Inrikes 24 juni, 2015

Fotboll och politik i Degerfors

Flamman besöker bruksorten där Vänsterpartiet tog makten och lyckades behålla den.

Det enda jag sett tidigare av Degerfors är stationen som ser ut som en modern villa. Nu möter Stina Borjo och Jan Ask upp vid perrongen och tar mig direkt till Bruksgården, där jag inkvarteras i ett stort rum med en nybäddad säng. Vänsterpartiet äger detta tvåvånings röda trähus med vita knutar.
– Jag tror att nästan alla i Degerfors varit här någon gång, säger Stina som är medlemsansvarig i partiföreningen. Vi hyr ut till fester och olika arrangemang och har naturligtvis egna möten.
I huset finns en ljus samlingslokal med vit träpanel och ett väl tilltaget kök. Här finns ett kafé med mjuka stoppade fåtöljer och på andra våningen partiets möteslokal med klubban på bordet.
– Jag brukar visa gästerna hit och säga att här bestäms mycket av vad som ska hända i Degerfors, säger Stina och ser nöjd ut.
För andra perioden i sträck styr Vänsterpartiet i Degerfors, nu visserligen utan egen majoritet men ändå med 42 procent av rösterna i kommunalvalet. I riksdagsvalet fick Vänsterpartiet åtta procent. Man gjorde en uppgörelse med Moderaterna, som får ta del av budgetförslaget i förväg och diskutera det. Men det finns inget formellt samarbete.
– Företagarna i kommunen sa till dem, släpp för guds skull inte tillbaka Socialdemokraterna till makten, säger Jan.

Det började vid valet 2010, Vänsterpartiet hade under en längre tid växt sig starkt i kommunen. Då dök det upp ett antal frågor där de styrande socialdemokraterna inte hade opinionen med sig. Mest uppmärksammades fotbollsförbundets hårda krav på arenan Stora Valla. Det krävdes för att kommunens stolthet Degerfors IF skulle få vara kvar i superettan. Vänsterpartiet sade sig villigt att investera de 25 miljoner som behövdes och (S) tvekade.
En annan fråga var Folkets hus. Sossarna ville flytta gymnasieskolan dit. Jan Ask menar att det egentligen var den viktigaste orsaken till att de förlorade makten. Fast det fanns ytterligare frågor. Kommunledningen ville för dyra pengar flytta stationen. En skola skulle läggas ned, det talades om att sälja energibolagt. Vänsterpartiet såg chansen att ta över.
Men hur är det att regera? Svaret på den frågan får jag över en asiatisk lunch på Hui Bin. Stina svarar:
– Det var som ett rus, att 48 procent röstade på oss, vilket förtroende. Men samtidigt var det frustrerande. Vi ville göra så mycket, men hade inte resurser.
Folkets hus lyckades de rädda, Stora Valla fick sin upprustning, järnvägsstationen räddades. Alla de konkreta förslag som fanns i valplattformen genomfördes. Inför valet 2014 fanns det inte så många konkreta frågor att ta fasta på, det blev svårare.
Och sedan, vilka visioner finns det för Degerfors?
– Det diskuterar vi ofta. Men genomgripande samhällsförändringar ligger inte på kommunnivå. Vi kan inte införa socialism i Degerfors, vi har inte ens försökt. Vi kan lappa vägar, sedan är pengarna slut, svarar Jan.

Ekonomin är en begränsning och statsbidragen minskar. Budgeten är i balans som man lovade. Man kan hitta onödiga poster. Det finns inte längre någon kommunchef, den uppgiften faller på kommunalråden. Två löner delas av tre kommunalråd.
Resultaten i skolan har varit dåliga och de har lyfts. Ett skäl är att den nya skolchefen varit tydlig med hur skolan ska arbeta. Det är med sådana åtgärder man kan förändra även utan pengar.
Vänsterpartiet har satt upp tre övergripande mål. Alla ska ha så bra betyg att de kan börja på gymnasiet, ekonomin ska vara i balans och befolkningen ska öka. Det är långt kvar till det första målet, men de två senaste åren har faktiskt befolkningen ökat.
Jan Ask menar att det finns stora chanser för Vänsterpartiet att gå framåt på samma sätt i fler Bergslagskommuner där Socialdemokraterna är trötta och maktfullkomliga. Han talar om en Degerforsmodell. En del är det snygga magasinet Degerforsaren som kom ut med tre nummer under valåret. En annan är ett kollektivt arbete med många engagerade, en tredje att ha några tydliga konkreta förslag. Man bör gå mot Socialdemokraterna, för att verkligen ta över.
– Vad är det för vits att sitta och styra med dem, då händer ju ingenting.
Stina pekar på partiets starka förankring i samhället. Överallt finns man med, i fiskeklubben, teaterföreningen, finska föreningen, Degerfors IF, Metallklubben, de olika kyrkorna, Folkets hus och filmklubben.
– Det händer inget i Degerfors utan att vi är med. Det är en förutsättning för att kunna styra, ögon, näsa och öron överallt.
Hon kikar ut genom fönstret och ser att Suzanne Hällström just går in på sitt kontor längre bort på gatan. Hon föreslår att vi försöker få en pratstund. Suzanne är kommunens näringslivssekreterare och dessutom ordförande i Degerfors IF (DIF) som har match i kväll, men hon tar sig vänligt tid.

