Okategoriserade 05 april, 2006

– Freden på Irland är en förebild för oss i Baskien

Arnaldo Otegi återvaldes för två veckor sedan som språkrör åt det baskiska vänsterpartiet Batasuna (Enhet). Partiet trotsade återigen partiförbudet och höll valkongressen i spanska Baskien. Flamman träffade Otegi, ”Baskiens Gerry Adams”, strax innan han häktades i förra veckan. Vänsterns demonstration för fredsförhandlingar samlade därefter 100.000 deltagare i Bilbao.

SAN SEBASTIÁN. Arnaldo Otegi häktades därför att han vid ett tidigare tillfälle uppmanat till generalstrejk i Baskien, samtidigt som den väpnade separatistorganisationen ETA genomförde flera attentat. Förutom Batasunas Arnaldo Otegi, häktades flera andra personer med anknytning till den baskiska nationalistiska vänstern, den så kallade ”patriotiska vänstern” (izquierda abertzale). I häktet sitter exempelvis Batasunas ledningsmedlem Juan Joxe Petrikorena och Juan Marí Oalno, talman för organisationen Askatasuna (Frihet). Andra, som Batasunas internationella sekreterare Joseba Alvarez Forcada (se Flamman nr 13-06), släpptes efter häktningsförhandlingarna.

Varför grips vänsterns ledare nu, bara några dagar efter att ETA utlyst en ensidig vapenvila?
– Vi har varit med om mycket, har erfarenheter av den här sortens repression. Alldeles oavsett vapenvilan har till exempel två misstänkta ETA-medlemmar gripits i dagarna. Vår rörelse utsätts för politisk isolering, polisiära övergrepp, gripanden etcetera. Inte heller vapenvilan har ändrat något på detta.
Men det var Spaniens statsminister José Luis Rodriguez Zapatero som begärde spanska parlamentets lov att påbörja direkta förhandlingar med ETA i fjol. Enligt Otegi förgicks förhandlingarna mellan regeringen och ETA emellertid av ett civilt ”nationellt debattforum” i Baskien, som samlar en bred folkrörelseallians som vill driva fram en lösning på den baskiska konflikten.
– Regeringen har hittills reagerat autistiskt på det baskiska kravet att skapa ramar för en fredlig lösning. Enligt oss är det dock klart att repressionen måste upphöra innan en stabil fred kan byggas.

Men vad kommer det innebära att ledaren för ”ETA:s politiska gren” grips?
– Jag önskar inte en diskussion om min person. Jag representerar ju inte individen Arnaldo Otegi, utan en bred sektor av det baskiska samhället, som kämpat länge för sina mål. Vi har alltid jobbat som ett kollektivt. Spanska regeringen måste helt enkelt inse att den måste förhandla med den patriotiska vänstern. Utan Batasuna, som jämställd partner, kan det inte bli någon fredsprocess. Att attackera oss innebär med andra ord att attackera fredsprocessen.
Otegi greps redan i fjol, misstänkt för samröre med terroristorganisationen ETA. Först mot ett rekordbelopp, på nästintill fyra miljoner kronor, släpptes han på fri fot igen. Det var samma undersökningsdomare vid Spaniens nationella specialdomstol för inre säkerhet, som också utställt den nya häktningsordern. Hur ser Otegi på det?
– Man borde fråga premiärminister Zapatero om det här är hans ”nya sätt” att agera. Att häkta mig är ett allvarligt beslut, som skulle visa att vi ännu inte har nått fram till en demokratisk situation för att påbörja fredsprocessen på allvar. Många baskiska organisationer är ju fortfarande förbjudna, precis som mitt parti. Det vore ett misstag om den ena konfliktparten satsade på att förlänga konflikten, men jag litar på att de spanska myndigheterna inser att de på så sätt undergräver trovärdigheten för processen.

