PARIS. Nicolas Sarkozy vann en förkrossande seger i det franska presidentvalets finalomgång. Konsekvenserna riskerar få långtgående betydelse inte bara för Frankrike utan hela Europa.
Sarkozy ledde loppet från start till mål. Ségolène Royal började bedrövligt, kom igen, men kunde aldrig skaka Sarkozy. Bättre debattör än talare verkade hon onaturlig inför publik med några få inlärda gester.
Sarkozy rabblade löften. Vinner han parlamentsvalen i juni kan man räkna med att Nationalförsamlingen röstar igenom ett omarbetat EU-fördrag. Någon folkomröstning blir det inte har Sarkozy försäkrat. Och förbindelserna med USA ska «förbättras». Därför var Angela Merkel och George W. Bush de första som gratulerade till segern. Samt Tony Blair.
Det märkliga i denna presidentvalskampanj är att majoriteten av väljarna så lättvindigt accepterade Sarkozys brutalt nyliberala utspel: sjukvård med egenutgifter enligt svensk modell, rejält minskad offentlig sektor, hårdare straff för unga lagöverträdare, indragna barnbidrag för föräldrar som inte «övervakar» sina barn, fortsatt minskade skatter för förmögna, «selektiv» invandringspolitik, ökad privatisering av sjukvård, skola och omsorg, nej till turkiskt medlemskap i EU, inskränkt strejk –och arbetsrätt, flit, lag, ordning, respekt etc. Men Sarkozy har trots detta talat om «socialt ansvar, rättvisa, arbete för alla och fair play».
Sarkozy är sedan fyra och ett halvt år tillbaka inrikesminister. Under den tiden har antalet övergrepp mot allmänheten ökat, ungdomar provocerats vilket lett till direkta upplopp i förorterna, journalister som vågat kritisera ministern fått sparken, misshagliga tidningsartiklar stoppats, liksom planerad bokutgivning. Vänsterpress som Charlie Hebdo, Le Canard Enchainé, Marianne och Politis har avslöjat Sarkozys skumma lägenhetsaffärer och svågerpolitik bland annat i massmedia.
Nicolas Sarkozys far flydde hemlandet Ungern efter andra världskriget. Modern tillhör en grekisk immigrantfamilj. Som tonåring anslöt Sarkozy sig till unggaullisterna. Hans egentliga politiska mentor var korsikanen Charles Pasqua, som med tiden blev inrikesminister. Denne tillhörde på sin tid OAS, en terrororganisation som genom sprängattentat och mord ville behålla Algeriet franskt. Under sin karriär har affärsadvokaten och politikern Sarkozy metodiskt och utan skrupler utmanövrerat bort nyckelpersoner, byggt vänskapsverk med industriägare, bankmän, tidningsägare, politiker och mäklare. 1993 blev han budgetminister under premiärminister Balladur, som Sarkozy stödde mot Chirac. Men Chirac tog hem spelet, och förlät aldrig Sarkozy hans «förräderi». Det blev ökenvandring till 2002 då Sarkozy blev inrikesminister.
Några år senare tog han makten i det samlade högerpartiet, UMP, som han själv bildat. Det blev språngbrädan till presidentposten.
Journalisten Bernard Langlois skrev i Politis inför finalomgången ett öppet brev till Sarkozy «Jag tror inte ni är i stånd att regera… Ert överdimensionerade Ego, er hyperaktivitet och omättliga makthunger gör er till en farlig människa, för inrikesfreden och demokratin…»
Vad händer nu med vänstern? En scenförändring kan inträffa om parlamentsvalen vinns. Annars utbryter en strid om makten i Socialistpartiet mellan högerfalangens ledare Dominique Strauss-Kahn och Fabius och Emmanuelli till vänster.
PCF (kommunistpartiet) är av ekonomiska skäl helt beroende av valsamverkan med PS (men lär med sina 1,9 procent väga för lätt). Kanske PCF och yttersta vänstern försöker hitta varann igen. Men det kommer att ta tid.
Det finns dock en joker i leken. François Bayrou (18,5 procent i första omgången) som omvandlar sitt högerparti UDF till den Demokratiska Rörelsen, med hemvist i mitten.
De arbetslösa anklagas för bidragsberoende. Sarkozy har däremot lovat fortsatta subventioner till företagen (200 miljarder euro i fjol). För Frankrikes löntagare, arbetslösa och utslagna stundar en lång vargavinter!
