Ett av de enskilda politiska möten som gjort störst intryck på mig skedde i ABF-huset. Historikern Lars Ekdahl presenterade sin bok om Rudolf Meidner, och denne medverkade, troligen i sitt sista offentliga framträdande innan han avled.
Men det var inte dessa herrar som imponerade, utan publiken. Vi var väl ett par, tre stycken under 60 i hela salen. I övrigt var det juniora och seniora seniorer: folk som presenterade sig som före detta sektionsordförande på Atlas Copco, kassör i Bilspeditionklubben, politisk sekreterare i någon obskyr arbetarkommun.
En annan lyssnade förundrat på hur diskussionen med lätthet pendlade kring begrepp som övervinster, fondering, investeringskvoter, solidarisk lönepolitik. Vad jag fick en skymt av, var det enorma folkbildningsarbete som föregick LO:s kongressbeslut 1976 om löntagarfonder. Allt det som gjorde att folk kunde säga: jag är en sketen klubbsekreterare, och jag begriper det här. Jag förstår hur systemet funkar och bär drömmen om hur det kan förändras.
Att idag närma sig den fackliga världen – som den pågående avtalsrörelsen – är minst lika svårt för en outsider.
LO-förbund diskuterar sinsemellan reservationsbud, olika konstruktioner och beräkningar på jämställdhetspotter, vad som ska vara märke och varför. Prognosmakare, tjänstemannafack, löneutrymme, värdediskriminering, procentsats mot kronor – så fortsätter begreppen hagla.
Till viss del är det oundvikligt. Den reglerade kampen mellan arbete och kapital torde höra till de mest inmutade och minerade spelplaner man kan hitta. Och i den förhandlingskultur som råder, är inte pedagogisk information och retorisk briljans de verktyg som mest efterfrågas.
I dessa former har verksamheten pågått under ett antal år nu, med allt fler överrockar i form av Medlings-, Konjunktur- och andra institut. Makroutvecklingen är samtidigt alltmer entydig: kapitalet tar för sig av kakan.
Och det är kännbart, på område efter område. Stressen. Andelen som jobbar i otrygga anställningsformer. Andelen som inte har heltidslöner. Flexiblare arbetstids- och övertidsregler. Ökade olyckor och billigare med arbetsmiljöslarv. Rabatterade lönekostnader via arbetsgivaravgifter och ”åtgärder”. Valfrihet via lönedumpning och EU-rörlighet. Kort sagt; arbetsköparna har fått fler vardagsverktyg att pressa ut mer ur de arbetsutförande människorna.
Än tydligare blir det om man tittar ut i Europa och hur eurokrisen ”löses” genom aktiva attacker på löner och rättigheter.
Varje sådant fenomen har en prislapp, som är svår att översätta i siffror. Kvar står vi med den stora summan, den som borde vara det centrala: löneandelen kontra vinstandelen (av förädlingsvärdet eller BNP, beroende på metodval).
Den frågan har stora delar av vänstern och fackföreningsrörelsen inte ställt sig på länge. Att nominella löneökningar inte slår igenom på makronivå. Och att, som det svenska skattesystemet ser ut, en stor del av välfärdens underlag består av löne- och konsumtionsskatter.
På 30 år har löneandelen av BNP minskat med mellan 5 och 11 procent. Siffrorna har som synes felmarginal, men ändå: den årliga omfördelningen jämfört med 1980 motsvarar 150-300 miljarder. Även med borgarregeringens skattesatser handlar det om en försvarlig summa pengar som inte blir en del av välfärdsunderlaget.
Men i de etablerade kalkylerna ska vi bara ägna oss åt de enskilda kommatecknens falska matematik. Som gör den fattige så fattig, och den rike så förbannat rik.
