Inrikes 24 juni, 2015

Fotboll och politik i Degerfors

Flamman besöker bruksorten där Vänsterpartiet tog makten och lyckades behålla den.

Det enda jag sett tidigare av Degerfors är stationen som ser ut som en modern villa. Nu möter Stina Borjo och Jan Ask upp vid perrongen och tar mig direkt till Bruksgården, där jag inkvarteras i ett stort rum med en nybäddad säng. Vänsterpartiet äger detta tvåvånings röda trähus med vita knutar.
– Jag tror att nästan alla i Degerfors varit här någon gång, säger Stina som är medlemsansvarig i partiföreningen. Vi hyr ut till fester och olika arrangemang och har naturligtvis egna möten.
I huset finns en ljus samlingslokal med vit träpanel och ett väl tilltaget kök. Här finns ett kafé med mjuka stoppade fåtöljer och på andra våningen partiets möteslokal med klubban på bordet.
– Jag brukar visa gästerna hit och säga att här bestäms mycket av vad som ska hända i Degerfors, säger Stina och ser nöjd ut.
För andra perioden i sträck styr Vänsterpartiet i Degerfors, nu visserligen utan egen majoritet men ändå med 42 procent av rösterna i kommunalvalet. I riksdagsvalet fick Vänsterpartiet åtta procent. Man gjorde en uppgörelse med Moderaterna, som får ta del av budgetförslaget i förväg och diskutera det. Men det finns inget formellt samarbete.
– Företagarna i kommunen sa till dem, släpp för guds skull inte tillbaka Socialdemokraterna till makten, säger Jan.

Det började vid valet 2010, Vänsterpartiet hade under en längre tid växt sig starkt i kommunen. Då dök det upp ett antal frågor där de styrande socialdemokraterna inte hade opinionen med sig. Mest uppmärksammades fotbollsförbundets hårda krav på arenan Stora Valla. Det krävdes för att kommunens stolthet Degerfors IF skulle få vara kvar i superettan. Vänsterpartiet sade sig villigt att investera de 25 miljoner som behövdes och (S) tvekade.
En annan fråga var Folkets hus. Sossarna ville flytta gymnasieskolan dit. Jan Ask menar att det egentligen var den viktigaste orsaken till att de förlorade makten. Fast det fanns ytterligare frågor. Kommunledningen ville för dyra pengar flytta stationen. En skola skulle läggas ned, det talades om att sälja energibolagt. Vänsterpartiet såg chansen att ta över.
Men hur är det att regera? Svaret på den frågan får jag över en asiatisk lunch på Hui Bin. Stina svarar:
– Det var som ett rus, att 48 procent röstade på oss, vilket förtroende. Men samtidigt var det frustrerande. Vi ville göra så mycket, men hade inte resurser.
Folkets hus lyckades de rädda, Stora Valla fick sin upprustning, järnvägsstationen räddades. Alla de konkreta förslag som fanns i valplattformen genomfördes. Inför valet 2014 fanns det inte så många konkreta frågor att ta fasta på, det blev svårare.
Och sedan, vilka visioner finns det för Degerfors?
– Det diskuterar vi ofta. Men genomgripande samhällsförändringar ligger inte på kommunnivå. Vi kan inte införa socialism i Degerfors, vi har inte ens försökt. Vi kan lappa vägar, sedan är pengarna slut, svarar Jan.

Ekonomin är en begränsning och statsbidragen minskar. Budgeten är i balans som man lovade. Man kan hitta onödiga poster. Det finns inte längre någon kommunchef, den uppgiften faller på kommunalråden. Två löner delas av tre kommunalråd.
Resultaten i skolan har varit dåliga och de har lyfts. Ett skäl är att den nya skolchefen varit tydlig med hur skolan ska arbeta. Det är med sådana åtgärder man kan förändra även utan pengar.
Vänsterpartiet har satt upp tre övergripande mål. Alla ska ha så bra betyg att de kan börja på gymnasiet, ekonomin ska vara i balans och befolkningen ska öka. Det är långt kvar till det första målet, men de två senaste åren har faktiskt befolkningen ökat.
Jan Ask menar att det finns stora chanser för Vänsterpartiet att gå framåt på samma sätt i fler Bergslagskommuner där Socialdemokraterna är trötta och maktfullkomliga. Han talar om en Degerforsmodell. En del är det snygga magasinet Degerforsaren som kom ut med tre nummer under valåret. En annan är ett kollektivt arbete med många engagerade, en tredje att ha några tydliga konkreta förslag. Man bör gå mot Socialdemokraterna, för att verkligen ta över.
– Vad är det för vits att sitta och styra med dem, då händer ju ingenting.
Stina pekar på partiets starka förankring i samhället. Överallt finns man med, i fiskeklubben, teaterföreningen, finska föreningen, Degerfors IF, Metallklubben, de olika kyrkorna, Folkets hus och filmklubben.
– Det händer inget i Degerfors utan att vi är med. Det är en förutsättning för att kunna styra, ögon, näsa och öron överallt.
Hon kikar ut genom fönstret och ser att Suzanne Hällström just går in på sitt kontor längre bort på gatan. Hon föreslår att vi försöker få en pratstund. Suzanne är kommunens näringslivssekreterare och dessutom ordförande i Degerfors IF (DIF) som har match i kväll, men hon tar sig vänligt tid.

