– Har du fått mycket knulla här då?
Det var bland de första frågorna Lasse Westman ställde till mig första gången vi träffades, här i Salvador i det lättsinniga Bahia. Får man en sådan fråga av en lätt överviktig herre i sextioårsåldern tänds det lätt en varningslampa. Fast när man lärt känna Lasse märker man att han är en ovanligt ömsint man, som tycker om att tala klarspråk även när det gäller erotik. Själv insisterar han på att kärlek och sexualitet är livsnödvändigt, även för äldre flintskalliga män.
– Jag tycker att jag har för lite fortfarande, alldeles förbannat.
Lasse sitter utanför sitt lilla hus på ön Itaparica vid stranden där storstaden Salvador tornar upp sig. Kvällen är varm och fuktig, han har precis visat sin kärleksfilm för sin nya fru Barbara och hennes tonårige son Thiago.
– Vi skiljs mycket i Sverige och väldigt lättvindigt ibland. Det är svårt, sorgligt, allt möjligt, men det är så. Jag har gjort det också.
Älskar du mig? är inte den första film där han vänt kameran mot sitt eget liv. Den mest omtalade är Se döden, filmen som skildrar hans mors död. Har du gjort det till en metod? frågar jag.
– Ja, jag gör nog det, för att komma underfund med vad jag håller på med.
– Om jag tittar på den här filmen som jag gjort nu då, jag vet inte vad jag fått för konklusioner ännu. Den om min morsa var ett bra sätt att få vara med henne och få fråga. Jag hade inte varit så mycket med henne om jag inte hade haft filmen. Efteråt tycker jag att jag ser det rätt klart, jag ville veta mycket mer om mig själv.
– Man gnuggar ju det där materialet fram och tillbaks rätt mycket och det är då man ser mellan raderna. Jag jobbade med filmen under tre år och gjorde andra filmer under tiden för att palla. När vi slutredigerade det på tv orkade en del inte. De blev så djävla tagna när de satt där och körde smårutor på hur hon dog. Jag gick nog igenom en fem, sex redigerare innan det blev klart.
Kärleksfilmen gick mycket enklare att redigera, det gick nästan för enkelt tycker Lasse. Men vi minns kanske alla Expressens löpsedel att filmen skulle handla om att bli kåt.
– Så blir det den djävla diskussionen istället. Jag tycker inte att det är fel att bli kåt, i meningen att bli upptänd, att man vill livet. Tyvärr tror jag att jag misslyckats totalt med att skildra erotiken i den här rullen. Inte så att jag skulle vilja filma skötet eller så, men känslan, den erotiska känslan, utan att ha violiner bredvid slafen eller göra pornografi.
För Lasse är erotiken viktig, det är ett grundtema för honom.
– Det viktiga i den är närheten, det är sorgligt att det blivit så lite. Det verkar ju som om jag haft relationer större delen av mitt liv, men de har inte varit så hela utan ofta såriga. Jag tycker att jag jobbat väldigt mycket istället för att älska, löst mitt liv så, vigt mig åt kampen under många år. Det är inte knullandet, själva sexualakten som är viktigt. Det handlar istället om en ständig ömhet, när man går förbi varandra så tar man i varandra, man tittar ömt på varandra. Det blir ju mycket tydligare i en sexuell relation än i en vanlig kamratskap, men det finns ju där också. Mitt enorma behov springer nog ur en barndom eller ungdom som var fattig på det.
Lasses barndom känns fortfarande mycket nära. I det lilla torpet på jämtländska landsbygden med sin ensamma mamma. När hon skulle iväg och arbeta låste hon in Lasse. Det fanns ingen toalett inne, så han sket på sig. Trots förödmjukelsen blev detta ett sätt att få ömhet av morsan, för när hon kom hem på natten fick hon tvätta honom därbak. Lasse njöt av närheten.
Han har fortfarande material kvar i lådorna som det varit för smärtsamt att bearbeta.
– Det var när jag hade gjort en film i Afrika och trodde att jag gjorde väldigt gott genom att ställa fram en människa som har stora kvalitéer fastän hon var svart och kommer från ett fattigt samhälle. Alla hennes vänner och grannar trodde att hon fått in i helvete mycket pengar, men det fick hon ju inte. Hon fick det bara värre. Jag hade mycket ruelser över det där, torparsonen som hamnat i arbetarklassen och sen över till det där fina medelklasstället på tv.
Lasses fru på den tiden tyckte att det var mycket konstigt. Hon undrade vad det var för märkligt med honom, varför han blev så tagen. Vad var det för särskilt med hans barndom?
– Då borde jag fattat att vi inte hade så mycket ihop. Men jag kom ihåg att jag blev djävligt ledsen. Där ser du, det är en personlig film kvar att göra. Den handlar egentligen mycket mera om fördomar och instängdheten i en liten håla, om horan i byn som är föraktad, om idioten i byn, i en liten by på bara åtta gårdar. Den skall jag sitta och klippa här, om jag bara orkar.
Lasse Westman har flyttat till Brasilien för gott. Den lilla fiskebyn vid havet har blivit hans hem. Med sin dator kan han redigera film och kommunicera med Sverige. På kvällen tar han fram kortvågsradion och lyssnar på Sveriges radio. Tanken på att lämna Sverige föddes när han filmade sin mors död, han stod inte ut med tanken på att bli gammal i Sverige.
