Fotbolls-VM spelas numera alltid när det är valår i Sverige. Få politiker verkar ha en strategi för detta, oförsiktigt nog (?), tänk bara på stackars Harold Wilson som förlorade makten i Storbritannien 1970 på grund av kvartsfinalförlusten i Mexiko-VM. Enligt Wilson själv, i alla fall. Måhända tappade våra svenska politiker tron på fotbollens makt 1994, då regeringen sopades bort trots landslagets USA-succé. Men det var å andra sidan en regering ledd av idrottsdyslektikern Carl Bildt. På Aftonbladets fråga inför premiären mot Kamerun tippade han som bekant 6-3 till Sverige.
Göran Hägglund gjorde ett sällsynt försök att korsbefrukta VM och valrörelsen i sitt tal på KD:s riksting förra veckan: de rödgröna är ett lag med bara vänsteryttrar, som lämnar planen i halvtid (?), de har generell matchtidsförkortning. Och så fler sådana, ganska tråkiga metaforer. Men Hägglund är faktiskt en äkta fotbollsfanatiker, betalande medlem i Degerfors supporterklubb.
En viktig slutsats av VM-turneringen talar dock för de rödgröna i höst: hur liten roll det spelar att ha en miljardärstjärna i laget. Drogba, Eto’o, Rooney, vi visste innerst inne att de inte skulle vinna matcher på egen hand, men blir ändå lite lurade när tevebolagens reklam sprakar igång. Sådan där reklam där de verkar tro att alla fotbollsfans är åtta år och går igång på samlarbilder. Och knappt har de starka lagen hunnit triumfera över de ensamma stjärnorna förrän massmedia börjar förklara framgångarna med de nya stjärnorna.