Okategoriserade 05 april, 2006

– Freden på Irland är en förebild för oss i Baskien

Arnaldo Otegi återvaldes för två veckor sedan som språkrör åt det baskiska vänsterpartiet Batasuna (Enhet). Partiet trotsade återigen partiförbudet och höll valkongressen i spanska Baskien. Flamman träffade Otegi, ”Baskiens Gerry Adams”, strax innan han häktades i förra veckan. Vänsterns demonstration för fredsförhandlingar samlade därefter 100.000 deltagare i Bilbao.

SAN SEBASTIÁN. Arnaldo Otegi häktades därför att han vid ett tidigare tillfälle uppmanat till generalstrejk i Baskien, samtidigt som den väpnade separatistorganisationen ETA genomförde flera attentat. Förutom Batasunas Arnaldo Otegi, häktades flera andra personer med anknytning till den baskiska nationalistiska vänstern, den så kallade ”patriotiska vänstern” (izquierda abertzale). I häktet sitter exempelvis Batasunas ledningsmedlem Juan Joxe Petrikorena och Juan Marí Oalno, talman för organisationen Askatasuna (Frihet). Andra, som Batasunas internationella sekreterare Joseba Alvarez Forcada (se Flamman nr 13-06), släpptes efter häktningsförhandlingarna.

Varför grips vänsterns ledare nu, bara några dagar efter att ETA utlyst en ensidig vapenvila?
– Vi har varit med om mycket, har erfarenheter av den här sortens repression. Alldeles oavsett vapenvilan har till exempel två misstänkta ETA-medlemmar gripits i dagarna. Vår rörelse utsätts för politisk isolering, polisiära övergrepp, gripanden etcetera. Inte heller vapenvilan har ändrat något på detta.
Men det var Spaniens statsminister José Luis Rodriguez Zapatero som begärde spanska parlamentets lov att påbörja direkta förhandlingar med ETA i fjol. Enligt Otegi förgicks förhandlingarna mellan regeringen och ETA emellertid av ett civilt ”nationellt debattforum” i Baskien, som samlar en bred folkrörelseallians som vill driva fram en lösning på den baskiska konflikten.
– Regeringen har hittills reagerat autistiskt på det baskiska kravet att skapa ramar för en fredlig lösning. Enligt oss är det dock klart att repressionen måste upphöra innan en stabil fred kan byggas.

Men vad kommer det innebära att ledaren för ”ETA:s politiska gren” grips?
– Jag önskar inte en diskussion om min person. Jag representerar ju inte individen Arnaldo Otegi, utan en bred sektor av det baskiska samhället, som kämpat länge för sina mål. Vi har alltid jobbat som ett kollektivt. Spanska regeringen måste helt enkelt inse att den måste förhandla med den patriotiska vänstern. Utan Batasuna, som jämställd partner, kan det inte bli någon fredsprocess. Att attackera oss innebär med andra ord att attackera fredsprocessen.
Otegi greps redan i fjol, misstänkt för samröre med terroristorganisationen ETA. Först mot ett rekordbelopp, på nästintill fyra miljoner kronor, släpptes han på fri fot igen. Det var samma undersökningsdomare vid Spaniens nationella specialdomstol för inre säkerhet, som också utställt den nya häktningsordern. Hur ser Otegi på det?
– Man borde fråga premiärminister Zapatero om det här är hans ”nya sätt” att agera. Att häkta mig är ett allvarligt beslut, som skulle visa att vi ännu inte har nått fram till en demokratisk situation för att påbörja fredsprocessen på allvar. Många baskiska organisationer är ju fortfarande förbjudna, precis som mitt parti. Det vore ett misstag om den ena konfliktparten satsade på att förlänga konflikten, men jag litar på att de spanska myndigheterna inser att de på så sätt undergräver trovärdigheten för processen.

Arnaldo Otegi avfärdar misstankarna att undersökningsdomaren, som står det konservativa folkpartiet PP nära, skulle agerat på eget bevåg för att sabotera fredsförhandlingarna. Det är ingen hemlighet att PP motsatt sig alla förhandlingar med ETA.
– Jag tror inte att domarna eller åklagarna kör en egen linje i den här frågan. Och även om så vore fallet, så är det socialistpartiet PSOE som bär ansvaret. Regeringen borde kunna garantera att detta inte sker under en så pass viktig process.
Mycket riktigt så uppmanade riksåklagaren Candido Conde-Pumpido domstolsväsendet att ta hänsyn till utropandet av vapenvilan i Baskien. Men Spaniens försvarsminister José Bono, kontrade snabbt med att vare sig nationella domstolen, rättsväsendet eller polisen hade utropat vapenvila.
– Bono gör Zapatero en björntjänst, kommenterar Otegi. Men sådana uttalanden ger oss inte huvudbry. Det enda som intresserar oss är i slutändan om de respekterar de beslut som Baskiens befolkning kommer fram till. Det kvittar för oss om någon PSOE-ledare hittar fel tonläge eller drar dåliga skämt.
Otegi vill inte utesluta att det kan ske ytterligare attacker mot den ETA-vänliga miljön i Baskien. Eller provokationer ifrån krafter som inte har något intresse av att lösa den baskiska frågan på ett fredligt sätt.
– Det är klart att vissa kretsar är rädda för en demokratisk lösning, menar han. Vi har hört den spanska högern under den första veckan efter vapenvilan. Den uppmanar till hårdhet mot ETA. Det bara visar deras svaghet, de klarar inte en politisk debatt. Den patriotiska vänsterns styrka är att vi har en stor del av den baskiska befolkningen bakom oss – och många progressiva människor i Spanien. Det blir liksom svårt för regeringen att försvara Västsaharas rätt till självbestämmande, samtidigt som den vägrar baskerna samma rätt.

