Så tydligt samhället är – så synligt.
Från fönstret skymtar jag den lilla skogsplätt där förortens barn ibland plockar blåbär, den har blivit snödumpningsplats, grusfylld, giftig snö tippas av. Samma firma körde sönder gräsytorna i höstas när de rullade ut stora maskiner i den vattensjuka marken. Vi är ett gäng som gått samman för att stävja vandalismen av det allmänna, men när vi ringer stadsdelen svarar de svävande, att de har ju bråttom… Men firman har ju fått en plats för snödumpning längre bort, säger vi, genom att förstöra barnens lilla skog tjänar de pengar och körsträcka, men det är ett miljöbrott. Stadsdelen svarar inte.
Det är som under Stora gruvstrejken, de som skulle värna våra intressen har istället blivit motpart.
Även den ideologiska debatten vandaliseras. Motsättningarna ökar. När jag började skriva på dagspressens kultursidor på nittiotalet drev olika redaktörer där intellektuell kamp genom att bjuda in namn från skilda tankemiljöer. I dag är de slimmade redaktionerna en sorts ideologiska enmansföretag där en bestämmer allt.
Att bygga in spänningar, motstridigheter, att låta läsarna tänka själva, att utsätta sig själv för tvivel, tvekan, omprövning, det vill säga det vi brukat förknippa med intellektuellt liv, tycks därmed allt avlägsnare.
Skälen är i första hand strukturella, ägarna sparar, det är lättare och snabbare om en beslutar allt. Som i en diktatur.
Resultatet är att motsättningarna som skulle ha funnits inne i miljöerna istället flyttats ut mellan redaktionerna. Det blir en statisk och obehaglig påpucklarmentalitet, en dum oförsonlighet som nu präglar det mediala landskapet – ett landskap som därmed avlägsnar sig alltmer från en verkligare verklighet utanför.
Jag har själv upplevt detta på nära håll när jag arbetade som redaktör på Ordfront magasin. När vi hade som starkast motsättningar inne på redaktionen gjorde vi den angelägnaste tidningen. Upplagan steg med temperaturen i våra interna strider och var till slut uppe i osannolika 30 000 exemplar. Efter en sektstrid sjönk alltsammans ihop.
Den gången tillhörde jag själv den sida som rensades ut, men jag tror inte ett ögonblick att det hade blivit bättre om ”min egen” sida hade ”segrat”.
När Barack Obama avrättade den 16-årige amerikanske medborgaren Abdulrahman al-Awlaki med en missilbestyckad drönare utsänd från Saudiarabien reagerade inte den liberala eliten i Sverige. De amerikanska juristprofessorer, människorättsadvokater och liberala kongressledamöter som försöker hjälpa Abdulrahmans farfar i försöken att bara få ett svar från Vita Huset varför pojken mördades har ingen hjälp av svenska tongivande liberaler.
”Obama har fått den guldmedalj han förtjänar”, skrev Sveriges mäktigaste opinionsbildare dagen efter att Obama återvalts. Då var Peter Wolodarski chef för Dagens Nyheters ledarredaktion. Kort senare befordrades han till chef för hela koncernen. Per Wirtén kommenterade utnämningen i Expressen: ”Han är så intelligent att jag blir alldeles matt”.
”Kampanjproffs, hyperintelligent och stenhård feminist”, var Aftonbladets politiske chefredaktör Karin Petterssons omdöme efter återvalet av Obamas krigshetsarkollega Hillary Clinton.
Det här är extremismens själva signum, som såväl juntakramare som fanatiska stalinister grävt ner sig i: mördandet är ”olyckor” på vägen mot något mycket större.
”Liberalismen är väl nu ett minst lika totalitärt politiskt system som någonsin kommunismen var”, skrev en uppgiven poetkollega i en kommentar på nätet vid årsskiftet. I detta tillstånd firar satiren framgångar, det gör den alltid under repression. Suget efter tecknare och författare som Sara Granér, Liv Strömquist och Joakim Pirinen kan delvis förklaras av den idémässiga öken som nu sprider sig i stormedia och i public service.
Själv kommer jag ställd inför dagens situation att tänka på den amerikanske sexologen och terapeuten David Schnarchs arbete. För Schnarch är låsningen, ”gridlock”, själva guldet, där finns det potentiella växandet.
Par strömmar till hans mottagning, enkönade och tvåkönade, och berättar: vi har inte haft sex på månader, allt har gått i stå, vi kan inte ens tala med varandra!
Schnarch: Fantastic!
Den svenska ideologiska debatten har inte haft sex på mycket, mycket länge.
Ännu har den inte tagit sig till terapeuten. Men det kommer, allt annat blir i längden helt enkelt för tråkigt. Vi är ju trots allt här för att knulla.
