Okategoriserade 05 april, 2006

– Freden på Irland är en förebild för oss i Baskien

Arnaldo Otegi återvaldes för två veckor sedan som språkrör åt det baskiska vänsterpartiet Batasuna (Enhet). Partiet trotsade återigen partiförbudet och höll valkongressen i spanska Baskien. Flamman träffade Otegi, ”Baskiens Gerry Adams”, strax innan han häktades i förra veckan. Vänsterns demonstration för fredsförhandlingar samlade därefter 100.000 deltagare i Bilbao.

SAN SEBASTIÁN. Arnaldo Otegi häktades därför att han vid ett tidigare tillfälle uppmanat till generalstrejk i Baskien, samtidigt som den väpnade separatistorganisationen ETA genomförde flera attentat. Förutom Batasunas Arnaldo Otegi, häktades flera andra personer med anknytning till den baskiska nationalistiska vänstern, den så kallade ”patriotiska vänstern” (izquierda abertzale). I häktet sitter exempelvis Batasunas ledningsmedlem Juan Joxe Petrikorena och Juan Marí Oalno, talman för organisationen Askatasuna (Frihet). Andra, som Batasunas internationella sekreterare Joseba Alvarez Forcada (se Flamman nr 13-06), släpptes efter häktningsförhandlingarna.

Varför grips vänsterns ledare nu, bara några dagar efter att ETA utlyst en ensidig vapenvila?
– Vi har varit med om mycket, har erfarenheter av den här sortens repression. Alldeles oavsett vapenvilan har till exempel två misstänkta ETA-medlemmar gripits i dagarna. Vår rörelse utsätts för politisk isolering, polisiära övergrepp, gripanden etcetera. Inte heller vapenvilan har ändrat något på detta.
Men det var Spaniens statsminister José Luis Rodriguez Zapatero som begärde spanska parlamentets lov att påbörja direkta förhandlingar med ETA i fjol. Enligt Otegi förgicks förhandlingarna mellan regeringen och ETA emellertid av ett civilt ”nationellt debattforum” i Baskien, som samlar en bred folkrörelseallians som vill driva fram en lösning på den baskiska konflikten.
– Regeringen har hittills reagerat autistiskt på det baskiska kravet att skapa ramar för en fredlig lösning. Enligt oss är det dock klart att repressionen måste upphöra innan en stabil fred kan byggas.

Men vad kommer det innebära att ledaren för ”ETA:s politiska gren” grips?
– Jag önskar inte en diskussion om min person. Jag representerar ju inte individen Arnaldo Otegi, utan en bred sektor av det baskiska samhället, som kämpat länge för sina mål. Vi har alltid jobbat som ett kollektivt. Spanska regeringen måste helt enkelt inse att den måste förhandla med den patriotiska vänstern. Utan Batasuna, som jämställd partner, kan det inte bli någon fredsprocess. Att attackera oss innebär med andra ord att attackera fredsprocessen.
Otegi greps redan i fjol, misstänkt för samröre med terroristorganisationen ETA. Först mot ett rekordbelopp, på nästintill fyra miljoner kronor, släpptes han på fri fot igen. Det var samma undersökningsdomare vid Spaniens nationella specialdomstol för inre säkerhet, som också utställt den nya häktningsordern. Hur ser Otegi på det?
– Man borde fråga premiärminister Zapatero om det här är hans ”nya sätt” att agera. Att häkta mig är ett allvarligt beslut, som skulle visa att vi ännu inte har nått fram till en demokratisk situation för att påbörja fredsprocessen på allvar. Många baskiska organisationer är ju fortfarande förbjudna, precis som mitt parti. Det vore ett misstag om den ena konfliktparten satsade på att förlänga konflikten, men jag litar på att de spanska myndigheterna inser att de på så sätt undergräver trovärdigheten för processen.

