Okategoriserade 05 april, 2006

– Freden på Irland är en förebild för oss i Baskien

Arnaldo Otegi återvaldes för två veckor sedan som språkrör åt det baskiska vänsterpartiet Batasuna (Enhet). Partiet trotsade återigen partiförbudet och höll valkongressen i spanska Baskien. Flamman träffade Otegi, ”Baskiens Gerry Adams”, strax innan han häktades i förra veckan. Vänsterns demonstration för fredsförhandlingar samlade därefter 100.000 deltagare i Bilbao.

SAN SEBASTIÁN. Arnaldo Otegi häktades därför att han vid ett tidigare tillfälle uppmanat till generalstrejk i Baskien, samtidigt som den väpnade separatistorganisationen ETA genomförde flera attentat. Förutom Batasunas Arnaldo Otegi, häktades flera andra personer med anknytning till den baskiska nationalistiska vänstern, den så kallade ”patriotiska vänstern” (izquierda abertzale). I häktet sitter exempelvis Batasunas ledningsmedlem Juan Joxe Petrikorena och Juan Marí Oalno, talman för organisationen Askatasuna (Frihet). Andra, som Batasunas internationella sekreterare Joseba Alvarez Forcada (se Flamman nr 13-06), släpptes efter häktningsförhandlingarna.

Varför grips vänsterns ledare nu, bara några dagar efter att ETA utlyst en ensidig vapenvila?
– Vi har varit med om mycket, har erfarenheter av den här sortens repression. Alldeles oavsett vapenvilan har till exempel två misstänkta ETA-medlemmar gripits i dagarna. Vår rörelse utsätts för politisk isolering, polisiära övergrepp, gripanden etcetera. Inte heller vapenvilan har ändrat något på detta.
Men det var Spaniens statsminister José Luis Rodriguez Zapatero som begärde spanska parlamentets lov att påbörja direkta förhandlingar med ETA i fjol. Enligt Otegi förgicks förhandlingarna mellan regeringen och ETA emellertid av ett civilt ”nationellt debattforum” i Baskien, som samlar en bred folkrörelseallians som vill driva fram en lösning på den baskiska konflikten.
– Regeringen har hittills reagerat autistiskt på det baskiska kravet att skapa ramar för en fredlig lösning. Enligt oss är det dock klart att repressionen måste upphöra innan en stabil fred kan byggas.

Men vad kommer det innebära att ledaren för ”ETA:s politiska gren” grips?
– Jag önskar inte en diskussion om min person. Jag representerar ju inte individen Arnaldo Otegi, utan en bred sektor av det baskiska samhället, som kämpat länge för sina mål. Vi har alltid jobbat som ett kollektivt. Spanska regeringen måste helt enkelt inse att den måste förhandla med den patriotiska vänstern. Utan Batasuna, som jämställd partner, kan det inte bli någon fredsprocess. Att attackera oss innebär med andra ord att attackera fredsprocessen.
Otegi greps redan i fjol, misstänkt för samröre med terroristorganisationen ETA. Först mot ett rekordbelopp, på nästintill fyra miljoner kronor, släpptes han på fri fot igen. Det var samma undersökningsdomare vid Spaniens nationella specialdomstol för inre säkerhet, som också utställt den nya häktningsordern. Hur ser Otegi på det?
– Man borde fråga premiärminister Zapatero om det här är hans ”nya sätt” att agera. Att häkta mig är ett allvarligt beslut, som skulle visa att vi ännu inte har nått fram till en demokratisk situation för att påbörja fredsprocessen på allvar. Många baskiska organisationer är ju fortfarande förbjudna, precis som mitt parti. Det vore ett misstag om den ena konfliktparten satsade på att förlänga konflikten, men jag litar på att de spanska myndigheterna inser att de på så sätt undergräver trovärdigheten för processen.

Arnaldo Otegi avfärdar misstankarna att undersökningsdomaren, som står det konservativa folkpartiet PP nära, skulle agerat på eget bevåg för att sabotera fredsförhandlingarna. Det är ingen hemlighet att PP motsatt sig alla förhandlingar med ETA.
– Jag tror inte att domarna eller åklagarna kör en egen linje i den här frågan. Och även om så vore fallet, så är det socialistpartiet PSOE som bär ansvaret. Regeringen borde kunna garantera att detta inte sker under en så pass viktig process.
Mycket riktigt så uppmanade riksåklagaren Candido Conde-Pumpido domstolsväsendet att ta hänsyn till utropandet av vapenvilan i Baskien. Men Spaniens försvarsminister José Bono, kontrade snabbt med att vare sig nationella domstolen, rättsväsendet eller polisen hade utropat vapenvila.
– Bono gör Zapatero en björntjänst, kommenterar Otegi. Men sådana uttalanden ger oss inte huvudbry. Det enda som intresserar oss är i slutändan om de respekterar de beslut som Baskiens befolkning kommer fram till. Det kvittar för oss om någon PSOE-ledare hittar fel tonläge eller drar dåliga skämt.
Otegi vill inte utesluta att det kan ske ytterligare attacker mot den ETA-vänliga miljön i Baskien. Eller provokationer ifrån krafter som inte har något intresse av att lösa den baskiska frågan på ett fredligt sätt.
– Det är klart att vissa kretsar är rädda för en demokratisk lösning, menar han. Vi har hört den spanska högern under den första veckan efter vapenvilan. Den uppmanar till hårdhet mot ETA. Det bara visar deras svaghet, de klarar inte en politisk debatt. Den patriotiska vänsterns styrka är att vi har en stor del av den baskiska befolkningen bakom oss – och många progressiva människor i Spanien. Det blir liksom svårt för regeringen att försvara Västsaharas rätt till självbestämmande, samtidigt som den vägrar baskerna samma rätt.

