Macron har under hela sin presidentperiod uttryckt sitt stöd för poliskåren och sällan kritiserat den

Det var den 2 juli som en 22-årig restauranganställd träffades i huvudet av en chockgranat som polisen avfyrade för att kväsa en demonstration i centrala Marseille. Mannen har berättat för media att han därefter hölls fast och misshandlades av fyra eller fem poliser. Till följd av skadorna tvingades han operera bort delar av sitt kranium.

Fyra poliser greps och en av dem sitter häktad i väntan på rättegång. Händelsen har blivit symbolisk för de allt sämre relationerna mellan polisväsendet och det franska folket. Macron har under hela sin presidentperiod uttryckt sitt stöd för poliskåren och sällan kritiserat den, även när den har begått flagranta övergrepp.

I en intervju förra måndagen nöjde han sig med att säga att ”ingen står över lagen”, samtidigt som han gav polisen sitt fulla stöd.

Enligt Fabien Escalona, som är reporter på tidningen Mediapart och länge har bevakat fransk inrikespolitik, beror Macrons ovilja att kritisera polisen på att han har gjort sig beroende av den.

– Han vill inte kritisera den. Det finns stora problem med den franska polisen, alla experter är överens om det. Till och med FN har kritiserat den. Men hela Macrons regeringsunderlag och parti tar polisen i försvar. De förnekar att det finns problem. Och när problem blir uppenbara förminskar man dem systematiskt. Man drar inga slutsatser om den övergripande situationen, säger han till Flamman och fortsätter:

– Det finns två orsaker till detta. Den första är politisk, nämligen Macrons stadiga förflyttning högerut. Han försöker uppenbarligen förnya sin väljarbas genom att locka delar av den traditionella högern. Han nämnde ordet ”ordning” tre gånger i sitt senaste tal.

Den politiska makten är i dag beroende av den polisiära makten

– Den andra orsaken är ekonomisk. Macrons politik måste beskrivas som nyliberal. Från gula västarnas protester till de senaste demonstrationerna mot hans pensionsreform har presidentens politik utlöst stark opposition. Och i båda fallen använde han sig av polisen för att svara på protesterna. Den politiska makten är i dag beroende av den polisiära makten, så att den själv slipper vara rädd för polisen.

En bekräftelse på hur ovillig presidenten fortfarande är att kritisera myndigheten kom i samma intervju förra måndagen. Chefen för den franska polismyndigheten sade i en intervju med tidningen Le Parisien att ”en polis hör inte hemma i fängelset, även om han kan ha begått misstag och allvarliga fel i sitt arbete”, och krävde att den häktade polisen släpps. Han fick snabbt stöd av chefen för Paris polisprefektur, och på Whatsapp har en grupp bildats för poliser som kräver att deras kollega friges.

Kommentarerna ledde till ett ramaskri, framför allt inom vänstern, och politiker som Jean-Luc Mélenchon har riktat hård kritik mot polismästaren. Men Macron nämnde inte kommentaren i sitt tal.

Inget liknande har skett inom den franska polisen sedan den femte republiken grundades 1957

I en intervju som Fabien Escalona gjorde med forskaren och polisspecialisten Sebastian Roché förra veckan sade den senare att inget liknande har skett inom den franska polisen sedan den femte republiken grundades 1957. De två polischefernas kommentarer bryter enligt honom mot ”den demokratiska polisens principer, som vars uppdrag är att förhålla sig neutral och agera i enlighet med rättsstatens principer. De tycks se sig själva som en fjärde makt, den polisiära administrationen, som har rätt att uttrycka sig om domarnas arbete och parlamentets lagstiftningsprocess. Det är svindlande.”

Fabien Escalona menar att det finns flera anledningar till att den franska polisen använder sig av så brutala metoder jämfört med andra länder.

– En anledning är att det inte existerar någon oberoende kontrollmekanism av polisen. Det finns ett internt organ som därför inte är oberoende. Det måste man reformera. Orsaken till att det inte har gjorts är bristande politisk vilja.

En annan förklaring är den successiva förändring av polisens metoder som inleddes under Nicolas Sarkozys tid som inrikesminister i början av 2000-talet.

– När han var inrikesminister infördes ett system för att ”göra siffror”, som man sade: polisen skulle uppnå ett visst antal arresteringar varje månad. De åren är viktiga för att förklara den senaste utvecklingen, säger han.

Som i många andra länder ligger den franska polisens politiska preferenser långt till höger om genomsnittet.

– Vi vet att en majoritet inom polisen röstar på extremhögern, säger Fabien Escalona. Det syns på kartor över väljarbeteenden. I delar av landet där poliskaserner ligger har extremhögern i regel starkt stöd.

Vi befinner oss i en allvarlig situation, men det är inte den italienska fascismen som håller på att återuppstå

De skulle rösta på Marine Le Pen i andra valomgången. De senaste veckornas händelser har fått vissa att börja tala om en ”fascistisering” av det franska samhället i allmänhet och polisväsendet i synnerhet. Författaren och forskaren Frédéric Lordon hävdar till exempel i ett blogginlägg på tidningen Le Monde diplomatiques hemsida att Frankrike nu är på väg att utvecklas från en ”polisiär republik” till en ”fascistisk republik”.

Enligt Fabien Escalona är fascism dock inte nödvändigtvis det bästa ordet för att beskriva den pågående utvecklingen.

– Jag undviker att använda den termen. Många historiker drar sig för att använda den för att beskriva det som händer i dag. Vi lever inte på 1930-talet. Vi befinner oss i en allvarlig situation, men det är inte den italienska fascismen som håller på att återuppstå.

Trots att den franska polisens övervåld har en relativt lång historia är det framför allt sättet som frågan används som politiskt slagträ som har förändrats de senaste åren.

– Frågan om polisvåld spelar en viktig roll i högerns försök att delegitimisera vänstern. Det är ett nytt fenomen. Fram till nyligen var det extremhögern som man hölls isolerad med en cordon sanitaire. Nu har Macrons parti börjat samarbeta med de konservativa Republikanerna för att brännmärka vänstern ännu mer än extremhögern. De utesluter inte bara radikalvänstern utan även mittenvänstern ur det som kallas det ”republikanska lägret”. Det bidrar till normaliseringen av Marine Le Pens rörelse, säger han och fortsätter:

– I varje tv-debatt frågar man representanter för vänstern om de är beredda att fördöma våldet mot polisen. Men man ber dem aldrig fördöma det våld som utövas av polisen. Macron talar förvisso fortfarande om extremhögern som sin motståndare, men det är vänstern han försöker delegitimera.

Ingen reform kommer att ske av polisen

Fabien Escalona menar att frågan om polisvåld numera har fått samma status som föreställningen om ”islamvänstern” – en populär anklagelse som konservativa och liberaler riktar mot antirasister inom den franska vänstern för att hävda att de stödjer radikal islamism. Enligt honom bör det ses som ett sätt för Macron att avskräcka den del av väljarkåren som kom från mittenvänstern och röstade på honom 2017 från att förflytta sig vänsterut igen.

– Det är viktigt för Macron att visa för denna grupp att vänstern är helt oresonlig och att de numera tillhör ”kaosets läger”.

Av detta skäl tror han inte att någon reform av polisen står för dörren i Frankrike. Det finns helt enkelt för många politiska poäng för regeringen att plocka på frågan.

– Ingen reform kommer att ske av polisen, trots att förhållandet mellan polisen och det franska folket har försämrats drastiskt.