförande Roland Halvarsson precis kommit tillbaka och vi kan nog prata med honom. Vi sneddar över torget och hans dörr i kommunhuset är öppen. Det är nära till beslutsfattarna i Degerfors.
Roland Halvarsson har spelat junior-SM-final för Degerfors tillsammans med Ralf Edström. Därefter blev det inga höga divisioner utan Skogalunds sportklubb tills han fyllde 37. Han har arbetat på Järnverket, utbildat sig till lärare och nu är han kommunalråd för andra mandatperioden.
– Har man hållit på så länge som vi gjort går det inte att skrämma folk med att kommunisterna äter upp er. Vi har varit väldigt konkreta. På valaffischerna vi gjort själva stod inget utslätat som att vi vill ha bra vård, eller bra skola. Förslagen var konkreta som att rädda Folkets hus och vi hade en lagbild av alla oss, vi anknöt till fotbollen.
Roland Halvarsson menar att konkret politik i handfasta frågor är viktigt för Vänsterpartiet. Han säger att det sysslas väldigt mycket med ”politiskt korrekta” frågor som hbtq och djurrätt. Det finns ingen bas för det ute i landet. Regionalpolitik, som det knappast finns längre efter EU, talas det däremot lite om.
– I Stockholm verkar man tro att man bara behöver byta varor med varandra och leva på skattefinansierade jobb. Men någon måste tillverka varorna, och det gör man i de mindre orterna, inte i Stockholm eller Örebro.

Vänsterpartiet i Degerfors har tagit fram ett regionalpolitiskt program i 28 punkter. Den första punkten är differentierade arbetsgivaravgifter enligt norsk modell, dyrare i storstan. Punkt två är att bankerna ska låna ut pengar till företag på mindre orter.
– Bankernas roll är att se till att det finns pengar i samhället, annars har de ingen roll.
I programmet finns laglig rätt till de anställda att liksom USA och Kanada ta över företag som hotas av flytt eller nedläggning. När stålverket lades ner 2003 fanns det villiga köpare, men ägarna till järnverket vägrade sälja. I Tyskland måste företagen betala kraftiga avgångsvederlag om de vill flytta. I Sverige måste man arbeta under uppsägningstiden.
– Mycket generöst mot storföretagen, säger Roland.
Lokal beskattning av naturtillgångar finns också på listan. (V) i Degerfors menar att utjämningssystemet missgynnar de små kommunerna. När systemet gjordes om 1993 förlorade Degerfors 30 miljoner medan Örebro vann 80.
– Både socialdemokratin och borgerligheten vill satsa på regionala centrum som Örebro eller Karlstad. Vi tror att det är rent nys, inflikar Jan Ask. Det kommer i stället att utarma regionen.
Förslaget till regionalpolitiskt program har varit uppe på tre V-kongresser och förlorat. Varför? Det verkar ju vara rediga och radikala förslag, undrar jag. Jan säger att det berodde på att man i stället tog ett landsbygdspolitiskt program.
– Men det var väldigt tunt, handlade mest om turism och stöd till lanthandel, mest om ren landsbygd.
När vi går ut ur kommunhuset lägger Stina en slant till EU-migranten som sitter utanför Coop. Vi kommer att tala om (SD) som inte lyckats så bra i Degerfors, bara sex procent i kommunvalet, men 16 procent i riksdagsvalet. Peo Linder som jag träffat vid järnverket berättade att det på en avdelning där nu fanns många som röstade på (SD). Han beskrev sig själv som invandrarvänlig men menar att rikspolitiker inte vill tala om de problem som finns med invandringen utan lägger locket på.
Frågan är explosiv i Bergslagen där hög arbetslöshet och bra tillgång till bostäder lockat till sig privata exploatörer av asylboenden. Vi talar om ett annat fall där en person i Degerfors hyrde ut hus till tillfälliga besökare från Bulgarien. Samtidigt ökade brottsligheten i trakten framför allt när det gällde kopparstölder. Verksamheten stoppades genom gemensamma aktioner från bland andra kommunen och polisen.
Hur skriver man om detta utan att det spär på fördomar och hamnar fel? Den frågan ställer sig både Stina, Jan och jag.