Ett ämne som engagerar många basker, långt fler än frågan om Baskiens eventuella oberoende, är behandlingen av de omkring 700 interner som dömts för ETA-relaterade brott. Det upprör många basker att dessa fångar särbehandlas inom den spanska fångvårdsorganisationen. Ingen får till exempel sitta av sitt straff i Baskien, många har placerats så långt som möjligt ifrån sina hemkommuner.
– Det är ett känsligt ämne, säger Otegi. Det finns de som vill föreslå ”fred mot fångarna”, ungefär som i Algeriet på 1980-talet. Vi vill däremot ha ”en demokratisk och rättvis fred”. Men det är klart att fångkollektivets dignitet måste respekteras och de måste bli delaktiga i fredsprocessen.
Senast bekräftade den irländska prästen och fredsmäklaren Alec Reid, att Sinn Feín och IRA varit delaktiga i de fredsförhandlingar som ledde till Långfredagsavtalet som satte punkt för den väpnade konflikten i Nordirland. Spaniens statsminister Zapatero sade nyligen, att han har rådgjort med Irlands premiärminister Berthy Ahern och hans ämbetskollega i Storbritannien Tony Blair. Är fredsprocessen i Nordirland en förebild även för Batasuna?
– Jo, processen på Irland är ett klart exempel för en demokratisk fredsprocess hos oss, svarar Otegi. Vi har goda relationer och har lärt oss mycket där. Men vi har bara nått så här långt därför att alla sidor har varit mycket förtegna.
– Och erfarenheten säger att det finns somliga som vill blåsa upp känsliga frågor till stora barrikader. Jag vill här bara påminna om Tomás Borges konception för revolutionen i Nicaragua: Det otåliga tålamodet. Vi måste vara tålamodiga, därför att inte alla saker kan ändras över natt. Samtidigt måste vi också vara otåliga, så att situationen ändras så fort som möjligt. Idag har vi ett brett debattforum i Baskien, och vi står enade. ETA har lämnat sitt bidrag till de gemensamma ansträngningarna att hitta en lösning. Men det är bara början på en lång process.
Otegi menar med försiktig optimism, att det är ett bra tecken att till och med de konservativa i PP och en rad föreningar av anhöriga till ETA-offer, flaggat för en allians med PSOE.
– Det är i vårt intresse att också PP ska bli delaktiga i ett fredsavtal. Men ett sådant avtal förutsätter att spanska staten erkänner den baskiska befolkningens vilja. En PP-ledare har ju nyligen förklarat att man inte kan acceptera ramvillkor för fred som är påtvingade. Det kan vi skriva under på.
Ytterligare en viktig part i eventuella förhandlingar är det största baskiska nationalistpartiet, borgerliga PNV. PNV dominerar den baskiska regionalregeringen och lanserade i slutet på 2004 ett eget fredsinitiativ. Initiativet avfärdades dock av Batasuna för att det inte innehöll kravet om ett oberoende Baskien. Otegi menar att PNV svajar i frågan om den nya situationen.
– De har interna konflikter, och de har stora problem med den nya situationen. PNV:s största intresse är att kontrollera de regionala institutionerna, vi väntar oss inte mycket av dem. De kommer väl att försöka göra upp med PSOE. Frågan är bara om de återigen tillåts strula så mycket som för trettio år sedan, när de förhandlade fram den gällande autonomistadgan för tre av de baskiska provinserna.

