Sveriges befolkning blir allt äldre och växer allt långsammare. Nu beskriver regeringens nya utredning det minskade barnafödande som en ”tyst kris”. Men såväl demografer som tankesmedjor ser lugnare på utvecklingen. ”Barnafödandet kan möjligen bli ett problem flera decennier framåt. Arbetslösheten finns här och nu”, säger Payam Moula från S-smedjan Tiden.
– Att sätta ett barn till världen är något oerhört. En livsomvälvande, grundläggande händelse. En inkarnation av hoppet om en bättre morgondag.
Jakob Forssmed (KD) talar i ett grått pressrum. Ännu en del i utredningen döpt till För en framtid med barn, beställd av regeringen förra sommaren, har just satts till världen.
– Att bli förälder innebär ett oåterkalleligt ansvar, och för många en stor oro kring allt som kan hända en ny människa – som ska mättas, skyddas, formas, och är nästan totalt beroende av omvärlden.
Samtidigt ”finns inget mer naturligt”, betonar socialministern.
– Att föra livet vidare, och se tidigare generationer spegla sig i de nya som växer upp. När det nu föds färre barn blir det också allt mer tydligt hur beroende omvärlden är av barnen.
Förra året uppmättes den lägsta befolkningsökningen hittills under 2000-talet, rapporterar Statistiska centralbyrån. Antalet folkbokförda svenskar steg endast med 17 800 personer.
Enligt prognoserna kommer utvecklingen dessutom fortsätta i samma riktning: kommande tio år väntas svensk befolkningstillväxt kraftigt minska. Jämfört med en ökning på 840 000 de senaste tio åren förväntas befolkningen endast öka med omkring 170 000 personer fram till 2035. Det hänger dessutom på förväntningen att 200 000 fler förväntas invandra än utvandra till Sverige de kommande åren.
Även barnafödandet når nya bottennivåer. Antalet nyfödda barn landade 2025 på den lägsta nivån sedan 2002, trots att befolkningen ökat med omkring 1,5 miljoner personer. Den så kallade fruktsamheten, ett snittvärde för antal barn födda per kvinna, är den lägsta sedan mätningarna inleddes vid 1700-talets mitt – 1,43 barn per kvinna under 2024. Fram till 1900-talets början låg talet på runt fyra barn per kvinna.
På flera håll har dagens låga födelsetal beskrivits som ödesdigra, i synnerhet av konservativa röster. ”Våga föda 2026, annars vinner Muhammed”, skrev Magnus Olsson, SD:s starke man i Malmö, för några år sedan på X. I en text åt den SD-nära tankesmedjan Oikos beskriver juristen Johannes Norrman situationen som en ”fertilitetskris” och ett ”säkerhetspolitiskt hot av existentiella proportioner, mot allting som har värde överhuvudtaget”, och skriver att demografi är ”urproblemet, problemens problem”.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
De är dock inte ensamma om att uppmärksamma de låga födelsetalen: även Vänsterpartiet ville 2024 tillsätta en ”kriskommission” för att ”riva hindren för att unga ska kunna bli vuxna”, och komma med ”skarpa förslag” på områden som bostäder, jobb och välfärd för att underlätta familjebildning.
Även LO menade i höstas att barndrömmar ”krossas av usel ekonomi”, i en rapport där man räknat på frågan – och kommit fram till att en ensamstående butiksarbetare i Järfälla går back ekonomiskt varje månad med barn, även med barnbidrag, bostadsbidrag och underhållsstöd inräknat.
– I debatten om barnafödande ser vi allt mer kreativa förklaringar, som skärmtid, men verkligheten är att unga inte har råd, sade LO:s ungsekreterare Elsa Alm (bilden) när rapporten släpptes.
– Det handlar inte om mobilen – det handlar om hyran, lönen och tryggheten. När en butiksanställd med hög tjänstgöring inte får ihop ekonomin med ett barn är inte livsstilen problemet. Det är politiken, och anställningsvillkoren.
I en intervju med Arbetsvärlden talar Martin Kolk (bilden), docent i demografi vid Stockholms universitet och Institutet för framtidsstudier, om hur de senaste decenniernas svenska barnafödande blivit ”mer polariserat”.
”Färre barn föds av dem med lägre socioekonomisk status. Det verkar som att människor som är mer pressade av livet har färre barn, en skillnad vi inte såg på samma sätt 30–40 år tillbaka i tiden. I ett Sverige med större socioekonomiska ojämlikheter kan man ju tänka sig att det blir viktigare för välbefinnandet att investera i karriär och utbildning, så att man befinner sig högre upp i pyramiden.”
På grund av det låga barnafödandet förväntas också medelåldern i Sverige stiga – en tickande demografisk klocka som kan innebära stora utmaningar för välfärdssystemet, när en minskande andel arbetande yngre ska finansiera och arbeta med omhändertagandet av allt fler äldre.