Arnaldo Otegi avfärdar misstankarna att undersökningsdomaren, som står det konservativa folkpartiet PP nära, skulle agerat på eget bevåg för att sabotera fredsförhandlingarna. Det är ingen hemlighet att PP motsatt sig alla förhandlingar med ETA.
– Jag tror inte att domarna eller åklagarna kör en egen linje i den här frågan. Och även om så vore fallet, så är det socialistpartiet PSOE som bär ansvaret. Regeringen borde kunna garantera att detta inte sker under en så pass viktig process.
Mycket riktigt så uppmanade riksåklagaren Candido Conde-Pumpido domstolsväsendet att ta hänsyn till utropandet av vapenvilan i Baskien. Men Spaniens försvarsminister José Bono, kontrade snabbt med att vare sig nationella domstolen, rättsväsendet eller polisen hade utropat vapenvila.
– Bono gör Zapatero en björntjänst, kommenterar Otegi. Men sådana uttalanden ger oss inte huvudbry. Det enda som intresserar oss är i slutändan om de respekterar de beslut som Baskiens befolkning kommer fram till. Det kvittar för oss om någon PSOE-ledare hittar fel tonläge eller drar dåliga skämt.
Otegi vill inte utesluta att det kan ske ytterligare attacker mot den ETA-vänliga miljön i Baskien. Eller provokationer ifrån krafter som inte har något intresse av att lösa den baskiska frågan på ett fredligt sätt.
– Det är klart att vissa kretsar är rädda för en demokratisk lösning, menar han. Vi har hört den spanska högern under den första veckan efter vapenvilan. Den uppmanar till hårdhet mot ETA. Det bara visar deras svaghet, de klarar inte en politisk debatt. Den patriotiska vänsterns styrka är att vi har en stor del av den baskiska befolkningen bakom oss – och många progressiva människor i Spanien. Det blir liksom svårt för regeringen att försvara Västsaharas rätt till självbestämmande, samtidigt som den vägrar baskerna samma rätt.

Ett ämne som engagerar många basker, långt fler än frågan om Baskiens eventuella oberoende, är behandlingen av de omkring 700 interner som dömts för ETA-relaterade brott. Det upprör många basker att dessa fångar särbehandlas inom den spanska fångvårdsorganisationen. Ingen får till exempel sitta av sitt straff i Baskien, många har placerats så långt som möjligt ifrån sina hemkommuner.
– Det är ett känsligt ämne, säger Otegi. Det finns de som vill föreslå ”fred mot fångarna”, ungefär som i Algeriet på 1980-talet. Vi vill däremot ha ”en demokratisk och rättvis fred”. Men det är klart att fångkollektivets dignitet måste respekteras och de måste bli delaktiga i fredsprocessen.
Senast bekräftade den irländska prästen och fredsmäklaren Alec Reid, att Sinn Feín och IRA varit delaktiga i de fredsförhandlingar som ledde till Långfredagsavtalet som satte punkt för den väpnade konflikten i Nordirland. Spaniens statsminister Zapatero sade nyligen, att han har rådgjort med Irlands premiärminister Berthy Ahern och hans ämbetskollega i Storbritannien Tony Blair. Är fredsprocessen i Nordirland en förebild även för Batasuna?
– Jo, processen på Irland är ett klart exempel för en demokratisk fredsprocess hos oss, svarar Otegi. Vi har goda relationer och har lärt oss mycket där. Men vi har bara nått så här långt därför att alla sidor har varit mycket förtegna.
– Och erfarenheten säger att det finns somliga som vill blåsa upp känsliga frågor till stora barrikader. Jag vill här bara påminna om Tomás Borges konception för revolutionen i Nicaragua: Det otåliga tålamodet. Vi måste vara tålamodiga, därför att inte alla saker kan ändras över natt. Samtidigt måste vi också vara otåliga, så att situationen ändras så fort som möjligt. Idag har vi ett brett debattforum i Baskien, och vi står enade. ETA har lämnat sitt bidrag till de gemensamma ansträngningarna att hitta en lösning. Men det är bara början på en lång process.
Otegi menar med försiktig optimism, att det är ett bra tecken att till och med de konservativa i PP och en rad föreningar av anhöriga till ETA-offer, flaggat för en allians med PSOE.
– Det är i vårt intresse att också PP ska bli delaktiga i ett fredsavtal. Men ett sådant avtal förutsätter att spanska staten erkänner den baskiska befolkningens vilja. En PP-ledare har ju nyligen förklarat att man inte kan acceptera ramvillkor för fred som är påtvingade. Det kan vi skriva under på.
Ytterligare en viktig part i eventuella förhandlingar är det största baskiska nationalistpartiet, borgerliga PNV. PNV dominerar den baskiska regionalregeringen och lanserade i slutet på 2004 ett eget fredsinitiativ. Initiativet avfärdades dock av Batasuna för att det inte innehöll kravet om ett oberoende Baskien. Otegi menar att PNV svajar i frågan om den nya situationen.
– De har interna konflikter, och de har stora problem med den nya situationen. PNV:s största intresse är att kontrollera de regionala institutionerna, vi väntar oss inte mycket av dem. De kommer väl att försöka göra upp med PSOE. Frågan är bara om de återigen tillåts strula så mycket som för trettio år sedan, när de förhandlade fram den gällande autonomistadgan för tre av de baskiska provinserna.