Men på vilket sätt är situationen annorlunda idag än år 1998? Även då utropade ETA en ensidig vapenvila, backat av en bred allians av baskiska organisationer. Då höll vapenvilan i knappt 14 månader och mynnade sen ut i en ovanligt hård terrorvåg. I samma väva kriminaliserades en lång rad civila organisationer i Baskien på grund av påstått samröre med ETA.
– Vi har lärt oss en del. Dessutom har vi fått med nästan alla krafter här, i kravet att den politiska basen för fred ska vara en folkomröstning i Baskien, vars resultat Madrid, Paris och Bryssel måste respektera. Vi vet att ingen kommer att skänka oss något, därför tänker vi kämpa vidare. Också våra åsikter måste respekteras i det sociala och politiska livet. Det är faktiskt den bästa garantin för en framgångsrik lösning på konflikten.
Otegi betecknar ETA:s vapenvila som ”ett modigt steg” framåt, och en förutsättning för en demokratisk lösning på den baskiska konflikten. Enligt honom har också Batasuna, i och med sitt ”Anoeta-uttalande”, ett handlingsprogram för fred, tagit sitt ansvar. Nationalistvänsterns mål förblir självbestämmanderätten. Vapenvilan innebär möjligheten att ETA och regeringarna i Spanien och Frankrike diskuterar en demilitarisering, villkoren för fångarna och för de flyktingar som tvingats lämna Baskien.
– Vi förväntar oss rundabordssamtal, som inkluderar alla inblandade parter, fastslår Otegi. Även EU har ett särskilt ansvar här. Baskien är ett europeiskt problem. Jag vill förresten ta tillfället att förklara att vi bara vill rösta om vår framtid – och det internationella samfundet kan garantera att fredsprocessen får fortsätta. Därför är vi mycket tacksamma för allt stöd som vi fått från internationella vänsterkrafter. Och vi bjuder in alla som vill bygga ett socialistiskt Europa att bli delaktiga i fredsprocessen.

Veckobrev 27 februari, 2026

Hur länge ska Sverige suga ut Norrland?

SSAB:s stålverk i Luleå tillverkar ett av världens främsta stål. Foto: Leonidas Aretakis.

Har du varit i Norrbotten? (Du kanske till och med bor där – grattis i så fall.)

Som du kanske vet har Flamman sin bakgrund i Malmfälten, det gruvtäta området i Gällivare med omnejd. Och nu har jag äntligen fått resa dit.

Jag åkte dit på inbjudan av Region Norrbotten, tillsammans med tre andra journalister, och på tre intensiva dagar besökte vi stålbolaget SSAB i Luleå, Försvarsmakten i Boden, samiska museet Ájtte i Jokkmokk, småföretaget Gefa systems i Gällivare, samt stadshuset och LKAB:s järnmalmsgruva i Kiruna. Jag hann till och med besöka Flammans minnesmärke i Luleå.

Problemet är bristen på infrastruktur, inte minst bostäder.

Tyngst av allt var dock malmgruvan, där vi fick åka till den djupa delen 1 365 meter ned. Här såg man krafterna i omlopp: gravsänkan som drar ned allt mer av Kiruna i gruset, en berggrund i ständig rörelse och de ofantliga mängder malm som forslas ut för 1,50 kronor kilot – men ändå ger intäkter på 100 miljoner om dagen.

Vi kördes runt på de 50 asfalterade vägmilen under mark, inspekterade de fem meter långa diamantborrarna som förbereder för sprängningar, såg ”processporr” i form av en automatiserad nedsläppning av malm till de djupare schakten, och träffade allt från maskinförare till gänget som fjärrstyr vissa lastvagnar med xbox-kontroller.

Flammanmonumentet i Luleå har ramats in av två modulhus. Foto: Anders Lindberg.

Här bryts minst 80 procent av all järnmalm inom EU, och gruvan motsvarar 0,5–0,8 procent av Sveriges bnp – vilket innebär att den skapar jobb till minst 50 000 människor inklusive underleverantörer och andra regionala effekter. Och bäst av allt: allt detta ägs av staten. (När det gäller utlandsägda gruvbolag är jag inte lika begeistrad.)

Därför är det lokala gruvmotståndet begränsat. Det enda parti som nationellt bedrivit gruvkritik är Miljöpartiet, som fick 0,44 procent eller totalt 61 röster i hela kommunen. (Bra därför att Amanda Lind pressades för sin inkonsekventa position i Dagens Nyheter i morse.) Det som finns är kritik mot den nya Per Geijer-fyndigheten som innehåller en av Europas största koncentrationer av sällsynta jordartsmetaller.

På 1 365 meters djup undrar man vilka väsen man riskerar att väcka. Foto: Leonidas Aretakis.

Gabna sameby, vars flyttleder överlappar med området, har sagt ”blankt nej” till planerna och kräver större inflytande över processen. LKAB menar i sin tur att påverkan blir begränsad och att renarna endast passerar området två gånger per år. Samtidigt är bara 10–15 procent av Sveriges samer med i en sameby med renskötselrätt, och många samer jobbar i andra näringar, inte minst i gruvorna – inklusive renskötare som vill bekosta lastbilar och skotrar.I övrigt framstår gruvmotståndet som en storstadsposition snarare än en lokal vänsterlinje. Det lokala Vänsterpartiet kräver att gruvornas infrastruktur byggs ut, inte minst den eftersatta och enkelspåriga Malmbanan som fraktar malmen upp till norska hamnstaden Narvik. Fackförbunden är också positiva, då både staden och regionen har höga löner och i princip bara frivillig arbetslöshet.

Problemet är i stället bristen på infrastruktur, inte minst bostäder. Våra ciceroner menade att man rentav flyger in personal till Espresso House i Kiruna, och när människor inte bor där de jobbar bidrar de varken till skatteintäkter eller folkliv.