– Under de senaste åren har det fötts rekordfå barn, och vi räknar med att det kommer att födas ännu färre kommande år. Den stora årskull som föddes på 40-talet kommer också upp i åldrarna och blir över 85, säger Lena Lundkvist (bilden), demograf på SCB, till Flamman.
Situationen i Sverige är inget exklusivt fall. Utvecklingen överensstämmer med den i övriga Norden, menar Lena Lundkvist:
– De nordiska länderna är ganska lika varandra med en äldre befolkning, sänkt fruktsamhet och ungefär likadan invandringspolitik. Det är inget speciellt med Sverige.
Martin Kolk ser inte heller utvecklingen i Sverige som ”särskilt dramatisk”.
– Vi är ett land med ganska gynnsam åldersstruktur, en befolkning som fortfarande växer, och vars befolkningsutveckling matchat resten av världen rätt väl, säger han till Flamman.
Barnafödandet sjunker i hela världen, berättar han, framför allt i medelinkomstländer som varken är rikast eller fattigast. En Demoskop-undersökning beställd av Aftonbladet visade nyligen att 22 procent av Sveriges kvinnor mellan 20 och 45 inte vill ha barn, en högre andel än männens 8 procent i samma åldersspann.
– Om folk som vill ha barn inte har möjlighet till det är det ju ett direkt problem, inte minst på ett personligt plan. Om vi däremot antar att födandet går ned frivilligt, för att folk väljer det och är nöjda, kan det fortfarande skapa vissa åldersrelaterade problem på lång sikt, säger Martin Kolk, och fortsätter:
– Men en brist på 40-åringar kommer inte heller märkas förrän om 40 år. På kort sikt är det närmast positivt för samhällsekonomin.
En minskande befolkning i sig är sällan ett stort samhällsproblem, förklarar han. Desto allvarligare är vad han beskriver som ”den andra sidan av samma mynt”: en åldrande befolkning.
– Ett sätt att lösa det är genom att helt enkelt ge äldre sämre service och lägre pensioner. Ett annat är att beskatta den arbetande befolkningen mer för att kompensera.
Men inte heller en åldrande befolkning bör ses som enbart negativt, menar Martin Kolk.
– Det är till stor del en konsekvens av att vi lever allt längre på grund av bättre sjukvård. Vilket ju ändå måste ses som något för samhället att sträva efter.
Fredrik Kopsch (bilden), chefsekonom på marknadsliberala tankesmedjan Timbro, känner inte heller någon större oro för utvecklingen. Däremot tycker han att det är ”helt bakvänt” när diskussionen om barnafödandet landar i att människor måste skaffa fler barn för att upprätthålla välfärdssystemen:
– Välfärdssystemet finns till för oss människor, inte tvärtom, säger han till Flamman.
De demografiska förändringarna kommer dock påverka hur delar av den offentliga sektorn behöver struktureras, tror Fredrik Kopsch. Han lyfter barnomsorgen som exempel:
– Vi ser redan nu att förskolor börjar stänga, för att det inte finns så många barn. De som utbildat sig till förskollärare kommer få svårt att få jobb, och redan nu är det tuffare för de lärare som kommer ut på arbetsmarknaden. Det skapar ett missnöje som jag inte vet om politikerna kommer lyckas hantera på ett bra sätt.
Vad borde politikerna göra då?
– Jag tror att det bästa är att ta ett steg tillbaka och låta saker ha sin gång. Vad gäller barnafödandet kommer efterfrågan på förskollärare att minska, men efterfrågan på hemtjänstpersonal kommer att öka när fler äldre människor behöver tas hand om.
Payam Moula (bilden), chefredaktör på socialdemokratiska Tiden, ser samma utveckling som ett skäl för offentlig sektor att ta ett steg fram:
– Äldreomsorgen kommer behöva fler platser, mer personal, och mer finansiering. Vill man inte ha en huggsexa om begränsade resurser framöver blir det en påminnelse om att stat och kommun måste öka sina intäkter.
I valet mellan nedrustning av välfärden och högre skatt gör han ett tydligt ställningstagande:
– Jag tycker att hela vänstersidan måste börja gå på en beskattningsoffensiv. Välfärden är inte gratis, och lägg därtill att försvaret ska ha sina pengar framöver. Vi måste börja beskatta miljardärer, på riktigt, inte bara prata om det. Kapital- och bankskatt behöver också höjas, om vi ska ha råd att behålla en hög standard.
Fredrik Kopsch menar att arbetskraftsinvandring vore en bra lösning för att balansera problemen som en äldre befolkning kan föra med sig, även om det för tillfället kanske är impopulärt inom politiken.
