Det enda jag sett tidigare av Degerfors är stationen som ser ut som en modern villa. Nu möter Stina Borjo och Jan Ask upp vid perrongen och tar mig direkt till Bruksgården, där jag inkvarteras i ett stort rum med en nybäddad säng. Vänsterpartiet äger detta tvåvånings röda trähus med vita knutar.
– Jag tror att nästan alla i Degerfors varit här någon gång, säger Stina som är medlemsansvarig i partiföreningen. Vi hyr ut till fester och olika arrangemang och har naturligtvis egna möten.
I huset finns en ljus samlingslokal med vit träpanel och ett väl tilltaget kök. Här finns ett kafé med mjuka stoppade fåtöljer och på andra våningen partiets möteslokal med klubban på bordet.
– Jag brukar visa gästerna hit och säga att här bestäms mycket av vad som ska hända i Degerfors, säger Stina och ser nöjd ut.
För andra perioden i sträck styr Vänsterpartiet i Degerfors, nu visserligen utan egen majoritet men ändå med 42 procent av rösterna i kommunalvalet. I riksdagsvalet fick Vänsterpartiet åtta procent. Man gjorde en uppgörelse med Moderaterna, som får ta del av budgetförslaget i förväg och diskutera det. Men det finns inget formellt samarbete.
– Företagarna i kommunen sa till dem, släpp för guds skull inte tillbaka Socialdemokraterna till makten, säger Jan.
Det började vid valet 2010, Vänsterpartiet hade under en längre tid växt sig starkt i kommunen. Då dök det upp ett antal frågor där de styrande socialdemokraterna inte hade opinionen med sig. Mest uppmärksammades fotbollsförbundets hårda krav på arenan Stora Valla. Det krävdes för att kommunens stolthet Degerfors IF skulle få vara kvar i superettan. Vänsterpartiet sade sig villigt att investera de 25 miljoner som behövdes och (S) tvekade.
En annan fråga var Folkets hus. Sossarna ville flytta gymnasieskolan dit. Jan Ask menar att det egentligen var den viktigaste orsaken till att de förlorade makten. Fast det fanns ytterligare frågor. Kommunledningen ville för dyra pengar flytta stationen. En skola skulle läggas ned, det talades om att sälja energibolagt. Vänsterpartiet såg chansen att ta över.
Men hur är det att regera? Svaret på den frågan får jag över en asiatisk lunch på Hui Bin. Stina svarar:
– Det var som ett rus, att 48 procent röstade på oss, vilket förtroende. Men samtidigt var det frustrerande. Vi ville göra så mycket, men hade inte resurser.
Folkets hus lyckades de rädda, Stora Valla fick sin upprustning, järnvägsstationen räddades. Alla de konkreta förslag som fanns i valplattformen genomfördes. Inför valet 2014 fanns det inte så många konkreta frågor att ta fasta på, det blev svårare.
Och sedan, vilka visioner finns det för Degerfors?
– Det diskuterar vi ofta. Men genomgripande samhällsförändringar ligger inte på kommunnivå. Vi kan inte införa socialism i Degerfors, vi har inte ens försökt. Vi kan lappa vägar, sedan är pengarna slut, svarar Jan.
Ekonomin är en begränsning och statsbidragen minskar. Budgeten är i balans som man lovade. Man kan hitta onödiga poster. Det finns inte längre någon kommunchef, den uppgiften faller på kommunalråden. Två löner delas av tre kommunalråd.
Resultaten i skolan har varit dåliga och de har lyfts. Ett skäl är att den nya skolchefen varit tydlig med hur skolan ska arbeta. Det är med sådana åtgärder man kan förändra även utan pengar.
Vänsterpartiet har satt upp tre övergripande mål. Alla ska ha så bra betyg att de kan börja på gymnasiet, ekonomin ska vara i balans och befolkningen ska öka. Det är långt kvar till det första målet, men de två senaste åren har faktiskt befolkningen ökat.
Jan Ask menar att det finns stora chanser för Vänsterpartiet att gå framåt på samma sätt i fler Bergslagskommuner där Socialdemokraterna är trötta och maktfullkomliga. Han talar om en Degerforsmodell. En del är det snygga magasinet Degerforsaren som kom ut med tre nummer under valåret. En annan är ett kollektivt arbete med många engagerade, en tredje att ha några tydliga konkreta förslag. Man bör gå mot Socialdemokraterna, för att verkligen ta över.
– Vad är det för vits att sitta och styra med dem, då händer ju ingenting.
Stina pekar på partiets starka förankring i samhället. Överallt finns man med, i fiskeklubben, teaterföreningen, finska föreningen, Degerfors IF, Metallklubben, de olika kyrkorna, Folkets hus och filmklubben.
– Det händer inget i Degerfors utan att vi är med. Det är en förutsättning för att kunna styra, ögon, näsa och öron överallt.
Hon kikar ut genom fönstret och ser att Suzanne Hällström just går in på sitt kontor längre bort på gatan. Hon föreslår att vi försöker få en pratstund. Suzanne är kommunens näringslivssekreterare och dessutom ordförande i Degerfors IF (DIF) som har match i kväll, men hon tar sig vänligt tid.
Suzanne är ordförande för andra perioden. När hon valdes stod det i lokaltidningens rubrik: ”Kvinna kan bli ordförande i DIF”.
– Inte att Suzanne kan bli ordförande, skrattar hon.
Tidigare satt hon i styrelsen för en kör i Karlskoga. Skillnaden är liten, det är samma ideella arbete som krävs på bägge ställena. Annars skulle inte en superettanklubb överleva. DIF har ingen enorm ekonomi, man har inte råd att värva spelare. I stället kommer spelare till klubben för att den har ett gott rykte, en gedigen fotbollskultur. De flesta spelarna är unga. Fotbollsklubben har gjort enormt mycket för kommunens rykte.
– Det finns inte någon ort i Sverige av vår storlek som är lika omnämnd som Degerfors och det är tack vare DIF. Vi har inte så mycket pengar, vi förlorar våra bra spelare, de blir uppköpta, men vi lyckas hitta talanger och lyckas jobba oss upp igen.
– Det är också en kommunledning som är väldigt öppen och aktiv i vårt samhälle därför har de varit väldigt lätt att samarbeta med dem. De är också mycket intresserade av fotboll och ser DIF:s betydelse för orten.
Hon berättar att kommunstyrelsens ordförande Roland Halvarsson precis kommit tillbaka och vi kan nog prata med honom. Vi sneddar över torget och hans dörr i kommunhuset är öppen. Det är nära till beslutsfattarna i Degerfors.
Roland Halvarsson har spelat junior-SM-final för Degerfors tillsammans med Ralf Edström. Därefter blev det inga höga divisioner utan Skogalunds sportklubb tills han fyllde 37. Han har arbetat på Järnverket, utbildat sig till lärare och nu är han kommunalråd för andra mandatperioden.
– Har man hållit på så länge som vi gjort går det inte att skrämma folk med att kommunisterna äter upp er. Vi har varit väldigt konkreta. På valaffischerna vi gjort själva stod inget utslätat som att vi vill ha bra vård, eller bra skola. Förslagen var konkreta som att rädda Folkets hus och vi hade en lagbild av alla oss, vi anknöt till fotbollen.
Roland Halvarsson menar att konkret politik i handfasta frågor är viktigt för Vänsterpartiet. Han säger att det sysslas väldigt mycket med ”politiskt korrekta” frågor som hbtq och djurrätt. Det finns ingen bas för det ute i landet. Regionalpolitik, som det knappast finns längre efter EU, talas det däremot lite om.
– I Stockholm verkar man tro att man bara behöver byta varor med varandra och leva på skattefinansierade jobb. Men någon måste tillverka varorna, och det gör man i de mindre orterna, inte i Stockholm eller Örebro.
Vänsterpartiet i Degerfors har tagit fram ett regionalpolitiskt program i 28 punkter. Den första punkten är differentierade arbetsgivaravgifter enligt norsk modell, dyrare i storstan. Punkt två är att bankerna ska låna ut pengar till företag på mindre orter.
– Bankernas roll är att se till att det finns pengar i samhället, annars har de ingen roll.
I programmet finns laglig rätt till de anställda att liksom USA och Kanada ta över företag som hotas av flytt eller nedläggning. När stålverket lades ner 2003 fanns det villiga köpare, men ägarna till järnverket vägrade sälja. I Tyskland måste företagen betala kraftiga avgångsvederlag om de vill flytta. I Sverige måste man arbeta under uppsägningstiden.
– Mycket generöst mot storföretagen, säger Roland.
Lokal beskattning av naturtillgångar finns också på listan. (V) i Degerfors menar att utjämningssystemet missgynnar de små kommunerna. När systemet gjordes om 1993 förlorade Degerfors 30 miljoner medan Örebro vann 80.
– Både socialdemokratin och borgerligheten vill satsa på regionala centrum som Örebro eller Karlstad. Vi tror att det är rent nys, inflikar Jan Ask. Det kommer i stället att utarma regionen.
Förslaget till regionalpolitiskt program har varit uppe på tre V-kongresser och förlorat. Varför? Det verkar ju vara rediga och radikala förslag, undrar jag. Jan säger att det berodde på att man i stället tog ett landsbygdspolitiskt program.
– Men det var väldigt tunt, handlade mest om turism och stöd till lanthandel, mest om ren landsbygd.
När vi går ut ur kommunhuset lägger Stina en slant till EU-migranten som sitter utanför Coop. Vi kommer att tala om (SD) som inte lyckats så bra i Degerfors, bara sex procent i kommunvalet, men 16 procent i riksdagsvalet. Peo Linder som jag träffat vid järnverket berättade att det på en avdelning där nu fanns många som röstade på (SD). Han beskrev sig själv som invandrarvänlig men menar att rikspolitiker inte vill tala om de problem som finns med invandringen utan lägger locket på.
Frågan är explosiv i Bergslagen där hög arbetslöshet och bra tillgång till bostäder lockat till sig privata exploatörer av asylboenden. Vi talar om ett annat fall där en person i Degerfors hyrde ut hus till tillfälliga besökare från Bulgarien. Samtidigt ökade brottsligheten i trakten framför allt när det gällde kopparstölder. Verksamheten stoppades genom gemensamma aktioner från bland andra kommunen och polisen.
Hur skriver man om detta utan att det spär på fördomar och hamnar fel? Den frågan ställer sig både Stina, Jan och jag.
Kommunalrådet Anita Bohlin-Neuman träffar jag i Bruksgården. Det var tungt att ta över en svag ekonomi för hon visste vilka behov som fanns i äldrevården, där hon själv arbetat. Nu har de precis öppnat ett nytt demensboende och ungdomsarbetslösheten har minskat från 21,5 till 18,8 procent.
– Vi fick lite pengar över i budgeten till ett projekt för ungdomar och nu har försörjningsstödet i kommunen minskat med 80 000 kronor i månaden.
Jag väntar på tåget hem. Stationshuset har tagits över av kommunen och snyggats upp. Magdalena driver kaféet där och varje dag samlas ett gäng äldre män hos henne. Ibland ordnar hon tipspromenader. Gubbarna tycker att politiker bara är skit. Men på frågan om den nya kommunledningen säger de att det gått skapligt. Magdalena häller upp lite kaffe och säger:
– Det har hänt lite saker, åt rätt håll. Skolan fick vara kvar till exempel.
”Heja röda vita laget”
Gräsmattan på Stora Valla doftar så härligt friskt som bara en fotbollsplan en försommarkväll kan göra. Från de små kioskerna anas senap och ketchup. Stora Valla är inte en imponerande anläggning, det finns många andra liknande runt om i Sverige. Här träffas man varje matchdag. Kraven från Svenska fotbollsförbundet har i första hand skapat en labyrint av nya utrymmen under huvudläktaren, som har förlängts några meter. Här finns nu också platser för 25 journalister, så många kommer aldrig behövas.
Kommunalrådet Peter Pedersen dyker upp och skiner i kapp med kvällssolen, han är vice ordförande i DIF. Han tror det går bra i dag. Sedan får jag äran att se matchen mot Assyriska med författaren Erik Bengtsson som skrev Sveriges första riktiga fotbollsroman, Heja Röda Vita Laget, 1975. Där beskriver han ömsint hur viktig fotbollen är för Degerfors som samhälle och hur den präglar en ung kille. Erik missar sällan en match, han står alltid på samma ställe för där vet folk att de kan få tag på honom.
Assyriska inleder oroande starkt, men efter 15 minuter har DIF fått in 2-0 på några snabba anfall. I halvlek tar Erik mig ner i det allra heligaste, Kafé Skitiga bullen, under läktaren. Där härskar materialaren Bengt Hagström sedan 49 år. Materialaren är en klubbs hjärta, den allra trognaste. Väggarna är tapetserade med bilder på alla som betyder något inom fotbollsvärlden och fikat här. ”Kaffet är så starkt att plomberna lossnar” står det i ett pressklipp. Några spelare från Degerfors silverlag i allsvenskan 1963 tar en kopp kaffe med oss.
Degerfors är fotbollskultur, här har passerat legender som Gunnar Nordahl, Ralf Edström, Lasse Heineman, Ola Toivonen, Tord Grip. Utanför arenan finns Sveriges enda fotbollsmuseum. Jämte Hammarby är Degerfors det mest folkkära fotbollslaget utanför den egna supporterskaran.
Det blir inget mer mål även om Assyriska pressar på för en reducering. Erik Bengtsson är full av historier kring DIF:s historia. Han menar att det finns en uttalad filosofi kring hur man spelar, inga långbollar utan snabbt passningsspel. Vi talar inte så mycket politik, men när jag frågar om kommunledningen svarar han att de sköter sig bra.
– Det hade gått i stå med den gamla ledningen.
På läktaren stöter jag på två av kommunalråden. I dokumentärfilmen Aldrig ensam med oss visas hur nära Vänsterpartiet samarbetar med DIF. Flera av spelarna tillfrågas hur de tänker rösta och alla svarar ”Vänsterpartiet” lokalt, fast en av spelarna funderar på att rösta på Moderaterna i riksdagsvalet. Det måste vara ett guldläge för ett parti att ha så nära kontakter med ett lag som så många älskar.
Text och foto:
Lennart Kjörling
Not: Johanes Klenells film Aldrig ensam med oss om Degerfors IF, Vänsterpartiet och politiken kan ses på tjänsten SF Anytime på internet.
