PARIS Le Pen har synts först i slutet av kampanjen. Det rapporteras att hans möten har varit betydligt mindre besökta än vanligt. Många menar att detta är en av de stora skillnaderna, mellan denna kampanj och omröstningen om Maastrichtavtalet 1992. Affischmässigt är det två budskap som dominerar gatubilden: ett vänster-ja (”Det sociala Europa går genom ett ja”) och ett vänster-nej (”Ett nej från vänster”).

Detta är en kampanj, som från början startade på vänster planhalva. Arbetsgivareföreningen MEDEF har legat lågt. President Jacques Chirac har enbart pratat om hur Frankrike och Tyskland tillsammans skall stoppa den anglosaxiska ”ultraliberalismen”. Premiärminister Raffarin hålls om möjligt borta från debatten med utlandsresor.
President Chirac krävde till och med att tjänstedirektivet skulle avföras från dagordningen.

Men trovärdigheten har varit noll på grund av den franska regeringens inrikespolitik, med sänkta ersättningsnivåer, sänkt företagsskatt, försök att riva upp 35-timmarsveckan och nedskärningar.

Hoppet stod till vänster. Men problemet för ja-sidan är att resurserna från vänster inte varit tillräckliga.

Inte heller Lionel Jospin, som ledde den senaste vänsterregeringen, lyckades höja ja-sidans siffror. Och De grönas Daniel Cohn-Bendit har, med uttalanden som att Frankrike genomlever ett ”inbördeskrig”, förvandlats från en av ja-sidans få entusiaster till en bitter förlorare.