Men på vilket sätt är situationen annorlunda idag än år 1998? Även då utropade ETA en ensidig vapenvila, backat av en bred allians av baskiska organisationer. Då höll vapenvilan i knappt 14 månader och mynnade sen ut i en ovanligt hård terrorvåg. I samma väva kriminaliserades en lång rad civila organisationer i Baskien på grund av påstått samröre med ETA.
– Vi har lärt oss en del. Dessutom har vi fått med nästan alla krafter här, i kravet att den politiska basen för fred ska vara en folkomröstning i Baskien, vars resultat Madrid, Paris och Bryssel måste respektera. Vi vet att ingen kommer att skänka oss något, därför tänker vi kämpa vidare. Också våra åsikter måste respekteras i det sociala och politiska livet. Det är faktiskt den bästa garantin för en framgångsrik lösning på konflikten.
Otegi betecknar ETA:s vapenvila som ”ett modigt steg” framåt, och en förutsättning för en demokratisk lösning på den baskiska konflikten. Enligt honom har också Batasuna, i och med sitt ”Anoeta-uttalande”, ett handlingsprogram för fred, tagit sitt ansvar. Nationalistvänsterns mål förblir självbestämmanderätten. Vapenvilan innebär möjligheten att ETA och regeringarna i Spanien och Frankrike diskuterar en demilitarisering, villkoren för fångarna och för de flyktingar som tvingats lämna Baskien.
– Vi förväntar oss rundabordssamtal, som inkluderar alla inblandade parter, fastslår Otegi. Även EU har ett särskilt ansvar här. Baskien är ett europeiskt problem. Jag vill förresten ta tillfället att förklara att vi bara vill rösta om vår framtid – och det internationella samfundet kan garantera att fredsprocessen får fortsätta. Därför är vi mycket tacksamma för allt stöd som vi fått från internationella vänsterkrafter. Och vi bjuder in alla som vill bygga ett socialistiskt Europa att bli delaktiga i fredsprocessen.

Inrikes 24 februari, 2026

Leninland vandaliserat av nazistiska Aktivklubb: ”Hot mot det fria ordet”

Foto: Anders Wiklund/TT, Gustaf Erling

Leninland i Varberg vandaliserades nyligen med vitmaktbudskap från våldsamma Aktivklubb Sverige. ”Jag betraktar dem inte som farliga för mig”, säger den socialistiska hotellentreprenören Lasse Diding till Flamman.

På måndagsmorgonen möttes Gustaf Erling, föreståndare vid Leninland, av att ingången till stipendieboendet i Varberg vandaliserats. Leninland beskrivs av ägaren Lasse Diding som en ”kulturell frizon för skribenter med hjärtat till vänster”, och erbjuder stipendier för författare och journalister.

