Det började med krav på fler lärare och fungerande toaletter. Nu har skolprotesterna spridit sig över Frankrike, tusentals har gripits och flera ungdomar skadats svårt. Flamman följde demonstranterna i Marseille.
Demonstranterna i centrala Marseille samlas vid triumfbågen Porte d’Aix. Längst fram i kortegen står en liten flakbil. Därifrån håller representanter för olika organisationer tal till den jublande folkmassan.
– Pengarna finns, men de ligger i chefernas kassor! ropar en talare.
Demonstrationen har samlat tusentals gymnasieelever, studenter och fackligt aktiva. De är alla där för att protestera mot nedskärningar och bristande resurser i den franska skolan.
Allt börjar den 17 september, två veckor in på den franska höstterminen. Då äger den första skolblockaden rum i Créteil, söder om huvudstaden. Eleverna protesterar mot personalbristen. Skolan saknade bland annat biträdande rektor, skolsköterska och personal som hjälper elever med särskilda behov.
Den 24 september publicerar hiphopmediet Booska-P en intervju med åtta elever från gymnasiet. De berättar om lärarbrist, avsaknaden av skolsköterskor och känslan av att ha blivit övergivna. Vissa saknar fortfarande fransklärare, trots att de ska skriva examensprov under läsåret.
– Jag uppmanar alla gymnasier att göra samma sak, säger en av eleverna.
Videon får 1,4 miljoner visningar på Tiktok. Snart följer eleverna på gymnasiet Paul Éluard i Saint-Denis efter. Där handlar protesterna om lärare som saknas, trasiga möbler och toaletter utan papper eller tvål.
Den franska skolan dras med allvarliga problem när det kommer till ojämlikhet och en ständigt ökande klassegregation.
Under den sista veckan i september sprider sig blockaderna över landet. Den 6 oktober rapporteras 891 gymnasier ha fått undervisningen störd av protesterna.
I sociala medier vittnas om tak som läcker in, kackerlackor, trasiga toaletter, och brist på allt från lärare och vikarier till bänkar och stolar. Elever från rikare områden med mer välordnade skolor protesterar i solidaritet med sina mindre lyckligt lottade jämnåriga. Till saken hör att Frankrike regelbundet rankas som det land med mest ojämlika utbildningssystemet i OECD, med både de bästa och sämsta skolorna.
Enligt Ulysses Rabaté (bilden), forskare vid Paris 8-universitetet och specialiserad på politisk organisering inom arbetarklassen, handlar demonstrationerna i grunden om jämlikhet:
– De första kraven är tydliga: fler lärare, stolar och bänkar, klassrum som är uppvärmda på vintern och där temperaturen är uthärdlig på sommaren. Rörelsens grundläggande krav handlar alltså om den offentliga skolan och om lika möjligheter att lyckas, säger han till Flamman.
I dagens demonstration är frågan om resurser central och bland talarna på flaket diskuteras frågan om prioriteringar. Skolan ska prioriteras framför försvaret eller skattesänkningar för de rikaste.
En grupp studenter från universitetet är här för att visa sitt stöd:
– Vi är väl medvetna om den verklighet gymnasieeleverna lever i och vi stöttar dem. ”Parcourssup” är väldigt elitistiskt vilket leder till ojämlikhet, säger de med hänvisning till Frankrikes nya antagningssystem till högre utbildning.
Kritikerna menar att det komplicerade ansökningsförfarandet gynnar elever vars föräldrar känner till utbildningssystemet. Dessutom har bristen på insyn i lärosätenas urval kritiserats.
Många känner oro inför framtiden och även för universitetsstudenter är livsvillkoren tuffa. En tredjedel äter sig inte mätta menar de vi talar med och villkoren för utomeuropeiska studenter har kraftigt försämrats.
– Rörelsen har utvecklats till något mer, den har lett till en kampsamverkan som vi ser i demonstrationen i dag. Arbetare, gymnasister, studenter – vi utsätts alla för diskriminering, säger en ung man i Batmanmask.
Hans vän inflikar:
– Vi protesterar mot förstörelsen av den offentliga sektorn.