Suzanne är ordförande för andra perioden. När hon valdes stod det i lokaltidningens rubrik: ”Kvinna kan bli ordförande i DIF”.
– Inte att Suzanne kan bli ordförande, skrattar hon.
Tidigare satt hon i styrelsen för en kör i Karlskoga. Skillnaden är liten, det är samma ideella arbete som krävs på bägge ställena. Annars skulle inte en superettanklubb överleva. DIF har ingen enorm ekonomi, man har inte råd att värva spelare. I stället kommer spelare till klubben för att den har ett gott rykte, en gedigen fotbollskultur. De flesta spelarna är unga. Fotbollsklubben har gjort enormt mycket för kommunens rykte.
– Det finns inte någon ort i Sverige av vår storlek som är lika omnämnd som Degerfors och det är tack vare DIF. Vi har inte så mycket pengar, vi förlorar våra bra spelare, de blir uppköpta, men vi lyckas hitta talanger och lyckas jobba oss upp igen.
– Det är också en kommunledning som är väldigt öppen och aktiv i vårt samhälle därför har de varit väldigt lätt att samarbeta med dem. De är också mycket intresserade av fotboll och ser DIF:s betydelse för orten.
Hon berättar att kommunstyrelsens ordförande Roland Halvarsson precis kommit tillbaka och vi kan nog prata med honom. Vi sneddar över torget och hans dörr i kommunhuset är öppen. Det är nära till beslutsfattarna i Degerfors.
Roland Halvarsson har spelat junior-SM-final för Degerfors tillsammans med Ralf Edström. Därefter blev det inga höga divisioner utan Skogalunds sportklubb tills han fyllde 37. Han har arbetat på Järnverket, utbildat sig till lärare och nu är han kommunalråd för andra mandatperioden.
– Har man hållit på så länge som vi gjort går det inte att skrämma folk med att kommunisterna äter upp er. Vi har varit väldigt konkreta. På valaffischerna vi gjort själva stod inget utslätat som att vi vill ha bra vård, eller bra skola. Förslagen var konkreta som att rädda Folkets hus och vi hade en lagbild av alla oss, vi anknöt till fotbollen.
Roland Halvarsson menar att konkret politik i handfasta frågor är viktigt för Vänsterpartiet. Han säger att det sysslas väldigt mycket med ”politiskt korrekta” frågor som hbtq och djurrätt. Det finns ingen bas för det ute i landet. Regionalpolitik, som det knappast finns längre efter EU, talas det däremot lite om.
– I Stockholm verkar man tro att man bara behöver byta varor med varandra och leva på skattefinansierade jobb. Men någon måste tillverka varorna, och det gör man i de mindre orterna, inte i Stockholm eller Örebro.

Vänsterpartiet i Degerfors har tagit fram ett regionalpolitiskt program i 28 punkter. Den första punkten är differentierade arbetsgivaravgifter enligt norsk modell, dyrare i storstan. Punkt två är att bankerna ska låna ut pengar till företag på mindre orter.
– Bankernas roll är att se till att det finns pengar i samhället, annars har de ingen roll.
I programmet finns laglig rätt till de anställda att liksom USA och Kanada ta över företag som hotas av flytt eller nedläggning. När stålverket lades ner 2003 fanns det villiga köpare, men ägarna till järnverket vägrade sälja. I Tyskland måste företagen betala kraftiga avgångsvederlag om de vill flytta. I Sverige måste man arbeta under uppsägningstiden.
– Mycket generöst mot storföretagen, säger Roland.
Lokal beskattning av naturtillgångar finns också på listan. (V) i Degerfors menar att utjämningssystemet missgynnar de små kommunerna. När systemet gjordes om 1993 förlorade Degerfors 30 miljoner medan Örebro vann 80.
– Både socialdemokratin och borgerligheten vill satsa på regionala centrum som Örebro eller Karlstad. Vi tror att det är rent nys, inflikar Jan Ask. Det kommer i stället att utarma regionen.
Förslaget till regionalpolitiskt program har varit uppe på tre V-kongresser och förlorat. Varför? Det verkar ju vara rediga och radikala förslag, undrar jag. Jan säger att det berodde på att man i stället tog ett landsbygdspolitiskt program.
– Men det var väldigt tunt, handlade mest om turism och stöd till lanthandel, mest om ren landsbygd.
När vi går ut ur kommunhuset lägger Stina en slant till EU-migranten som sitter utanför Coop. Vi kommer att tala om (SD) som inte lyckats så bra i Degerfors, bara sex procent i kommunvalet, men 16 procent i riksdagsvalet. Peo Linder som jag träffat vid järnverket berättade att det på en avdelning där nu fanns många som röstade på (SD). Han beskrev sig själv som invandrarvänlig men menar att rikspolitiker inte vill tala om de problem som finns med invandringen utan lägger locket på.
Frågan är explosiv i Bergslagen där hög arbetslöshet och bra tillgång till bostäder lockat till sig privata exploatörer av asylboenden. Vi talar om ett annat fall där en person i Degerfors hyrde ut hus till tillfälliga besökare från Bulgarien. Samtidigt ökade brottsligheten i trakten framför allt när det gällde kopparstölder. Verksamheten stoppades genom gemensamma aktioner från bland andra kommunen och polisen.
Hur skriver man om detta utan att det spär på fördomar och hamnar fel? Den frågan ställer sig både Stina, Jan och jag.

