Den svenska valrörelsen framstår som ett avancerat matematiskt-ekonomiskt pussel med väldigt små bitar. Skall skatten höjas två miljarder eller inga miljarder alls? Skall skatten för pensionärer sänkas med 5 miljarder eller med 7,5? Debatten om kronor och procentsiffror är en nödvändig del i varje val – man har rätt att som medborgare veta vad som händer med de två alternativen. Men den har också en mycket mer bedräglig funktion: att säga att det här valet egentligen handlar om några hundralappar hit eller dit, att ge en bild av att allt är som vanligt i kungariket Sverige. Att inget drastiskt har hänt under Reinfeldt I och väljer ni honom en gång till så innebär det stabilitet och trygghet. Att gå med på det spelet är inte bara taktiskt fel – det är att grundlura medborgarna.

Ordet systemskifte är så slitet att ingen borde använda det på tjugo år, men vad Reinfeldt har genomfört är ett byte av ett system mot ett annat.
Välfärdssystemen byggdes för att tillgodose människors behov. Högst prioriterade var de med allvarliga problem. Medborgarens valda ombud kunde styra var nya skolor skulle byggas för att ligga så nära föräldrarna som möjligt eller vilken del av vården som var viktigast att utveckla framöver.  Det var ett system med insyn – inte bara för de som medborgarna valt som sina ombud. Om en journalist fått tips om något fuffens fanns nästan allt i offentliga handlingar som vem som helst kunde läsa och det var lätt att nå ansvariga. Medborgaren stod alltså på dubbla sätt – om hon överhuvudtaget var intresserad av möjligheten – inne i systemet.
Så var det gamla välfärdssystemet. Det nya systemet, som vi faktiskt måste benämna annorlunda eftersom det skiljer sig på alla punkter från aktörernas motiv, incitament och sätt att agera till statens, demokratins och medborgarens rättigheter. Låt oss kalla det efter det som står i centrum  för logiken – affärssystemet.
Från och med nu är det företagens rätt – att få del av våra skattepengar och göra vinst som står i centrum. Företagen har tydliga lönsamhetsmotiv, att sikta in sig på dem med minst allvarliga problem. De har, om man skall ställa saken på sin spets, rätten att starta just där det är som mest lönsamt – medan det vi äger gemensamt bara får titta på när de plockar russinen ur kakan. De har rätten att gå i konkurs när de behagar – medan våra kommuner har en plikt att ta vid dagen efter det privata äventyret rasat.

Likaledes är det företagen som är rättsligt skyddade mot vår insyn – därför att deras verksamhet är affärshemligheter. En privat skola är inte tvingad att diskutera grava problem som mobbing eller felaktiga betygssättningar. Vad som var öppen diskussion i det gamla systemet är dålig reklam i det nya.
För första gången sedan välfärdsstaten byggdes, har vi fått ett system där skattebetalarnas pengar kan gå direkt ned i fickan på bolag i skatteparadis. Det har gått så långt att medborgaren, som trots allt är tvingad att betala sin skatt – inte har någon som helst rätt att veta var skattepengarna i slutändan hamnar. Du kan rösta på vilket parti du vill, men ingen kommer kunna hindra något av ovanstående. Företagen är skyddade mot demokratin.
Man kan försöka intala sig att detta redan hänt för länge, länge sedan och att det ändå inte finns något vidare alternativ. Men det finns egentligen bara två områden där riksdagen har öppnat affär i  välfärdssystemet  tidigare – skolans och tandvårdens. Det är regeringen Reinfeldt som har spridit systemet till sjukvården, apoteken, äldrevården, arbetsförmedlingen, familjerådgivningen. I vissa fall, som Arbetsförmedlingen har man bara lämnat över till myndigheter att de får göra ungefär som de vill. I andra fall, som med sjukvården, har man med ”Lagen om välfärd” tvingat landets alla landsting att öppna affär med sjukvården.
Välfärdsstaten har vänts ut och in. Det är företagen som är inne i välfärdssystemen – medborgaren står ute och kan försöka se in genom de tonade rutorna bäst hon vill. Det är i dagsläget högst troligt att hon dessutom kommer få mindre valuta för sina skattepengar i den verksamhet hon inte längre kan övervaka.

Effekterna av ett sådant system kommer, precis som med friskolan (som ökade orättvisorna mellan elever) och tandvården (som ökade flera hundra procent i kostnader) att bli mer och mer synliga ju längre tiden går.  Ingen kan exakt tala om vad som händer i förväg, men de tidiga erfarenheterna pekar på att kostnaderna kan komma att öka i takt med att företagen lär sig att utnyttja de möjligheter som finns för att öka sina intäkter. Det går rakt emot en politik där skattesänkningar är ett prioriterat mål.
Detta medvetet lämnade glapp mellan behov och finansiering kommer sannolikt leda till nästa troliga byte av system från solidariskt finansierad vård till ett system med privat finansiering. Inget av detta kan man ana när man hör på regeringen, som tvärtom påstår att de skall göra privata försäkringar onödiga. De har i så fall misslyckats helt och hållet:  redan under Reinfeldt I har  antalet privata sjukförsäkringar mer än dubblats till dagens siffror på 420 000.

Ingen svensk regering har ändrat mer på strukturena och juridiken i den svenska välfärden. Fredrik Reinfeldt har ändrat det mesta utom ordet just välfärd. Det är ju smart. Vi vet att det svenska folket betraktat välfärden som den viktigaste frågan i årets val – med det menar de inte rätten för Attendo Care att göra hundratals miljoner i vinst. Det är inte bara så att de nya moderaterna missade att tala om för väljarna att de tänkte genomföra stora privatiseringar – de förbjöd sina medlemmar att tala om att de skulle genomföra stora privatiseringar i en språkmanual före valet 2006. Fredrik Reinfeldt har missbrukat deras mycket höga förtroende för honom. Han har kunnat göra det för att ingen har gjort honom ansvarig för denna politik.