Protesterna har nu fått regeringen att agera. Utbildningsminister Édouard Geffray har lovat att omedelbart sätta in 3 000 lärare för att täcka personalbristen. Elevorganisationerna välkomnar beskedet, men säger att de kommer att fortsätta protesterna. Samtidigt har demonstrationerna spridit sig över gränsen till Bryssel, vars lokalregering också har genomfört impopulära skolreformer.
Det är inte första gången elever samlas på gatorna för att protestera i Frankrike. I Paris minns man fortfarande majrevolten 1968, och sedan dess har flera stora ungdomsrörelser tagit till gatorna. Fem år senare protesterade man mot ett nytt lagförslag om militärtjänstgöring, och vid en stor studentdemonstration 1986 misshandlades studenten Malik Oussekine till döds av polisen.
Under 90-talet handlade mobiliseringarna om fler lärare och bättre lokaler, och 2006 samlades fler än tre miljoner demonstranter i protest mot regeringens införande av ett ”första jobb”-kontrakt.
Enligt Ulysse Rabaté påminner den rådande rörelsen om de tidigare gymnasieprotesterna men de utmärker sig genom sin förankring i arbetarklassområden.
Under lång tid har man lyft frågan om lärarbrist, avsaknad av resurser och det finns ett djupt missnöje som har pyrt länge nu.
– Den föds på gymnasier där barn från de lägre samhällsskikten går och den uttrycker krav på jämlikhet som kommer ”underifrån”, det vill säga från unga som särskilt drabbas av de strukturella ojämlikheterna i skolsystemet.
Den franska skolan dras med allvarliga problem när det kommer till ojämlikhet och en ständigt ökande klassegregation. Internationella studier visar att franska elevers skolresultat är starkt kopplade till deras sociala bakgrund. Detta upplevs särskilt problematiskt i ett land med starka republikanska ideal där skolan utgör den institution som ska garantera meritokrati och jämlikhet. I Frankrike finns dessutom starka kopplingar mellan utbildningsnivå och social position: en likvärdig utbildning är alltså en förutsättning för ett jämlikare samhälle.
– Vi är så stolta över er! ropar en kvinna på flakbilen.
Hon heter Julie och är medlem i föräldraföreningen MP13. Föräldraföreningar har en viktig funktion i det franska skolsystemet och fungerar som en länk mellan utbildningsdepartementet l’Éducation nationale, lärare, skolor, föräldrar och elever, och utgör ett organ som möjliggör en dialog mellan de olika instanserna.
Julie menar att en liknande rörelse initierad av eleverna själva inte skett på tio år.
– Det har legat i luften. Under lång tid har man lyft frågan om lärarbrist, avsaknad av resurser och det finns ett djupt missnöje som har pyrt länge nu. Hon är här i dag för att visa sitt stöd till eleverna men även för att trygga oroliga föräldrar.
– Ungdomarna är pacifister, de vill bara att man ska lyssna på dem, säger hon.
Många föräldrar är oroliga för sina barn. Enligt utbildningsminister Édouard Geffray har 24 gymnasier utsatts för bränder eller så omfattande skadegörelse att de tvingats stänga i flera veckor. Omkring 30 000 elever kan därför inte gå till skolan som vanligt.
I Marseille har en kvinna fått brännskador i ansiktet sedan hon försökt stoppa några ungdomar från att förstöra en busskur. En maskerad person riktade då lågorna från en sprayburk och en tändare mot henne. En 15-åring har häktats misstänkt för attacken. Den 8 oktober rapporterades dessutom om ett angrepp mot en lärare vid gymnasiet Victor Hugo i Marseille.
Även bland eleverna väcker våldet ilska. Efter branden på gymnasiet Nelson Mandela i Nantes berättar flera elever för Le Monde att de oroar sig för att skadegörelsen ska undergräva deras protester. Vem som ligger bakom branden i Nantes är ännu inte klarlagt.
Men för Ulysse Rabaté sker sådana incidenter i marginalen.
Antalet gripna är det högsta i Frankrikes moderna historia. Fler än under gula västarna, fler än i maj 1968.