Ett ämne som engagerar många basker, långt fler än frågan om Baskiens eventuella oberoende, är behandlingen av de omkring 700 interner som dömts för ETA-relaterade brott. Det upprör många basker att dessa fångar särbehandlas inom den spanska fångvårdsorganisationen. Ingen får till exempel sitta av sitt straff i Baskien, många har placerats så långt som möjligt ifrån sina hemkommuner.
– Det är ett känsligt ämne, säger Otegi. Det finns de som vill föreslå ”fred mot fångarna”, ungefär som i Algeriet på 1980-talet. Vi vill däremot ha ”en demokratisk och rättvis fred”. Men det är klart att fångkollektivets dignitet måste respekteras och de måste bli delaktiga i fredsprocessen.
Senast bekräftade den irländska prästen och fredsmäklaren Alec Reid, att Sinn Feín och IRA varit delaktiga i de fredsförhandlingar som ledde till Långfredagsavtalet som satte punkt för den väpnade konflikten i Nordirland. Spaniens statsminister Zapatero sade nyligen, att han har rådgjort med Irlands premiärminister Berthy Ahern och hans ämbetskollega i Storbritannien Tony Blair. Är fredsprocessen i Nordirland en förebild även för Batasuna?
– Jo, processen på Irland är ett klart exempel för en demokratisk fredsprocess hos oss, svarar Otegi. Vi har goda relationer och har lärt oss mycket där. Men vi har bara nått så här långt därför att alla sidor har varit mycket förtegna.
– Och erfarenheten säger att det finns somliga som vill blåsa upp känsliga frågor till stora barrikader. Jag vill här bara påminna om Tomás Borges konception för revolutionen i Nicaragua: Det otåliga tålamodet. Vi måste vara tålamodiga, därför att inte alla saker kan ändras över natt. Samtidigt måste vi också vara otåliga, så att situationen ändras så fort som möjligt. Idag har vi ett brett debattforum i Baskien, och vi står enade. ETA har lämnat sitt bidrag till de gemensamma ansträngningarna att hitta en lösning. Men det är bara början på en lång process.
Otegi menar med försiktig optimism, att det är ett bra tecken att till och med de konservativa i PP och en rad föreningar av anhöriga till ETA-offer, flaggat för en allians med PSOE.
– Det är i vårt intresse att också PP ska bli delaktiga i ett fredsavtal. Men ett sådant avtal förutsätter att spanska staten erkänner den baskiska befolkningens vilja. En PP-ledare har ju nyligen förklarat att man inte kan acceptera ramvillkor för fred som är påtvingade. Det kan vi skriva under på.
Ytterligare en viktig part i eventuella förhandlingar är det största baskiska nationalistpartiet, borgerliga PNV. PNV dominerar den baskiska regionalregeringen och lanserade i slutet på 2004 ett eget fredsinitiativ. Initiativet avfärdades dock av Batasuna för att det inte innehöll kravet om ett oberoende Baskien. Otegi menar att PNV svajar i frågan om den nya situationen.
– De har interna konflikter, och de har stora problem med den nya situationen. PNV:s största intresse är att kontrollera de regionala institutionerna, vi väntar oss inte mycket av dem. De kommer väl att försöka göra upp med PSOE. Frågan är bara om de återigen tillåts strula så mycket som för trettio år sedan, när de förhandlade fram den gällande autonomistadgan för tre av de baskiska provinserna.