Kommunalrådet Anita Bohlin-Neuman träffar jag i Bruksgården. Det var tungt att ta över en svag ekonomi för hon visste vilka behov som fanns i äldrevården, där hon själv arbetat. Nu har de precis öppnat ett nytt demensboende och ungdomsarbetslösheten har minskat från 21,5 till 18,8 procent.
– Vi fick lite pengar över i budgeten till ett projekt för ungdomar och nu har försörjningsstödet i kommunen minskat med 80 000 kronor i månaden.
Jag väntar på tåget hem. Stationshuset har tagits över av kommunen och snyggats upp. Magdalena driver kaféet där och varje dag samlas ett gäng äldre män hos henne. Ibland ordnar hon tipspromenader. Gubbarna tycker att politiker bara är skit. Men på frågan om den nya kommunledningen säger de att det gått skapligt. Magdalena häller upp lite kaffe och säger:
– Det har hänt lite saker, åt rätt håll. Skolan fick vara kvar till exempel.

 

 

”Heja röda vita laget”

Gräsmattan på Stora Valla doftar så härligt friskt som bara en fotbollsplan en försommarkväll kan göra. Från de små kioskerna anas senap och ketchup. Stora Valla är inte en imponerande anläggning, det finns många andra liknande runt om i Sverige. Här träffas man varje matchdag. Kraven från Svenska fotbollsförbundet har i första hand skapat en labyrint av nya utrymmen under huvudläktaren, som har förlängts några meter. Här finns nu också platser för 25 journalister, så många kommer aldrig behövas.
Kommunalrådet Peter Pedersen dyker upp och skiner i kapp med kvällssolen, han är vice ordförande i DIF. Han tror det går bra i dag. Sedan får jag äran att se matchen mot Assyriska med författaren Erik Bengtsson som skrev Sveriges första riktiga fotbollsroman, Heja Röda Vita Laget, 1975. Där beskriver han ömsint hur viktig fotbollen är för Degerfors som samhälle och hur den präglar en ung kille. Erik missar sällan en match, han står alltid på samma ställe för där vet folk att de kan få tag på honom.

Assyriska inleder oroande starkt, men efter 15 minuter har DIF fått in 2-0 på några snabba anfall. I halvlek tar Erik mig ner i det allra heligaste, Kafé Skitiga bullen, under läktaren. Där härskar materialaren Bengt Hagström sedan 49 år. Materialaren är en klubbs hjärta, den allra trognaste. Väggarna är tapetserade med bilder på alla som betyder något inom fotbollsvärlden och fikat här. ”Kaffet är så starkt att plomberna lossnar” står det i ett pressklipp. Några spelare från Degerfors silverlag i allsvenskan 1963 tar en kopp kaffe med oss.
Degerfors är fotbollskultur, här har passerat legender som Gunnar Nordahl, Ralf Edström, Lasse Heineman, Ola Toivonen, Tord Grip. Utanför arenan finns Sveriges enda fotbollsmuseum. Jämte Hammarby är Degerfors det mest folkkära fotbollslaget utanför den egna supporterskaran.
Det blir inget mer mål även om Assyriska pressar på för en reducering. Erik Bengtsson är full av historier kring DIF:s historia. Han menar att det finns en uttalad filosofi kring hur man spelar, inga långbollar utan snabbt passningsspel. Vi talar inte så mycket politik, men när jag frågar om kommunledningen svarar han att de sköter sig bra.
– Det hade gått i stå med den gamla ledningen.
På läktaren stöter jag på två av kommunalråden. I dokumentärfilmen Aldrig ensam med oss visas hur nära Vänsterpartiet samarbetar med DIF. Flera av spelarna tillfrågas hur de tänker rösta och alla svarar ”Vänsterpartiet” lokalt, fast en av spelarna funderar på att rösta på Moderaterna i riksdagsvalet. Det måste vara ett guldläge för ett parti att ha så nära kontakter med ett lag som så många älskar.
Text och foto:
Lennart Kjörling
Not: Johanes Klenells film Aldrig ensam med oss om Degerfors IF, Vänsterpartiet och politiken kan ses på tjänsten SF Anytime på internet.

Kultur 25 oktober, 2025

Maggios filmdebut andas tumblr-eskt 2010-tal

Josef (Joel Spira) reser långt för att söka efter sin älskade. Foto: Andreas Öhrman.

Stereotypen med den tokroliga tjejen som dricker champagne i Paris är pinsam och borde aldrig dammats av. 7 steg vill vara smart, men faller på sin egen stelbenthet.