– Varje social rörelse har sin beskärda del av materiell förstörelse. Och på samma sätt har sociala rörelser, särskilt när det handlar om ungdomar, genom historien alltid misskrediterats genom denna typ av argument. Det förekommer naturligtvis enskilda handlingar, men det man framför allt bör komma ihåg är den fredliga, ofta muntra stämningen bland eleverna under mobiliseringen, som skolornas personal till mycket stor del står bakom.
– Dessutom måste våldet förstås mot den oproportionerligt stora närvaron av ordningsmakten mot gymnasieeleverna. Regeringen har en strategi som går ut på att låta situationen förvärras, vilket inte bidrar till att skapa utrymme för ett demokratiskt och lugnt uttryck för de ungas legitima ilska.
Polisens ingripanden har lett till många allvarligt skadade ungdomar.
Amnesty international rapporterar om oproportionerligt våld mot eleverna, massarresteringar av minderåriga och ett otillbörligt användande av tårgas. Sedan demonstrationerna och blockaderna började har polisens ingripande bland annat lett till att en 16-årig pojke förlorat synen på ena ögat, en annan har fått handen sprängd av en chockgranat, och en tredje har fått samtliga tänder utslagna efter att ha träffats av en granatpistol. Sedan dessa händelser har polisen tillfälligt förbjudits att använda chockgranater.
Minst 78 lärare har också skadats. Bland polisen är antalet över 700.
Polisvåldet är något som lyfts fram bland demonstranterna, både i talen som hålls från flakbilen och i slagord som skanderas: ”Alla avskyr polisen” och ”ned med staten, snutarna och fascisterna”. Flera plakat uttrycker kritik mot regeringens svar och polisens agerande: ”Staten ogillar sina egna barn”. En viral video från förra veckan visar hur Saint-Denis borgmästare från vänsterpartiet Okuvade Frankrike ställer sig mellan kravallpolisen och demonstranterna för att skydda eleverna från polisens våld.
Ulysses Rabaté har aldrig tidigare sett ett så våldsamt bemötande av demonstranter.
– Antalet gripna är det högsta i Frankrikes moderna historia. Fler än under gula västarna, fler än i maj 1968. Minderåriga ungdomar har skadats och lemlästats. Macrons presidentskap går på detta område till historien på det mörkaste sättet, nämligen genom en aldrig tidigare skådad repression mot en ungdomsrörelse som från början bara krävde att få möjlighet att genomföra sin skolgång under värdiga förhållanden.
När den officiella demonstrationsfristen löpt ut fortsätter demonstranterna att marschera på Marseilles gator. Kravallpoliser radar upp sig mitt på en av de breda boulevarderna för att stoppa dem men tåget viker av på en sidogata. I det inofficiella tåget delas munskydd och saltvattenlösning ut för att skydda sig mot tårgas.
Utöver polisens agerande är president Macron den huvudsakliga måltavlan för studenternas kritik. Presidentens popularitet är bland de lägst uppmätta i den femte republikens historia. Enligt Ulysse Rabaté är detta en av orsakerna till gymnasiedemonstrationerna:
– Emmanuel Macrons två mandatperioder har lett till ett ökande missnöje som förklarar varför denna rörelse växer i omfattning. I gymnasieelevernas protester finns många hänvisningar till gula västarna, säger han och fortsätter:
– Den gemensamma nämnaren är svårigheten att leva i ”Macrons Frankrike” – ett uttryck som sedan flera år tillbaka har blivit en del av folkligt tal och som implicit syftar på alla sociala orättvisor som finns i dagens Frankrike.
Detta delade missnöje genomsyrar de yngre generationerna, där vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon har 41 procents stöd, att jämföra med 20 procent för Marine Le Pens Nationell samling. Flera demonstranter i Marseille hänvisar till nästa stora politiska mobilisering. Enligt ett rykte ska de gula västarna ansluta sig till rörelsen och på sociala medier uppmanas till generalstrejk den 17 oktober för att sätta press på regeringen och få den att ändra sin politik.
En demonstrant sammanfattar många elevers syn:
– Den 17 oktober blir det revolution.