Arnaldo Otegi avfärdar misstankarna att undersökningsdomaren, som står det konservativa folkpartiet PP nära, skulle agerat på eget bevåg för att sabotera fredsförhandlingarna. Det är ingen hemlighet att PP motsatt sig alla förhandlingar med ETA.
– Jag tror inte att domarna eller åklagarna kör en egen linje i den här frågan. Och även om så vore fallet, så är det socialistpartiet PSOE som bär ansvaret. Regeringen borde kunna garantera att detta inte sker under en så pass viktig process.
Mycket riktigt så uppmanade riksåklagaren Candido Conde-Pumpido domstolsväsendet att ta hänsyn till utropandet av vapenvilan i Baskien. Men Spaniens försvarsminister José Bono, kontrade snabbt med att vare sig nationella domstolen, rättsväsendet eller polisen hade utropat vapenvila.
– Bono gör Zapatero en björntjänst, kommenterar Otegi. Men sådana uttalanden ger oss inte huvudbry. Det enda som intresserar oss är i slutändan om de respekterar de beslut som Baskiens befolkning kommer fram till. Det kvittar för oss om någon PSOE-ledare hittar fel tonläge eller drar dåliga skämt.
Otegi vill inte utesluta att det kan ske ytterligare attacker mot den ETA-vänliga miljön i Baskien. Eller provokationer ifrån krafter som inte har något intresse av att lösa den baskiska frågan på ett fredligt sätt.
– Det är klart att vissa kretsar är rädda för en demokratisk lösning, menar han. Vi har hört den spanska högern under den första veckan efter vapenvilan. Den uppmanar till hårdhet mot ETA. Det bara visar deras svaghet, de klarar inte en politisk debatt. Den patriotiska vänsterns styrka är att vi har en stor del av den baskiska befolkningen bakom oss – och många progressiva människor i Spanien. Det blir liksom svårt för regeringen att försvara Västsaharas rätt till självbestämmande, samtidigt som den vägrar baskerna samma rätt.

Ett ämne som engagerar många basker, långt fler än frågan om Baskiens eventuella oberoende, är behandlingen av de omkring 700 interner som dömts för ETA-relaterade brott. Det upprör många basker att dessa fångar särbehandlas inom den spanska fångvårdsorganisationen. Ingen får till exempel sitta av sitt straff i Baskien, många har placerats så långt som möjligt ifrån sina hemkommuner.
– Det är ett känsligt ämne, säger Otegi. Det finns de som vill föreslå ”fred mot fångarna”, ungefär som i Algeriet på 1980-talet. Vi vill däremot ha ”en demokratisk och rättvis fred”. Men det är klart att fångkollektivets dignitet måste respekteras och de måste bli delaktiga i fredsprocessen.
Senast bekräftade den irländska prästen och fredsmäklaren Alec Reid, att Sinn Feín och IRA varit delaktiga i de fredsförhandlingar som ledde till Långfredagsavtalet som satte punkt för den väpnade konflikten i Nordirland. Spaniens statsminister Zapatero sade nyligen, att han har rådgjort med Irlands premiärminister Berthy Ahern och hans ämbetskollega i Storbritannien Tony Blair. Är fredsprocessen i Nordirland en förebild även för Batasuna?
– Jo, processen på Irland är ett klart exempel för en demokratisk fredsprocess hos oss, svarar Otegi. Vi har goda relationer och har lärt oss mycket där. Men vi har bara nått så här långt därför att alla sidor har varit mycket förtegna.
– Och erfarenheten säger att det finns somliga som vill blåsa upp känsliga frågor till stora barrikader. Jag vill här bara påminna om Tomás Borges konception för revolutionen i Nicaragua: Det otåliga tålamodet. Vi måste vara tålamodiga, därför att inte alla saker kan ändras över natt. Samtidigt måste vi också vara otåliga, så att situationen ändras så fort som möjligt. Idag har vi ett brett debattforum i Baskien, och vi står enade. ETA har lämnat sitt bidrag till de gemensamma ansträngningarna att hitta en lösning. Men det är bara början på en lång process.
Otegi menar med försiktig optimism, att det är ett bra tecken att till och med de konservativa i PP och en rad föreningar av anhöriga till ETA-offer, flaggat för en allians med PSOE.
– Det är i vårt intresse att också PP ska bli delaktiga i ett fredsavtal. Men ett sådant avtal förutsätter att spanska staten erkänner den baskiska befolkningens vilja. En PP-ledare har ju nyligen förklarat att man inte kan acceptera ramvillkor för fred som är påtvingade. Det kan vi skriva under på.
Ytterligare en viktig part i eventuella förhandlingar är det största baskiska nationalistpartiet, borgerliga PNV. PNV dominerar den baskiska regionalregeringen och lanserade i slutet på 2004 ett eget fredsinitiativ. Initiativet avfärdades dock av Batasuna för att det inte innehöll kravet om ett oberoende Baskien. Otegi menar att PNV svajar i frågan om den nya situationen.
– De har interna konflikter, och de har stora problem med den nya situationen. PNV:s största intresse är att kontrollera de regionala institutionerna, vi väntar oss inte mycket av dem. De kommer väl att försöka göra upp med PSOE. Frågan är bara om de återigen tillåts strula så mycket som för trettio år sedan, när de förhandlade fram den gällande autonomistadgan för tre av de baskiska provinserna.