Utblick över det omdiskuterade stålverket Stegra utanför Boden. Foto: Leonidas Aretakis.

Så att det finns en växtvärk råder det inga tvivel om. Och här kommer vi till regionens syfte med att kalla upp oss. Nämligen att det skrivs mycket om den industriella omställningen i norr, men att kunskaperna ofta saknas. De personer vi träffade, som IF Metall-ombudet och tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Emilia Töyrä, återkom ständigt till att småkommuner tvingas ansvara för gigantiska processer: dåliga järnvägslinjer, trånga hamnar, bostadsbrist och i Kirunas fall till och med flytten av en hel stadskärna.

Detta samtidigt som de värden som produceras i regionen är av nationellt intresse – centrala naturresurser och som ger Sverige stabila intäkter och lägre arbetslöshet, en militär försvarslinje mot Ryssland, samt fossilfri elproduktion och sällsynta metaller som är viktiga för både omställningen och oberoendet mot Kina.

Ger vi Norrland tillräckligt tack?

Svaret är förstås nej. Som Jonas Algers (grattis till nya jobbet på Katalys!) ständigt påpekar i Flamman måste staten kliva in för att bygga ut infrastrukturen, inte minst Malmbanan och hamnen i Luleå. Där ligger dessutom SSAB:s stålverk som tar fram världens kanske främsta högkvalitetsstål, och som nu tillsammans med LKAB planerar att ställa om stålproduktionen – med innovationer som kan påverka omställningen i hela världen.

Läs mer

Om man ska tro LKAB har de (det vill säga staten) samtidigt erbjudit Kiruna kommun att bekosta och bygga alla bostäder som behövs. Men politikerna har velat styra processen själva, något bolaget menar att de inte klarar av. Det katastrofala badhusprojektet, vars nota skenat till 1,37 miljarder, verkar antyda att de har en poäng.

Men i så fall: vilken småkommun hade klarat allt det här?

Det här var några av mina tankar efter den intressanta resan i norr. Jag hann inte komma in på minoritetsfrågan och rätten till marker för rennäring, jakt och fiske denna gång. Men jag ska följa upp den antingen i en nyhetstext eller i ett kommande brev.

Vad är dina tankar om allt detta? Älskar du också (gemensamt ägda) gruvor – och hur kan utmaningarna lösas?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 27 februari, 2026

Lovisa Broström: Politik är inte en tävling i lidande

Jacob Sanchez blir tårögd efter sitt framträdande i herrarnas friprogram vid de amerikanska mästerskapen i konståkning, lördagen den 10 januari 2026, i St. Louis. Foto: Stephanie Scarbrough/AP/TT.

I sin nya bok hamnar Johan Alfonsson i en välbekant vänsterfälla: att reducera politik till vem det är mest synd om. I stället för att söka allianser som kan förändra samhället kör han in ytterligare en kil mellan medelklass och arbetarklass – precis som Fredrik Reinfeldt under Alliansens tid vid makten.

De senaste 50 åren har stora delar av vänsterns samhällsanalys kretsat kring en enda fråga: vem är det mest synd om? Den som är mest utsatt har också antagits vara mest moralisk och historiskt progressiv, bara genom att ha det sämre. Vad som kommit i skymundan är hur man bygger allianser för att få makt och inflytande. Helt enkelt: Hur man skapar förändring.

För två år sedan skrev jag boken Medelklassen: 200 år i samhällets mitt. En huvudpoäng var att medelklassen, som i decennier framhävts som både privilegierad och moraliskt korrumperad, egentligen består av lönearbetare, med något bättre löner och arbetsvillkor. Den är beroende av sina jobb och av en fungerande välfärd, precis som arbetarklassen. Jag ville poängtera att den gemensamma kampen mellan medelklass och arbetarklass har varit avgörande för det svenska välfärdsbygget och den svenska modellen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 26 februari, 2026

Så tog Saudiarabien över e-sporten

Den saudiska diktaturen pumpar in miljarder i datorspel för att stärka sin image. Bild: Flamman.

Den saudiska diktaturen pumpar in miljarder i datorspel, inte minst i den årliga turneringen E-sports World Cup. Många bolag gläds åt pengarna – men kritiken mot oljelandets inflytande blir allt starkare, och förra året drog sig svenska Geoguessr ur tävlingen. Flamman undersöker vad som ligger bakom den saudiska storsatsningen på datorspel.

E-sporten växer snabbt. Stora arenor fylls av förväntansfulla datorspelsnördar, som rest från hela världen för att se sina favoritlag duellera på färgsprakande storskärmar. Lurviga pälsdjur möter mäktiga trollkarlar i League of Legends, och i Counter-Strike jagas terrorister i aztekiska djungeltempel eller på italienska smågator. Ännu fler följer turneringen hemifrån.

Förra året beräknades e-sporten ha totalt omkring 640 miljoner följare, och stora lag som Team Liquid och T1 uppvaktas av miljontals lojala fans bakom PC-skärmarna där hemma. Industrin växer för varje år och väntas 2026 omsätta 45 miljarder svenska kronor.