Suzanne är ordförande för andra perioden. När hon valdes stod det i lokaltidningens rubrik: ”Kvinna kan bli ordförande i DIF”.
– Inte att Suzanne kan bli ordförande, skrattar hon.
Tidigare satt hon i styrelsen för en kör i Karlskoga. Skillnaden är liten, det är samma ideella arbete som krävs på bägge ställena. Annars skulle inte en superettanklubb överleva. DIF har ingen enorm ekonomi, man har inte råd att värva spelare. I stället kommer spelare till klubben för att den har ett gott rykte, en gedigen fotbollskultur. De flesta spelarna är unga. Fotbollsklubben har gjort enormt mycket för kommunens rykte.
– Det finns inte någon ort i Sverige av vår storlek som är lika omnämnd som Degerfors och det är tack vare DIF. Vi har inte så mycket pengar, vi förlorar våra bra spelare, de blir uppköpta, men vi lyckas hitta talanger och lyckas jobba oss upp igen.
– Det är också en kommunledning som är väldigt öppen och aktiv i vårt samhälle därför har de varit väldigt lätt att samarbeta med dem. De är också mycket intresserade av fotboll och ser DIF:s betydelse för orten.
Hon berättar att kommunstyrelsens ordförande Roland Halvarsson precis kommit tillbaka och vi kan nog prata med honom. Vi sneddar över torget och hans dörr i kommunhuset är öppen. Det är nära till beslutsfattarna i Degerfors.
Roland Halvarsson har spelat junior-SM-final för Degerfors tillsammans med Ralf Edström. Därefter blev det inga höga divisioner utan Skogalunds sportklubb tills han fyllde 37. Han har arbetat på Järnverket, utbildat sig till lärare och nu är han kommunalråd för andra mandatperioden.
– Har man hållit på så länge som vi gjort går det inte att skrämma folk med att kommunisterna äter upp er. Vi har varit väldigt konkreta. På valaffischerna vi gjort själva stod inget utslätat som att vi vill ha bra vård, eller bra skola. Förslagen var konkreta som att rädda Folkets hus och vi hade en lagbild av alla oss, vi anknöt till fotbollen.
Roland Halvarsson menar att konkret politik i handfasta frågor är viktigt för Vänsterpartiet. Han säger att det sysslas väldigt mycket med ”politiskt korrekta” frågor som hbtq och djurrätt. Det finns ingen bas för det ute i landet. Regionalpolitik, som det knappast finns längre efter EU, talas det däremot lite om.
– I Stockholm verkar man tro att man bara behöver byta varor med varandra och leva på skattefinansierade jobb. Men någon måste tillverka varorna, och det gör man i de mindre orterna, inte i Stockholm eller Örebro.

Vänsterpartiet i Degerfors har tagit fram ett regionalpolitiskt program i 28 punkter. Den första punkten är differentierade arbetsgivaravgifter enligt norsk modell, dyrare i storstan. Punkt två är att bankerna ska låna ut pengar till företag på mindre orter.
– Bankernas roll är att se till att det finns pengar i samhället, annars har de ingen roll.
I programmet finns laglig rätt till de anställda att liksom USA och Kanada ta över företag som hotas av flytt eller nedläggning. När stålverket lades ner 2003 fanns det villiga köpare, men ägarna till järnverket vägrade sälja. I Tyskland måste företagen betala kraftiga avgångsvederlag om de vill flytta. I Sverige måste man arbeta under uppsägningstiden.
– Mycket generöst mot storföretagen, säger Roland.
Lokal beskattning av naturtillgångar finns också på listan. (V) i Degerfors menar att utjämningssystemet missgynnar de små kommunerna. När systemet gjordes om 1993 förlorade Degerfors 30 miljoner medan Örebro vann 80.
– Både socialdemokratin och borgerligheten vill satsa på regionala centrum som Örebro eller Karlstad. Vi tror att det är rent nys, inflikar Jan Ask. Det kommer i stället att utarma regionen.
Förslaget till regionalpolitiskt program har varit uppe på tre V-kongresser och förlorat. Varför? Det verkar ju vara rediga och radikala förslag, undrar jag. Jan säger att det berodde på att man i stället tog ett landsbygdspolitiskt program.
– Men det var väldigt tunt, handlade mest om turism och stöd till lanthandel, mest om ren landsbygd.
När vi går ut ur kommunhuset lägger Stina en slant till EU-migranten som sitter utanför Coop. Vi kommer att tala om (SD) som inte lyckats så bra i Degerfors, bara sex procent i kommunvalet, men 16 procent i riksdagsvalet. Peo Linder som jag träffat vid järnverket berättade att det på en avdelning där nu fanns många som röstade på (SD). Han beskrev sig själv som invandrarvänlig men menar att rikspolitiker inte vill tala om de problem som finns med invandringen utan lägger locket på.
Frågan är explosiv i Bergslagen där hög arbetslöshet och bra tillgång till bostäder lockat till sig privata exploatörer av asylboenden. Vi talar om ett annat fall där en person i Degerfors hyrde ut hus till tillfälliga besökare från Bulgarien. Samtidigt ökade brottsligheten i trakten framför allt när det gällde kopparstölder. Verksamheten stoppades genom gemensamma aktioner från bland andra kommunen och polisen.
Hur skriver man om detta utan att det spär på fördomar och hamnar fel? Den frågan ställer sig både Stina, Jan och jag.