Kommunalrådet Anita Bohlin-Neuman träffar jag i Bruksgården. Det var tungt att ta över en svag ekonomi för hon visste vilka behov som fanns i äldrevården, där hon själv arbetat. Nu har de precis öppnat ett nytt demensboende och ungdomsarbetslösheten har minskat från 21,5 till 18,8 procent.
– Vi fick lite pengar över i budgeten till ett projekt för ungdomar och nu har försörjningsstödet i kommunen minskat med 80 000 kronor i månaden.
Jag väntar på tåget hem. Stationshuset har tagits över av kommunen och snyggats upp. Magdalena driver kaféet där och varje dag samlas ett gäng äldre män hos henne. Ibland ordnar hon tipspromenader. Gubbarna tycker att politiker bara är skit. Men på frågan om den nya kommunledningen säger de att det gått skapligt. Magdalena häller upp lite kaffe och säger:
– Det har hänt lite saker, åt rätt håll. Skolan fick vara kvar till exempel.

 

 

”Heja röda vita laget”

Gräsmattan på Stora Valla doftar så härligt friskt som bara en fotbollsplan en försommarkväll kan göra. Från de små kioskerna anas senap och ketchup. Stora Valla är inte en imponerande anläggning, det finns många andra liknande runt om i Sverige. Här träffas man varje matchdag. Kraven från Svenska fotbollsförbundet har i första hand skapat en labyrint av nya utrymmen under huvudläktaren, som har förlängts några meter. Här finns nu också platser för 25 journalister, så många kommer aldrig behövas.
Kommunalrådet Peter Pedersen dyker upp och skiner i kapp med kvällssolen, han är vice ordförande i DIF. Han tror det går bra i dag. Sedan får jag äran att se matchen mot Assyriska med författaren Erik Bengtsson som skrev Sveriges första riktiga fotbollsroman, Heja Röda Vita Laget, 1975. Där beskriver han ömsint hur viktig fotbollen är för Degerfors som samhälle och hur den präglar en ung kille. Erik missar sällan en match, han står alltid på samma ställe för där vet folk att de kan få tag på honom.

Assyriska inleder oroande starkt, men efter 15 minuter har DIF fått in 2-0 på några snabba anfall. I halvlek tar Erik mig ner i det allra heligaste, Kafé Skitiga bullen, under läktaren. Där härskar materialaren Bengt Hagström sedan 49 år. Materialaren är en klubbs hjärta, den allra trognaste. Väggarna är tapetserade med bilder på alla som betyder något inom fotbollsvärlden och fikat här. ”Kaffet är så starkt att plomberna lossnar” står det i ett pressklipp. Några spelare från Degerfors silverlag i allsvenskan 1963 tar en kopp kaffe med oss.
Degerfors är fotbollskultur, här har passerat legender som Gunnar Nordahl, Ralf Edström, Lasse Heineman, Ola Toivonen, Tord Grip. Utanför arenan finns Sveriges enda fotbollsmuseum. Jämte Hammarby är Degerfors det mest folkkära fotbollslaget utanför den egna supporterskaran.
Det blir inget mer mål även om Assyriska pressar på för en reducering. Erik Bengtsson är full av historier kring DIF:s historia. Han menar att det finns en uttalad filosofi kring hur man spelar, inga långbollar utan snabbt passningsspel. Vi talar inte så mycket politik, men när jag frågar om kommunledningen svarar han att de sköter sig bra.
– Det hade gått i stå med den gamla ledningen.
På läktaren stöter jag på två av kommunalråden. I dokumentärfilmen Aldrig ensam med oss visas hur nära Vänsterpartiet samarbetar med DIF. Flera av spelarna tillfrågas hur de tänker rösta och alla svarar ”Vänsterpartiet” lokalt, fast en av spelarna funderar på att rösta på Moderaterna i riksdagsvalet. Det måste vara ett guldläge för ett parti att ha så nära kontakter med ett lag som så många älskar.
Text och foto:
Lennart Kjörling
Not: Johanes Klenells film Aldrig ensam med oss om Degerfors IF, Vänsterpartiet och politiken kan ses på tjänsten SF Anytime på internet.

Inrikes 01 maj, 2025

Röda biffar

Konstnären Maja Fredin började styrke träna som en del i ett konstprojekt. Foto: Pär Fredin. Maja Fredin ”Broiler, We Achieved failure” (ett lyckat misslyckande), 2024.

Gymmen har tagits över av högern – men vissa jobbar för att stoppa det. I Malmö har de startat en egen idrottsförening. Flamman möter den vältränade vänstern – som med hjälp av proteinpulver, gemenskap och tunga lyft växer sig större varje dag.

– Jag hatar den där affischen.

Kalle Söderberg, 30, pekar på en plansch med texten ”en fascist gymmade i dag – gjorde du det?”, innan han greppar den blanka metallstången ovanför huvudet och drar sig själv uppåt.

– Nazister som gymmar är inte läskiga. Det är de små killarna man ska vara rädd för, som tar med ett svärd till skolan.

Fönstret ovanför oss är täckt med ett rött tygskynke. På ena väggen hänger en fana från den kurdiska vänstermilisen YPG, på den andra en palestinsk flagga och en logga med texten Collective Effort. Just den här varianten verkar vara en pastisch på DDR:s statsvapen. Under den runda logotypen vilar två korslagda veteax.

– Det är raps, förtydligar Kalle.

Vi befinner oss på Skånes rödaste gym, i väntan på kvällens thaiboxningspass. Men ännu är det sen eftermiddag, och fortfarande ganska tomt i den stora källarlokalen intill Rosengårds mytomspunna bostadsområde Kinesiska muren.