– Det vore välkommet om politiska partier började svänga och blev mer positivt inställda till det igen, i stället för den här tävlingen man har nu om vem som kan slänga ut flest.
Facket menar att arbetskraftsinvandring kan leda till lönedumpning. Hur ser du på det?
– Det är snarare så att om det kommer in människor med lägre kompetens på en arbetsplats behövs det personer som tränar upp dem, och det är typiskt sett arbetarna som redan är där, alltså inhemsk arbetskraft. I forskningsstudier är det, om något, positiva effekter på deras löner, säger han, med hänvisning till nationalekonomen Joakim Ruists bok Global migration: orsaker och konsekvenser. Ruist har räknat på kostnaderna för både invandring och återvandring åt regeringen.
– Man kan också tänka sig arbetskraftsinvandring till rådande kollektivavtalsenliga löner. Då finns det inga sådana risker.
Payam Moula är ett S-namn som profilerat sig mot ”lönedumpande migration”, till förmån för bättre villkor för inhemska arbetare – även om det skulle innebära mörkblå politiska samarbeten. Att lyfta invandring som arbetskraftslösning i dagsläget, när 500 000 svenskar redan är arbetslösa, menar han målar upp helt fel problembild.
– Vi har massarbetslöshet, det är en samhällskris. Problemet i dag är inte att vi saknar folk i arbetsför ålder, problemet är att en halv miljon av dem inte jobbar, säger han till Flamman.
– Skulle vi pressa ned arbetslösheten skulle väldigt många människor få ett bättre liv – det är bedrövligt att vara arbetslös i dag – men hela den samhällsekonomiska kalkylen skulle också ändras.
Hur många av den halvmiljonen är faktiskt arbetsföra då?
– Är du sjukskriven ingår du inte i samma arbetslöshetsstatistik, utan räknas som ”icke arbetskraft”. Sedan vet jag ju att alla 500 000 självklart inte har full arbetskapacitet i praktiken, och att det är svårt att bli sjukskriven.
”Stora grupper folk, generellt från icke-europeiska länder” saknar dock kvalifikationer och kompetenser som behövs på arbetsmarknaden, säger Payam Moula:
– I många fall språk- och gymnasiekompetens, ibland även grundskoleutbildning. De här människorna måste rustas, vi hade kunnat lyfta hundratusentals in i hantverks- eller vårdyrken. För det behövs massiva utbildningssatsningar, på Komvux, SFI och yrkeslinjer.
För att arbetslösa med högskoleutbildning ska få jobb ser han ett behov av att underlätta för människor att om-utbilda sig, mer investeringar i forskning, och ”stimulering av ekonomin” från politikens håll.
– Barnafödandet kan möjligen bli ett problem flera decennier framåt. Arbetslösheten finns här och nu.
Regeringens rapport För en framtid med barn presenterar främst helt andra prognoser än SCB:s framskrivning, trots att de släpptes ungefär samtidigt – och att SCB även ligger bakom regeringens beräkningar.
– Att bara fokusera på de scenarion där befolkningen minskar är ett subjektivt val utredningen gjort. Regeringsuppdragets anvisningar var från början formulerade så, ”hur trenden med minskat barnafödande kan vända”, förklarar Martin Kolk.
Färre barn föds av dem med lägre socioekonomisk status.
– Man redovisar helt enkelt bara de scenarion som pekar på minst befolkningstillväxt, och ger dem väldigt stort utrymme. För mig framstår det som ett konstigt sätt att spana på framtiden på. Jag ser ingen vetenskaplig anledning att enbart titta åt en riktning, speciellt inte när SCB:s eget huvudscenario trots allt är en fortsatt befolkningsökning.
I utredningens första del presenteras fem olika prognoser, baserade på olika scenarion kopplade till migration och barnafödande. I SCB:s framskrivning (benämnd ”stabil demografi” i grafen ovan) väntas befolkningen öka med ungefär två miljoner fram till nästa århundrade, medan alla utom en av regeringens prognoser talar för att folkmängden i stället kommer minska kraftigt.
Två av alternativen spår att invånarantalet kommer minska med uppemot hela 4 miljoner. Rapportförfattarna kallar det för en ”tyst kris”:
”Om trenden inte bryts får det långtgående konsekvenser för hela samhället och hela ekonomin – alla ekonomiska sektorer och marknader berörs,” står det i första delrapporten.
Regeringens utredning menar att SCB:s mer uppåtpekande prognos baseras på en ”återgång till högre fruktsamhet”, och hävdar att en sådan återgång inte är så trolig.
– Säger de att det ”inte är så troligt”? De har nog bara räknat på vad som händer ifall det inte skulle ske, säger demografen Lena Lundkvist på SCB när Flamman frågar om utredningen.