Kommunalrådet Anita Bohlin-Neuman träffar jag i Bruksgården. Det var tungt att ta över en svag ekonomi för hon visste vilka behov som fanns i äldrevården, där hon själv arbetat. Nu har de precis öppnat ett nytt demensboende och ungdomsarbetslösheten har minskat från 21,5 till 18,8 procent.
– Vi fick lite pengar över i budgeten till ett projekt för ungdomar och nu har försörjningsstödet i kommunen minskat med 80 000 kronor i månaden.
Jag väntar på tåget hem. Stationshuset har tagits över av kommunen och snyggats upp. Magdalena driver kaféet där och varje dag samlas ett gäng äldre män hos henne. Ibland ordnar hon tipspromenader. Gubbarna tycker att politiker bara är skit. Men på frågan om den nya kommunledningen säger de att det gått skapligt. Magdalena häller upp lite kaffe och säger:
– Det har hänt lite saker, åt rätt håll. Skolan fick vara kvar till exempel.

 

 

”Heja röda vita laget”

Gräsmattan på Stora Valla doftar så härligt friskt som bara en fotbollsplan en försommarkväll kan göra. Från de små kioskerna anas senap och ketchup. Stora Valla är inte en imponerande anläggning, det finns många andra liknande runt om i Sverige. Här träffas man varje matchdag. Kraven från Svenska fotbollsförbundet har i första hand skapat en labyrint av nya utrymmen under huvudläktaren, som har förlängts några meter. Här finns nu också platser för 25 journalister, så många kommer aldrig behövas.
Kommunalrådet Peter Pedersen dyker upp och skiner i kapp med kvällssolen, han är vice ordförande i DIF. Han tror det går bra i dag. Sedan får jag äran att se matchen mot Assyriska med författaren Erik Bengtsson som skrev Sveriges första riktiga fotbollsroman, Heja Röda Vita Laget, 1975. Där beskriver han ömsint hur viktig fotbollen är för Degerfors som samhälle och hur den präglar en ung kille. Erik missar sällan en match, han står alltid på samma ställe för där vet folk att de kan få tag på honom.

Assyriska inleder oroande starkt, men efter 15 minuter har DIF fått in 2-0 på några snabba anfall. I halvlek tar Erik mig ner i det allra heligaste, Kafé Skitiga bullen, under läktaren. Där härskar materialaren Bengt Hagström sedan 49 år. Materialaren är en klubbs hjärta, den allra trognaste. Väggarna är tapetserade med bilder på alla som betyder något inom fotbollsvärlden och fikat här. ”Kaffet är så starkt att plomberna lossnar” står det i ett pressklipp. Några spelare från Degerfors silverlag i allsvenskan 1963 tar en kopp kaffe med oss.
Degerfors är fotbollskultur, här har passerat legender som Gunnar Nordahl, Ralf Edström, Lasse Heineman, Ola Toivonen, Tord Grip. Utanför arenan finns Sveriges enda fotbollsmuseum. Jämte Hammarby är Degerfors det mest folkkära fotbollslaget utanför den egna supporterskaran.
Det blir inget mer mål även om Assyriska pressar på för en reducering. Erik Bengtsson är full av historier kring DIF:s historia. Han menar att det finns en uttalad filosofi kring hur man spelar, inga långbollar utan snabbt passningsspel. Vi talar inte så mycket politik, men när jag frågar om kommunledningen svarar han att de sköter sig bra.
– Det hade gått i stå med den gamla ledningen.
På läktaren stöter jag på två av kommunalråden. I dokumentärfilmen Aldrig ensam med oss visas hur nära Vänsterpartiet samarbetar med DIF. Flera av spelarna tillfrågas hur de tänker rösta och alla svarar ”Vänsterpartiet” lokalt, fast en av spelarna funderar på att rösta på Moderaterna i riksdagsvalet. Det måste vara ett guldläge för ett parti att ha så nära kontakter med ett lag som så många älskar.
Text och foto:
Lennart Kjörling
Not: Johanes Klenells film Aldrig ensam med oss om Degerfors IF, Vänsterpartiet och politiken kan ses på tjänsten SF Anytime på internet.

