Den boken är min. Så kände jag när jag fick veta att Sture Ring skrivit en bok om sina uppväxtår i Solna.
Jag kände mig kvalificerad, uppvuxen på samma gata som jag är, om än i en annan generation. Våra föräldrar var både partikamrater och vänner. Dessutom är Sture AIK:are, bara en sådan sak.
Till Alice – i skuggan av Råsunda är ingen självbiografi i vanlig mening, nej, det handlar lika mycket om hans föräldrar, Alice och Lennart.
Sture berättar om ungdomsåren, om fattigdom och elände, och om tiden då välfärden började fördelas jämnare. Åren som framför allt kännetecknades av framtidstro. För familjen Ring innebar det att de flyttade från utedass i Huvudsta till en nybyggd tvåa i de röda tegelhusen på Näckrosvägen. Det var ingen klassresa, skriver Sture, utan under de här åren en ganska ordinär välfärdsresa inom arbetarklassen.
Sture började som sammankallande i IF Näckrospojkarna. Fritidsföreningen som växte till drygt hundra medlemmar och hade en verksamhet som bara Fryshuset kan komma i närheten av idag.
Grabbarna, för det var bara killar till en början, fick en egen lokal i port nr 19, med egen nyckel och eget ansvar. De hade regelbundna möten, spelade fotboll, hockey, pingis, schack, boxades och ordnade filmkvällar. För att få verksamheten att gå runt samlade de in gamla tidningar, knackade dörr, buntade, släpade och fick sex öre kilot för papperet. Konsten att bygga en organisation lärde sig Sture där, och det har han haft nytta av många gånger sedan dess. Han har sett att verkligheten går att förändra.
Från början handlade det mest om fotboll för Stures del, han spelade med i AIK:s juniorer. Men sin fotbollsbana började han i IK Blixten, laget som bildades av ett gäng killar från Råsunda. Där var han högerytter ända tills Kurre Hamrin tog över hans plats. Hamrin, som senare blev både landslagsspelare och proffs i Italien, var förresten med när Sture presenterade sin bok på Råsunda IP.
Det skedde på historisk mark, så att säga. Och boken präglas av en äkta kärlek till fotbollen. Sture minns stora matcher, alla viktiga resultat, och vem som slog den avgörande passningen. Men för hans egen del var karriären över en sommarkväll på en dansbana i Hässelby strand, när han slet av korsbandet.
Med benet i gips började Sture med politik. Inte bara hans föräldrar var aktiva, utan på Näckrosvägen bodde många kommunister. Så många att en brevbärare kallade området för Stalingrad. Jag minns själv att farsan hade många stadiga köpare av Ny Dag, och senare av Norrskensflamman, i vårt område.
Familjen Ring var våra vänner. Men saker och ting förändrades. Sture och Lennart lämnade partiet och gick med i KFML.
Farsan bara skakade på huvudet när vi såg Lennart gå förbi på gatan. Det var slut. De hälsade inte ens på varandra längre. Men Alice och morsan struntade i partisplittringen, båda var visserligen lojala med sina makar vad gällde partibok, men deras vänskap bestod. De träffades över en kopp kaffe, snackade och skrattade gott även i fortsättningen.
Sture själv hann med några partier under årens lopp. Han har sett framgång, men också att det kan gå åt helvete. När han berättar om sitt politiska liv, den mannen bär hela vänsterns historia med sig, vill man läsa mer. Hur han lämnade vpk, gick till SKP, blev utesluten därifrån och anklagad för att vara en splittrare.
Han gjorde till och med en vända inom socialdemokraterna, men fick rätt snart nog. Nu kallar han sig partilös socialist, och är aktiv inom Centrum för marxistiska samhällsstudier. Men för många är Sture Ring främst en av de framträdande fackföreningsledarna här i landet.
Han var i många år ordförande för grafikerna på Dagens Nyheter. Alla kände till honom då – verbal, hård i förhandlingarna med arbetsgivaren, en som stod pall även om det blåste hårt. Sådana fackföreningsledare verkar inte finnas längre.
På rak arm kan jag inte namnet på en enda.