En kille och en tjej småpratar medan de vilar ut på den röda gummimattan, medan deras tredje kamrat står vid en boxningspåse. Mjuk bossa nova som strömmar ur högtalarna och punkteras av hårda smällar som studsar mellan väggarna.

Collective Effort är långt ifrån först med att starta en idrottsförening för vänstern. Vid 1800-talets slut grundades flera sportföreningar inom den globala arbetarrörelsen. 1921 bildades organisationen Sportintern av en grupp socialistiska länder under ledning av Sovjetunionen. Tio år senare organiserade de en ”Spartakiad” i Berlin – en utmanare till Olympiska spelen, döpt efter den antika slavrebellen Spartakus.

En reproduktion av affischen, där en muskulös man stormar fram över världen och svingar ett järnklot mot ett gäng avsevärt mer korpulenta kapitalister, hänger i dag i Collective Efforts gym.

Många tycker att det är häftigt med muskler, och det är bra att visa att man inte behöver vara höger för att man tränar.

Något hundratal mil därifrån bor Fabian Grönvik, 26. Han bor i Sundsvall, pluggar på universitetet och tar 150 kilo i bänkpress. Han beskriver sig själv som en kroppsbyggare, även om han inte tävlar. Ursprungligen kommer han från Östersund.

– Många av gymmen i byarna där uppe är föreningsdrivna. Det är riktiga järngym, med den där Arnoldkänslan. Det är inte så estetiskt, en rå källare, men det är en charm i sig. Det är billigt, du kan köpa medlemskap för hela året för en tusenlapp.

Han beskriver sig själv som ”tydligt vänster” i en kapitalistisk träningsvärld där det är ”mycket fokus på att köpa grejer”, från tillbehör och kläder till olika tillskott. Och han har själv sett hur det påverkar möjligheterna att träna.

– På ett ställe där jag bodde fanns det ett kommunalt gym. Man kan ju tycka att offentliga gym är rimligt, något som vi borde ha. Men till sist fick de lägga ned det, efter att de anklagats för ojämlik konkurrens, säger han till Flamman.

– Det var det i och för sig säkert. Men jag ser inte problemet med det

Han går till gymmet sex dagar i veckan, och säger att träningen ger honom rutin och känslan av att arbeta mot ett mål.

Kollektion. I samband med att Flamman besökte gymmet lanserade de en ny tröja, här matchad med benskydd från thaiboxningspasset. Foto: Jacob Lundberg.

– På gymmet jobbar man dessutom bara för sig själv, till skillnad från på ett jobb.

Han berättar att han kom in i träningen via en kompis, men fördjupade sig via Youtube.

– Men jag märker att många där är ganska höger. Vissa ger träningstips men snackar samtidigt om högerpolitik, eller drar rasistiska och sexistiska skämt. Jag försöker hålla mig till dem som inte är så tydligt höger, men det är svårt att helt välja bort dem.

– Jag kan se hur gym- och kroppsbyggarkulturen spelar på högerns planhalva. Det är mycket idéer om att jobba på sig själv, att man har bara sig själv att tacka och att de som misslyckas bara behöver rycka upp sig.

För Fabian har det snarare gjort honom mer motiverad att träna och bli biffig.

– Om det är en identitetsmarkör mot högern att vara stor och krallig så kan man ta tillbaka det och vara en alternativ förebild för yngre. Många tycker att det är häftigt med muskler, och det är bra att visa att man inte behöver vara höger för att man tränar.

På senare år är det främst konservativa män som dominerat diskussionen om träning. Från den absurda, nynazistiska kroppsbyggarprofilen The Golden One och Andrew Tate – youtubare och hallick – till moderaternas Hanif Bali är det högersnubbar som spänner sina muskler i flödena framför oss.

Morgan Finnsiö (bilden), utredare på Expo, spårar högerns besatthet av träning tillbaka till alternativhögerns framväxt på 2010-talet. Han beskriver hur även svensk borgerlighet runt 2016 började imitera delar av ytterkantens estetik – vid ungefär samma tidpunkt som Hanif Bali och Svenska Dagbladets dåvarande ledarskribent Ivar Arpi började posta gymbilder på X. Men även i extremhögern är gymkulturen ett relativt nytt inslag.

– I början av 2010-talet var extremhögerns estetik mer hipster. Man skulle se urban ut, nästan vänstermedelklass. Men hajpen kring hipsterfascismen dog ut efter Charlottesville och ersattes av ett fokus på ultramaskulinitet, där träning ingick , säger Morgan Finnsiö.

Där smälte rörelsen ihop med den så kallade ”manosfären”, med figurer som Andrew Tate.

– Han är ett exempel på hur influerarkultur ofta kommer in på konspirationstankar. Han pratade ganska tidigt om ”The Matrix”, som hjärntvättar och håller tillbaka folk, och står för en idé om att vara en vinnare, en stark alfahanne, snarare än något direkt politiskt och rasideologiskt. Men extremhögern har av olika skäl omfamnat det budskapet, även om de kanske inte alltid gillar Tate personligen.

Varför fokuserar de just på träning?

– De försöker fånga upp något i samtiden som många unga killar är väldigt intresserade av. Utan att vi riktigt vet varför verkar många i dag vara neurotiska kring sin manliga identitet och sitt förhållande till kvinnor.