I Andreas Öhmans 7 steg spelar artisten Veronica Maggio den gåtfulla Elle som utvecklat en teori om kärlekens sju etapper: från förälskelse via vardagens tristess och konflikter till nytändningens sjätte steg.
I hennes värld är människan förnuftig nog att kontrollera kärlekens virrvarr. Teorin ligger långt från tanken om sammanförda öden, men är desto mer symptomatisk för vårt kbt-upplysta tidevarv.

Innan teorins försökskanin och manliga hjälte Josef (Joel Spira) hinner klura ut vad som väntar i det sjunde steget, går Elle upp i rök och han sadlar om från hjärtekrossad pojkvän till privatdetektiv. Snart inser Josef att han knappt vet någonting om sin mystiska flickvän, och sökandet efter henne tar honom runt i Sverige och över ett världshav.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 25 oktober, 2025

Älskad av alla

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, Jens Stolenberg, dåvarande generalsekreterare för Nato, och statsminister Ulf Kristersson diskuterar Sveriges Natoansökan i juli 2023. Foto: Yves Herman/Pool/AP.

Jens Stoltenbergs nyckel till framgång är försiktighet och eftertanke, en bristvara i dagens världspolitik. Sara Martinsson har läst den store norrmannens självbiografiska "Min tid i Nato".

I Norge är det statsminister Jonas Gahr Støre som brukar jämföras med Palme. Överklasspojken från Oslo vest, som mot alla odds blev vänster. Men egentligen har den tidigare statsministern och Nato-chefen Jens Stoltenberg fler likheter med originalet. Sedan Palme dog har socialdemokratin inte någonstans i världen haft en stjärna med starkare lyskraft än han. Nu har han skrivit 500 sidor om sitt decennium som generalsekreterare för Nato. Man kan läsa dem som skvaller om Trump och Putin, eller för att nosa upp hemligheten bakom ett varumärke så starkt att det på egen hand vann det norska valet.

Mycket har sagts om ”Stoltenberg-effekten”. Mindre om vad den beror på. Hur blev en matteälskande nepobaby från Frogner hela socialdemokratins guldgosse? Ett svar finns förstås i uppväxten. Föräldrarna Thorvald och Karin tillhörde båda Arbeiderpartiets elit. För lille Jens var statsministrar, departementschefer och diplomater normalt middagssällskap. ]Han fick således försprång i att bygga nätverk. Att känna alla hjälpte honom tveklöst upp genom Arbeiderpartiet-hierarkin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 24 oktober, 2025

”Tack men nej tack”: Jokkmokk svarar regeringen om återvandringen

Roland Boman skriver i ett brev att Jokkmokks människosyn skiljer sig från regeringens. Foto: Jokkmokks kommun.

Regeringens pilotprojekt för att få afghanska flyktingar att flytta tillbaka får kritik i ett brev från Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk. ”De skiter högaktningsfullt i Jokkmokk”, säger han till Flamman.

Den 10 september lanserade regeringen ett pilotprojekt för så kallad frivillig återvandring av afghanska flyktingar, med förfrågningar till flera kommuner om att delta.

Den 20 oktober fick man ett öppenhjärtigt brevsvar från Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk, med rubriken ”Tack men nej tack”. Där står: ”Jokkmokk är Vi, inte vi och dom. Jokkmokk är Vi oavsett bakgrund, födelseland eller hudfärg.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 23 oktober, 2025

Palestinarörelsen kämpar för oss alla

Greta Thunberg deltar i en presskonferens vid Sergels torg i Stockholm den 7 oktober. Foto: Caisa Rasmussen/TT.

Demoniseringen av Palestinarörelsen är ett hot mot alla som tror på demokratin.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I två års tid har människor gått ut i kraft mot den israeliska folkmordsoperationen i Gaza. Lika länge har vad som kollektivt kan benämnas ”Palestinarörelsen” mött ett fanatiskt politiskt motstånd.

Mönstret påminner om Israel-Palestinakonflikten i sig själv: Israel har låtit brutaliteten mot Palestina växa på bekostnad av även den inhemska opinionen, och i Sverige tas politiska steg mot ökad repression av demonstranter, medan svenskarna själva vänder sig mot den etniska rensningen och tagit ställning för det palestinska folkets rätt till liv och självbestämmande.

För att avskräcka från ökat deltagande och även förstärka övertygelsen i de egna leden har reaktionära och fascistiska fotografer, bland annat SD-kopplade Riks, sett till att fotografera och filma de större demonstrationerna, stundtals understödda av små grupper av motdemonstranter som genom egna spektakel försöker provocera fram reaktioner i syfte att skapa innehåll åt sin egen hejarklack.