Två klistermärken med budskapet ”svenskar är vita” satt uppklistrade på informationsskylten utanför, och masker med den sovjetiska ledaren Vladimir Lenins ansikte hade rivits ut på gatan från Leninlands ”presentskåp”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 februari, 2026

Ryska exilprofessorn: ”Landet närmar sig bristningsgränsen”

Den ryska exilförfattaren Alexander Etkind förutspår att Ryssland, på grund av landets invasion av Ukraina, närmar sig en ekonomisk härdsmälta. Foto: Mikhail Tolmachev, Sergei Grits/AP/TT, AP, Adobe stock.

Den exilryske professorn och författaren till ”Rysslands krig mot moderniteten” Alexander Etkind ser Kiruna kollapsa under sin egen girighet. För honom är parallellerna till Rysslands krig uppenbara.

Han ser ut som en typisk rysk intellektuell i sin generation, men hans sobra promenadskor och rock står i bjärt kontrast mot miljön vi befinner oss i: ett rengärde i Gabna sameby i närheten av Abisko.

Det är minus 25 grader och marken är täckt av flera decimeter nyfallen snö. Alexander Etkind, författaren till böcker som Alexey Navalny: A hero of the new time, Rethinking the Gulag och Nature’s evil: a cultural history of natural resources är här för att föreläsa om råvarornas politiska roll vid Kin museum. Han har under sitt forskarliv argumenterat för att roten till samhällskollaps och slitningar mellan folk ligger i den ständiga rovdriften på naturresurser, från Romarriket till Gulag och kriget i Ukraina. Ändå verkar inget ha gjort honom beredd på mötet med naturens krafter just på en sådan verklig konfliktyta där rennäring, miljölagar, prospekterande gruvbolag och valrörelse möts på en och samma plats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 24 februari, 2026

Sossarnas stramhet stryper Sverige

Med sin strama politik inom både ekonomi och migration finns det inte mycket som skiljer Magdalena Andersson från Elisabeth Svantesson. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Magdalena Andersson vill matcha högern i migrationen för att kunna satsa på välfärden. Men när man samtidigt vill strama åt ekonomin är frågan vad som skiljer dem från ett nyliberalt högerparti – annat än nostalgiska typsnitt och fraser.

”Jag har väl varit lite besviken, på något sätt.”

Så sammanfattade den utvisningshotade SSU-ordföranden Afnan Agha hur det känns att kampanja för ett parti som inte tar strid för hennes sak. I en uppföljande intervju med Dagens Nyheter tydliggjorde Magdalena Andersson att man visserligen vill pausa vågen av utvisningar enligt den lag som Socialdemokraterna varit med att driva igenom. Men att S är landets största parti och att politiken därmed är populär: ”Att stram migration behövs är fast förankrat.”

Det är troligen sant. Det märks inte bara på S starka opinionssiffror, utan även på en Yougov-enkät från i höstas som visar att tre av fyra svenskar anser att invandringen har varit för hög de senaste tio åren.

Här kan man invända att ett statsbärande parti ska leda snarare än följa opinionen. Med tanke på att politiker från vänster till höger så sällan pratar gott om invandrare finns det inga motröster. Som Max Jerneck skrev i Flamman häromveckan spelar denna triangulering dessutom Sverigedemokraterna i händerna, som därmed kan lägga ännu mer radikala förslag, som att möjliggöra att riva upp permanenta uppehållstillstånd.

Men här finns också ett annat problem.

Hela den här följa John-leken med SD bygger på en tydlig logik: matcha högern om migration och kriminalpolitik, för att föra en offensiv ekonomisk vänsterpolitik. De två linjerna dominerade förra årets kongress, och slogs fast i Socialdemokraternas valmanifest:

”Socialdemokraterna har gjort läxan. Vi har förändrats och gått tillbaka till våra rötter. Vår uppgift är att förbättra vardagen för hårt arbetande människor och stärka samhällsgemenskapen. Så att Sverige blir mer som Sverige.”

Det låter ju toppen.

Problemet är att Magdalena Andersson är lika stram när det gäller ekonomin. När Elisabeth Svantesson nyligen gick ut med att reformutrymmet var slut för nästa mandatperiod – ett utspel designat för att vrida ned väljarnas förväntningar på ett regeringsskifte – fick hon oväntat eldunderstöd från vänster.