Men på vilket sätt är situationen annorlunda idag än år 1998? Även då utropade ETA en ensidig vapenvila, backat av en bred allians av baskiska organisationer. Då höll vapenvilan i knappt 14 månader och mynnade sen ut i en ovanligt hård terrorvåg. I samma väva kriminaliserades en lång rad civila organisationer i Baskien på grund av påstått samröre med ETA.
– Vi har lärt oss en del. Dessutom har vi fått med nästan alla krafter här, i kravet att den politiska basen för fred ska vara en folkomröstning i Baskien, vars resultat Madrid, Paris och Bryssel måste respektera. Vi vet att ingen kommer att skänka oss något, därför tänker vi kämpa vidare. Också våra åsikter måste respekteras i det sociala och politiska livet. Det är faktiskt den bästa garantin för en framgångsrik lösning på konflikten.
Otegi betecknar ETA:s vapenvila som ”ett modigt steg” framåt, och en förutsättning för en demokratisk lösning på den baskiska konflikten. Enligt honom har också Batasuna, i och med sitt ”Anoeta-uttalande”, ett handlingsprogram för fred, tagit sitt ansvar. Nationalistvänsterns mål förblir självbestämmanderätten. Vapenvilan innebär möjligheten att ETA och regeringarna i Spanien och Frankrike diskuterar en demilitarisering, villkoren för fångarna och för de flyktingar som tvingats lämna Baskien.
– Vi förväntar oss rundabordssamtal, som inkluderar alla inblandade parter, fastslår Otegi. Även EU har ett särskilt ansvar här. Baskien är ett europeiskt problem. Jag vill förresten ta tillfället att förklara att vi bara vill rösta om vår framtid – och det internationella samfundet kan garantera att fredsprocessen får fortsätta. Därför är vi mycket tacksamma för allt stöd som vi fått från internationella vänsterkrafter. Och vi bjuder in alla som vill bygga ett socialistiskt Europa att bli delaktiga i fredsprocessen.

Ledare 16 mars, 2026

Nyliberalerna har inga hjärtan att öppna

Nyliberaler som Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch förespråkar en varm flyktingpolitik – men en kall arbetsmarknad. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Visst är det fint att högerprofiler som Niels Paarup-Petersen och Fredrik Kopsch försvarar utvisningshotade ungdomar. Men medmänskligheten klingar falskt när den kombineras med en nyliberal politik som gör samhället hårdare.

Det har gått några veckor sedan den socialdemokratiska partiledningens haveri kring tonårsutvisningarna, och det medföljande interna upproret. Inte minst efter att 21-åriga Afnan Agha, som knackade dörr för Socialdemokraterna, upplevde att partiet var tyst när hon hotades med utvisning. Till sist hamnade man lyckligtvis på rätt köl.

Men trots detta verkar S-konflikten i februari ha färgat av sig i opinionen, där rött skiftat till grönt. I den senaste opinionsmätningen hos SVT/Verian tappar Socialdemokraterna 1,9 procentenheter till sin lägsta nivå på tre år i deras mätningar. Centerpartiet däremot – som snabbt tog ställning mot tonårsutvisningarna – går fram 1,3 procentenheter.

Migrationsfrågan kan inte skiljas från den ekonomiska politiken.

Detta kan tolkas på många olika sätt. Jag ser det främst som att socialliberala väljare som lämnat Liberalerna för Socialdemokraterna nu hoppade vidare till Centerpartiet. Det scenariot förklarar nämligen hela opinionsläget de senaste åren. Socialdemokraternas uppgång under Tidö beror snarare på att man vunnit över missnöjda socialliberaler från L, än tidigare sossar som gått till SD.

