Samaritan Girl är en närgånget filmad historia om den speciella vänskapen mellan två tonårsflickor i Korea, Yeo-Jin och Jae-Young. Kameran rör sig ryckigt och dröjer kvar vid detaljer, zoomar in ett hänglås, en sushibit. Det är väldigt lyckat. Historien i sig är intressant och engagerande.
Karaktärernas oförutsägbarhet är filmens styrka: den man tror ska bli arg börjar gråta, den som förväntas vara svag är stark, och så vidare. Jae-Young och Yeo-Jin drömmer om att resa till Europa. För att finansiera resan prostituerar sig Jae-Young medan Yeo-Jin agerar hallick. Men det är Yeo-Jin som gråter när väninnan försvinner in på mer eller mindre skumma motell och det är hon som tvättar henne med nitisk och öm noggrannhet i duschen efteråt (”Jag är inte smutsig” säger Jae-Young leende). Deras vänskap bottnar i ett djupt, ömsesidigt beroende.
Efter att ha hoppat från ett fönster under en polisrazzia på ett av de motell där flickorna bedriver verksamhet, dör Jae-Young. Yeo-Jin klarar inte av att behålla de pengar Jae-Young tjänat ihop åt dem och bestämmer sig för att söka upp de män som betalat, ha sex med dem och lämna tillbaka pengarna. Under ett sådant möte blir hon av en slump upptäckt av sin far. I förtvivlan och ilska söker han i sin tur upp männen och bestraffar dem.
Det börjar förhållandevis oskyldigt: fadern kastar sten på en bil och startar kisskrig vid pissoaren på en offentlig toalett. Små hämndakter som visar sig få betydligt större, och tragiska, konsekvenser. Med sina tvära kast mellan absurda, tragikomiska situationer och de scener som är uteslutande tragiska är Samaritan Girl en film som kräver – och med lätthet får – publikens totala uppmärksamhet.
Frågan ”varför?” kommer egentligen först när jag lämnar biosalongen. Varför ville Yeo-Jin och Jae-Young till Europa? Och varför väljer någon som verkar vara en typisk ”duktig flicka” utan vare sig tydliga ekonomiska eller drogrelaterade problem en så desperat utväg till snabba pengar som prostitution?
