Nu när tiggeriet allmänt diskuteras har jag börjat undra över vilka som är de största tiggarna egentligen. Jag har i likhet med många andra svårt att se och gå förbi gatutiggare utan att ge och det befängda förslaget om att förbjuda den typen av tiggeri är lika dumt som att man tror sig kunna förbjuda fattigdom och armod. Det kan bara ett jämlikt välfärdssamhälle åtgärda med framgång.
Därför gör det mig ont att se cancersjuka barn, lungsjuka, utarmade människor i flyktingtält och andra olycksdrabbade vädja om 100 kronor i månaden.
Gäller inte den mänskliga rätten i ett anständigt samhälle att bli vårdad för ett cancersjukt barn? Nu är som vi vet inte alla samhällen anständiga. Det är ju bland annat därför som de stora, penningstarka organisationer som vi delvis betalar till via skattsedeln, FN, Sida, Röda Korset, Rädda Barnen med flera, finns till.
Vad gör de egentligen med alla pengar? Ska det vara nödvändigt med privata allmosor utöver dessa redan inbetalade pengar?
Jag skulle gärna vilja ge till alla men det kan ingen göra. Att be om bistånd vid en naturkatastrof eller dylikt finner jag rimligt, men att tigga pengar till sådant som att vårda cancersjuka barn ställer frågan om det stämmer att höga tjänstemän i nämnda hjälporganisationer har oförskämt höga löner när de flyger runt i världen på konferenser och liknande. Om pengarna förbrukats i höga administrationskostnader, som överstiger de summor som går till de behövande, och till höga löner, framgår det allt tydligare vilka som är de största och fräckaste tiggarna.
Inte ett öre ska vi längre skicka som allmosa förrän en utförlig redovisning av alla tillgångar, och hur de används, kan framläggas. Upp till bevis!