I hela karusellen kring tonårsutvisningarna är det dock inte Socialdemokraternas opinionsläge som är det mest intressanta. Det är i stället hur nyliberala profiler från Centerpartiet och Timbro deklarerat sin solidaritet för de utvisningshotade tonåringarna. En av dessa är Malmöcenterns starke man Niels Paarup-Petersen som nyligen anklagade Socialdemokraterna för att vara ”dumma i huvudet”.

Frågan är om just han ska slänga sig med sådana ordval. Enligt valkompassen från 2022 tyckte han det var ett bra förslag att införa marknadshyror, att höginkomsttagare skulle betala mindre i skatt och att det ska bli lättare att säga upp anställda, samtidigt som han var emot att permanenta höjningen av taket i a-kassan och ta bort karensavdraget.

En annan är den svenska nyliberalismens andlige ledare, Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch. Han har en så liberal invandringspolitik att han inte ens vill kalla sig höger längre. Då måste han väl vara vänster då eller? Inte riktigt. Ett axplock ur hans doktrin är den debattartikel han skrev för Expressen 2023. Där ansåg han att lösningen på bostadsbristen var en avreglering som skulle öppna för billiga bostäder med lågt i tak och utan fönster. Typ miljonprogrammet möter koncentrationsläger.

Jag misstror inte Paarup-Petersens eller Kopschs engagemang i migrationsfrågan. Att det bara skulle vara en humanistisk fasad som gömmer sig en sociopatisk konspirationsteori om att slå sönder välfärdsstaten genom att liberal invandringspolitik är för stark tobak.

Problemet med deras humanism är i stället att den klingar falskt när man väger in allt annat som de också företräder. De vill ha mer av privatiseringar och avregleringar i välfärden. De vill ha en ekonomisk politisk som prioriterar inflationsbekämpning framför sysselsättning. De vill ha mer av minskade anslag till civilsamhället och starkare bostadssegregation med marknadshyror. De vill ha mer av skattesänkningar för höginkomsttagare och minskade anslag till offentliga verksamhet.

Läs mer

Det vill säga mer av all den politik som under de senaste 35 åren lett till det djupa utanförskap som växt fram i Sverige. Där mammor i orten fastnar i långtidsarbetslöshet. Vars barn talar dålig svenska när de börjar förskoleklass, och vars makar inte kan dra ut familjen bort ur den trånga lägenheten till ett eget radhus.

Migrationsfrågan kan inte skiljas från den ekonomiska politiken. Humanism som kombineras med marknadshyror, skattesänkningar och nedmonterad välfärd, är en humanism i ord – och ett hårt samhälle i praktiken.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 16 mars, 2026

Iran strider för principen om suveränitet

Efter USA:s och Israels samordnade attack mot Iran i början av mars, där den högste ledaren Ali Khamenei dödades, har Teheran svarat med robot- och drönarangrepp i regionen. Foto: Sipa/TT.

Slavoj Žižek analyserar den iranska elitens idévärld – från Heidegger till Habermas och Kant – och varnar för att USA:s bombningar driver landet i en farligare riktning.

Efter den 1 mars 2026 bombarderas jag av medier som vill att jag ska säga något om USA:s och Israels attack mot Iran.

Några påminner om att jag den 11 augusti 2005 publicerade en text i In These Times med titeln ”Give Iranian nukes a chance: In a mad world, the logic of MAD still works”, och frågar om detta fortfarande är min ståndpunkt.

Jag måste göra dem besvikna på två sätt.

För det första: nej, detta är inte längre min position. I den texten syftade jag på västvärldens medskyldighet i Iraks angrepp på Iran – USA tillhandahöll till och med satellitbilder och giftgaser till Irak för att hjälpa dem att lokalisera och döda iranska styrkor. Angreppet genomfördes för att Irak, i förvirringen efter Khomeinirevolutionen, skulle kunna lägga beslag på oljerika områden nära den irakiska gränsen.

När Saddam Hussein senare tillfångatogs och ställdes inför rätta krävde Iran, fullt rimligt, att även angreppet på Iran – som kostade över en miljon människor livet – skulle läggas till listan över hans brott. USA avvisade detta krav eftersom det skulle ha avslöjat USA:s egen medskyldighet.

Men sedan kom Mahsa Amini-protesterna, som hade världshistorisk betydelse. Protesterna, som spred sig till dussintals städer, började i Teheran den 16 september 2022 som en reaktion på dödsfallet av Amini, en 22-årig kvinna av kurdiskt ursprung som dog i polisens förvar. Hon misshandlades till döds av den så kallade sedlighetspolisen efter att ha gripits för att bära en ”felaktig” hijab.

