Vänsterpartiets beslut att stödja anfallet mot Libyen bryter på ett uppenbart sätt med partiets egen fredspolitiska historia. Vårt parti brukar ibland beskrivas som ett barn till den ryska revolutionen. Men det är förmodligen lika sant att säga att V är ett barn till det imperialistiska första världskriget och då naturligtvis till vänsterns kamp mot detta krig.
Nästa år är det 100 år sedan Karl Liebknecht som ensam socialdemokrat i den tyska riksdagen (ensam av en 110 man stor socialdemokratisk riksdagsgrupp) talade och röstade mot krigskrediter till det annalkande kriget. Genom denna och andra handlingar blev han (och Rosa Luxemburg) hjältar och förebilder för hundratusentals unga socialister i Europa. Och Liebknechts och Luxemburgs kamp mot kriget var en stor inspirationskälla för dom som var med bildade det nya vänstersocialdemokratiska par­tiet 1917.

Och 12 år tidigare, 1905, var vårt ungdomsförbund tillsammans med den gryende fredsrörelsen de ledande i den kamp som stoppade ett planerat broderkrig mot Norge. Vi har alltså stolta traditioner när det gäller kampen för fred och mot krig. Och denna stolta fredstradition riskeras nu att kastas bort genom beslutet att stödja det militära anfallet mot Libyen.
Genom detta beslut har Vänsterpartiet också hamnat på kollisionskurs med fredsrörelsen. Vad jag vet är detta första gången i partiets historia.
Vänsterpartiet är inget pacifistiskt parti. Vi inser att det finns situationer då väpnad kamp tycks vara den enda återstående lösningen. Men kriget måste alltid vara det allra sista alternativet.

De västmakter som drev fram beslutet i FN:s säkerhetsråd hade missat eller ignorerat det faktum att krig aldrig kan vara annat än den allra sista utvägen. Ett tips: Studera ingående det ställningstagande som den Internationella Fredsbyrån (IPB) gjort och som publicerades i Flamman förra veckan. IPB är en mycket bred internationell fredsorganisation som har många viktiga medlemsorganisationer i ett stort antal länder. Det är ingen ”militant frontorganisation för vänstern” utan omfattar alla slags fredsorganisationer -pacifistiska, kristna, socialdemokratiskt orienterade och även en del borgerligt orienterade fredsgrupper.
 
Deras minsta gemensamma näm­nare kan sägas vara följande: Krig måste alltid, alltid vara det sista alternativet när alla andra alternativ har prövats. Och inga andra alternativ har ännu prövats när det gäller Libyen. Och ändå rusar vårt parti iväg brådstörtat och stöder bombkriget mot Libyen och gör därigenom V till en direkt eller indirekt del av inbördeskriget i Libyen. Hur kunde vårt parti hamna så snett? Och vad är det för fel på fredsrörelsens ställningstagande?