Spelhajpen är påtaglig. Inte minst i Sverige, där Dreamhack årligen lockar tiotusentals besökare till en tredagars spelfestival fylld av klassiska och nya speltitlar, e-sportturneringar och cosplay, där besökare klär ut sig till spelkaraktärer. Till och med statsminister Ulf Kristersson dök upp på festivalen förra året för att spela en omgång Rocket League.

Om en månad äger turneringen ESL Pro League rum i Stockholm. Världens bästa lag i det populära skjutspelet Counter-Strike samlas i Annexet vid Globen för att göra upp en prispott på omkring nio miljoner kronor.

Stort. Counter-Strike visas på jätteskärm under Dreamhack Masters i Las Vegas 2017. Foto: John Locher/AP.

Jag minns själv när jag var på Dreamhack Masters i Stockholm för omkring fyra år sedan. Stämningen i arenan var elektrisk. Det spelade ingen roll vem du är, alla samlas för en gemensam sak: datorspel på storbild, dånande livekommentering och bländande pyroteknik från scenen. Oavsett bakgrund, kön eller läggning blev man genast en del av gemenskapen.


Bakom tävlingen i vår står ESL Faceit Group. Bolaget är en sammanslagning av ledande e-sportföretag, där svenska Dreamhack ingår, och arrangerar några av världens största turneringar och spelfestivaler.

I januari 2022 köptes företaget upp av Savvy Gaming Group – ett spelinvesteringsbolag som är helägt av Saudiarabien via den statliga investeringsfonden PIF. Majoriteten av alla turneringar, evenemang och ligor inom scenen har numera saudiskt ägarskap.

Saudiarabien är samtidigt känt för sin repressiva politik. I landet, som styrs av al-Saud-dynastin enligt konservativa religiösa lagar, är det förbjudet att öppet identifiera sig som homosexuell eller transperson. Fram till 2019 fick kvinnor inte fatta egna beslut utan godkännande av en manlig förmyndare.

Landet är även ökänt för att vara ett av de värsta i världen i fråga om att utmäta dödsstraff. Åtminstone 356 personer avrättades bara under 2025, vissa offentligt, enligt Human Rights Watch. Över hälften av de avrättade var utländska medborgare, och en dryg fjärdedel dödades av staten för att ha brutit mot förbudet mot cannabis. Andra har avrättats för att ha deltagit i demonstrationer.

2021: Spelinvesteringsbolaget Savvy Gaming Group (SGS) grundas av Saudiarabiens statliga investeringsfond PIF, som skjuter in 300 miljarder kronor i företaget.

2022: SGS köper upp svenska Dreamhack och investerar 1 miljard kronor i svenska spelförvaltningsbolaget Embracer. Det helägda saudiska bolaget köper även upp världens största e-sportföretag, ESL FACEIT GROUP.

2023: Den saudiske prinsen Faisal bin Bandar bin Sultan blir ordförande för internationella e-sportförbundet IESF, fram till 2025.

2024: Esports World Cup, världens största e-sportevent, äger rum för första gången i huvudstaden Riyadh. Samtliga stora e-sportspel är på plats och totalt arrangeras tävlingar i över 20 titlar. Det saudiska laget Team Falcons vinner cupen.

Samma år annonserar Internationella olympiska kommittén ett tolvårigt kontrakt med Saudiarabien, som ska stå som värdland för OS i e-sport under perioden. Samarbetet avbryts däremot 2025 – innan något mästerskap ägt rum.

2025: PIF köper upp spelföretaget Electronic Arts. Affären förväntas gå igenom i år.
Det saudiska fastighetsutvecklings-bolaget Red Sea Global, som är helägt av PIF, ingår i ett treårigt kontrakt som sponsor för världens största e-sportlag T1.

Esports World Cup äger rum för andra gången i Riyadh. Saudiska laget Team Falcons vinner i år igen.

Internationella människorättsorganisationer har dessutom länge kritiserat arbetsförhållandena för landets migrantarbetare, som utgör 42 procent av landets befolkning. Det så kallade kafalasystemet har anklagats för att möjliggöra exploatering, skuldsättning och i vissa fall slavliknande arbetsvillkor inom bland annat bygg- och servicesektorn.

Sedan kronprins Mohammed bin Salman tog över som premiärminister från sin far 2022 har datorspel blivit ett nationellt intresse. Savvy Gaming Group planerar att investera över 300 miljarder kronor i branschen inom tio år, med målet att göra kungadömet till ett globalt nav för gejming och e-sport.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Utrikes 25 februari, 2026

”Regeringen är för pigga på att ge pengar till islamister”

Den tidigare V-ledaren framför en väggmålning med det kurdiska slagordet ”jin, jiyan, azadi” (kvinna, liv, frihet) i norra Syrien. Foto: Privat.

Socialistiska Rojava är under angrepp från den syriska regeringen. Nu har vänsterpartisterna Jonas Sjöstedt och Yekbun Alp besökt området. ”Kurderna är inga duvungar heller”, säger Sjöstedt till Flamman.