Andersson hade kunnat kritisera regeringen för att sprida skrämselpropaganda. I stället anklagar hon dem för att ha ”slarvat bort alla pengarna – igen”. I sociala medier skriver hon att ”SD och regeringen har tömt ladorna och reformutrymmet för hela nästa mandatperiod är i princip slut.” 

Samtidigt planerar partiet knappt att återinföra några skatter, eller att finansiera satsningar med lån. I stället upprepas ord som budgetdisciplin och ansvarstagande – samma språk som präglade finansdepartementet under Anders Borg: ”Jag har städat upp svensk ekonomi förr och jag är beredd att göra det igen.”

Så hur är det tänkt att man ska infria vallöftet om att ”göra Sverige starkt igen” och ”en stark välfärd”? Hur ska man ha råd med ”investeringar, nya jobb i välfärden och omfattande utbildningssatsningar” för att ”bekämpa massarbetslösheten”?

Det är Socialdemokraternas politik som är oansvarig.

I ett läge där vi har en av Europas lägsta statsskulder, och stora hål i allt från järnväg till sjukvård, är det knappast ansvarsfullt att kritisera regeringen med högerargument om oansvariga statsfinanser.

Läs mer

Jag tvivlar inte på att Socialdemokraterna kan vinna valet på sin kombination av thatcherdoftande finanspolitik kombinerat med rekordtuffa tag – kombinerat med nostalgiska floskler och typsnitt från folkhemseran.

Frågan är varför man ska orka hoppas på det.

Det som byggde Sverige starkt var knappast klagomål över att högern tömt ladorna. Det var att bygga nya lador. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 21 februari, 2026

Rojava: Hopp är inte bara optimism, utan kollektiv handling 

Rojava var ett radikal-demokratiskt experiment, menar skribenten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Revolutionen är inte ett löfte som infrias vid historiens slut. Den uppstår i ögonblick av kris, när människor tvingas handla. Filosofen Ernst Bloch beskrev hoppet inte som en känsla riktad mot framtiden, utan som en kraft som verkar i nuet. Hopp är inte passiv förväntan – det är kollektiv handling.

Rojava i nordöstra Syrien är ett av de tydligaste exemplen. Mitt i krig, regionala maktspel och ekonomisk isolering, har människor under mer än ett decennium försökt att bygga något annat: ett självstyre baserat på direktdemokrati, kvinnors frigörelse och samexistens mellan etniska och religiösa grupper.

Projektet föddes inte ur stabilitet, utan ur sammanbrott. När den syriska staten drog sig tillbaka 2012 fylldes tomrummet inte bara av miliser utan också av lokala råd, kooperativ och självorganisering. Det var ett experiment – bräckligt, motsägelsefullt, men verkligt.

Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism.

I dag står Rojava återigen under hårt tryck. Islamistiska väpnade grupper och regionala maktintressen hotar den politiska och sociala struktur som byggts upp. Samtidigt används ekonomisk blockad och diplomatiskt utanförskap som verktyg för att försvaga projektet.

Frågan är dock större än regionens gränser. Den handlar om huruvida radikaldemokratiska alternativ överhuvudtaget kan överleva i en värld där auktoritär nationalism och cynisk realpolitik dominerar.

Walter Benjamin skrev att historien ”blixtrar till i ett faromoment”. I sådana ögonblick blir det förflutna en källa till politisk energi. För det kurdiska folket är detta minne närvarande – från Mahabadrepubliken 1946 till årtionden av organisering och motstånd. Det kollektiva minnet fungerar inte som romantisering, utan som en påminnelse om att kamp är möjlig även under svåra villkor.

En avgörande dimension av Rojavas projekt är kvinnorörelsens centrala roll. Genom principen om delat ledarskap, kvinnokooperativ och självförsvarsenheter, har patriarkala strukturer utmanats i praktiken. I en region där kvinnors rättigheter systematiskt begränsats har detta haft djup symbolisk och materiell betydelse. Det betyder inte att motsättningar saknas. Inget samhällsprojekt som formas under krig är fritt från problem. Men det som gör Rojava relevant är just försöket att institutionalisera jämlikhet och folkligt deltagande under extrem press.

