PARIS Villejuif, en liten förort till Paris med 50 000 innevånare, är en av de städer som röstat nej.
På många sätt är det en symbolisk stad för vänstern på 2000-talet. Huvudsysselsättningen är hälsa och sjukvård. Här finns tre stora sjukhus med högt specialiserad sjukvård inriktad på cancer och leversjukdomar. Världens första levertransplantation gjordes i Ville-juif.
Det är en stad präglad av invandring, samtidigt nästan löjligt fransk med sin marknad, alla smårestauranger och gatunamn från revolutionärer och patriotiska martyrer under tysk ockupation. Sist men inte minst är det en kommunistisk stad, styrd sedan 1925 av PCF. I det senaste valet fick PCF 30 procent i första omgången, 70 i den andra. Laurent Garnier, vicepresident för det lokala partiet, berättar att nej-sidan redan har kampanjat i sju månader. Och ja-sidan?
– Kanske i två eller tre månader. Här utgörs ja-sidan av de gröna och sossarna. Det finns ingen organiserad höger.
Den stora frågan denna lördag, när alla väntar på omröstningen, är hur många som kommer att rösta. Villejuif har, trots att det är ett låginkomstområde, inte lågt valdeltagande.
– Det är inte ett mekaniskt förhållande mellan fattigdom och lågt valdeltagande. Det handlar om att organisera människor. I fattiga områden där det finns organisationer, finns solidaritet. Om någon vräks, ser grannarna till att personen har någonstans att bo. De tappar inte kontakten med samhället och de vet att vi står på deras sida.
Sociala alternativet tydligt
Varför har folk blivit så engagerade i just denna folkomröstning? Det är frågan om politik, säger Laurent.
– Kampanjen har gjort skillnaden mellan nyliberalismen och ett socialt alternativ tydlig. Linjen går precis där, det är den relevanta skillnaden i fransk politik.
För Laurent är det tydligt att Frankrike skulle förändras även om det blivit ett ja.
– Det finns en enorm klyfta mellan folket och dem som representerar det. Sossarna kommer att tvingas byta ut folk. Problemet är att det inte behöver betyda att det är beredda att forma alternativ. Men det som har hänt i denna kampanj gör att många av Frankrikes toppolitiker har förlorat ansiktet.
Leïla Djahlat-Bunoux, med föräldrar invandrade från Nordafrika, får något mörkt i blicken när hon skall svara på vad hon tycker om att medierna lyft fram Le Pen som en representant för nej-sidan.
– Det är dumheter. Alla vet det. Detta val handlar inte om att välja kanditater. Och att Le Pen är emot EU är ingen nyhet. Vad är det för debatt? Han har rätt att ställa upp, men vi har inget att göra med honom.
Leïla tillhör den åldersgrupp som röstar mest nej – de unga.
– Jag tror att de flesta unga ser att EU inte alls handlar om fred. Det är samma människor som krigar mot Irak, eller ser på. Många hade känslan av att EU egentligen motverkar allt som vi kämpat för. Och när den här konstitutionen kom, var det som att få allt det bekräftat på papper.
Står unga i Frankrike mer till vänster än genomsnittet?
– Absolut. Framför allt sedan valet 2002, då högern vann. Sedan dess har i princip allt blivit sämre.
Philippe Pollart, fackligt aktiv i CGT, menar att det går en våg av facklig mobilisering över landet. Delvis har det med konstitutionen att göra.
– Framför allt bland tjänstemännen, ingenjörerna och dem med högskoleutbildning. Många har gått med i facket, många andra har demonstrerat för första gången. Men det dröjde. Först sa folk: ”Det är inte möjligt!” för diskussionen om konstitutionen kom samtidigt som tjänstedirektivet. Problemet för oss på nej-sidan var att konstitutionen är så svårläst. Det var nödvändigt att översätta den. Normalt har folk betydligt lättare att sätta sig in i frågor som är nära och konkreta. Det är svårt att sätta sig in i frågor redan på det nationella planet. Och nu pratar vi om en konstitution för hela Europa, skriven på ett juridiskt språk som inte ens alla politiskt aktiva begriper.
– Man får läsa mellan raderna, säger Laïla. Men det är möjligt att det har gjort att fler röstar nej, för man blir förbannad av detta fikonspråk. Samtidigt kan ingen påstå att vi röstar okunniga. Jag knackade dörr igår med mina kamrater och när folk öppnar dörren säger de: ”Vi vet vad det handlar om, vi skall rösta”. Många är förbannade, men det betyder inte att de är okunniga.
”Allt vi är för ifrågasätts”
Vad är folk mest arga över?
– Att det är ett kommersiellt kontrakt snarare än en konstitution. Vi sänker statens sociala ambitioner ytterligare. Om ett land byter regering spelar det ingen större roll. Alla frågor som vi kämpar för ifrågasätts indirekt, det mesta av det vi vill bryter ju mot den fria marknaden, säger Philippe.
– Folk ser att det de förbereder är ännu sämre än det Europa som finns nu, säger Laïla. Och det har redan förtstört mycket. Folk tänker: «l’Europe – merde, ça va pire! Il faut arreter!» (EU blir ännu sämre! Vi måste förhindra det!) Efter att euron infördes har arbetslösheten gått upp, priserna har höjts… Till och med medelklassen drabbas.
Hur mycket höjdes priserna efter införandet av euron?
– Tolv procent, enligt beräkningarna, säger Philippe. Folk sa att det skulle bli enklare att resa utomlands, men det är ju i princip samma sak om du har ett bankomatkort! Dessutom, när man inte har pengar åker man inte utomlands, det är inte vårt största problem om vi tvingas växla. Euron har varit ett nyliberalt instrument för att förhindra staterna att ha en egen ekonomisk politik.
– Men alltså, det är inte bara vi i Frankrike som tycker det går åt pepparn. Jag känner många i Polen som säger att EU-inträdet inte löst någonting. Inte så att det inte varit någon skillnad, det har blivit sämre.
