Under flyktingkrisen år 2016 beslutade regeringen – tillsammans med C, M, L och KD – att mottagandet av kvotflyktingar ska ökas till 5 000. Motiveringen var det stigande antalet flyktingar i världen som är i akut behov av skydd. Situationen för flyktingar har snarast förvärrats, men sedan dess har politiken tvärvänt. I Tidöavtalet var siffran ynka 900 kvotflyktingar per år.

Trots att rekordmånga människor har flytt sina hem efter pandemin så jobbar man nu för att ännu färre ska släppas in. Dessutom ska urvalet ske individuellt och godtyckligt. Det som tidigare handlade om skyddsbehov handlar nu om integrationsförmåga. ”Driftighet, färdigheter, utbildning och arbetslivserfarenhet och värderingar av betydelse för att integreras i det svenska samhället” ska tas i beaktning vid urval av kvotflyktingar, skriver Migrationsverket i ett pressmeddelande.

Regeringen tycks inte kunna bestämma sig för vilka flyktingar som ska få komma till Sverige

En annan åtgärd för att minska Sveriges förmåga att ta emot flyktingar presenterades strax innan midsommar. Då beslutade regeringen hastigt att Vetenskapsrådet, som är landets största statliga forskningsfinansiär, ska dra in alla nya bidrag inom utvecklingsforskning. Beskedet innebär också att de pågående utlysningarna avbryts med omedelbar verkan. Trots förslag om att skrota forskningsverksamhet om bistånd och hållbar utveckling initieras på politisk nivå tidigare – kommer nyheten som en chock.

Biståndsminister Johan Forsell (M) förklarar beslutet med att regeringen måste göra omprioriteringar i biståndsbudgeten på grund av Ukrainakriget. Men det stämmer inte överens med beskedet som migrationsminister Maria Malmer Stenergard gav. Regeringen tycks inte kunna bestämma sig för vilka flyktingar som ska få komma till Sverige.

I en debattartikel i Aftonbladet, som undertecknats av över 600 forskare, beskrivs den indragna finansieringen om utvecklingsforskning som förödande. Konsekvenserna blir förlorade kunskaper om fattigdomsbekämpning, som gör att Sverige halkar efter internationellt inom flera viktiga forskningsområden.

Regeringen satsar alltså allt på säkerhet, angiveri och återvandring

De senaste månaderna har regeringen och Sverigedemokraterna presenterat flera sadistiska åtgärder för att minska invandringen. Den 29 juni lanserades en plan för att upprätta ”återvändarcenter”. ”Det är hög tid att ett nej faktiskt innebär ett nej på riktigt” sa migrationsministern Maria Malmer Stenergard (M) under pressträffen.

Syftet med återvändarcenter är att markera för den asylsökande att processen är avslutad och det är dags att åka hem. För Migrationsverket påbörjas arbetet omedelbart och planen är att de som i dag bor på myndighetens boenden så småningom ska kunna förflyttas till ett av centren. Regeringen satsar alltså allt på säkerhet, angiveri och återvandring. Desto mindre handlar om att rädda liv, främja forskning om fattigdom, eller om att stödja andra länder för att minska antalet flyktingar i världen.

Allt vi har kvar är förnedrande kontrollfrågor

Föreställningen om att vi behöver fokusera mer på inhemska problem än globala är både hjärtlös och missvisande. Dessutom har Sverige förbundit sig till klimatmål som man inte kommer att nå upp till. En hel del låginkomstländer står inför enorma ekonomiska utmaningar. De förlitar sig på internationella institutioner att bidra till forskning om migration, klimatet, fattigdom och hunger – och på utvecklingsstöd för att utbilda egna forskare, så att de så småningom kan stå på egna ben. Med tanke på de nordliga ländernas både oproportionerliga utsläpp och koloniala historia har vi ett stort ansvar att bidra till finansieringen av detta stöd.

Regeringens fixering vid inhemska problem är som att täppa igen ett läckande tak med plåster. Med indragna forskningsanslag lär vi få bygga många återvändarcenter, för då har vi inte längre svaren på hur världen kan bli bättre och flyktingströmmarna kan minska.

Allt vi har kvar är förnedrande kontrollfrågor. Lider du av för starkt trauma? Då kanske du får tänka om.