De menar att en återgång framstår som ”allt mindre självklar”.
– Det får stå för dem.
Lena Lundkvist påminner om att man även bör ta SCB:s beräkningar om migration med en nypa salt, och att de siffrorna på lång sikt är minst lika osäkra.
– Det kommer vara upp- och nedgångar, men vi vet inte när. Det beror både på om folk flyr hit efter att det blir krig någonstans, men migrationen inom EU påverkas också mycket av konjunkturen i Sverige. Som i sin tur påverkas av arbetslösheten, och konjunkturen i angränsande länder.
Martin Kolk menar samtidigt att migration är något politiken i slutändan har mer direkt kontroll över än barnafödande.
– Invandringsnivåer kan styras mycket mer direkt av konkreta beslut staten tar. Barnafödandet lever mer sitt eget liv. Kortsiktiga födslotrender, vare sig de går upp eller ned, verkar i princip helt orelaterade till förändringar i politiken eller välfärdsstaten. Där spelar kulturella faktorer – synen på barn, arbete och familjeliv – sannolikt mycket större roll.
När Flamman söker Jakob Forssmed är han upptagen på KD-dagarna i Jönköping – där vice statsminister Ebba Busch just ställt krav på att avskaffa de 90 dagar av öronmärkt föräldraledighet som kallas ”pappamånader”, för att partiet ska gå med på att sitta i regering efter valet. De S- och C-politiker som protesterat, och vill se en tredelad föräldraförsäkring där en tredjedel av ledigheten får fördelas valfritt mellan föräldrarna, menar Busch försöker ”detaljstyra kvinnors amning”.
Några av förslagen regeringen lagt fram för att öka barnafödandet är forskningssatsningar på existentiell hälsa, och en stärkt IVF-vård för att minska den ofrivilliga barnlöshet som 1 av 6 par par globalt lider av enligt WHO.
Payam Moula föreslår bland annat arbetstidsförkortning för småbarnsföräldrar:
– Det är orimligt att de väntas springa i ekorrhjulet 40 timmar i veckan. Barnbidraget borde också höjas, och vilka behov som finns inom förlossningsvården ska vi inte ens prata om.
Att befolkningsfrågor är politiska frågor är i grunden ”rimligt och bra”, menar han.
– Jag tillhör samma parti som Alva och Gunnar Myrdal, som skrev Kris i befolkningsfrågan för snart hundra år sedan. Hur många barn människor väljer att skaffa är ett resultat av politiska beslut, och får politiska konsekvenser. Det hänger ihop med välfärd, privatekonomi, möjligheterna att flytta hemifrån och ens oro inför framtiden.
Man redovisar helt enkelt bara de scenarion som pekar på minst befolkningstillväxt, och ger dem väldigt stort utrymme.
Att en krympande befolkning ofta går hand i hand med stora ekonomiska tillväxtproblem är välbelagt, med exempel som Japan och Grekland. Men huruvida en stabil befolkning, som varken ökar eller minskar, egentligen skulle vara dåligt för Sverige har Payam Moula ingen stark åsikt om.
– Vill man prata ur klimat- och utsläppsperspektivet finns ju de som inte vill att befolkningen ska växa. Pratar vi utifrån BNP och ekonomi kommer man nog i stället låta ganska bekymrad.
I grunden är Payam Moula ”optimistisk i klimatfrågan”, med vilket han menar att han ”tror vi kan ställa om samhället”, och därför inte ser klimatet som ett skäl att bromsa befolkningstillväxten.
– Rent krasst brukar inte demokratier och progressiva partier heller må bra när inte kakan växer i en ekonomi, och allt bara blir klasskamp och krig om fördelning.
Du är team BNP där?
– Ja, team BNP.
”Allt annat lika” medför en större befolkning ett större tryck på jordens resurser, och tvärtom, menar Martin Kolk:
– Om miljö och biologisk mångfald är det enda man ser till är befolkningsminskning inte ett problem, utan något bra.
De samhällsekonomiska aspekterna är ”mer komplicerade”, men även där tycker forskaren att de negativa konsekvenserna Sveriges ”måttligt låga” barnafödande skulle kunna föra med sig ofta överdrivs.
– Regeringens utredning målar upp en väldigt dramatisk bild, som jag inte riktigt ser något tydligt stöd för i den demografiska litteraturen. Om den nedåtgående trenden plötsligt bryts, vilket absolut kan ske, behöver man verkligen inte oroa sig, menar han.
– Om trenden däremot fortsätter länge, och vi hamnar i ett läge närmare barnafödandet i Sydkorea (0,73 barn per kvinna) eller Italien (1,18 barn per kvinna), kan det finnas viss anledning till oro. Just nu ser just jag ingen anledning att förutspå det.
Flamman har sökt Jakob Forssmed (KD).