Genom en ständigt malande demonisering förnekas palestinademonstranternas mänsklighet.

Genom en ständigt malande demonisering – som är nödvändig om du ska orka hata den som inte gör dig något – radikaliseras högermänniskor till att förneka palestinademonstranters mänsklighet. I chattar och livestreamar kartläggs och hånas engagerade individer. Bilar har körts in i demonstrationståg. En välkänd aktivistprofil blev nyligen misshandlad.

Samma fientliga förhållningssätt går att skönja bland framträdande regeringspartister: riksdagsmoderater beskriver Global Sumud-flottiljen som en samling ”hamaskramare”, ”homofober” och ”antisemiter” medan en Sverigedemokrat hänger ut föräldrar som bär palestinasjal till förskolan – ett plagg som en moderat kommuntopp kallar ”hipstersvastika”. Genom att utnyttja en etnonationalistisk definition av antisemitism där israelkritik likställs med judehat, tvättar man sina egna rasistiska händer.

Läs mer

Tidöpolitiker sätter sig inte bakom ratten för att demonstrera missnöje, men från regeringen kommer en stadig ström av utspel och lagförslag som kan innebära mer skada för fler personer. Genom att strama åt demonstrationsrätten och nyttja vandellagar där ”fel” beteende kan vara grund för indraget uppehållstillstånd eller avbruten medborgarskapsprocess, kommer färre att våga protestera mot demokratiska inskränkningar. Med laglig rätt att riva upp medborgarskap begränsas alla demokratiska aktörers rätt ytterligare. Snaran dras åt och folkets rätt att samlas politiskt kvävs.

Inget av detta sker i ett vakuum. Inskränkningarna sker över hela Europa. I dagarna fick världen veta att israeliska National Center for Combating Antisemitism för ett register över pro-palestinska demonstrationer, tillsammans med de konton och organisationer som potentiellt står bakom. Det som i Sverige sker med mobilkameror och ekokammare på internet, sker även på israeliska myndigheter.

Vill man döda en demokrati, slutar man vårda den. Kampen för Palestinas frihet är inte bara livsavgörande för alla som lever under förtryck mellan floden och havet – den avgör även om vi själva är värda att kämpa för.

Diskutera på forumet (1 svar)
Inrikes 23 oktober, 2025

”Narren är fri att kritisera överheten”

Björn Eklund byggde upp sitt förlag Karneval med pengar han fick från sin tidigare arbetsgivare Ordfront. Foto: Leonidas Aretakis.

Han bidrog till att göra Ordfront till Sveriges främsta vänstermagasin. Efter ett storbråk 2003 grundade han förlaget Karneval – som ifrågasätter allt från invandring till vacciner. Flamman träffar förläggaren och fritänkaren Björn Eklund.

"Sista striden för Ordfront?”

Rubrikerna var dramatiska inför den extrainsatta stämman den 4 september 2004, då 614 medlemmar samlades på gymnasieskolan Södra Latin i Stockholm för att avgöra magasinets framtid. I aulan fanns flera vänsterkändisar som Mikael Wiehe, Åsa Linderborg, Maria-Pia Boëthius och Sven Lindqvist.

”Giftpilarna kastades åt alla håll”, rapporterade Journalisten, ”inte minst mot ’Bonnier-pressen’ som enligt flera talare legat bakom ett ’galet och monstruöst massmediedrev’ och iscensatt en ’massaker på Ordfront’.”

Det fanns fog för de starka orden. Sveriges största vänstermagasin återhämtade sig aldrig efter det stormiga mötet. Man bekräftade också uppsägningen av redaktionschefen Björn Eklund, vars kontroversiella text om kriget i Jugoslavien hade gjort honom till dagens huvudperson.

Men avskedandet blev också en nystart. Ur gruset byggde han upp sitt fritänkande förlag Karneval.

Nu står han framför mig i gummistövlar, framför den röda trästugan från 1700-talet i Vitabergsparken på Södermalm. Den tillhör ett välbevarat ”reservatsområde” för arbetarna från de närliggande industrierna i Barnängen. Han hukar sig för att få plats i hallen.

Hemmastad. Från början drev Björn Eklund sitt förlag från hemmet, men han har nu skaffat ett riktigt kontor – ett litet trähus på Södermalm i Stockholm. Foto: Leonidas Aretakis.

