– Låt hundra blommor blomma, sa en gång Mao Ze Dong i Kina.
Det är en vacker uppmaning till pluralism och öppenhet. Men hundra blommor fick aldrig blomma i Kina. Det satte Mao och kommunistpartiets maktmonopol stopp för.
Men år 2014 lever faktiskt EU-parlamentets vänstergrupp upp till den gamla parollens innebörd. Självklart utan att stå under Maos ideologiska inflytande. Men pluralism och öppenhet är definitivt två viktiga ord för att beskriva gruppen som förkortas GUE/NGL.
Den kryptiska förkortningen är tvåspråkig; fransk (GUE) och engelsk (NGL). Det fullständiga gruppnamnet utläst och översatt från bägge språken lyder: Den konfederala gruppen Europeiska Förenade Vänstern – Nordisk Grön Vänster.
EU-parlamentsvalet i maj innebar en dryg 50 procentig ökning av GUE/NGL-gruppen, från 34 ledamöter till 52. Exakt hälften är kvinnor. Ledamöterna kommer från 13 länder och 18 olika partier och rörelser. Där återfinns det mesta på skalan av röd-grönt-feministiskt-progressivt. Av de 18 delegationerna är det bara två som kallar sig kommunistiska.
Två djurrättspartier är bland de nya i gruppen, en ledamot från Nederländerna och en från Tyskland. Bägge har anslutit sig till NGL-enheten där, utöver danska, finska och svenska ledamöter, också irländska Sinn Féin och nederländska Socialistpartiet ingår. Kanske ska den Nordiska Gröna Vänstern fundera på ett geografiskt namnbyte?
I den svenska valrörelsen angreps Vänsterpartiet från höger, för att ingå i en grupp där också det stalinistiska grekiska kommunistpartiet var medlemmar. Nu har KKE lämnat gruppen och gjort sig själva grupplösa. Det dogmatiska KKE har aldrig haft inflytande i gruppen och kände sig inte hemma i den vänsterpluralistiska miljön. De lär inte saknas.
En motsättning som brukar lyftas fram är att GUE/NGL samlar partier med olika syn på EU. Federalister och anti-federalister. Men den frågan spelar ganska liten roll i praktiken. GUE/NGL var redan i frågan om den ekonomiska och monetära unionen, liksom i frågan om Lissabonfördraget, helt enat i sitt nej. Så länge marknadsliberalismen är EU:s grundideologi lär gruppen inte dras med alltför stora konkreta motsättningar i den ”federala” frågan. Det är den enorma sociala krisen (eller rättare sagt: klasskampen) i EU-länderna som dominerar vänstergruppens agenda.
Ibland påstås att GUE/NGL inte kan fungera effektivt eftersom gruppen är konfederal. Varje ledamot står fri att rösta som den vill. Tvingande majoritetsbeslut och röstpiska saknas. Men just detta är enormt viktigt för de flesta av partierna. För om det är något vänstern kan lära av sin historia med internationaler, så är det att centralism och tvång inte leder framåt.
En del av partierna drömmer om en gemensam europeisk vänsterstrategi. Men EU-länderna har så olika förutsättningar. Det behövs ingen storslagen gemensam strategi. Det räcker med den politiska grund som gruppen redan nu kan sägas vila på: Nej till åtstramningspolitik och marknadsliberalism. Ja till offentliga gröna investeringar, välfärd, arbetsrätt, jämställdhet och internationell solidaritet.
Viktigast av allt. Den avgörande kampen, i alla dessa frågor, sker inte i EU-parlamentet. Den pågår i de enskilda medlemsländerna, i regioner och kommuner, på arbetsplatser och i bostadsområden. Det är där, framförallt utomparlamentariskt, som den politiska kraften till reella förändringar växer fram.
Om GUE/NGL-gruppen förmår att hålla en direkt och levande kontakt med dessa folkligt förankrade rörelser. Då möjliggörs också parlamentariska framgångar. Och fler blommor kan blomma.