Offrade? President Donald Trump gör honnör för att hedra en fallen soldat under Irankriget, lördagen den 7 mars 2026, vid Dover Air Force Base i Delaware. Foto: Julia Demaree Nikhinson /AP/TT.

Protesterna förenade olika kamper – mot kvinnoförtryck, mot religiöst förtryck och för politisk frihet mot statlig terror – till en organisk helhet. Iran är kulturellt annorlunda än det ”utvecklade väst”, så zan, zendegi, azadi (”Kvinna, liv, frihet”), protesternas slogan, skiljer sig mycket från metoorörelsen i väst. Irans protester mobiliserade miljontals vanliga kvinnor och var direkt kopplade till allas kamp, även männens. Det finns ingen tydlig antimaskulin tendens, vilket ofta är fallet inom västerländsk feminism.

Min hållning till Iran har därför förändrats: inga kärnvapen för Iran – och, skulle jag tillägga, inte heller för Israel.

När det gäller det pågående kriget finns det inget originellt i min ståndpunkt. Jag är mot den iranska klerofascistiska regimen och mot USA:s och Israels attacker. Om regimen faller kommer det att ske på fel sätt. Valet mellan den iranska regimen och Trumps USA är ett falskt val – båda tillhör samma globala ordning.

Ja, jag fördömer Irans brutalitet i nedslaget på den senaste protestvågen. Men jag finner också den hållning som Israels försvarsminister Israel Katz uttryckte den 4 mars 2024 obscen:

”Varje ledare som utses av den iranska terrorregimen för att fortsätta och leda planen att förstöra Israel, hota USA och den fria världen och regionens länder samt förtrycka det iranska folket, kommer att vara ett entydigt mål för eliminering. Det spelar ingen roll vad han heter eller var han gömmer sig.”

Man kan därför förstå den tysta majoriteten i Iran – tystad av regimen – som förkastar regimen men samtidigt är skeptisk till vad USA och Israel gör. Deras hållning är varken hopp eller förtvivlan utan osäkerhet och rädsla.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 mars, 2026

Mansskriet från vildmarken

Joel Edgerton som Robert Grainer i Netflix filmatisering av ”Tågdrömmar”. Foto: Netflix.

Rasmus Landström njuter av äkta amerikansk särlingslitteratur bland furor och väderbitna karlar. I "Tågdrömmar" får sorg och ensamhet ta plats som ett sätt att förstå vad lycka är.

Denis Johnson var son till en CIA-informatör och växte upp på Filippinerna under 1950-talet. I sin ungdom missbrukade han heroin och billig sprit, men lyckades ta sig ur beroendet. Han levde ett kringflackande liv: arbetade som croupier, engelsklärare på ett fängelse och studerade skrivande för Raymond Carver i Iowa. Sitt stora genombrott fick han med Änglar 1983, en roman om ett småkriminellt par som super och knarkar sig igenom USA, tills mannen Bill begår ett mord. Den hårdkokta stilen var ett lån från Carver och berättelsen var inspirerad av Johnsons arbete med dödsdömda på fängelset.

Efter det skrev Johnson flera romaner och novellsamlingar som i dag betraktas som smärre klassiker. Mest känd är hans novellsamling Jesus’ son från 1993, ett mästerverk om missbrukare och skymningsexistenser, där Johnson excellerar i opålitligt berättande. Även hans kortroman Tågdrömmar från 2002 sticker ut. Boken blev nyligen filmatiserad för Netflix och har också precis kommit ut på svenska (Faethon, 2026). Här är det daglönaren Robert Graniers eremitliv ute i en stuga i Idaho som skildras.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 mars, 2026

Freud hade rätt om kvinnan

Sigmund Freud (1856-1939) var en tänkare av sin patriarkala tid. Ändå såg han könsmaktsordningen, menar författaren. Foto: Sigmund Freud museum/AP.

1974, mitt under feminismens andra våg kom boken "Psychoanalysis and feminism" ut och gav penisavundens fader rätt. Nu ges den ut på nytt. Sinziana Ravini har läst och slår fast att vägen ut ur patriarkatet är en kombination av Freuds teser och Bell Hooks kärleksbudskap.