– Men vi har också ett läge där psykisk ohälsa ökar, världen krisar, det är ekonomiskt jobbigt, och vi har dessutom en ökning av diagnosticeringar av NPF. Och vi har unga män som av alla möjliga skäl känner sig desorienterade, och upplever sig ha tappat kontrollen över tillvaron. Träning blir ett positivt inslag då. Det gör en stor skillnad för hur man mår.

När konstnären Maja Fredin, 33, började träna så var det som ett konstprojekt.

– Jag ställde mig kritisk mot hela wellness- och träningsindustrin, som jag ser som en produkt av nedmonteringen av välfärden. Utan skyddsnätet uppstår en individualism där man måste ta hand om sig själv. Det är mycket skuld om man inte tar hand om sig själv.

– Men jag tycker också det är vanligt som konstnär att man ställer sig utanför det man kritiserar, i stället för att försöka förstå det. Jag ville förstå tjusningen i det och gick in för det väldigt mycket, säger hon till Flamman.

Med tiden insåg hon att hon faktiskt gillade att gå till gymmet. I dag tränar hon 5–6 dagar i veckan.

Stark. Kalle Söderberg är en av det hundratal medlemmar som tränar på Collective Efforts gym i Rosengård i Malmö. Foto: Jacob Lundberg.

– Jag tycker om att ta i, att det går att se och räkna på resultaten. Det finns något med att bygga kroppen på ett sätt, man sliter sönder sig själv och bygger upp sig själv. Jag blir nyfiken på framtiden på ett sätt som jag inte varit innan. Hur kommer jag att se ut om en månad om jag fortsätter?

– Jag trodde inte att det skulle bli så viktigt för mig som det är nu. Det har blivit en rutin för mig att äta mina matlådor och gå till gymmet de speciella tiderna. Jag brukade älska att gå ut och festa, men har ingen lust att ens ta en öl på lördagskvällen. Det fuckar min målbild att ta 135 kilo i marklyft.

Att vara kvinna i den mansdominerade kroppsbyggarvärlden har inte varit friktionsfritt. Hon beskriver hur hon fått kommentarer från såväl nära vänner som familjemedlemmar, som oroat sig över hennes växande armar.

– Mitt mål är att bli så stor som möjligt, inte att bli mer attraktiv. När jag började bli ådrig och få stora biceps så frågade många vad min pojkvän skulle tycka om min kropp. Det hamnade väldigt mycket i fokus.

– Det finns ett värde som kvinna i att sluta se sig som det späda och svaga objekt man förväntas vara. Jag har hållit på med kampsport och kan försvara mig, men det här är något annat. Att estetiskt se stor ut och att veta att man kanske är starkast i rummet.

Hon beskriver sig själv som vänster, men samtidigt som en individualist.

– Jag är rädd att göra andra besvikna på min prestation och vill känna full kontroll över mig själv och se mina egna resultat. Men det är något jag slits med, jag tycker inte om det.

– Det är därför jag har blivit konstnär också.

Sociologen Roland Paulsen växte upp på en bondgård utanför Malung och har gymmat sedan han var 13.

– Pappa hade en bänkpress som stod i pannrummet.

I dag försöker han träna varje dag, men säger att det ”oftast bara blir sex dagar i veckan”.

Kritiker. Sociologen Roland Paulsen tränar sex gånger i veckan – men tror inte att gym skulle existera utanför kapitalismen. Foto: Jacob Lundberg.

– För mig ramar det in arbetsdagen, särskilt när jag jobbar ensam. De faktiska hälsofördelarna avtar dock snabbt. Där skulle det egentligen räcka med två korta helkroppspass i veckan.

Tidigare har uthållighetsträning associerats med medelklassen, medan styrketräning varit arbetarklassens domän. Roland Paulsen säger att träningen i dag blivit både mer klassöverskridande och mer ojämlik.

– Det är delvis en klassmarkör. Kontorsarbetare har i dag generellt bättre hälsa än kroppsarbetare, bland annat eftersom de har tid till återhämtning. Att förvänta sig att en person som arbetat fysiskt hela dagen ska gå till gymmet är orealistiskt.

– De stora teknikbolagens ledare har till exempel alla en fitnessframtoning. Det finns ett muskelideal som i dag blivit både klass- och könsöverskridande.

I boken Tänk om från 2020 skriver han om hur människor, i takt med att det materiella välståndet växt, blivit allt mer oroliga. Jag berättar att flera av de jag pratat med har beskrivit träningen som en möjlighet att ha kontroll över vardagen.

Revolutionen kanske inte sker på gymmet, men det är en härlig paus från allt som suger.

– När allt i livet står och skakar så blir den egna kroppen den sista gränsen att försvara. Om jag har kontroll över min kropp så kan man tänka att jag har lite kontroll i livet. Men det är också ideologi.

Riskerar inte det att leda till en illusion om trygghet?

– Jo, men att må dåligt är sällan produktivt heller. Men så länge som samhället stympar och begränsar livet så spelar det inte jättestor roll vad det gör som individ. För en individ är det möjligen att föredra att vara i form än att inte vara det, men politiskt gör det varken till eller från. Jag skulle tro att få revolutionärer genom historien haft tid för att gymma.

Även om han tillbringar mycket tid på gymmet är han kritisk mot hur träning organiseras i kapitalismen. Han beskriver hur de genomsyras av såväl ”arbetsideologi” som femininitets- och maskulinitetsideal, och speglar samhället snarare än att erbjuda ett avbrott från det.

