Det var först i samband med Israels attacker på palestinierna 2001 som den israeliske författaren och journalisten Israel Adam Shamir bestämde sig för att skriva på engelska.
Det var inget dumt beslut. Idag finns hans artiklar på otaliga hemsidor världen över och har gjort sig ett känt namn hos såväl sionister som palestinavänner.
I essäsamlingen Blommor i Galiléen får man följa Shamir på rundresa i Israel och de ockuperade områdena. Han träffar palestinier, bevittnar de dagliga övergreppen begångna av den israeliska ”försvarsstyrkan” (IDF) på de ockuperade områdena.
Shamir tillhör de som står i principiell motsättning till ockupationsmotståndarna. Som förespråkare av en enstatslösning för Israel/Palestina menar han att Västbanken, Gaza och dagens Israel istället måste växa samman och att ockupationen tydliggör att en enstatslösning är allt annat än omöjligt – denna stat existerar redan i praktiken, fast under namnet Israel.
Avskaffa armén och ge alla medborgare en röst!
Då skulle en verkligt rättvis fred komma till stånd.
I essän ”Sagan om de två staterna” gör han narr av Uri Avnerys tvåstatsidé. Avnery talar jämt och ständigt om de underbara delningsåren 1948–1967, fastän ingen har något minne av denna ”delning”.
Varför ockupationen fortgår finns det ett enkelt svar på: ingen israelisk premiärminister har någonsin tänkt ge tillbaka en enda kvadratmeter jord till palestinierna. Alternativet till ett binationellt Palestina utgörs av ett Storisrael enbart för judar, som vi ser i dagsläget.
Israel Shamir älskar det heliga landet, dess folk, dess landskap och vill inget hellre än att se ett fredligt slut på konflikten.
”Vi borde leva samman i en stat, inte bara till följd av Oslo-processens flagranta misslyckande. Idén att leva separat, skild från andra, är i grund och botten fel. Vi bör ta efter Mandelas Sydafrika eller Karibien, där ättlingarna av spanska nybyggare, afrikanska slavar och infödda amerikaindianer smält samman till ett vackert nytt släkte. Låt oss riva sönder vår falska självständighetsförklaring och skriva en ny, grundan på ömsesidigt beroende och kärlek!”
Kort efter att en av Shamirs böcker gavs ut i Frankrike, drogs den in efter starka påtryckningar från israel-lobbyn. Reaktionerna från den svenska Israellobbyn är troligen de samma, men Alhambra ser ut att stå på sig. Tack och lov, måste man ändå säga. Israel Shamirs essäer är ett viktigt bidrag för att få en inblick i vad som egentligen försiggår i Palestina och och det palestinska folkets vardag. Hans kunnighet om konflikten och skicklighet med orden gör boken till en fröjd att läsa.
I boken diskuteras även relationerna mellan sionisterna och den kristna högern.
På senare år har det blivit bekvämt att lägga all skuld på romarna för mordet på Jesus, men så har det inte alltid låtit. Enligt Talmud (tolkning av judendomen som de flesta judar tillämpade) så dömdes Jesus till döden av en behörig rabbinsk domstol och sedan dess kokar han i avföring i helvetet. Några romare nämns överhuvudtaget inte.
Medan de kristna sionisterna hyllar judendomen och det judiska folket så är känslor från judiskt håll inte lika ömsesidiga. I en artikel i israeliska Ha´aretz skrev Rami Rozen att ”Judarnas känslor mot Jesus är desamma som de hyste på 300-talet och på medeltiden. Det är inte fruktan. Det är hat och förakt.” De kristna sionisterna är mer upptagna med att försvara Israel än att försvara sina kristna bröder bland palestinierna.
Israel spränger kyrkor och skjuter sönder kristna helgedomar utan kristenheten reagerar.
Det som nu stjäl omvärldens blickar är den apartheidmur som slingrar sig genom det lilla som återstår av Palestina.
Redan i oktober förra året stod 145 kilometer färdigbyggda och etapp två är i full gång.
Muren är ett slutgiltigt försök att dela Palestina, stjäla dess bördiga jord och dess vattentillgångar. Men det är också ett bevis på vad sionisterna i Palestina verkligen håller på med.
”Sharons mur, denna katastrof rätt igenom, ger oss en sällsynt glimt av den judiska statens verkliga natur. Den ger oss också ett incitament att riva ned den – inte muren, dumskallar, utan den judiska staten!”
