Clearstream, ett internationellt ”clearinginstitut” i Luxemburg, agerar som mellanhand för bank -och finanstransfereringar. I november 2003 informerades Villepin, idag premiärminister, om att betydande kapital inkommit på konton tillhörande koncernchefer, borgerliga – och socialistiska politiker. 2004: nya summor och namn, bland annat Villepins ärkerival, inrikesministern Sarkozy. Listorna var falska, men Villepin ville ändå använda informationen, för att eliminera Sarkozy. Vem är den hemlige informatören ? Vilken roll spelar Villepin och Chirac?
Enligt en källa har Sarkozy vetat allt sedan 2004 men ingenting sagt, för att gillra en fälla för Villepin. Skandalen blev halmstrået som knäckte kamelens rygg.
Förslaget om en EU-författning förkastades ifjol. I höstas infördes undantagstillstånd i revolterande förorter, och nu i vår en egenartad historia med misstänkliggöranden och förtalskampanjer.
Man har svårt föreställa sig hur i en sådan atmosfär Jacques Chirac ska kunna avsluta sitt andra presidentmandat.
Att han återvaldes 2002 (av 82 procent !) berodde på att hans finalmotståndare blev högerextremisten Le Pen.
Sociologen Emmanuel Todd kommenterar: «Clearstream, är som en dokusåpa, när tv är som värst. Vi riskerar att fransmännen i det som sker ser politikernas uppträdande som ren förolämpning, och förakt för människors verkliga bekymmer. Om det fortsätter såhär kommer ingen högerkandidat att återfinnas i nästkommande presidentvals andra rond (våren 2007).» Todd tillägger att man inte får glömma se över Clearstreams aktiviteter : finanstransaktioner, som ger intryck av att det är främst sådant som EU handlar om.
Den uppfattningen delas av domaren Éric Halphen, numera författare. «Clearstreamaffären sätter strålkastarljuset på de mörka fläckarna i vår demokrati: offshore-företag, skatteparadis, banksekretess etc. I det vackra Europa, som vi håller på att skapa, strömmar valutor och kapital med större lätthet än vanliga bankuttag och insättningar, och till och med EU-staternas offentliga marknader ger möjlighet till transaktioner, inför vilka det blivit god ton att blunda.»
Deputerade i Chiracs parti UMP är oroliga och vädjar: «Nu måste ouppklarade frågetecken rätas ut, så att det blir ordning, och det fort /…/ Imorse i min valkrets blev jag nedringd av arbetslösa, som frågade vad parti och regering håller på med /…/ I helgen hörde vettskrämda människor av sig, telefonerna har ringt hela da’n på temat ‘Vet ni överhuvud taget vad ni håller på med ?’ ». Och aktivt högerfolk beskrev tillståndet i landet såhär: «Allt håller på att vittra sönder», « Vi kör rakt in i väggen men ingen bryr sig », « Frankrikes medborgare är som föräldralösa barn, de är destabliserade och desperata».
Arnaud Montebourg, en ledande socialistisk deputerad, bad premiärminster Villepin under frågetimmen i Nationalförsamlingen: «När tänker ni äntligen ta ansvaret och inlämna er avskedsansökan till republikens president? /…/ Ni har beordrat undersökningar av många politiker både i höger- och vänsterlägret, på olagligt sätt kringgått gällande lagstiftning, för att komma åt rivaler och motståndare» «Ni har utsatt Frankrike för den praxis, som utövas av era komplottörer , som gjort andra politiker till offer för obskyra stridigheter på högsta nivå i staten /…/ Nu vet vi, herr statsminister, att ni ljugit inför parlamentet, och därmed inför det franska folket.»
François Hollande, ledare av socialistpartiet, har vädjat till Frankrikes president att «förklara sin roll i denna sordida historia. Presidenten kan inte bara tiga. Han ska vara garant för republikens institutioner, som uppenbarligen inte fungerar längre.»
Och Alain Bocquet, ledare av kommunistgruppen i Nationalförsamlingen: «Det som sker visar med all tydlighet att republiken hamnat i en systemkris, att vi befinner oss i rena politikerträsket, som skämmer ut vårt land, och att folket mår mycket dåligt. Det är hög tid att vi får slut på den politik som bedrivs av regeringen.»
Socialisterna har ändock inte krävt nyval. De väljer sin presidentkandidat först i oktober. Till dess kommer inbördeskriget fortsätta mellan halvdussinet konkurrenter.
Men det finns också en radikalare vänster. I den ingår kommunister, trotskister, vänstersocialister och progressiva gröna. Unionen gav nejlinjen segern, i striden mot etablissemangets liberala förslag till EU-författning. Fransmännens raseri kring Clearstream och ultraliberalism återger kanske radikalvänstern modet att enas kring gemensamma kandidater både i president -och parlamentsvalen.
