Supermodellen Alek Wek växte upp i den lilla staden Wau i södra Sudan. Efter inbördeskrigets fasor lyckades hon som tonåring fly till London, där hon upptäcktes av en modellscout. Nu har den 31-åriga modellen skrivit en bok om sitt liv.
När striderna mellan rebellgrupperna och den nordsudanesiska regeringen nådde Wau beslöt sig elvamannafamiljen Wek att bege sig till byarna långt ut på landsbygden. Föräldrarna hade lämnat byn för att ge sina barn en modern uppfostran, och livet på landet blev snart påfrestande trots att det skyddade familjen från kriget. När fadern blev sjuk tvingades de återvända till Wau och senare Karthoum för att söka läkarvård. Aleks äldre syster befann sig i London och lyckades ordna med visum så att Alek kunde resa dit. Hon arbetade vid sidan av studierna som städare tills hon av en slump fick kontrakt med en modellagentur och snart arbetade som modell i de stora europeiska modestäderna.
Mot slutet av boken finns plats för reflektioner. Alek beskriver svårigheterna att verka som svart kvinna i modellbranschen – och i samhället i stort. ”Vare sig jag gillar det eller ej är det ett faktum att min hud definierar mig” skriver hon och kritiserar hur svarta kvinnor alltid får representera det exotiska och vilda. Till slut lyckades Alek Wek dock knipa omslaget till Elle, något ytterst få svarta kvinnor lyckats med. Efter att numret nått prenumeranter och butikshyllor mottog tidningen en positiv läsarstorm. Såväl män som kvinnor skrev att de äntligen kunde identifiera sig med personen på framsidan.
Men Alek Weks berättelse handlar också om att regelbundet stoppas av immigrationsmyndigheten på flygplatser och om hur en persons status i Sudan sjunker ju mörkare skinnet är. ”Hudfärg” skriver Alek Wek ”är en knepig fråga”. Emellanåt blir det naturligtvis pekoralt. Med sina många upprepningar och den mycket pratiga tonen är ”Alek” knappast en språklig upplevelse. Ändå sträckläser jag boken. Fastnar i mittavsnittet med de många fotografierna av Alek. Fascineras av berättelsen om hur hon svårt malariasjuk tvingades att vandra i veckor genom bushen i Sudan. Imponeras av hennes positiva inställning som faktiskt inte verkar särskilt påklistrad. Det här, det är fulkultur när den är som bäst.
