Det politiska livet i Nepal har traditionellt dominerats av män från de högsta hinduiska kasterna. Maoisternas intåg i parlament och regering har dock slagit omkull den ordningen. Ett av de nya ansiktena är Dharma Shila Chapagai, maoistledare från östra Nepal, änka och före detta politisk fånge. Hon är vice ordförande för partiets kvinnoförbund och styrelseledamot i ’Föreningen för de anhöriga till folkkrigets martyrer’. Hon gick med i studentrörelsen i tonåren och när frågan om Nepal var moget för revolution 1994 splittrades den då marginaliserade yttersta vänstern. Chapagai anslöt sig till dem som förespråkade väpnad kamp. Den gruppen kom att bilda Nepals kommunistiska parti (maoisterna) och tog till vapen 1996. Chapagai bedrev propagandaarbete vid jutefabrikerna i sydöstra Nepal, men när repressionen trappades upp gick hon under jorden.
”Som fisken i vattnet”
1998 gav partiet nya direktiv. Chapagai blev ledare för en av partiets milisgrupper i Jhapa. Vid den tidpunkten var inbördeskriget begränsat till maoisternas kärnområden i västra Nepal, och det var endast där deras gerillastyrkor opererade. I öst började dock partiet bygga upp små milisstyrkor. Vardagen i milisen var ofta hård.
– Vi åt och bodde med folket i byarna. Vi arbetade på fälten på dagarna för att få lite pengar för vårt uppehälle. Vi brukade också samla in donationer till partiet.
– Vi bytte hela tiden bostad, rörde oss från by till by. I varje hus bodde 2– 3 kamrater. Då och då samlades vi, 20–25 beväpnade kamrater för att utföra attacker mot våra fiender. Efter attackerna skingrade vi oss fort i små grupper.
– Fienden var främst poliser och skogsvakter. Skogsvakterna attackerade vi dock bara för att stjäla deras vapen, inte för att döda. Vi angrep också lokala feodala element, reaktionärer och spioner.
Fängslad och torterad
Under tiden i underjorden gifte hon sig med en annan partikamrat och fick en dotter. Hon befriades tillfälligt från sina uppgifter i milisen och fick istället i uppdrag att bygga upp partiorganisationen i Morangdistriktet. Sex månader efter förlossningen greps hon av militären. Efter veckor av brutal tortyr i olika militärläger och polisposter sattes hon i Ilamfängelset. Hon är övertygad att hon skulle ha dödats om det inte hade varit för hennes dotter. Hon var fängslad i fem år, fram tills folkupproret i april 2006.
– Situationen i fängelset var svår, jag var alltid ensam. Andra fångar var rädda för att fångvaktarna skulle se dem tala med mig. I fängelset fanns en grupp maoister, men de hade kapitulerat och överlämnat sig till armén. För mig är de förrädare och jag hatar dem. Via min familj kunde jag följa vad som hände i landet. Min mor brukade smuggla in brev i små plastpåsar, gömda antingen i grytor med mat eller inuti tvålar.
– Det värsta som inträffade mig var när jag kom ut ur fängelset var att få reda på att min make dödats av militären. Det tog månader innan vi fick bekräftad information om vad som hänt honom.
För republik
Vad är NKP(m):s roll idag?
– Vi stred i tio år. Vi befinner oss fortfarande i krig, den enda skillnaden är på vilket sätt kriget förs. Vi vill drastiskt förändra det politiska systemet med fredliga medel. Vi kräver val till en konstituerande församling omgående. Vi vill ha republik till varje pris, vi kan inte tolerera någon form av monarki.
– Vi är säkra på att revolutionärerna kommer att vinna valen. Om republik inte deklareras, revolterar vi.
Men kommer utländska makter acceptera en vänsterseger?
– Om Nepals folk står enat så kan inte USA– imperialisterna göra något ont mot oss. Detta är lärdomen av Aprilupproret. Vid den tidpunkten motsatte sig Moriarty [USA:s ambassadör] och andra imperialister folkets kamp och kravet på republik. I nuläget finns en antirepublikansk gruppering, understödd av Indien, men de har inget inflytande så länge folket leds av vänster- och revolutionära styrkor.