Förra veckan besökte Jonas Sjöstedt Rojavaområdet i norra Syrien, tillsammans med riksdagsledamoten Yekbun Alp. Besöket sker bara veckor efter den syriska regeringens offensiv, som tryckte tillbaka de socialistiska styrkorna till en smal remsa längs den turkiska gränsen.

– Det finns en stor oro över framtiden. Vägspärrar och vapen är en del av vardagen, och varje skola har förvandlats till ett läger för de tiotusentals internflyktingarna. Staden Kobane, som belägrades av Islamiska staten 2014, är återigen isolerad mellan de syriska regeringsstyrkorna och Turkiet som stängt gränsen. För många väcker det otäcka minnen till liv.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 25 februari, 2026

Israeliska soldaterna: ”Vi använde mänskliga sköldar”

Den israeliska armén raserade ibland byggnader för att hedra fallna soldater, enligt vittnesmål från Breaking the silence. Foto: Jehad Alshrafi/AP/TT.

Genom organisationen Breaking the silence vittnar israeliska soldater om en krigföring där nästan allt kan ges militär legitimitet – från att bränna ned civila hem till att använda mänskliga sköldar. Flamman träffar fyra veteraner vars berättelser gjort dem till måltavlor i det egna landet. – Det gör ont att se den judiska identiteten kapad av det här projektet, säger Yair.

Jehuda Shaul tillhörde den mest vänsterlutande enheten i Israels armé.

Den 50:e bataljonen i Nachalbrigaden bestod främst av unga män från socialistiska kibbutzer. Deras kulturkommitté gav ut ett litterärt månadsmagasin, och på fredagens kulturkvällar läste man Karl Marx och Primo Levi.

– Jag levde i en vänsterbubbla, förklarar han när vi ses i Stockholm.

–  Och jag tänkte: bättre om människor som jag tjänar i militären, eftersom vi kommer att bete oss mer humant mot palestinierna.

2004 placerades han i Hebron, den enda platsen på Västbanken med israeliska bosättningar mitt i stadskärnan. Mitt bland 180 000 palestinier bodde några hundra bosättare som vaktades av 600 soldater.

Den israeliska armén hade en strikt policy för separation. Ju närmare bosättningen, desto större restriktioner för palestinierna.

Vittne. Yehuda Shoal var med att grunda Breaking the silence, som samlar in vittnesmål från israeliska soldater om sin tjänstgöring. Foto: Oded Balilty/AP.

De fick inte köra på vägarna, och i vissa fall inte ens gå på dem. I vad som varit palestiniernas största kommersiella centrum fick de inte längre öppna affärer.

Jehuda Shauls uppgift var att svetsa igen dörrar för palestinska familjer. Snart såg han graffitin som prydde väggarna: ”Araber till gaskamrarna.” ”Araber är råttor.” ”Araber ut med Davidsstjärnor.”

– Du vet, fina liberala idéer, säger han torrt.

Han beskriver en vardag där bosättare attackerade palestinier flera gånger per dag.

– Våra order var att försvara bosättarna. Vi skulle inte ingripa om de attackerar palestinier, det var polisens jobb.

Det här var under kulmen för den andra intifadan, ”svarta mars”, den dödligaste månaden för israeler där bland annat 23 människor dödades av en självmordsbomb på en buss.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 25 februari, 2026

Palantir tar schweizisk tidskrift till domstol

Palantirs vd Alex Karp donerade en miljon dollar till Donald Trumps installation förra året. Foto: Markus Schreiber/AP/TT, adobe stock.

Övervakningsbolaget Palantir stämmer nättidningen Republik efter en granskning av företagets lobbyism mot den schweiziska försvarsmakten. Nu tas ärendet upp i domstol – medan tidningen beskriver sitt arbete som ”centralt för demokratin”.

I december publicerade schweiziska Republik en granskning av teknikbolaget Palantir och deras försök att sälja in sin plattform till landets försvarsmakt – ett försök man i slutändan misslyckades med. 

Bland materialet man baserat granskningen på fanns en 20-sidig rapport från den schweiziska armén, som lyfte flera risker med ett eventuellt samarbete med bolaget. Rapporten tar upp farhågor om dataflöde till amerikanska myndigheter, framtida beroende av bolaget och etiska aspekter kopplat till hantering av data.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 24 februari, 2026

Leninland vandaliserat av nazistiska Aktivklubb: ”Hot mot det fria ordet”

Foto: Anders Wiklund/TT, Gustaf Erling

Leninland i Varberg vandaliserades nyligen med vitmaktbudskap från våldsamma Aktivklubb Sverige. ”Jag betraktar dem inte som farliga för mig”, säger den socialistiska hotellentreprenören Lasse Diding till Flamman.

På måndagsmorgonen möttes Gustaf Erling, föreståndare vid Leninland, av att ingången till stipendieboendet i Varberg vandaliserats. Leninland beskrivs av ägaren Lasse Diding som en ”kulturell frizon för skribenter med hjärtat till vänster”, och erbjuder stipendier för författare och journalister.