Kvinnor i Frankrike, där jag jobbat som psykoanalytiker, kan bli premiärministrar, astronauter och chefer. De kan rösta, ta ut skilsmässa och vägra sex utan att bli stenade till döds. De har p-piller och rätt till abort.

Ändå uttrycker de ett stort lidande i mottagningsrummet. En av dem beskriver kravet på att vara perfekt som en tvångströja, en annan ser kärleken som en kamp och familjelivet som en enda röra. En tredje berättar om det våld hon utsätts för. Inte alltid det spektakulära våldet som skapar rubriker, utan det osynliga i nära relationer som uttrycker sig i respektlöshet och förakt, som skulle behöva en speciell rättegångskultur i sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 13 mars, 2026

Mats Wingborg & Peter Gustavsson: Hej då Tidö – här kommer LSD-samarbetet 

Simona Mohamsson omfamnar Jimmie Åkesson under en pressträff, efter dagens krismöte inom Liberalerna. Foto: Anders Wiklund/TT.

På dagen ett halvår innan valet kovänder Liberalerna och vill släppa in SD i nästa regering. Simona Mohamsson blir därmed dödgrävare för Tidöavtalet – och kanske också för sitt eget parti.

I oktober 2022 anmäldes Liberalernas partiledare Johan Pehrson till granskningsutskottet för brott mot partiets stadgar. Orsaken var att hon och övriga partistyrelsen aldrig fått besluta om Tidöavtalet.

Bakom anmälan stod ingen mindre än Simona Mohamsson, då kommunpolitiker i Göteborg och medlem i partistyrelsen. Hon ansåg att beslutet var ”extremt olyckligt, odemokratiskt och visar på bristande ledarskap”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 13 mars, 2026

Paulina Sokolow: Åtalet mot palestinaarrangören är rätt – men kan också bli ett vapen

Sami Suliman höll ett tal där han beklagade sig över ”de tre Arons” makt över Sverige. Foto: Skärmdump.

Att Sami Sulimans antisemitiska Aron-tal blir rättsligt prövat är riktigt. Tyvärr riskerar det att även bli ett tillhygge i ett kulturkrig med svenska judar som statister.

Sådärja. Så får Palestinarörelsens mest högljudda motståndare äntligen se ett mål prövat i tingsrätten. Det handlar om det omtalade Aron-talet som skedde på en demonstration för snart ett år sedan i centrala Stockholm. En av arrangörerna, Sami Suliman höll ett tal där han förklarade hur tre olika ”Aron” konspirerade för att smutskasta dem som öppet tog ställning för palestinierna och protesterade mot Israels folkmord i Gaza. 

I stämningsansökan, framlagd av advokaten Monique Wadstedt som drivit målet, anges Judiska Centralrådets ordförande Aron Verständig och youtubaren Aron Flam som målsägande. Vänsterpartiets tidigare partisekreterare Aron Etzler valde att inte medverka i målet. Brottet är hets mot folkgrupp och i andra hand grovt förtal och skadeståndskravet uppgår till 100 000 per målsägande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 13 mars, 2026

Vänsterns uppgift är att utmana världsordningen

Donald Trump och Benjamin Netanyahu skakar hand under ett möte i Mar-a-Lago, Florida, den 29 december 2025. Foto: Alex Brandon/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Hur vi ska förhålla till Trumps och Netanyahus krig mot Iran är en central fråga för progressiva rörelser just nu. Leonidas Aretakis ledare i senaste Flamman erbjuder tyvärr inga tydliga svar. I stället bjuds vi på resonemang om att det inte är konstigt att desperata iranier sätter sitt hopp till utländsk intervention, samt en retorisk fråga: vad är alternativet? Artikeln avslutas med en vag förhoppning om att ett ”stärkt Europa” ska skydda förtryckta befolkningar från despoter. Hur det ska gå till kan vi bara spekulera om.

Inför varje krigsäventyr får vi höra att valet står mellan att stödja folkens längtan efter frihet eller respektera folkrätten. Det är ett falskt dilemma.

Leonidas Aretakis har tidigare anklagat antiimperialister för att drivas av USA-hat, men han fastnar själv i en liknande fälla om han tror att Europa kan uppträda som en moraliskt rättfärdig världspolis, till skillnad från USA. Han verkar se imperialismen som ett uttryck för enskilda makthavares nycker snarare än en ojämlik världsordning som kapitalet och dess politiska agenter gör allt för att upprätthålla.

