PARIS Ingen fransk politiker underskattar idag Nicolas Sarkozy, som sedan i maj är Frankrikes president. Han har otvivelaktigt ”politiskt handlag”, slughet och en väl förankrad ideologisk övertygelse, men den hyperaktive lille mannen besitter även ett överdimensionerat ego. Därtill är han en politiker utan skrupler.
Efter sitt förödmjukande nederlag är Parti Socialiste (PS) helt destabiliserat. För att ytterligare riva upp partiet, har Sarkozy erbjudit halvdussinet kända socialister ministerposter, och har hjälpt socialisten Dominique Strauss-Kahn till chefsposten i Internationella Valutafonden (IMF). Strategin har lyckats. PS idag är roderlöst, och förmår inte ens fylla sin roll som oppositionsparti.
Särskilt medial var Sarkozys utnämning av Bernard Kouchner till utrikesminister. Kouchner är sedan 20 år en av de mest populära franska politikerna. Han var tidigare kommunist, framträdande ledargestalt 1968, grundare av Läkare utan gränser, deltog i humanitära insatser i Biafra och Somalia, FN-administratör 1999-2001. Med en sådan bakgrund passade han väl in i Sarkozys strategi.
Sedan de Gaulles tid är statschefen ansvarig för utrikes- och försvarspolitik, samt relationerna till EU. Men Sarkozy har knutit än mer makt till sig. Han har, efter amerikansk modell, utsett ett nationellt säkerhetsråd. Denna inre krets av rådgivare fungerar som överrockar åt alla i regeringen.
Ordförande i Rådet för utrikespolitik är Jean-David Levitte, som bott och arbetat i USA. Det är Levitte som meddelar hur presidenten vill ha det. Bernard Kouchner har att följa order. Frankrikes diplomati har girat 180 grader. Ett beskt piller att svälja för PS’ väljare.
Jacques Chirac och hans utrikesminister Dominique de Villepin hade modet och viljan att stå upp mot George W. Bushs ökända lögner kring Irak. Idag får USA ett ovillkorligt franskt utrikespolitiskt stöd. ”Sarko Amerikanen” och den följsamme Kouchner bevisar detta, i deklarationer och tal i Bushs anda. Målet är klart definierat, att förbereda opinionen inför en militär aktion i Iran.
– Det är bara genom allt hårdare och verksammare sanktioner, som vi kan slippa ett iransk kärnvapen eller tvingas bombardera Iran, säger Sarkozy. Och Bernard Kouchner försäkrar i uttalanden inför media att ”vi måste förbereda oss på det värsta, och det värsta är krig”. Han tillägger att generalstaben ”finslipar redan detaljer i planeringn”.
I de internationella organ där Frankrike har inflytande, är man i färd med att övertyga andra länder om nödvändigheten av en sådan politik mot den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad. Och än bättre för USA, är att Sarkozy vill se att den franska utrikespolitiken utvecklas helt i linje med Washingtons. Frankrike ska till och med återvända till Natos gemensamma kommandostruktur, som de Gaulle lämnade 1966. Kort sagt håller presidenten på att sälja ut Frankrikes självständiga hållning. För EU får detta påtagliga konsekvenser. Paris och Europas övriga huvudstäder kan gemensamt tala för ”Israels försvar”, utbredning av Västs så kallade ”demokrati” i den muslimska delen av världen, och ”kriget mot terrorismen”.
Som första steg på den vägen kan vi se utnämningen av Kouchner. Redan 2003 tog han ställning för ”ett preventivt krig mot Irak”.
Sedan dess slutar inte Frankrike understryka viss kritik av den amerikanska politiken, men bara för att bättre betona sin förståelse eller direkta stöd för George W. Bush. Motsägelsefullheten leder ibland till groteska situationer. Som när Bush en morgon krävde den irakiske premiärministern Nouri Al-Malikis avgång. På eftermiddagen tycker Kouchner samma sak. Den amerikanske presidenten hade emellertid upptäckt och korrigerat sitt misstag. Och den franske utrikesministern tvingas göra likaledes. USA behövde inte be om ursäkt, men Al-Maliki krävde en ursäkt av Frankrike. Bernard Kouchner uppläxades av Sarkozy – och lydde order.
