Det började med förnedringsteve och slutade med hårt regisserat superkändisliv – och en realitystjärna i Vita huset. Hanna Johansson har läst en ny bok om dokusåpans historia.
I den första amerikanska säsongen av Survivor, (2000) realityformatet som ursprungligen sändes i Sverige under namnet Robinson, presenterades deltagarna med en skål levande, smutsiga larver. De var tvungna att äta en av dem, fick de veta. Annars skulle deras lag förlora tävlingen.
Emily Nussbaum, New Yorkers Pulitzerbelönade tv-kritiker – och författare till en av de bästa texter om Sex and the city som någonsin skrivits – skildrar scenen i sin bok Cue the sun! The invention of reality TV, som kom ut tidigare i sommar. För Joel Klug, en av programmets deltagare, representerade larverna en vändpunkt: det var då han insåg att Survivor var något som ingen hade sett maken till förut. När serien började sändas våren år 2000 lyftes den där skålen med larver fram av kritiker som ett exempel på hur depraverad den var, hur förnedrande.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Något som hade gett dem vatten på sin kvarn är en detalj ingen kände till på den tiden, nämligen att seriens producenter hade kontaktat en entomolog för att försäkra sig om att det var ofarligt att äta larverna, men låtit bli att invänta svaret. Först efter att inslaget hade spelats in fick de veta att larverna möjligen bar på en dödlig parasit. ”Vi var ett gäng vettvillingar”, säger Jude Weng, en av seriens producenter, till Nussbaum. Men Klug hade rätt: ingen hade sett något liknande. Survivor blev en omedelbar succé.
Den som skriver om reality – eller ”dirty documentary”, som Nussbaum föredrar att kalla det – ställs inför ett dilemma. Det finns mycket att förfasa sig över, men att bara förfasa sig blir tråkig, inskränkt kritik som underskattar genrens betydelse. Att å andra sidan verkligen ta genrens betydelse på allvar riskerar att skapa blinda fläckar för de många problem som faktiskt finns.
Nussbaums strategi är att helt enkelt prata med de som var där. Till grund för Cue the sun! ligger hundratals intervjuer med människorna som skapar reality, både framför och bakom kameran. Många av dem är häpnadsväckande frispråkiga, och från skaparnas sida framträder ofta en fascinerande självbild. De betraktar sig själva som cinema vérité-pionjärer; Cops producent John Langley beskriver sin exploaterande snutpropaganda som ”en existentiell varietéföreställning”. Reality-tv:ns estetik, visar Nussbaum, med snabba flashbacks, intervjuer och dutch angles – en sned vinkel avsedd att förmedla ångest – flyttade också in i resten av tv-tablån. En kameraman från Survivor, Randall Einhorn, är ansvarig för humorserien The office utseende; Sarah Levy, som filmade Big brother, började senare jobba med situationskomedin Parks and recreation.
Cue the sun! slutar på 2010-talet, efter att det Nussbaum kännetecknar som ”gentrifieringen” av reality ägt rum. I stället för förnedrande, trashig lyteskomik blev den, till stor del tack vare tv-kanalen Bravo, något glamoröst och kitschig, ett glimrande ”Tribeca of the mind”, som hon i en av bokens många välfunna formuleringar uttrycker saken. En stor och besvärlig fråga som hänger som ett moln över bokens sista kapitel är om The apprentice kan hållas ansvarigt för Donald Trumps resa från driftkucku till president. Ja, svarar en av seriens skapare, Bill Pruitt – på senare år en högröstad kritiker av expresidenten – men i så fall är New York Times, Rupert Murdoch och Random House lika ansvariga.
En annan möjlig, mer bestående konsekvens av The apprentice var hur programmet presenterade förmågan att sälja grejer som en talang, ungefär som att kunna sjunga eller designa kläder. Med program som The real housewives och Keeping up with the Kardashians förvandlades realitystjärnan, från att vara föremål för närgångna kameror och producenters manipulationer till att bli samarbetspartners, skådespelare, influencers som med Iphone-kameran riktade mot sig själva livesände ett inofficiell bakom kulisserna-program till programmet som påstod sig gå bakom kulisserna. Skenbart ännu verkligare än realityn – men i själva verket, förstås, bara falskt på nya sätt.