– Gymmen är i sig ett uttryck för vårt produktionssätt. Det efterliknar taylorismen: man bryter ned rörelser i mekaniska och onaturliga moment. Det är en extrem effektivisering av kroppen som är gjord för att passa i ett fullspäckat arbetsschema.

Han beskriver det som ”en stympad form av rörelse som speglar vårt stympade liv i kapitalismen”.

– I ett socialistiskt samhälle tror jag inte att gym skulle existera. Men det går att tänka sig att mer njutbara former av träning skulle kunna ta mer plats. Träningen som en utopisk sfär, där man får glömma det instrumentella och bara ägna sig åt något för dess egen skull, som bland klättrare och surfare i dag. Men den typen av träning kräver tid och frihet.

Runt halv sju börjar salen på Collective Effort fyllas på, och snart har ett tjugotal personer samlats på mattan under lysrören. Åldrarna är mellan 20 och 50, och de flesta är killar.

Efter en uppvärmning drar jag på mig ett par obligatoriska benskydd och handskar som får mig att se ut som en seriefigur. Sedan hamnar jag mittemot Matilda Renkvist Quisbert, 37.

Jag ställer mig med vänster ben framåt, för att få maximal sträcklängd på högerarmen. Hon håller upp handskarna framför ansiktet. Jag slår rakt emot hennes ansikte, och med en dov puff parerar hon slaget. Jag får hålla mig i tungan för att inte säga ”förlåt” efter varje slag.

Sedan är det min tur att ta emot slag. Jag håller upp handskarna framför ansiktet, och reflexen att rygga tillbaka försvinner snabbt. Vi övar sparkar och slag.

Hopp. Tony, 30, och Notto, 23, tränar hoppsparkar under thaiboxningspasset på Collective Effort. Foto: Jacob Lundberg.

Utöver att sparkas och boxas är Matilda ordförande i föreningen.

– Men det är för att jag är bra på administration, inte på att slåss, säger hon.

Vi slår oss ned på en bänk i korridoren utanför träningssalen.

– 2017 var vi ett gäng från förbundet Allt åt alla som drog runt och letade efter källare på Norra Grängesbergsgatan. Vi slog oss ihop med ett gäng från Lund som redan tränade under namnet Collective effort, så vi har vuxit fram ur olika delar av vänstern, berättar hon.

– Vi snackade mycket då om att bygga mer långsiktiga och konkreta saker. Arbetet under flyktingkrisen var nära inpå, och vi hade även börjat erbjuda läxhjälp. Varför inte jobba in även rekreation i det? Eftersom många höll på med kampsport sedan innan så blev det naturligt.

Föreningen är uttalat socialistisk. Hur påverkar det er verksamhet?

– Vi har pratat mycket om vad som faktiskt utmärker oss, förutom att vi har Palestinaflaggor på väggarna. Vi vill bygga en kultur som är tillåtande, solidarisk och kamratlig. Framför allt i kampsport kan det vara stora skillnader i kulturen mellan olika gym. Vi ser också gärna att lokalen nyttjas för olika politiska ändamål.

– Vi har också en solidaritetsfond som vi delar ut till två gånger om året. Solidariska byggare, ett palestinskt fotbollslag som skulle åka till Gothia Cup och kurdiska Röda stjärnan är några av dem som tagit emot pengar. Man får nominera det som man tycker är bra.

I en kort paus får jag tillfälle att prata med Tony, 30. Han berättar att han inte tränade innan han kom hit. I dag går han på thaiboxning en gång i veckan, på nybörjarnivå.

– Jag gillar gemenskapen. Folk är snälla mot varandra.

Strax därefter ser jag honom öva hoppsparkar mot sin sparringpartner Notto.

Läs mer

Maja Fredin berättar att även hon börjat träna på ett annat gym – en atletklubb, med tydlig vänsterprofil.

– Där håller man på med tyngdlyftning och styrkelyftning, som har en historia i arbetarkulturen, och rynkar på näsan åt kroppsbyggande.

Hon beskriver träningen som en paus från en kaotisk omvärld.

– Det har blivit som en meditation. Jag kan hugga av mitt huvud en stund, och får bara vara kött. Revolutionen kanske inte sker på gymmet, men det är en härlig paus från allt som suger.

Inrikes/Nyheter 30 april, 2025

Kritik när sexualundervisning minskas: ”Trumpfasoner”

I Sverige har sexualundervisningen varit obligatorisk sedan mitten av 1950-talet. Foto: Viktoria Bank/TT.

Undervisning om samtycke och relationer ska i högre grad vila på enskilda lärare, föreslår en ny utredning. Första tecknet på en nedmontering av svensk sexualundervisning, menar Lina Fridén, ordförande för RFSU.

– Vi har haft obligatorisk sexualundervisning sedan 1955 i Sverige, och varje årtionde sedan dess har den stärkts och förbättrats. Det här är första gången vi ser att man börjar ta ett steg tillbaka, säger Lina Fridén, ordförande för Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU).

Den drygt 900 sidor långa läroplansutredningen vid namn ”Kunskap för alla” kom tidigare i månaden, och pryds av ett gyllene äpple. Ett av utredningens många förslag är ”att vissa områden utgår eller tonas ned” i den övergripande läroplanen för hela skolan, däribland sexualitet, samtycke och relationer, som man anser lika gärna ”kan framgå i kursplanerna i bland annat biologi, samhällskunskap samt hem- och konsumentkunskap”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 30 april, 2025

Influerare kan få böta efter smygreklam: ”Konsekvent nonchalanta”

Bianca Ingrosso är en av ett 50-tal influerare som granskas av Konsumentverket. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Konsumentverket sätter ned foten mot dolda och otydliga reklamsamarbeten i sociala medier, och slår till mot ett 50-tal influerares bolag. Jämfört med traditionell marknadsföring är dagens nätreklam ofta ”en viskning snarare än en megafon”, enligt forskaren David Cardell.