Två klistermärken med budskapet ”svenskar är vita” satt uppklistrade på informationsskylten utanför, och masker med den sovjetiska ledaren Vladimir Lenins ansikte hade rivits ut på gatan från Leninlands ”presentskåp”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 februari, 2026

Ryska exilprofessorn: ”Landet närmar sig bristningsgränsen”

Den ryska exilförfattaren Alexander Etkind förutspår att Ryssland, på grund av landets invasion av Ukraina, närmar sig en ekonomisk härdsmälta. Foto: Mikhail Tolmachev, Sergei Grits/AP/TT, AP, Adobe stock.

Den exilryske professorn och författaren till ”Rysslands krig mot moderniteten” Alexander Etkind ser Kiruna kollapsa under sin egen girighet. För honom är parallellerna till Rysslands krig uppenbara.

Han ser ut som en typisk rysk intellektuell i sin generation, men hans sobra promenadskor och rock står i bjärt kontrast mot miljön vi befinner oss i: ett rengärde i Gabna sameby i närheten av Abisko.

Det är minus 25 grader och marken är täckt av flera decimeter nyfallen snö. Alexander Etkind, författaren till böcker som Alexey Navalny: A hero of the new time, Rethinking the Gulag och Nature’s evil: a cultural history of natural resources är här för att föreläsa om råvarornas politiska roll vid Kin museum. Han har under sitt forskarliv argumenterat för att roten till samhällskollaps och slitningar mellan folk ligger i den ständiga rovdriften på naturresurser, från Romarriket till Gulag och kriget i Ukraina. Ändå verkar inget ha gjort honom beredd på mötet med naturens krafter just på en sådan verklig konfliktyta där rennäring, miljölagar, prospekterande gruvbolag och valrörelse möts på en och samma plats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 24 februari, 2026

Sossarnas stramhet stryper Sverige

Med sin strama politik inom både ekonomi och migration finns det inte mycket som skiljer Magdalena Andersson från Elisabeth Svantesson. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Magdalena Andersson vill matcha högern i migrationen för att kunna satsa på välfärden. Men när man samtidigt vill strama åt ekonomin är frågan vad som skiljer dem från ett nyliberalt högerparti – annat än nostalgiska typsnitt och fraser.

”Jag har väl varit lite besviken, på något sätt.”

Så sammanfattade den utvisningshotade SSU-ordföranden Afnan Agha hur det känns att kampanja för ett parti som inte tar strid för hennes sak. I en uppföljande intervju med Dagens Nyheter tydliggjorde Magdalena Andersson att man visserligen vill pausa vågen av utvisningar enligt den lag som Socialdemokraterna varit med att driva igenom. Men att S är landets största parti och att politiken därmed är populär: ”Att stram migration behövs är fast förankrat.”

Det är troligen sant. Det märks inte bara på S starka opinionssiffror, utan även på en Yougov-enkät från i höstas som visar att tre av fyra svenskar anser att invandringen har varit för hög de senaste tio åren.

Här kan man invända att ett statsbärande parti ska leda snarare än följa opinionen. Med tanke på att politiker från vänster till höger så sällan pratar gott om invandrare finns det inga motröster. Som Max Jerneck skrev i Flamman häromveckan spelar denna triangulering dessutom Sverigedemokraterna i händerna, som därmed kan lägga ännu mer radikala förslag, som att möjliggöra att riva upp permanenta uppehållstillstånd.

Men här finns också ett annat problem.

Hela den här följa John-leken med SD bygger på en tydlig logik: matcha högern om migration och kriminalpolitik, för att föra en offensiv ekonomisk vänsterpolitik. De två linjerna dominerade förra årets kongress, och slogs fast i Socialdemokraternas valmanifest:

”Socialdemokraterna har gjort läxan. Vi har förändrats och gått tillbaka till våra rötter. Vår uppgift är att förbättra vardagen för hårt arbetande människor och stärka samhällsgemenskapen. Så att Sverige blir mer som Sverige.”

Det låter ju toppen.

Problemet är att Magdalena Andersson är lika stram när det gäller ekonomin. När Elisabeth Svantesson nyligen gick ut med att reformutrymmet var slut för nästa mandatperiod – ett utspel designat för att vrida ned väljarnas förväntningar på ett regeringsskifte – fick hon oväntat eldunderstöd från vänster.

Andersson hade kunnat kritisera regeringen för att sprida skrämselpropaganda. I stället anklagar hon dem för att ha ”slarvat bort alla pengarna – igen”. I sociala medier skriver hon att ”SD och regeringen har tömt ladorna och reformutrymmet för hela nästa mandatperiod är i princip slut.” 

Samtidigt planerar partiet knappt att återinföra några skatter, eller att finansiera satsningar med lån. I stället upprepas ord som budgetdisciplin och ansvarstagande – samma språk som präglade finansdepartementet under Anders Borg: ”Jag har städat upp svensk ekonomi förr och jag är beredd att göra det igen.”