Kommentar/Kultur 16 augusti, 2025

Alice Aveshagen: Labubu är inget gulligt troll – det är avgrunden

Enligt uppgift har trollet under årets första halvår sålts till en summa av drygt fyra miljarder kronor. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Det är en kvav sommarkväll i herrens år 2025. Du står i ett gathörn och väntar på grönt. Framför dig: en Prada-väska, en perfekt gelmanikyr, och så dinglande från dragkedjan – ett plastmonster med ljusrosa päls och psykotiskt leende. Labubu. Den stirrar. Den dömer. Den vet att du redan googlat återförsäljare. Och du vet att den vet.

Det här är inte gulligt utan diaboliskt. Samtidens känslomässiga bottenläge, fäst med kromad karbinhake.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Utrikes 16 augusti, 2025

Business på gränsen till krig

Kambodjansk soldat håller koll på lastbilar med förnödenheter. Foto: Anton L. Delgado/AP.

I maj regnade både indiska och pakistanska missiler över Kashmir, och mellan Thailand och Kambodja blev läget nyligen glödhett för första gången på länge. Längs Asiens mest omstridda gränser finns miljarder att hämta – om man heter Saab.

När Kambodja och Thailand kommer överens om vapenvila den 28 juli har fyra dagars explosiva våldsamheter längs gränsen redan hunnit döda dussintals civila, på båda sidor gränsen. Hundratusentals har evakuerats eller är på flykt. Båda parter hävdar att den andra sköt först.

De kambodjanska militära mål Thailand attackerar i slutet av juli ligger precis i närheten av flera hinduiska stentempel från 1000-talet, som spelar stor symbolisk roll i båda sidors anspråk över området. Fyra jaktplan släpper bomber över djungeln – två amerikanska F-16, två svenska Jas Gripen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 augusti, 2025

Att ställa den rätta frågan

Andre Ventura firar att hans högerpopulistiska parti Chega blir Portugals andra största parti, den 19 maj 2025. Foto: Ana Brigida/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

År 2017 fanns det 400 000 utrikesfödda invånare i Portugal och den yttersta högern var i det närmaste obefintlig. Åtta år senare bor där 1,6 miljoner utlänningar – 15 procent av befolkningen – och den yttersta högern har blivit den näst största kraften i parlamentet.

I hela Europa verkar sambandet mellan ökad migration och främlingsfientliga partiers framväxt oundvikligt. ”Det franska folket vill inte ha mer invandring”, konstaterar Marine Le Pen och föreslår en folkomröstning.

Men vad är den rätta frågan?

Låt oss återvända till Portugal år 2008, långt innan den senaste migrationsvågen. Landet, som drabbats av finanskrisen, stod på randen till bankrutt. I utbyte mot stöd krävde Internationella valutafonden och EU reformer: Lissabon skulle ”modernisera” sin ekonomi – privatisera, skära ned på offentliga utgifter och avreglera arbetsmarknaden. Landet skulle på så sätt bli mer konkurrenskraftigt för att väcka investerares uppmärksamhet.

Till slut satsade regering efter regering allt på turistboomen, öppnade lågprisflyglinjer och liberaliserade korttidsuthyrningen.

Portugal gjorde allt för att locka nytt kapital. 2009 införde det en särskild residensstatus, avsedd att locka tjänstemän och utländska pensionärer med tio års skattebefrielse. Systemet blev en omedelbar succé. Tre år senare lanserade regeringen ”gyllene visum” (eller ”uppehållstillstånd för investeringar”), som gav särskild tillgång till medborgarskap för utlänningar som var beredda att skriva stora checkar. En kapitalflod vällde in i fastighetssektorn. Till slut satsade regering efter regering allt på turistboomen, öppnade lågprisflyglinjer och liberaliserade korttidsuthyrningen. Semesterfirare strömmade in i miljoner och förde med sig utländsk valuta.

Botemedlet verkade fungera. Portugal återgick till tillväxt 2014, bytesbalansen gick med överskott och budgetunderskottet krympte år efter år. Den tidigare sorgebarnet hade blivit mönsterelev.

Men bakom de smickrande siffrorna dolde sig en annan verklighet. Sedan finanskrisen har Portugal upplevt en betydande befolkningsflykt, som kulminerade i 120 000 avresor 2013 och fortfarande låg på 75 000 år 2023. De flesta som lämnat är unga akademiker. Utan framtidsutsikter i en ekonomi dominerad av lågavlönade servicejobb har de inte längre råd att bo i de stora städerna, där hyrorna har fördubblats på mindre än tio år. I dag bor nästan en tredjedel av portugiserna i åldern 15–39 utomlands.