Att önska sig ett starkare Europa inom ramen för en sådan världsordning, i ett läge där nykoloniala krafter stärks och demokratin urholkas på hemmaplan, kan leda helt fel. Europa kan bidra till en bättre världsordning, men bara under tryck från starka progressiva rörelser med en tydlig internationalistisk agenda. En central uppgift är därför att mobilisera opinionen mot kriget och avslöja makthavarnas hyckleri. Ett Europa som tolererar folkmord i Gaza, backar den fundamentalistiska regimen i Saudiarabien och militärdiktaturen i Egypten kan aldrig med trovärdighet stå på det iranska folkets sida. 

Inför varje krigsäventyr får vi höra att valet står mellan att stödja folkens längtan efter frihet eller respektera folkrätten. Det är ett falskt dilemma. I verkligheten har progressiv förändring alltid kommit genom kamp underifrån medan västs bomber är en gåva till regionens mest reaktionära krafter. För Leonidas Aretakis är alternativet till utländsk intervention i Iran ”några årtionden till av blodigt förtryck”. Att utesluta förändring på andra sätt stärker krigshetsarnas narrativ.

Vänstern måste ta kampen om världsbilden genom att erbjuda alternativ till de historielösa analyser som dominerar det offentliga samtalet. Idén att ingen förändring är möjlig i Mellanöstern utan hjälp från väst är tyvärr stark – just för att stormakterna ägnat årtionden åt att backa auktoritära krafter och spä på motsättningar för att söndra och härska. När ingen pratar om stormakternas ansvar för hur regionen ser ut i dag vinner kulturrasistiska förklaringar mark. Den konservativa hegemonin befästs och vänstern försvagas.

Läs mer

Spaniens vägran att upplåta flygbaser till angreppet mot Iran visar att Europa kan stå upp mot USA, om bara viljan finns. Sveriges regering kan göra mycket för att markera mot kriget, men oppositionen verkar inte vilja göra det till en stridsfråga. Snarare än att ge sig in i diskussioner om vem som kan leda ett demokratiskt Iran är det kanske där Flammans ledarsida borde börja.

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

Det är lätt att hålla med Per Sicking om att vänsterns uppgift är att ”utmana världsordningen”. Men det måste betyda mer än att bara stå på motsatt sida om USA. I Irans fall handlar det om att i första hand fråga sig vad folket vill, snarare än att låta solidariteten vara avhängig av var de placerar sig i stormakternas schackspel.

Det är därför jag i min text utöver att kalla Trump för en ”världspirat” som bryter mot folkrätten, också uttrycker förståelse för de kurdiska styrkor i regionen – inklusive iranska kurder – som bett landet om stöd. Precis som att det i brist på en fungerande europeisk försvarsallians inte är konstigt att stora delar av Europa nu drivits in i famnen på Nato.

Därför är jag glad att Per Sicking efter många om och men håller med om att Europa kan vara en progressiv kraft med rätt tryck underifrån. För det har dröjt alldeles för länge för delar av vänstern att spela en sådan konstruktiv roll.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 13 mars, 2026

Så sänkte regeringen barnafödandet

Hälsominister Jakob Forssmed borde inte undra varför kvinnor har tappat lusten. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Socialminister Jakob Forssmed och regeringen utreder hur de ska få fler par och familjer att skaffa barn. Barnafödandet i Sverige är rekordlågt, 1,4 barn per kvinna. Utredningen kallar det för en kris, då det hotar att sänka välfärden, minska BNP, och så vidare.

Två anledningar som ofta nämns till barnafödandets minskning är omvärldens oroligheter och dystra framtidsutsikter. Att regeringen Kristersson satsar på försvaret är det ingen tvekan om. Men att lägga rekordbelopp på att rusta upp, genom att låna från framtida generationer och sänka skatten i stället för att höja den för de rikaste, är inte särskilt uppmuntrande för oss unga kvinnor. Att samtidigt skita fullständigt i klimatkrisen, utvisa invandrare som etablerat sig i Sverige, urholka välfärden och förstöra skolan genom att tillåta vinst hjälper inte heller.

