Frågor i befolkningskrisen

– Att sätta ett barn till världen är något oerhört. En livsomvälvande, grundläggande händelse. En inkarnation av hoppet om en bättre morgondag.

Jakob Forssmed (KD) talar i ett grått pressrum. Ännu en del i utredningen döpt till För en framtid med barn, beställd av regeringen förra sommaren, har just satts till världen.

– Att bli förälder innebär ett oåterkalleligt ansvar, och för många en stor oro kring allt som kan hända en ny människa – som ska mättas, skyddas, formas, och är nästan totalt beroende av omvärlden.

Samtidigt ”finns inget mer naturligt”, betonar socialministern.

– Att föra livet vidare, och se tidigare generationer spegla sig i de nya som växer upp. När det nu föds färre barn blir det också allt mer tydligt hur beroende omvärlden är av barnen.

Förra året uppmättes den lägsta befolkningsökningen hittills under 2000-talet, rapporterar Statistiska centralbyrån. Antalet folkbokförda svenskar steg endast med 17 800 personer.

Enligt prognoserna kommer utvecklingen dessutom fortsätta i samma riktning: kommande tio år väntas svensk befolkningstillväxt kraftigt minska. Jämfört med en ökning på 840 000 de senaste tio åren förväntas befolkningen endast öka med omkring 170 000 personer fram till 2035. Det hänger dessutom på förväntningen att 200 000 fler förväntas invandra än utvandra till Sverige de kommande åren.

Även barnafödandet når nya bottennivåer. Antalet nyfödda barn landade 2025 på den lägsta nivån sedan 2002, trots att befolkningen ökat med omkring 1,5 miljoner personer. Den så kallade fruktsamheten, ett snittvärde för antal barn födda per kvinna, är den lägsta sedan mätningarna inleddes vid 1700-talets mitt – 1,43 barn per kvinna under 2024. Fram till 1900-talets början låg talet på runt fyra barn per kvinna.

På flera håll har dagens låga födelsetal beskrivits som ödesdigra, i synnerhet av konservativa röster. ”Våga föda 2026, annars vinner Muhammed”, skrev Magnus Olsson, SD:s starke man i Malmö, för några år sedan på X. I en text åt den SD-nära tankesmedjan Oikos beskriver juristen Johannes Norrman situationen som en ”fertilitetskris” och ett ”säkerhetspolitiskt hot av existentiella proportioner, mot allting som har värde överhuvudtaget”, och skriver att demografi är ”urproblemet, problemens problem”.