Det måste ha varit en av Jan Björklunds sämre dagar i det politiska livet: avgångskrav från ungdomsförbundet, kritik om för lite feminism och förslag om att partiet borde upplösas. I Resumé/Novus Opinion presenteras siffror på att han är mindre inspirerande, mindre tydlig, mindre handlingskraftig, mindre ärlig, mindre kunnig och mindre lyssnande än för ett år sedan. De egna sympatisörerna börjar tappa tålamodet, opinionssiffrorna dalar.

Allt detta gav major Björklund blanka fasen i när han klev ut på Almedalens scen och levererade ett riktigt bra tal. Han verkade – med sina egna ord – ha runkat upp stridskuken ordentligt. Moderaterna fick veta både att näringslivet inte är något särintresse och att det visst finns ett stort gult hot från Kina – den syn på globaliseringen som statsministern mellan raderna kritiserade i tisdags.

Få slår Björklunds röst, variationer i tempo och tonläge, växlingar mellan personliga utrop, common sense-argument och hårda siffror. Jabbarna mot de andra partierna är elaka. Om Björklund hade varit ishockeyspelare, hade man sagt att han är en sådan som man hatar att spela mot, men älskar att ha i sitt eget lag.

Det är ingen tvekan om att det är det här som är Sveriges högerparti. Inte bara sakpolitiskt: större löneskillnader (som gav största bifallet bland Visbys solbrända småborgare), liberaliserad arbetsrätt, skattesänkningar för de rikaste – utan också i sätten att uttrycka sig. Jan Björklund pratar fortfarande om “offentliga sektorn”, ett ord som väl Moderaterna inte använt sedan pass 2006. Att det är mindre löneskillnader där säger Björklund handlar om “jantelagen” – ett begrepp som borde stanna på MUF:s introkurser för nya medlemmar och inte användas när vuxna debatterar. “Ingen får göra karriär” inom stat, landsting eller kommun, meddelar Björklund också. (Började han själv som major?)

Fredrik Reinfeldt skulle aldrig, som Björklund, implicit applådera att facken tappar medlemmar. “Får de färre medlemmar så får LO-ombudsmännen mindre makt.” Folkpartiet låter lite grand som om det aldrig blivit mer än 1993. Om man vore på bra humör skulle man säga att de åtminstone är uppriktiga i sin klasskamp från höger. Å andra sidan är det trevligare med ett samhällsklimat där man tvingas formulera det i mer inlindade ordalag.

Björklund tackade med sitt tal med all önskvärd tydlighet ja till den plats till höger om Moderaterna som statsministern erbjöd i tisdags. Väljarna har ännu inte uppfattat det så: i SCB:s valundersökning från 2010 placeras FP på ungefär samma höger-vänsterposition som på Bengt Westerbergs tid, tydligt till vänster om M. Men sådana inplaceringar får antas ha en viss eftersläpning – väljarna sätter säkert partierna lite grand där de har lärt sig att de “ska” finnas. Jag är ganska säker på att partierna möts på den där linjen i nästa valundersökning.

Hur ska Folkpartiet överleva när Moderaterna föresatt sig att bli det enda borgerliga partiet man behöver? Folkpartisternas egen förklaring när det går knackigt brukar vara att de har segrat ihjäl sig: alla är liberaler nu för tiden. Björklunds tal kanske visar en möjlig luftficka: som en liten, aggressiv fanbärare från förr längst ut på högerflanken.