Ibland läser man böcker som skärper sinnena. Texter som kastar ett främmande ljus över tillvaron och får alldeles vardagliga saker att framstå som precis så märkvärdiga de är. För egen del handlar det ofta om skönlitteratur, men ibland händer det att en fackbok med ett konstnärligt språk gör samma sak. Björn Forsbergs Fartrusiga är just en sådan bok. Under ett par alldeles för ljumma januaridagar läser jag dess närmare 600 sidor långa historik över transporterna – från medeltidens fotvandringar till elbilarnas tysta färder. Ämnet kan låta torrt, men boken är allt annat än tråkig. Forsberg är en vidunderligt bildad författare som verkligen kan få läsaren att känna hur ömma fotsulorna var under en medeltida barfotavandring eller hur vidrigt det måste luktat i en zeppelinare där spyor och ricinolja låg som en kvävande dimma. När jag slår igen boken och tar en promenad puttrar en EPA-traktor förbi min gård i 40 knyck. Plötsligt blir jag förundrad över dess muskelkraft. Herregud, den rör ju sig lika fort som Usain Bolt!
Egentligen är det konstigt att ingen kommit på idén tidigare. Visst har det publicerats verk om järnvägens historia, om ballongfärderna och ångbåtstrafiken. Men de är ofta bedövande tråkiga historier fulla av tekniska detaljer som bara intresserar nördar. Forsbergs bok är i princip befriad från sådant – i stället handlar hans berättelse om hur avstånden krympte under 1800-talet, för att i princip utraderas under 1900-talet. Det är med andra ord en färdmedlens idéhistoria. Järnvägsräls lades ut över landet och bildade ett transporternas pulsåder, medan telegrafledningar drogs som ett finförgrenat nervsystem. Detta är knappast någon okänd historia, men Forsberg har ett svenskt perspektiv vilket gör boken oavbrutet spännande. Visste du till exempel att Sverige var en stormakt på ångbåtsmarknaden innan järnvägens genombrott? Inte så konstigt om man betänker våra många floder och långa kuster. Eller att Sverige var det första landet i världen att elektrifiera sitt stamnät? Fartrusiga är full av sådan information som numera är kuriosa men en gång i tiden avgjorde landets framtid.
Forsberg är en vidunderligt bildad författare som verkligen kan få läsaren att känna hur ömma fotsulorna var under en medeltida barfotavandring eller hur vidrigt det måste luktat i en zeppelinare där spyor och ricinolja låg som en kvävande dimma
Forsberg berättar detta med en slags förundran i rösten. Järnvägssyllar kunde dunka fram hela samhällen ur makadamen, massbilismen förlösa ett folkhem. Problemet med denna fartrusiga saga är att den är oljedopad. I bokens sista tredjedel växlar författaren tonläge och berättar dystert om peak oil och hur accelerationen – mot förmodan – avtar i samtiden. Flygen i dag går till exempel inte snabbare än på 70-talet. Faktum är att passagerarplan som spräcker ljudvallen – som Concorde – inte tillverkas längre. Rymdraketerna bygger på teknik från 60-talet. Till och med elbilarna avfärdas av Forsberg som ett framtidens transportmedel (mineralerna räcker inte, litiumbatteriernas förbättringspotential överskattas). Här ska erkännas att jag har en hel del invändningar mot boken. Forsberg bortser till exempel från möjligheten att skörda mineraler från meteoriter och tar inte riktigt in hur mycket bättre elbilarna blivit under bara några år. 2020 har förutspåtts som året då elbilsmarknaden kommer explodera – vilket Forsberg inte ens nämner.
Överlag doftar den sista tredjedelen ”grön åtstramningspolitik”. Dock ska det sägas att Forsberg tonat ner pessimismen i förhållande till sin förra bok, Omställningens tid. Där dömde han till och med ut internet på grund av dess energiförbrukning, men i den nya boken är framtidsvisionen betydligt ljusare. Mycket av det han sågar kan man dessutom vara utan. Vem kommer ärligt talat sakna arbetspendlandet eller miltals färder för att transportera matkassar? Själv skulle jag bli salig om en varubuss i stället stannade i min avfolkningsbygd.
Forsbergs har kort sagt skrivit en osannolikt bra bok, som i en handvändning kan växla mellan ljus teknikoptimism och skarp samhällskritik. Något som däremot gör mig förbryllad är själva utgivningen. Boken publiceras av det lilla förlaget Ord & Visor, i en minimal upplaga. Att något stort förlag inte nappat på denna ner till minsta kommatecken välskrivna berättelse övergår mitt förstånd. Den är som gjord för Storytel – kanske inläst av Johan Rabaeus – och en självklar Augustpriskandidat. Tyvärr säger det nog mer om bokmarknadens sorgliga skick än Fartrusiga.