Så hur är det tänkt att man ska infria vallöftet om att ”göra Sverige starkt igen” och ”en stark välfärd”? Hur ska man ha råd med ”investeringar, nya jobb i välfärden och omfattande utbildningssatsningar” för att ”bekämpa massarbetslösheten”?

Det är Socialdemokraternas politik som är oansvarig.

I ett läge där vi har en av Europas lägsta statsskulder, och stora hål i allt från järnväg till sjukvård, är det knappast ansvarsfullt att kritisera regeringen med högerargument om oansvariga statsfinanser.

Läs mer

Jag tvivlar inte på att Socialdemokraterna kan vinna valet på sin kombination av thatcherdoftande finanspolitik kombinerat med rekordtuffa tag – kombinerat med nostalgiska floskler och typsnitt från folkhemseran.

Frågan är varför man ska orka hoppas på det.

Det som byggde Sverige starkt var knappast klagomål över att högern tömt ladorna. Det var att bygga nya lador. 

Diskutera på forumet (1 svar)
Ledare 24 februari, 2026

Dousas fossilfjäsk ger mig kalla kårar

Benjamin Dousa har avslöjats med att smygöka fossilexporten, efter en lobbykampanj från energibolaget Siemens Energy AB. Foto: Jessica Gow/TT.

Samtidigt som regeringen stoppar stöd till omställningen, har de i tysthet återinfört statligt stöd till fossilteknik. Man undrar om de vill att glaciärerna ska smälta.

Jag tror att regeringen kallt räknat med att ingen skulle lägga märke till deras fossilfjäsk. Och jag börjar bli orolig för att de har rätt i det.

Med ena handen har regeringen nu tagit beslut om att införa stöd – exportkrediter – till fossil exportverksamhet. Krediterna förbjöds av den förra regeringen, vilket inneburit att fossil teknik helt blivit utan ekonomiskt stöd inom exportbranscher. Nu är krediterna tillbaka, efter en lång påverkanskampanj av Siemens Energy AB, som DN rapporterat om.

Medan handelsminister Benjamin Dousa (M) återinförde fossila krediter satte samtidigt kollegan Niklas Wykman (M), finansmarknadsminister, stopp för gröna krediter.

Jag minns när jag själv satt i en av de mäktiga salarna i Arvfurstens palats, som utrikesdepartementets byggnad så fint heter. På andra sidan bordet satt handelsministerns statssekreterare (S) och två ledamöter från Liberalerna och Centerpartiet. Vårt uppdrag var att förhandla fram en uppdatering av regeringens exportstrategi. 

Partierna framför mig hade i valet 2018 lovat att förbjuda fossila exportkrediter. Men nu lät det annorlunda. De hade nämligen pratat med Siemens. Den gången lyckades dock inte Siemens lobbykampanj, men med Tidö vid makten hade man större framgång. 

Fossilbranschen beställde – regeringen utförde. 

Men, det blir extra spektakulärt när man samtidigt tittar på vad regeringen gjort med andra handen. Medan handelsminister Benjamin Dousa (M) återinförde fossila krediter satte samtidigt kollegan Niklas Wykman (M), finansmarknadsminister, stopp för gröna krediter. Tanken med garantierna är att bolag som ska göra stora tekniksprång in i framtiden kan få tillgång till bra lån, garanterade av staten. Det rör sig exempelvis om helt ny teknik för stålproduktion eller helt nya bränslen – tekniker som globalt kan få ned utsläppen rejält. 

Skattebetalarnas pengar ska alltså, med regeringens logik, absolut inte användas till det som ställer om svensk industri och tar ned utsläppen. I stället ska de användas till det som exporteras till u-länder för att förpesta deras luft, ge deras barn astma och höja de globala utsläppen. 

DN har gjort en jättebra granskning av Dousas fossilstöd, men just nu finns det inget som talar för att artikeln inte blir en i raden av klimatjournalistiska tomtebloss som snabbt brinner och lika snabbt slocknar. Och så kommer det att förbli om inte regeringens agerande får reaktioner från antingen oppositionen eller från opinionen. 

Läs mer

Nyheten om de återtagna exportkrediterna har nämligen bara kommenterats av en partiledare, Daniel Helldén, den mest väntade. De andra tre oppositionsledarna har varit tysta. Så som de ofta är, när regeringen presenterar ambitionssänkningar inom klimatpolitiken. 

Faktum är att oppositionsledaren Magdalena Andersson under senaste årets nio offentliga tal endast mäktat med att nämna klimatet en enda gång. Med en sådan oppositionsledare kan man komma undan med det mesta i klimatfrågan om man är sittande regering. 

Om det fortsätter såhär så är jag helt enkelt rädd att statsråden Dousa och Wykman får rätt. Deras plan var att i tysthet byta världens mest ambitiösa klimatpolitik till en svensk fossilrenessans. Och med en initiativlös och rädd opposition och svaga folkrörelser ser de ut att kunna göra det ifred. Omläggningen går oss obemärkt förbi. Och jag sitter här med mina kalla kårar. 

Diskutera på forumet (0 svar)