– Det där har självklart präglat mig. Det var en smärtsam konflikt som pågick i två år. Först som ett mediedrev, därefter som en strid inom föreningen Ordfront, och till sist som en arbetsrättslig konflikt.

Vi slår oss ned vid köksbordet framför en bokhylla full av förlagets böcker. Stugans skala får oss att se ut som jättar.

Under de första åren gav Karneval ut vänsternamn som Åsa Linderborg och Flammans dåvarande chefredaktör Aron Etzler, och senare även storsäljare som Kapitalet i tjugoförsta århundradet av Thomas Piketty. Men på senare år har Björn Eklund tagit fritänkandet i nya riktningar, med böcker som ifrågasätter etablerade uppfattningar om klimatet, vacciner, Ukrainakriget, samt diskuterar kränkthetskultur och statens ”feminisering”.

Jag är nyfiken på honom av flera skäl. Som publicist undrar jag hur magasinet Ordfront kunde bli så framgångsrikt. När jag var ung aktivist publicerade det alla antiglobaliseringsrörelsens hjältar. Jag beställde hem en låda från tyska Ebay med ett tjugo-tal böcker av Noam Chomsky och John Pilger, varav de flesta nu står i Flammans bokhylla, och som lärde mig allt om USA:s sjaskiga utrikespolitik.

Nu är jag luttrad när det gäller vänstermänniskors förmåga att balla ur politiskt.

Men jag undrar också vad som hände sedan. Jag uppfattar att många författare i den äldre antiimperialistiska miljön, har haft svårt att navigera i en värld där USA inte är den enda skurken. Jag undrar också varför geopolitiken alltid splittrar vänstern, och om det finns något att lära i dag.

Jag frågar om han har gjort en ideologisk resa sedan Ordfront-tiden. Han skakar på huvudet.

– Jag är inte så vänster som du verkar tro. Till skillnad från många på Ordfront så har jag inget förflutet i kommunistiska sekter. Visst har jag ändrat uppfattning i flera frågor men jag vill tro att jag inte har gått högerut, utan att jag i dag vet bättre, säger han.

En sådan fråga är pandemin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 22 oktober, 2025

Nu kan Europas äldsta konflikt lösas

Anhängare till Tufan Erürman firar hans seger i den turkiska ockuperade delen av huvudstaden Nicosia, Cypern. Foto: Nedim Enginsoy/AP.

Presidentvalet på Nordcypern blev en jordskredsseger för oppositionen. Den lilla utbrytarstatens sittande president, Ersin Tatar, fick bara knappt 36 procent av rösterna, medan utmanaren Tufan Erhürman fick nära 63 procent när nordcyprioterna gick till valurnorna under söndagen.

Valet handlade inte bara om presidentkandidater, utan också om vägen framåt för Nordcypern – självständighet eller återförening med Cypern.

Cypern har varit delat sedan 1974, och den FN-bevakade ”gränsen” löper rakt igenom huvudstaden Nicosia. Ön, som under många år styrdes av Osmanska riket, har länge haft både en turkisk och grekisk befolkning. Efter en greknationalistisk statskupp med målet att ansluta Cypern till Grekland gick Turkiet in militärt och ockuperade norra sidan av ön. Tusentals etniska greker och turkar flydde eller fördrevs till vardera sidorna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 22 oktober, 2025

Jag gästade Kievs klubbliv – då föll bomberna

Kievs klubbscen lever. Skribenten och dj:n Johan Norling var med om en natt med bombanfall. Foto: Serhii Kaschei.

DJ:n Johan Norling åkte till Ukraina för att spela och upptäckte en livlina för queerhet, ung livslust och ren överlevnad.

Under mitt set på nattklubben Closer i en gammal sovjetisk textilfabrik i centrala Kiev går flyglarmet. Klockan är 19.41 och jag har bara hunnit spela en dryg halvtimme. Jag vänder mig mot Alexei:

– Vad ska jag göra?.

Han knycker på axlarna:

– Alla har ju hört larmet, om de vill gå så går de. Han frågar om jag vill sluta spela. Hur ska jag veta det? Vilket är mitt ansvar som dj när Ryssland avfyrar missiler? En absurd fråga. Dansgolvet fortsätter att vibrera av energin från svettiga dansare medan Alexei kollar den statliga telegramkanalen där de skriver vad som utlöst larmet och vart missilerna är på väg. Jag fortsätter att spela, acid house, 130 bpm. GPS fungerar ändå inte under flyganfall, det stängs av för att försvåra navigeringen för drönare, så det skulle ändå vara svårt att beställa en taxi hem nu.