Denna utflyttning har påskyndat befolkningens åldrande: landet har nu bara en ung person på två äldre, och födelsetalet är bland de lägsta i Europa. Och eftersom människor i 70-årsåldern inte plötsligt skulle börja diska i restauranger, städa hotellrum eller plocka hallon, började Portugal i början av 2020-talet ta in brasilianare, angolaner, indier, lankeser, marockaner, med flera.

Läs mer

Betrakta siffrorna ur en annan vinkel, och vissa studier tycks visa på ett ännu starkare samband än det första: mellan emigration (både intern och internationell) och framväxten av den yttersta högern. Detta beror delvis på att utflyttningen har tagit bort unga, utbildade väljare som är mindre benägna att stödja främlingsfientliga partier från vissa områden – och delvis på att deras frånvaro förändrar det politiska beteendet hos dem som är kvar, i regioner som sjunker allt djupare i kris.

Så om Portugal höll en folkomröstning om migration, vad skulle den rätta frågan vara? Skulle den handla om huruvida man ska utvisa de underbetalda, utnyttjade utländska arbetare som nu är livsviktiga för ett land i demografisk nedgång?

Eller om huruvida man ska avsluta den politik som fått unga människor att lämna, genom att förvandla deras land till en semesterort för rika pensionärer och digitala nomader?

Översättning: Leonidas Aretakis.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 augusti, 2025

Skånska mansmord

Lina Wolffs mörderska hämnas sekel av mansförtryck. Foto: Johan Nilsson/TT.

Lina Wolffs feministiska hämndhistoria utspelar sig på en redan blodig jord. Det är hembränt, fula ord och nedgrävda lik – och offren är bara män.

Fastän det skånska landskapet aldrig är så vackert som under sommaren ser jag misstänksamt ut genom tågfönstret – men inte utan en viss fascination. Jag har läst Lina Wolffs nya roman Liken vi begravde (Albert Bonniers förlag, 2025) och kan inte undgå att undra vad det är med de vidsträckta fälten som ger upphov till ett särskilt slags våldsam prosa.

Lina Wolff (bilden) är en i raden av författare som vuxit upp på den skånska landsbygden och vars skrivande återkommer till den komplexa relationen mellan våld och begär, sexualitet och makt. I sin nya bok återvänder Wolff till uppväxtorten Hörby och dess mörka historia av bland annat det så kallade Helénmordet 1989, då offret var en tioårig flicka, och 1800-talsförfattaren Victoria Benedictssons självmord på Leopolds hotell i Köpenhamn. Liken vi begravde är dock en tydligt fiktiv berättelse.

Den unga kvinnan Jolly har fått i uppdrag av den lokala prästen att skriva berättelsen om byn och ”människor som din fostermor, vars öde ingen bryr sig om”. Jolly är i sig inte en skrivande person utan berättar utifrån plikt, för bara så kan en styra berättelsen om sig själv. Romanen består huvudsakligen av Jolly som berättar om sin och systern Peggys uppväxt med fosterföräldrar på en nedgången gård i Skånes inland. Det är hembränt, grova ord och nedgrävda lik överallt. Byn plågas av ständiga motgångar, särskilt om man råkar vara kvinna eller rasifierad, vilket familjens vänner är. Ändå finns här hopp – fram till att ett bestialiskt mord på två sjuåriga tvillingar begås. Hela samhället skakas av händelsen, inte minst systrarnas fostermamma Jenni som blir besatt av att hitta mördaren.

Fiktionen öppnar upp för en gruvlig hämnd. Inte för att fostermamman skulle kalla det så, för Jenni är det snarare att utkräva rättvisa i en värld där kvinnor och barn ständigt är underkastade männens godtycke:

”Tänk om alla döda kvinnor och barn kunde resa sig upp ur sina gravar. Tänk om de kunde gå samman. […] Att nu fick det räcka. Med skiten. Och tänk om alla dessa vålnader från våldtagna och dödade kvinnor och barn skulle utse en ställföreträdare på jorden, någon som var gjord av kött och blod och därmed kunde utföra rättvisans dåd.”

Sättet att ge igen på mördaren på mördarens vis, kallsinnigt och tand för tand, påminner om den numera feministiska kultboken Dirty weekend av Helen Zahavi från 1991. Boken var en av de första i sin genre av kvinnor som slår tillbaka på våldsamma män – och njuter av det. I sin samtid kritiserades Zahavis bok för att vara pornografisk och för brutal. Också Jennis hämndaktion ifrågasätts av hennes närstående i Liken vi begravde: Är det hon som är galen eller är det samhället?