”Update på veckans kyl”, skriver Bianca Ingrosso på Snapchat, och lägger upp en bild på sitt kylskåp. Där syns energidrycker, ägg, enorma jordgubbar på en tallrik, och ostar från kändissyskonens matföretag Mino Market – ”av och för personer som kanske tar italienska råvaror på lite för stort allvar”.

Hon är ett av de 50 fall som nu granskas av Konsumentverket och rör kändisar med egna företag, som sömlöst visar upp produkter från dem på sina personliga konton.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
TV 30 april, 2025

Grillen #4: Vem är Sveriges Elon Musk?

I veckans Grillen: Vem vill ta rollen som Sveriges svar på Elon Musk, finns ungdomens källa i Venedig och vilka svenskar hejar på Turkiet nu när Joakim Medin riskerar 27 år i turkiskt fängelse.

Grillen gästas av Roland Paulsen, sociolog och hängiven träningsfantast, för att prata om gym är höger och hur vi skulle kunna träna under socialismen.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Roland Paulsen

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Javier Cordova

Klippning:
Petter Evertsen

Inrikes 30 april, 2025

Kommunister och socialdemokrater firar 1 maj – med ”samma” affisch

De två affischerna, beskurna. Bild: Skärmdump.

Två snarlika, 70-talsdoftande affischer skapar förvirring bland Stockholms 1 maj-firare. Den ena kommer från Kommunistiska partiet – och den andra från Socialdemokraterna. ”Kommunister brukar inte gilla att festa med sossar”, säger Andrea Törnestam (S).

Röda fanor. Människor samlade i gemensam protest, i festliga men stiliserade grundfärger. Och ett ballt typsnitt, som hämtat från en svunnen era av utsvängda jeans och fräsiga muskelbilar.

Den ena affischen berättar om Kommunistiska partiets demonstration under parollen Röd front. Den andra om den efterfest på Slaktkyrkan i Stockholm som anordnas samma kväll av Socialdemokraterna i Stockholm.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 30 april, 2025

Intervju i SD-nära kanal kan fälla Boråsmannen

Riks logotyp samt den åtalade 68-åringen. Foto: Skärmdump / Privat.

Den 68-årige man som körde in i en Palestinademonstration hävdar att han är oskyldig. ”Ska jag göra ett terroristdåd så tar jag väl inte med mig damerna”, säger han i förhöret. Men en intervju med Youtubekanalen Riks talar till mannens nackdel, enligt åklagaren.

I dag väcktes åtal mot den 68-åring som körde in i en Palestinademonstration i Borås förra sommaren. Mannen åtalas för försök till grov misshandel samt hets mot folkgrupp.

– Min bedömning är att han har sett demonstrationståget och avsiktligen kört in i den på grund av att det varit till stöd för Palestina, säger åklagare Carolyn Westeröd till Flamman.

Hon menar att bevisningen mot mannen är god.

– Det är baserat på de uttalanden och inlägg han delat i sociala medier under juli och augusti. Det är både på X och på Facebook, där han delat meddelanden som vi bedömer vara av hatbrottskaraktär.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Essä 30 april, 2025

I omvårdnadens dans knyts kroppen till kapitalismen

Personlig assistans kräver ett nära fysiskt samarbete. Foto: Lotte Fernvall/Aftonbladet/TT.

När min brukare äntligen kan bada igen, efter månader av lyfthinder och kompromisser, blir den nya takliften både en seger och en sorg. I personlig assistans vävs kroppar, maskiner och känslor samman i ett arbete som både skapar och förbrukar oss.

Den nya takliften är på plats i badrummet. Äntligen kan han bada igen – det bästa han vet. Efter att min brukare brutit benet tvingades vi ta ett långt uppehåll, då det blev för svårt att få över honom i badkaret. I stället gick vi över till duschstol.

Att få en lift var inte enkelt. Det krävdes utredningar och överväganden. Var bad verkligen nödvändigt för hälsan? Behövde hans kropp det? Kunde inte vi assistenter göra liftens jobb med våra egna kroppar?

Liften är en liten seger. För honom – och för oss. Men också en förlust. Ett tecken på att hans kropp håller på att förfalla. Och att våra kroppar gör detsamma. Våra ryggar klarar inte längre att kompensera när hans smidighet sviktar. Den sänkbara sjukhussängen, badrumsliften, elrullstolen – alla de tekniska hjälpmedlen höjer hans livskvalitet och skonar våra kroppar. Men de förändrar också vårt arbete. Tidigare var det kropp mot kropp. Nu står en maskin emellan oss.

Våra ryggar klarar inte längre att kompensera när hans smidighet sviktar.

Jag började arbeta extra i hemtjänsten redan i gymnasiet. På helger och somrar gick jag hem till pensionärer i Hässelby Gård, städade, handlade och delade ut matlådor. När jag var 25 började jag arbeta nätter som personlig assistent åt min moster.