Det var i vintras jag fick meddelandet från Alexei med frågan om jag vill komma. Den som skriver tillhör kollektivet Shaleni, ”Galningarna”, som arrangerar klubbkvällar. De skriver att de gillar min musik. Jag reser runt en hel del för att dj:a på olika klubbar i Europa och är van vid att sova på hotell med dusch i korridoren och gnisslande tältsängar. Jag har även spelat i Ukraina förut, men det var före kriget.

Frizon. Klubbarna fungerar också som skyddsrum och som vattenhål för kulturella utbyten. Foto: Serhii Kaschei.

Jag tackar ja och när tiden för resan närmar sig gör jag efterforskningar. Är det farligt? Nästan alla svarar att det är viktigt att visa solidaritet, bryta isoleringen och bevittna vad som pågår. Själv är jag orolig för att vara i vägen eller känna mig som en krigsturist. Jag är nervös och bestämmer mig för att inte berätta om resan för mina föräldrar.


På perrongen i Budapest är jag säker på att jag fattat rätt beslut och 20 timmar senare är jag framme. Konturerna av staden är desamma, men så mycket annat har ändrats sedan sist. De krossade fönsterrutorna på skyskrapor kring ett elverk som regelbundet bombas är en brutal påminnelse.

Det första jag tänker är att inte ens försöka med min dåliga ryska. Mina ukrainska vänner i väst har låtit mig förstå att allt ryskt är dåligt. Ryska dj:er och skivbolag som inte öppet tagit avstånd från invasionen bojkottas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 21 oktober, 2025

Åtalas för hatiska våldsdåd – hade ”Mein kampf” i bokhyllan

Ur Polisens förundersökning. Foto: Polisen.

De fyra nazisterna rånade en man på en Lacoste-keps och sparkade en annan medan han låg ned. Nu visar förundersökningen på kopplingen mellan Aktivklubb Sverige och nazismen.

Fyra män i 20-årsåldern åtalas efter tre misshandelsfall i centrala Stockholm i slutet av sommaren. Samtliga misstänkta är hemmahörande i den nynazistiska gruppen Aktivklubb, som av Säpo beskrivs som våldsbejakande och ett säkerhetshot.

– Det rör sig om helt oprovocerade våldsdåd och det har funnits ett hatbrottsmotiv bakom gärningarna. Några av männen syns göra nazisthälsningar på övervakningsfilmer och foton i anslutning till gärningarna, säger åklagare Gustav Andersson.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 21 oktober, 2025

Inga kungar i Amerika

En kostymerad demonstrant deltar i en ”No kings”-protest i Los Angeles den 18 oktober, de största demonstrationerna i landet sedan 1970-talet. Foto: Ethan Swope/AP/TT.

När federala agenter stormar bostadshus och människor försvinner i nattliga räder växer samtidigt ilskan i USA. Rörelsen No kings samlar miljontals i protest mot deportationerna, i en kamp om landets själ.

Det var mitt i natten den 30 september när en av de boende i ett höghus i Chicagos fattiga södra delar vaknade av att lägenheten skakade.

– Jag tittar ut genom fönstret, och det är en Black Hawk-helikopter, säger mannen till en lokal nyhetskanal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 21 oktober, 2025

Aktivister avbröt seminarium – menar att Gaza osynliggörs

Biblioteket Carolina Rediviva i Uppsala ligger precis intill Engelska parken. Foto: Fredrik Persson / TT / Anders Wiklund / TT

Aktivister avbröt ett seminarium om akademisk frihet i Uppsala, i protest mot att temaveckan saknade punkter om Gaza. Tidigare utbildningsminister Anna Ekström menar att aktivisterna överröstade diskussionen – medan de själva menar att det är universitetet som tystar Palestinarörelsen.

Under måndagen invigdes Uppsala universitets temavecka om akademisk frihet. Invigningsseminariet gick under rubriken ”Från vackra ord till praktik”, och representanter från universitetens ledning i Uppsala, Stockholm och Umeå samt Konstfack var inbjudna för att diskutera vad som händer ”när universiteten tillämpar akademisk frihet i sin vardag”.

Men under samtalet reste sig flera personer i publiken, varav en hade med sig en megafon. I ett anförande kritiserade man att ingen av veckans punkter berörde Gaza, där bland annat FN-experter lyft risken för ett skolasticid – en utrotning av ett områdes eller ett folks akademiska institutioner.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)