Det är också därför projektet väcker starka reaktioner. Att slå mot Rojava är inte enbart en militär strategi; det är ett sätt att signalera att alternativa samhällsmodeller inte ska tillåtas. Rädsla och instabilitet används som politiska verktyg. Men historien visar att repression inte automatiskt leder till nederlag. Ofta fördjupar den organiseringen. Motståndets platser – från Kobanê till mindre byar i regionen – är inte bara militära frontlinjer, utan också rum där nya sociala relationer formas.

Den internationella solidariteten är en del av detta. När människor i Stockholm, Berlin eller Paris demonstrerar till stöd för Rojava handlar det inte bara om geopolitik. Det handlar om en principiell fråga: kan demokrati reduceras till nationella institutioner, eller måste den också förstås som en levande, social praktik?

Läs mer

I en tid då den europeiska högern stärker sina positioner och auktoritära ledare normaliseras blir frågan akut. Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism. Samtidigt utmanar det Europa genom att visa att demokrati inte nödvändigtvis är beroende av nationalstatens traditionella form. Bloch talade om det ”ännu-icke-varande” – det som ännu inte blivit verklighet men som redan existerar som möjlighet i människors handlingar. Rojava kan förstås som ett sådant försök.

Att försvara revolutionens landvinningar handlar därför inte enbart om territorium. Det handlar om att försvara möjligheten att experimentera med demokrati underifrån. Det handlar om att hävda att människor, även i krigets skugga, kan forma sina egna liv.

Oavsett hur framtiden ser ut, har Rojava redan lämnat ett avtryck i den politiska fantasin. Det har visat att alternativ inte bara är teoretiska konstruktioner, utan kan ta konkret form.

Och kanske är det just detta som gör hoppet farligt för makten: att det inte väntar – utan handlar.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Äventyret pratas bort när ”Moby Dick” görs till feminism

Klassikern ”Moby Dick” är ramberättelsen i Xiaolu Guos politiskt uppdaterade äventyrsbok.

Succéförfattaren Xiaolu Guos nya omtolkning av "Moby Dick" är upplagd för ett maffigt äventyr. Ellika Lagerlöf imponeras av språkkänsla och tempo – men önskar att författaren vågat släppa taget om läsarens hand.

Det krävs en del författarkött på benen för att våga sig på en parafras på Herman Melvilles Moby Dick (1851). Den internationellt uppmärksammade kinesisk-brittiska författaren och filmskaparen Xiaolu Guo borde dock vara den rätta. Kultförfattaren Ursula Le Guin har skrivit uppskattande om hennes A Concise Chinese-English Dictionary for Lovers, och i hemlandet har hon utsetts till en av decenniets viktigaste litterära röster.

Call me Ishmaelle (Vintage, 2025) utspelar sig under samma historiska epok som Melvilles roman, och ligger nära originalet. Genom att redan i titeln använda sig av dess välkända öppningsfras – ”kalla mig Ismael” – vänder hon med feminiseringen av namnet på könsordningen. I Guos version är det den unga kvinnan Ishmaelle som beslutar sig för att lämna den brittiska kustby där hon vuxit upp. Genom att klä ut sig till man och ta sig namnet Ishmael korsar hon Atlanten och kastas in i en kedja av händelser som för henne ombord som valjägare på skeppet Nimrod. Under den halvgalna kaptenens ledning ska de leta upp den vita val som en gång tog hans ena ben.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Därför finns det inga palestinska astronauter

Larissa Sansours verk är en fantasi över en möjlig flykt bort. Bild: Larissa Sansour, ”A space exodus”, 2009.

En palestinsk månlandning, en tvåstatslösning i parallella dimensioner och olympiska spel i Gaza City. När Israels ockupationspolitik blir allt mer brutal, vänder sig den palestinska konsten till sci-fi för att föreställa sig det obegripliga.