I sjutton år jobbade jag nätter – en påfrestning både fysiskt och mentalt. Att leva så nära en nära släktings dödsångest, nattliga panik och andningsnöd slet hårt. Omställningarna mellan nattarbete och dagliv blev allt svårare.

Sedan kom döden. Ett litet sår blev till blodförgiftning. Min mosters kropp gav upp, även om sinnet fanns kvar. Hon sjönk in i en allt djupare sömn. Jag fick ta beslutet på sjukhuset att stänga av hennes livsuppehållande maskiner och se henne ta sina sista andetag. Det knäckte mig.


I en text jag skrev efter hennes död försökte jag beskriva den ”moster-maskin” vi hade blivit under våra år tillsammans: hur vi assistenter, apparaterna och min moster kopplades samman i en noggrann koreografi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 29 april, 2025

Sami Suliman höll ett tal där han beklagade sig över ”de tre Arons” makt över Sverige. Skärmdump.

”De är alla sionister”, dundrar talaren från scenen. Det är demonstration för Palestina vid Odenplan den 12 april, och Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig framställs som mytologiskt mäktig. ”Han är livsfarlig och kan tysta en statsminister, och kan göra vad han vill i vårt land. Kom ihåg hans namn.”

Nu är talaren, en av medarrangörerna av de sedan drygt två år veckovis återkommande Palestinademonstrationerna i Stockholm, varm i kläderna. Han ser ett mönster eftersom flera personer han ogillar heter Aron. De, framgår det underförstått, har ett särskilt samband med varandra. ”Aron ett, Aron två, Aron tre – ett kraftigt spindelnät i media och politik.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 28 april, 2025

Flamman firar historisk upplaga på Sturehof

Kulturredaktör Paulina Sokolow, nyhetsredaktör Jacob Lundberg, chefredaktör Leonidas Aretakis och reporter Liz Fällman.

Efter en rekordartad tillväxt firar Flamman en efterlängtad milstolpe på jämngamla Östermalmskrogen Sturehof. ”Vår främsta uppgift är att granska överklassen, så varför inte göra det på nära håll”, säger chefredaktör Leonidas Aretakis.

Den socialistiska veckotidningen Flamman växer som aldrig förr.

Från att i decennier ha skvalpat runt två till tre tusen prenumeranter har tidningen skapat kvartalsrapporter som skulle göra Elon Musk avundsjuk.

Sedan första numret 2023 har man växt från under 3 000 till över 5 000 prenumeranter.

– Det gläder mig att vår satsning på orädd, rolig och fritänkande journalistik betalar sig. Det här är en laginsats – vi har kul ihop på redaktionen, och det märks på resultatet, säger Leonidas Aretakis.

Flamman har vuxit till en publicistisk storspelare: citerad i riksmedier, närvarande i centrala debattpaneler och med eko långt utanför Sveriges gränser.

Satirtävlingen i januari 2023 uppmärksammades i bland annat Le Monde och Süddeutsche Zeitung, och utlöste attacker i Erdogans närstående tidning Sabah. Tävlingen ledde också till att Flammans chefredaktör tilldelades yttrandefrihetspriset till Lars Vilks minne.

– Folk kastar sig över allt från våra gräv till våra essäer. Vi har en blandning av material som vi är ensamma om, och dessutom en egen ton, säger nyhetsredaktör Jacob Lundberg.

Med den nya tv-satsningen Grillen, och profilerade poddar som Forum, Apans anatomi och Kalam suedi har man dessutom etablerat sig som ett bredare mediehus, som nu dessutom fylls på med Sveriges mest inflytelserika litteraturpodd Gästabudet.

Tidningens nyskapande omslag tas ofta fram i samarbete med samtida konstnärer.

– Det märks att folk verkligen vill skriva hos oss, och säg en annan svensk veckotidning som är så här snygg? säger kulturredaktör Paulina Sokolow.

Flamman har levt många liv sedan starten som socialdemokratisk rösträttstidning i Malmfälten 1904–1906: från VPK-tidning efter partisplittringen 1917, via hårdkommunistisk utbrytare med APK 1977, till dagens oberoende socialistiska röst sedan 1991.

I dag förenar tidningen en självständig utrikeslinje – med enhälligt stöd för Ukraina, skarp kritik mot Israels brutala krigföring och ett lika starkt motstånd mot antisemitism – med en konsekvent solidaritet med arbetande människor.

– Vi struntar helt i vem vi gör förbannad. Våra läsare förväntar sig självständiga ställningstaganden och oväntade ingångar, och vår enda lojalitet är med dem, säger Leonidas Aretakis.

Att spränga 5 000-vallen – en siffra Flamman inte sett sedan 1970-talet – är en historisk händelse. Den firas nu på klassiska Sturehof, grundat 1905, kvällen innan första maj.

– Vår främsta uppgift är att granska överklassen, så varför inte göra det på nära håll.

Krönika 26 april, 2025

Tiktok är en av de främsta nyhetskällorna för unga. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

För två veckor sedan skaffade jag Tiktok. I början hatade jag varje sekund av det. Min relation till selfiekameran har annars varit att rygga tillbaka i förskräckelse efter att ha råkat slå på den av misstag. Men jag vill inte vara aktiv på X längre och Bluesky är sin egen lilla filterbubbla – så nu är det selfievideo som gäller.

När högern vann det svenska valet 2022 pratade många efteråt om deras framgångar bland unga väljare. I skolvalet fick Sverigedemokraterna 20,8 procent, medan Moderaterna lockade mer än var fjärde ungdom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr