Sovjet vann på walk over när det fascistiska Spanien vägrade möta landet. I dag diskuteras bojkotter mot en av värdnationerna. Fotbolls-EM är i högsta grad politiskt.
Fotbolls-EM som börjar imorgon i Warszawa på den nybyggda nationalarenan med matchen Polen mot Grekland är en relativt ung tävling. Visserligen framfördes idén om en fotbollsturnering för Europas landslag redan 1927 av franska förbundets ordförande Henri Delanuay, men det dröjde till 1960 innan tanken kunde förverkligas. Mellankrigstiden var alltför revanschistisk, och kalla krigets frostiga klimat behövde tinas innan Europatanken slog rot, åtminstone på ytan. Politiken fortsatte dock att ständigt göra sig påmind i mästerskapssammanhang.
Det fanns förstås också sportsliga skäl till en Europaturnering – det gällde att skärpa den gamla kontinentens slagstyrka i den allt hårdare konkurrensen med Sydamerika.
Intressant nog är det fransmän som ligger bakom världens tre största turneringar: Jules Rimet skapade VM, Gabriel Hanot, en sportjournalist från tidningen L´Equipe, kläckte idén om en Europacup för klubblag, och som sagt Delanuay var den som föreslog EM.
Det var därför naturligt att det första mästerskapet spelades i Frankrike. Fyra lag deltog i slutspelet, ett antal som behölls till och med mästerskapet 1976, för att utökas till det dubbla 1980.
Fransmän var storfavoriter på hemmaplan, och började sin semifinal mot Jugoslavien i stor stil. Trots att laget saknade storstjärnorna Kopa och Fontaine – skyttekungen från Sverige-VM 1958 – spelade man lysande fotboll och ledde med 4-2 efter 75 minuter. Då drabbades det franska laget av kollektiv kollaps, jugoslaverna gjorde tre mål under loppet av fyra minuter (!), och den franska segeryran förbyttes i landssorg. Det var också början på en tillbakagång för fransk fotboll som skulle vara i nästan 20 år.
Redan 1960 kastade politiken sin skugga över mästerskapet, Francos Spanien vägrade möta bolsjevikerna från Sovjet som därmed kvalificerade sig genom walk over. Det räckte hela vägen till guldmedalj, i finalen slog Sovjet Jugoslavien 2-1.
Pikant nog möttes Spanien och Sovjet i finalen i mästerskapen 1964. Spanien vann på hemmaplan i Madrid med 2-1.
Men det saknades inte politiska inslag i den turneringen heller. Grekland vägrade möta Albanien, eftersom det fortfarande formellt rådde krigstillstånd mellan länderna sedan 60 år tillbaka i tiden, och som gällde minoriteternas ställning.
1968 i Italien spelades huvudrollen av den schweiziske domare Gottfried Dienst. I finalmatchen ledde Jugoslavien 1-0 över hemmanationen, när domare Dienst underkände utan någon begriplig anledning jugoslavernas andra mål. Därefter godkände han ett uppenbarligen regelvidrigt mål av italienarna på frispark. Matchen slutade 1-1, och Italien vann omspelet 2-0.
Dienst är samma domare som två år tidigare i VM-finalen på Wembley godkände Englands mycket tveksamma andra mål, vilket förmodligen gav engelsmännen segern. Än idag tvistar de lärde, inkluderande experter inom ballistiken, om huruvida bollen var inne.
Västtyskland var storfavorit 1976 i Jugoslavien. De slog enkelt hemmanationen, men i finalen mot Tjeckoslovakien hamnade de snabbt i underläge 0-2. Genom en kraftfull forcering i slutminuterna lyckades dock tyskarna kvittera, och det såg ut som att Gary Linekers berömda sentens (visserligen formulerad långt senare) ”Fotboll är ett enkelt spel. 22 spelare sparkar på en boll i 120 minuter och sedan vinner alltid tyskarna” skulle besannas.
Förlängningen slutade mållöst, och sedan vidtog straffläggning. Det stod lika när Ulli Hoeness med en snedträff skickade bollen upp till övre läktaren. Nu kunde Antonin Panenka avgöra för Tjeckoslovakien. Han tog sats, Sepp Maier chansade till vänster, och då stannade Panenka upp, och retfullt enkelt rullade in bollen mitt i målet.
Efteråt berättade Panenka i en anda värdig en ättling till den gode soldaten Svejk hur han tränade straffläggning i klubblaget. Han brukade slå vad med målvakten om en öl, och när han väl kom på idén med att stanna upp, blev det jämt mål och han vann. Nackdelen var en besvärande ölmage.
Tyskarna revanscherade sig 1980 när de vann sin andra titel. Annars är det så att inget lag hittills har någonsin lyckats försvara sin EM-titel.
1984 gör Frankrike comeback i fotbollens finrum. Nyckeln till den franska framgången stavades Michel Platini. Den franske eleganten gjorde nio mål på fem matcher. I två av matcherna lyckades han med hat-trick, alltså tre mål i en och samma match.
Platini blev nationalhjälte, man förlät honom hans tidigare halvhjärtade insatser i landslaget och sveket när han lämnade den inhemska ligan för de stora pengarna i italienska Juventus. Han är numera president i det europeiska fotbollsförbundet UEFA.
1988 i Västtyskland vinner Holland genom att slå Sovjet i finalen, förmodligen en av de sista stora turneringarna som Sovjetunionen deltar i innan upplösningen 1991.
Fyra år senare har EM-turneringen kommit till Sverige, och bevisar än en gång att idrott och politik hör ihop. Det var första gången som Tyskland deltog som en enad nation, och gjorde det ganska framgångsrikt genom att ta sig till final. Landslaget dominerades totalt av det forna Västtyskland, vilket var nog så symptomatiskt för utvecklingen i det nya Tyskland.
Tyngre vägde att Jugoslavien uteslöts med motiveringen att det pågick inbördeskrig i landet. Dess plats övertogs istället av Danmark. Efter att ha med möda krånglat sig vidare från gruppspelet besegrade man Holland i semi på straffar, och var sensationellt i final. Än större sensation blev det när man i finalen ganska enkelt slog Tyskland 2-0.
Den danska dynamiten exploderade visserligen med fördröjning, men den största danska fotbollsframgången var inte desto mindre ett faktum.
Sverige, som deltog för första gången då man som värdnation var direktkvalificerad, började bra i gruppspelet, med oavgjort mot Frankrike, och vinster mot Danmark och England. I semifinalen blev dock svenskarna rejält utspelade av Tyskland, trots de blygsamma förlustsiffrorna 2-3.
Det som man kanske minns bäst från Sverige-EM är de glada skotska supportrarna, annars har väl brittiska – då framför allt engelska – fotbollshuliganer varit fotbollsarenornas stora skräck.
Mästerskapet millennieåret 2000 var det första som arrangerades av två länder – Holland och Belgien. Sedan föregående turnering hade också antalet deltagande lag i slutspelet höjts till 16. Hemmanationen Holland gick fram som en ångvält. Vann alla sina gruppspelsmatcher och krossade i kvarten Jugoslavien – som Serbien då fortfarande officiellt hette – med 6-1. Semifinalen mot Italien blev mållös efter att holländarna hade missat två straffar under ordinarie matchtid. Italien vann straffläggningen med 3-1, och tre av fyra av holländarnas straffsparkar träffade inte ens målet.
Mästerskapet 2004 i Portugal slutade med att Grekland vann sensationellt. Grekerna gick vidare från gruppspelet på bättre målskillnad än Spanien, och vann sedan sina tre matcher i slutspelet med 1-0, med förödande effektivt spel. Den som satsade en hacka på Grekland som vinnare av EM kammade hem en riktig storvinst – oddsen var 150-1!
Den senaste turneringen spelades i Österrike och Schweiz, och vanns av Spanien, men det var Turkiet som vann publikens hjärtan. Efter den inledande förlusten mot Portugal, lyckades man besegra hemmanationen Schweiz på övertid efter underläge. Mot Tjeckien låg turkarna under med 0-2, och än idag förundras alla över hur de lyckades vända till vinst med tre mål under de sista 15 minuterna. I kvartfinalen gjorde Kroatien mål med en minut kvar av förlängningen, och alla, framför allt kroaterna, trodde att det var klart, men då utjämnade turkarna och vann sedan straffläggningen.
I semifinalen mot Tyskland föll de på eget grepp, trots ledning 1-0, och 2-2 med fyra minuter kvar blev det förlust för ett Turkiet som var decimerat av skador och avstängningar.
Beslutet att tilldela EM 2012 Ukraina och Polen är utan tvekan ett försök av storföretaget UEFA att vidga sin marknad österut. Det finns säkerligen också en politisk undertext bakom beslutet, man vill gärna knyta Ukraina närmare till väst.
Dessutom har det tillkommit ytterligare en komplikation genom att flera av EU:s ledare ska bojkotta matcherna i Ukraina, som protest mot behandlingen av Julia Timosjenko.
Det som kan bli det stora problemet är det ökända fotbollsvåldet och den rasistiska läktarkulturen i framför allt Polen.