Av litteraturvetare som bland annat Ebba Witt-Brattström anses även 1800-tals författaren Victoria Benedictsson vara en feministisk förgrundsgestalt, som var dömd att gå under i ett patriarkalt samhälle. De få böcker Benedictsson hann publicera gavs samtliga ut under pseudonymen Ernst Ahlgren och självmordet föranleddes av en olycklig kärleksaffär med den köpenhamnska litteraturkritikern Georg Brandes. Förutom Benedictssons förankring till hembyn Hörby passar hennes tragiska livsöde utmärkt in i Lina Wolffs litterära universum. Hur begär leder till lidande, är ett väl utforskat ämne i Wolffs tidigare verk. Inte minst i den förra romanen Djävulsgreppet från 2022 där en destruktiv kärleksrelation skildras från den misshandlade kvinnans perspektiv. I den beskrivs våldet så ingående att jag ofta behövde pausa läsningen.

Liken vi begravde läser jag däremot i rask takt. Wolff har tidigare gjort sig känd för att bemästra konsten att skriva en bladvändare som också de mest svårflörtade kritiker uppskattar. Den här gången får den språkliga kvaliteten träda tillbaka för intrig och tragikomik.

Läs mer

Allt känns genomtänkt: från plats- och klassbeskrivningar till det traditionella valet av berättare. Att placera berättaren i den betraktande Jolly i stället för hennes mer drivna syster Peggy är snarare regel än undantag i framför allt coming of age-romaner. Liken vi begravde är smart, men når inte lika djupt som de tidigare böckerna. Här får varken våldet eller klassanalysen fullt den hänsyn de förtjänar, när boken stannar vid att återge redan etablerade kännetecken för klassresan i stället för att fördjupa erfarenheten.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 augusti, 2025

En helvetesfärd på stereoider

Egentligen vill man bara ha vänner. Foto: SVT.

Bland manliga influerare säljs idén om den starka och självständiga mannen. Men egentligen handlar allt bara om att hitta sin flock.

Män lever kortare liv än kvinnor, det är sant i nästan hela världen. Frida Söderlunds SVT-dokumentär Priset män betalar levererar flera tänkbara förklaringar till statistiken: ett manligt liv fyllt av löpträning toppat med Jäger och ryssfemmor är påfrestande; den konstanta tillvaron i omkörningsfilen är fartfylld och målinriktad, men också riskabel, ohållbar, stressig och ganska ensam.

Utgångspunkten i dokumentären är den diskutabla uppfattningen att manligheten är under attack och måste återtas. Men hur? Ett återkommande svar i dokumentären stavas träning och ”mindset”, vilket förmedlas på lite olika sätt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 14 augusti, 2025

Möhippa AB – nu med personaltröjor och pyroteknik

En möhippa äntrar scenen under Allsång på Skansen, den 15 juli 2025. Foto: Anna Hållams/TT.

En gång räckte det med en flaska cava och ett hemmagjort quiz. Nu krävs det rökgranater, escape rooms och tre obetalda semesterdagar. Vem är det egentligen vi firar?

Att vara en 33-årig kvinna i Stockholm är att ha minst fem gruppchattar i gång samtidigt om möhippor, baby showers och – det senaste inom den amerikaniserade influerarhysterin – gender reveals.

Missförstå mig rätt: jag älskar att fira. Jag gråter så att sminket rinner på bröllop, köper tankfulla presenter till mina vänners bebisar, och tycker att ritualer är det finaste som människan har skapat. Men någonstans längs vägen verkar det ha blivit rimligt att en möhippa innehåller specialtryckta baddräkter (”Team Bride”), temafester över en helg i Barcelona, taxibåtar till strandklubbar och escape rooms som klämts in mellan vinprovningen och middagen med förbeställd setmeny.

Baby showers med färgkoordinerade cupcakes och heliumfyllda ballonger i roséguld, och bokstavsbanderoller som stavas fel men ändå kostade 179 kronor på Etsy. Det spelar ingen roll om den gravida vännen föredrar ost och sömn – det viktiga är att det blir fotovänligt.

Det här är inte bara ett privat problem utan djupt politiskt. Det är ännu ett sätt att förvandla våra relationer till transaktioner.

Gender reveals är det mest absurda. Könet på en knappt existerande människa ska avslöjas i ett rökmoln av konfetti och eld. Allt för att få ett filmklipp som kan läggas upp med slow motion-filter till en akustisk cover av Coldplay.

Vad hände med att samlas i ett vardagsrum med en flaska bubbel, laga frittatas tillsammans och prata i timmar? Kanske leka en frågelek? Det bidrar väl inte lika mycket till den ekonomiska tillväxten, förstås. Eller till brudens instagramflöde.

Men det är dyrt att leva i en värld där till och med känslor har en prislapp. Allt ska paketeras, stylas, delas och scrollas förbi. Vi är en generation kvinnor som lärt oss att vår kärlek, vår vänskap, vår närvaro måste bevisas med pengar. Och helst fångas på bild, med ett guldfärgat ”Mom to be”-diadem i bakgrunden.

Det är resultatet av decennier av en marknadiserad girl boss-kultur. Den gör vänskaper till logistik, livshändelser till content. Och vi betalar inte bara med pengar, utan med tid, ork och engagemang.

Och de flesta av oss är inte influerare utan helt vanliga arbetare. Lärare, vårdpersonal, kommunikatörer, statstjänstemän, rörmokare och receptionister. Men ändå förväntas vi trolla fram presentbudgetar, ställa upp på hemliga planeringsmöten på Zoom, och lägga tre semesterdagar på att flyga till Malaga för att delta i en vinjakt utklädda till Spice Girls. Och även om jag känner att ”jag har inte råd just nu” – vill väl ingen vara den som förstör stämningen i gruppchatten.

Vi måste sluta låtsas att detta är normalt. Hur många blivande brudar har inte haft sitt livs dag – utan matchande solglasögon i Bridesmaids-gravyr?

Läs mer

Det här är inte bara ett privat problem utan djupt politiskt. Det är ännu ett sätt att förvandla våra relationer till transaktioner. En känslomässig kapitalism, där man köper sig till gemenskap – och där den som inte har råd, inte platsar.

Men det går att göra på ett annat sätt. Att fira måste inte vara ett kapitalistiskt skådespel. Det räcker med ett knytis på en fin kulle, med prosecco i pappmugg, och ett handskrivet quiz om barndomstiden. Att säga ”Fan vad glad jag är för din skull” och inte ”Dra i det här snöret om fallskärmen inte utlöser sig automatiskt.” Så till alla 30-plussare där ute med något att fira: skippa galenskaperna. Behåll känslan. Allt annat är bara presentpapper.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 14 augusti, 2025

Sluta lajva medeltid – det här är kapitalism

Adobe stock.

Det är lockande att kalla teknikjättarna för feodalherrar. Men det är samma kapitalistiska utsugning – nu beväpnad med molnservrar och AI.

Från Paris till Madrid, från Rom till Berlin hemsöks Europas vänster av ett medeltida spöke – iförd en Silicon Valley-hoodie: ”teknikfeodalismen”.

Jean-Luc Mélenchon, de facto-ledare för det franska vänsterpartiet La France Insoumise, har krävt en skatt på vinsterna från vad han kallar våra nya ”digitala herrar”. Samtidigt twittrar samme Mélenchon att ”AI är inte något externt till den kapitalistiska verkligheten: den skriver in sig i en teknikfeodalism där några få aktörer fångar upp räntan.”

Vinst eller ränta? Kapitalism eller feodalism? Som en lösdrivande Schrödingers katt som strövar runt på Palo Altos gator existerar Mélenchons ekonomi i två tillstånd samtidigt – död och levande, kapitalistisk och feodal – beroende på vilket retoriskt syfte han har när han öppnar lådan.

I Spanien går vice premiärminister Yolanda Díaz till angrepp mot ”teknikfeodalismen hos magnaten Elon Musk” och varnar för att teknikmiljardärer vill förvandla ”demokratier till företagsmonarkier”. Italiens gröna ledare Angelo Bonelli anklagar samma miljardär för att ha skapat ”en autokratisk nyfeodalism” och uppmanar landet att välja mellan ”Musk eller demokratin”.

Denna våg av teknikfeodal teater är komiskt dåligt tajmad – den blossar upp mitt i den mest obscena, AI-drivna kapitalistiska backanalen sedan Guldruschen. Under Trumps Gulfturné i maj 2025 säkrade han enorma investeringar till USA, där det mesta öronmärks för AI-infrastruktur – 5,8 biljoner kronor från Saudiarabien, 11,6 biljoner från Qatar och 13,5 biljoner från Förenade Arabemiraten. Japan har redan utlovat 11 biljoner.

När OpenAI:s Sam Altman i fjol äskade ytterligare 77 biljoner ”för mänsklighetens skull”, kändes det som performancekonst. Nu framstår det snarare som bristande ambition.


När så mycket kapital – och framtida profit – står på spel är ingenting heligt. Datalager, algoritmfästningar och patent ger inte längre skydd. Gårdagens monopolist är morgondagens affärsanka. Wall Street-analytiker kräver nu att Apple sparkar sin vd Tim Cook, för att han enligt dem misskött bolagets AI-strategi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 14 augusti, 2025

Kvinnostrejken som chockade Sverige

Gruppfoto på Skeppsbrons telefonstation i Stockholm. Foto: Telemuseums bildsamlingar/Tekniska museet (kolorerat av Flamman).

Våren 1897 gick ett par hundra unga kvinnor i strid med ett av landets första teknikbolag. Allt började med beslagtagna teaterbiljetter – och slutade i världens första kvinnliga tjänstemannastrejk, hånad från höger till vänster som ett överklasspåhitt.

Akt I

Teaterbiljetterna. Det var med dem det hela började, våren 1897. På ena sidan ett mäktigt teknikbolag; på andra sidan ett par hundra unga kvinnor. Konflikten urartade och kulminerade i världens första kvinnliga tjänstemannastrejk. Om det alls var en strejk. Oavsett vilket blev det början på en verklig föreställning i två akter.

År 1897 var arbetarrörelsen på rask frammarsch. Hjalmar Branting, den allvarsamme agitatorn med valrossmustasch och igelkottshår, hade samma år blivit den första socialdemokraten i riksdagen. Konflikterna mellan arbetstagare och arbetsgivare var många och hårda. Varje dag kunde man i tidningarna läsa om arbetande män som gått ut i strejk.

Men en strejk bland Stockholms telefonister? På vad som var ett av landets första teknikbolag? Nej, det tycktes osannolikt. ”Det låter så besynnerligt”, säger den unga kontoristen Elisabeth när strejkfrågan kommer på tal. ”Bildade flickor brukar inte strejka.” Elisabeth är huvudpersonen i Elin Wägners Norrtullsligan från 1908, en roman som lekte med den farliga föreställningen om att kontorister kunde gå i strejk. Det framstod som besynnerligt då, att några andra än manliga kroppsarbetare kunde ta till stridsåtgärder, och det anses besynnerligt även i våra dagar – åtminstone på ett och annat teknikbolag.

Som på Klarna. Där blossade en konflikt upp på hösten 2023 efter att ledningen inte velat skriva på kollektivavtal. Konflikten med facket gick så långt att det varslades om strejk. Men det blev inget den gången. Parterna kom överens i sista sekund. Men raden av fackfientliga teknikbolag är lång med jättar som Amazon, Spotify och Google. Tesla är som bekant inte heller någon vän av kollektivavtal, vilket har blivit en följetong i svenska medier.

Att kvinnor kunde gå ut i strejk var en nyhet som börjat sprida sig vid 1800-talets slut. Men då gällde det arbetarklasskvinnor. Mest kända var händelserna på tändsticksfabriken Bryant & May i London 1888, när 1 400 kvinnor och flickor hade gått ut i en storstrejk. När deras usla arbetsvillkor avslöjades väckte tändsticksflickorna (som de kallades i media) sympati världen över, så även i vårt land. Ett år senare kom turen till Sverige. ”Även kvinnorna börja nu arrangera strejker”, noterar tidningen Arbetet, efter att de anställda ”kullorna” vid S:t Eriks bryggeri på Kungsholmen lagt ned arbetet med begäran om högre lön, vilket också beviljades.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 augusti, 2025

Thatcher, lögner och videoband

Adam Curtis nya jättedokumentär är en färgsprakande deppbomb. Foto: BBC.

I en atomiserad värld är sanningen upplöst och ideologierna borta. Adam Curtis ”Shifty” är förföriskt bra – men landar i cynism, tycker Ella Petrini.

Adam Curtis är dokumentärmakaren som grävt djupt i tv-arkiven för att skapa atmosfäriska videoessäer i gränslandet mellan musikvideor och konstfilmer. Det är populärkulturellt, men abstrakt. Tidigare filmer har bland annat utforskat individualism och psykoanalysens inflytande över reklambranschen i The century of the self (2002), kriget mot terrorismen i Bitter Lake (2015), Rysslands politiska landskap från Sovjets fall till Putin i Trauma Zone (2022).

I nya Shifty: The land of make believe, en fem timmar lång BBC-serie som finns i sin helhet på Youtube, riktar Curtis blicken mot hemlandet Storbritannien. Shifty handlar om hur det var att leva igenom landets nyliberala experiment, och börjar med järnladyn själv, Margaret Thatcher. Hon är Curtis självklara antagonist, driven av kallsinnig rationalism och enveten tro på marknadsliberalism. I inledningsscenen välkomnar hon tillsammans med tv-personligheten och pedofilen Jimmy Savile en grupp barn – in i en lejonkula präglad av nedskärningar, massarbetslöshet och frisläppta marknadskrafter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 13 augusti, 2025

Israel river palestinsk fröbank

Den palestinska bonden Mahmoud Al-Shaer plockar tomater i ett växthus i Khan Younis i södra Gazaremsan, fredagen den 25 april 2025. Foto: Abdel Kareem Hana/AP/TT.

En fröbank har attackerats och förstörts i Palestina. ”Man utrotar en kultur och odlad mångfald är en del av det”, säger Maximilian Isendahl från den svenska organisationen Nordbruk.

Med bulldozrar och tunga maskiner attackerades fröbanken i södra Hebron under morgonen den 31 juli. ”Detta är en allvarlig upptrappning av de israeliska militärstyrkornas pågående angrepp på palestinsk matsuveränitet”, skriver bondeorganisationen Nordbruks styrelse via Maximilian Isendahl i ett pressmeddelande.

– I grunden är det sjukt att använda hunger som ett vapen och försöka svälta ut en hel befolkning på två miljoner och att västvärlden sitter och rullar tummarna, säger Joel Holmdahl, ordförande för Nordbruk till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)