Under det röda sextiotalet fick jag lära mig att Mao var en god ledare som befriat Kina och jagat skurken Chiang Kai-Shek med hans armé i exil till ön Formosa, där Chiang Kai-Shek bet sig fast och ständigt hotade det fria Kina, understödd av USA:s imperialister.
Sedan gick åren och Mao dog, och man förstod att han kanske var bra under befrielsen, men sedan gjorde stor skada. Hans ärkefiende Chiang Kai-Shek överlevde honom, men dog också med tiden.

I Sverige sågs Maos Kina som ett bra land, till skillnad från Formosa. Jag minns högerskribenter vid den tiden som jämförde Formosa med Kuba. Det var två öar med avvikande samhällssystem som låg nära jättelika fientliga stormakter. Medan Kuba stöttades av Sovjet stöttades Formosa av USA. Och se, sa högermännen, hur mycket bättre det gått för Formosa! Nog är det ett bevis på att kapitalism är bättre än kommunism!
Men det stämde inte. Visserligen slapp Formosa Maos hungersnöder och blodiga kulturrevolution. Men det var ett mycket fattigt land och en ren diktatur.

Men sedan dog Chiang, systemet mjukades upp och Formosa, som man nu kallade Taiwan, satsade på tillverkning av enkla konsumentprodukter, istället för att bara odla ris, liksom Japan före dem. Sedan demokratiserades Taiwan gradvis och när deras enkla produkter fick konkurrens från Kina, utvecklade man mer avancerade saker, och idag tillverkar man flest laptops i världen.
Det har blivit ett rätt välmående land med högre levnadsstandard än Kina och mer demokrati och utan några amerikanska trupper.
Jag var där en vecka i våras och på en vecka ser man inte så mycket. Men jag var hemma hos en taiwanesisk familj och gick runt i Taipei rätt mycket, och for upp i världens högsta skyskrapa, Taipei 22, och gjorde utflykter i trakten omkring.
En gång var jag i en park till Chiang Kai-Sheks minne, som var fullproppad av ett hundratal stora statyer av honom. Avgudadyrkan, tänkte jag först. Sedan fick jag förklaringen – när han dött tröttnade folk på honom, och skolor och olika institutioner gjorde sig av med statyerna och så hamnade de här.

Det fanns fattiga kvarter även i Taipei, fast inte lika fattiga som i fastlandskina, som inte heller är lika fattiga som förr. Allt i Taipei är mycket ordentligt. Kastar man ett papper på gatan får man böta tusen kronor. I tunnelbanan får man inte ens äta chips.
Folk var mycket vänliga. I en guidebok läste jag att taiwaneser är världens vänligaste folk, och det stämde för de delar av världen som jag besökt.

Kontakterna mellan Taiwan och Kina har blivit mycket bättre på senare år. Båda vinner på det, och utbytet ökar snabbt. Kina hävdar fortfarande att Taiwan egentligen hör till dem, men det ligger inte mycket allvar bakom det.
Vad kan man lära sig av denna utveckling? Jag tror att svaret är att ideologier spelar rätt liten roll, men att diktaturer alltid är av ondo.