– Det förstod jag ju att det inte var något roligt på långvården. När jag sov där, var det nästan bara jag som var där, nästan inga anhöriga sover över. Det fanns faktiskt en tjej som var där nästan varje dag och hälsade på sin mormor. Alla tyckte att det var mycket märkligt, hon var en 18, 19 år bara. När jag sen visade filmen för folk som jobbade eller skulle jobba på sjukhus, så var det bara en bland de fyra- eller femtusen jag visade den för som ville dö på långvården. Man skall inte romantisera hur det är här i Brasilien, men man blir inte ensam i alla fall.
Skrattet och humorn är något som alltid finns med när Lasse arbetar. Igår hittade han en gammal artikel om sig själv.
– Han sa så här, man känner igen en Lasse Westman-film, och många irriterar sig på det, på att det skakar och rör sig, kameran skrattar. Ibland hoppar den för att det är roligt ju, säger Lasse på bredaste jämtska.
Lasse var något av en pionjär i att arbeta med den nya videotekniken på tv. Han ville arbeta med ett litet team, gärna ensam.
– Det är ju nog övergrepp i alla fall att man har en kamera mot sig, är man dessutom två, tre till blir man ju i stor majoritet mot den som skall visa sig. Jag har blivit den där tusenkonstnären. Det är antifackligt så att det dånar om det.
Lasse började som fotograf på tv redan under slutet av 1960-talet, det var där han lärde sig det grundläggande. Filmen om gruvstrejken i Malmberget var hans första stora film, men efterhand började han lägga sig i.
– Det var första gången i svensk tv som fotografen pratade på svensk tv då på 1970-talet. Jag kunde inte hålla käften. Och då frågade jag – det blev ju lite dåligt ljud för micken var ju åt andra hållet. Fotografer skall hålla käften, det är regeln än idag.
Lasses estetik har alltid varit denna enkla raka med så lite klipp som möjligt, men i Älskar du mig? finns det med ett bildspråk som är lite mer trevande.
– Jag trodde att filmen skulle bli helt annorlunda, men jag jobbade ju med en klippare. Jag tyckte det var svårt att vara så nära. Jag är glad att jag haft hjälp av honom. Fast jag tror att det kunde blivit ännu djupare om jag orkat göra den själv, svårare att se också, mycket mera gråt.
Han har alltså sökt upp alla sina gamla förälskelser, den första förälskelsen, den första älskogen, den första frun och de därpå följande. Alla han frågat har ställt upp även om inte alla fått plats i filmen.
– Jag har ju fått några svar som jag absolut inte trodde. En kvinna säger att du blir alldeles för snabbt passionerad, det var väl jättebra tyckte jag, känslosamt eller närvarande eller vad som helst. Men hon menade att det är alltför lättvindigt, lättsinnigt. Det var också jätteoväntat det här att min första fru påstod att jag aldrig sa att jag älskade henne. Det trodde jag att jag sa jättemycket. Men hennes minne är inte så. Och dessutom att jag inte kunde älska henne riktigt för att hon inte var oskuld. Det skall man få höra som radikal människa. Det sorgliga med att göra den här filmen är att jag förstått hur olika vi sett på det som hänt, vi har helt olika bilder och det är tungt att förstå.
Det är först på slutet han insett att den allra främst är ett självporträtt, han utsätter sig.
– Jag kan ju säga att jag hade tidig gubbsjuka, redan som barn. Eftersom det inte är löst för fan för mig, så måste jag. Jag kan ju inte bara säga, jag måste kapa kuken, jag ger mig inte. Jag utsätter mig verkligen i feminismens tidevarv. Till synes ser det ut som det jag håller på med är mycket macho. Fast jag undrar om min exfru Gudrun (Schyman) inte är mer macho, mer hierarkisk. Det är en jättekamp, bara för att man är född som man. Jag kanske är bufflig eller så, men jag tycker att jag har många kvinnliga sidor, mjukhet eller ömsinthet.
I en av filmens mest känsliga scener talar Lasse och Gudrun om den gången han slog till henne. Den har diskuterats av flera av dem som sett filmen med Lasse i klipprummet, men flertalet har förstått att det var något som hände en gång i en upprörd situation. Här hänger Lasse verkligen ut sig själv, men han har inte velat ta bort den. Egentligen ville han förklara mer, hur hans vrede kommer från barndomen, pappan som stängde honom ute. Men danskarna han gjorde filmen med tyckte att det behövdes ingen mer förklaring.
– Fast Gudrun kommer säkert att använda den politiskt, hon är bra på sånt, ler han. Det passar ju bra med hennes nya skatteförslag.
Bland sina flera hundra filmer har nu Lasse fått ihop till en stor trilogi, om födelsen, kärleken och döden. Födelsen är en i dubbel mening naken skildring av hur hans yngsta son Dan föddes. Trots att Lasse nu är pensionär och skulle kunna leva gott på paradisön i Bahia är han inte nöjd. Det finns så mycket obearbetat i hans liv, fast han vill ännu inte avslöja vad det är han planerar.
– Det slutar kanske med att jag filmar min egen död. Då har de säkert uppfunnit några blåsmekanismer så man kan ligga där själv och styra, säger han och skrattar sitt sista befriande skratt innan vi skiljs åt.