En astronaut tar några stapplande steg ut på månens yta och placerar en flagga i det grå dammet. Scenen som spelas upp på den lilla tv-apparaten är välbekant – med undantag för en detalj. Det är inte USA:s flagga som sticks ned i det öde landskapet, utan den palestinska i grönt, rött, vitt och svart. 

Jag befinner mig i ett snötäckt Köpenhamn för att se den dansk-palestinska konstnären Larissa Sansours utställning These moments will disappear too på Charlottenborgs konsthall. Filmen med månlandningen, ”A space exodus”, inleder utställningen som rymmer ett flertal videoverk och några skulpturer. Förutom att imitera Neil Armstrongs lilla steg för människan, refererar kortfilmen vagt till soundtracket till science fiction-eposet 2001 – A space odyssey.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 februari, 2026

Fem svenskar som träffade Åkesson – och spred judehat

Foto: Johan Nilsson/TT, Roger Vikström/TT, Sören Andersson/Scanpix, Henrik Montgomery/TT, Jens Christian/Expressen/TT, Robert Eklund/ TT (montage).

Jimmie Åkesson hävdar att han aldrig stött på en svensk antisemit. Flamman granskar påståendet – och hittar minst fem som stått Åkesson nära och uttryckt hat mot judar.

”Jag har aldrig någonsin stött på en vanlig svensk som är antisemit.”

Det sade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson till Dagens Nyheter i januari, efter den konferens mot antisemitism i Israel där han var en av huvudtalarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 februari, 2026

Har rättvisa blivit en klassfråga?

Rättvisesymbolen moder Justitia utanför Stockholms tingsrätt. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Lagen är lika inför alla – men den praktiska tillgången till rättvisa är ojämnt fördelad. Det menar Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet. som pekar på flera reformer under 2000-talet. Är det svårare att få juridisk upprättelse om du är fattig?

Från stämningar till skadestånd – rättvisa kostar pengar. Mer pengar än vad en normal privatekonomi vanligtvis kan täcka, enligt juridikprofessorn Mårten Schultz. Han anser att förmögna människor och staten har större möjlighet att hävda sin rätt än andra.

Klyftorna har dessutom förstärkts det senaste decenniet. För tio år sedan höjdes till exempel ansökningsavgiften för att stämma någon i tingsrätten. För ett förenklat tvistemål, ett småmål, fördubblades avgiften från 450 till 900 kronor. Avgiften för vanliga tvistemål höjdes till 2 800 kronor. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 20 februari, 2026

Rebecca Gonzalez Leon: Solidaritet är inte en semester

Bensinbristen på Kuba börjar göra sig kännbar. Foto: Ramon Espinosa/AP.

USA:s blockad kväver Kuba, men det gör också diktaturen och den ekonomiska eliten. Att resa dit för att ”stötta” regeringen riskerar att legitimera dem som redan styr – medan folket betalar priset.

Förra veckan samlades jag och några andra för att läsa den postkoloniala tänkaren Frantz Fanons stridsskrift Jordens fördömda, där han finner ett släktskap mellan proletariatets kamp och det koloniala förtrycket. 

En av cirkeldeltagarna nämnde att han behövde gå tidigt för att hinna med ett plan till Kuba dagen därpå. Hela rummet sken upp av att höra att en kamrat snart skulle besöka det heliga landet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 19 februari, 2026

EU granskar lågprisjätten Shein

Shein har länge kritiserats för inhumana arbetsförhållanden och uppmuntring av överkonsumtion. Foto: Aurelien Morissard /AP/TT

EU-kommissionen inleder en granskning av lågprisjätten Shein. Kommissionen kommer utreda försäljningen av bland annat barnliknande sexdockor och ”spelifieringen” av plattformen.

I tisdags meddelade Europeiska kommissionen i ett pressmeddelande att de inleder en formell utredning av den kinesiska modejätten Shein. Lågprisplattformen misstänks bryta mot delar av Digital Service Act, DSA, ett europeiskt regelverk för nätplattformar:

– Efter tre begäranden om information som kommissionen skickat till Shein misstänker kommissionen att Shein möjligtvis inte följer DSA, säger EU-kommissionens talesperson Thomas Regnier till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)