En annan väl diskuterad anledning är att kvinnor helt enkelt inte vill skaffa barn. Det är kvinnors ovilja vi diskuterar för det är den regeringen verkar bry sig om. Någonstans där blir vi också nyfikna på hur många barn det föds per man. Antalet barn som män har och vad män vill vet vi inte, för det har ingen undersökt. Att föda och fostra barn tycks fortfarande vara kvinnors ansvar. Poängen skriver sig själv.

Att föda och fostra barn tycks fortfarande vara kvinnors ansvar.

Det är ett udda val att lägga fokus på den kris som det låga barnafödandet innebär, och samtidigt fortsätta ignorera den höga arbetslösheten; framför allt bland unga, ofta akademiker. Sacos studentråd har nyligen släppt en rapport som visar att en av fyra unga akademiker inte har en inkomst högre än CSN fyra månader efter examen. Vår generation har blivit itutad att utan universitetsutbildning kommer vi aldrig att få ett bra jobb. Många av oss har studerat, tagit stora studielån som regeringen höjt räntan på, och när vi sedan försöker ta oss ut på arbetsmarknaden är dörren stängd.

En annan anledning som inte heller talas om, är covid-19. Ett kollektivt trauma som sköt fram många livsval med flera år. Idén om att stadga sig kom senare än vanligt, om den alls kom.

Även regeringens bortviftande av klimatkrisen kommer att leda till fler pandemier. Men i stället för att ta tag i problemen ska nu arbetslöshetsminister Johan Britz axla även klimatministern Pourmokhtaris passiva arbete.

Forssmed och regeringen sår sin egen skörd på alla fronter. Hur ska samhället kunna gå runt om den vikande trenden med 1,4 barn fortsätter eller till och med förvärras?

Läs mer

I en undersökning som släpptes i förra veckan visade det sig att valfrågan som svenska folket bryr sig mest om är att minska de långa väntetiderna i vården. Forssmed och hans kollegor däremot vill minska invandringen ytterligare. De bedriver medvetet en politik som utvisar väl etablerade vuxna, ungdomar och barn, i många fall till länder som de inte har någon anknytning till och där deras rättigheter hotas.

Det är därför inte konstigt att vi i Rebella börjar fundera på vilken information Forssmed och hans kollegor bygger sin politik på.

Vi undrar också om unga kvinnor, åtminstone någon, kommer att bli tillfrågade om varför vi inte skaffar fler barn. Varför inte testa att fråga några unga män också?

Vi bjuder in Forssmed till att ta en fika med oss i styrelsen för att lära sig mer om vårt resonemang! Hoppas att vi ses.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 13 mars, 2026

Mattias Forsberg: Landsbygden kvävs ännu av centraliseringen

För många småkommuner har sammanslagningarna lett till minskad demokrati. Foto: Helena Landstedt/TT.

Tomma hus, Teslor på gårdsplaner och krypande kommunstyrelser. Landsbygdens problem handlar inte bara om avfolkning – utan om en demokrati som långsamt flyttar bort.

Jag förvånades ofta över att min 40-talistfarsa fortfarande talade om 70-talets kommunsammanslagningar som ett trauma. ”Släpp det”, tänkte jag. Men när jag rotar i kommunens arkiv blir det plötsligt begripligt.

I handlingarna från 50-talets små ”municipalsamhällen” diskuteras skolbyggen, invigningar och infrastruktursatsningar som vi fortfarande lever gott av. Det fanns något att göra politik av. Därför framstår debatten i de små samhällena som oväntat spänstig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 mars, 2026

Gnesta ska lösa vattenbristen – med halv kommunbudget

Kommuner kan behöva investera jättesummor för att fixa sina gamla VA-system – utan de statliga stöd som först satte dem på plats. Foto: Johan Nilsson/TT.

För en månad sedan godkändes uttorkade Gnesta kommuns ansökan om att bygga ett nytt vattenverk. Men staten kommer inte hjälpa till med finansieringen av det allt mer eftersatta VA-nätet, trots att allt fler kommuner håller på att få samma problem.

Sommaren 2018, mitt under gassande värmebölja, upptäcker Gnesta att kommunens grundvattennivåer håller på att bli akut låga. 

– Vattnet avdunstade i värmen samtidigt som folk vattnade och fyllde pooler extra mycket. Vi hade dessutom haft mycket läckor i ledningsnätet, berättar Linda Lundin (S) (bilden), kommunstyrelseordförande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)