Men på vilket sätt är situationen annorlunda idag än år 1998? Även då utropade ETA en ensidig vapenvila, backat av en bred allians av baskiska organisationer. Då höll vapenvilan i knappt 14 månader och mynnade sen ut i en ovanligt hård terrorvåg. I samma väva kriminaliserades en lång rad civila organisationer i Baskien på grund av påstått samröre med ETA.
– Vi har lärt oss en del. Dessutom har vi fått med nästan alla krafter här, i kravet att den politiska basen för fred ska vara en folkomröstning i Baskien, vars resultat Madrid, Paris och Bryssel måste respektera. Vi vet att ingen kommer att skänka oss något, därför tänker vi kämpa vidare. Också våra åsikter måste respekteras i det sociala och politiska livet. Det är faktiskt den bästa garantin för en framgångsrik lösning på konflikten.
Otegi betecknar ETA:s vapenvila som ”ett modigt steg” framåt, och en förutsättning för en demokratisk lösning på den baskiska konflikten. Enligt honom har också Batasuna, i och med sitt ”Anoeta-uttalande”, ett handlingsprogram för fred, tagit sitt ansvar. Nationalistvänsterns mål förblir självbestämmanderätten. Vapenvilan innebär möjligheten att ETA och regeringarna i Spanien och Frankrike diskuterar en demilitarisering, villkoren för fångarna och för de flyktingar som tvingats lämna Baskien.
– Vi förväntar oss rundabordssamtal, som inkluderar alla inblandade parter, fastslår Otegi. Även EU har ett särskilt ansvar här. Baskien är ett europeiskt problem. Jag vill förresten ta tillfället att förklara att vi bara vill rösta om vår framtid – och det internationella samfundet kan garantera att fredsprocessen får fortsätta. Därför är vi mycket tacksamma för allt stöd som vi fått från internationella vänsterkrafter. Och vi bjuder in alla som vill bygga ett socialistiskt Europa att bli delaktiga i fredsprocessen.

Ledare 17 december, 2025

Tiktok är nästa stridszon efter Gaza

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu vill även vinna kriget i sociala medier som Tiktok. Foto: Ziv Koren/AP/TT.

Efter Gaza, Västbanken, Libanon, Iran, Jemen, Syrien och Irak riktar Israel nu in sig på unga i sociala medier.

Israel har förlorat den amerikanska allmänhetens gunst. Premiärminister Benjamin Netanyahu är medveten om faran och meddelade nyligen att man öppnar en ”åttonde front”, ”slaget om sanningen”, i syfte att återvinna hjärtan och sinnen. Israel har aldrig försummat detta område, men ansträngningarna har tidigare främst riktats mot traditionella medier. Nu, som Netanyahu förklarade under ett möte med amerikanska influerare i New York den 26 september, ”förändras vapnen med tiden. […] Det viktigaste i dag är sociala medier.”

Plattformarna Instagram, Tiktok, X, Facebook och Youtube är knappast förskonade från censur men trots det har tusentals meddelanden och videor kringgått den officiella berättelsen. Oberoende journalister, vittnesmål från palestinier, bilder av stympade kroppar: när medborgare informerar sig på andra sätt blir det svårare att få dem att svälja att allt är tillåtet med argumentet ”Israels rätt att försvara sig”.

Om anställda inte håller med om vårt uppdrag att stödja staten Israel är det kanske inte rätt företag för dem.

Tel Aviv har nu beslutat att återta initiativet. Man har anlitat företaget Clock Tower X för att översvämma amerikanska sociala medier med innehåll ”anpassat för generation Z”. Denna byrå ska också skapa en uppsjö av webbsidor avsedda att styra svaren från Chatgpt eller Grok. Influerare, som får upp till 70 000 kronor per publicering, kompletterar operationen.

Men man måste också få bort det som folk inte längre ska se. Det handlar då främst om algoritmer. När det gäller X oroar sig inte Netanyahu (”Elon [Musk] är en vän, vi ska prata med honom”). Problemet kommer framför allt från Tiktok. Plattformen ägs av ett kinesiskt företag men används som informationskälla av fyra av tio unga amerikaner, och den anklagas för att främja propalestinskt innehåll. I själva verket, som en undersökning av Northeastern University i Boston har visat, beror den större synligheten av sådant innehåll jämfört med proisraeliska publikationer på Tiktok helt enkelt på att användarna producerar 17 gånger fler propalestinska inlägg.

Det spelar ingen roll: Israels försvarare ser plattformen som en ”Al-Jazeera på steroider”, ett ”digitalt fentanyl tillverkat av Kina”, en maskin som ”hjärntvättar unga amerikaner genom att visa dem videor av blodbad i Gaza”. En nitisk statistiker har till och med räknat ut att en halvtimme om dagen på plattformen ökar risken att bli antisemit med 17 procent.

Som tur är kan Netanyahu räkna med sin vän Donald Trump. Den amerikanske presidenten har just godkänt ett möjligt övertagande av 80 procent av Tiktok USA av ett konsortium lett av Larry Ellison, världens näst rikaste man och den största privata donatorn till den israeliska armén. Hos Oracle, hans företag, som bland annat driver datacenter och övervakningsinfrastruktur som används av israeliska myndigheter, är filosofin tydlig: ”Om anställda inte håller med om vårt uppdrag att stödja staten Israel är det kanske inte rätt företag för dem”, sade den tidigare vd:n Safra Catz. Ellison drömmer om att täcka det offentliga rummet med kameror vars flöden analyseras i realtid av artificiell intelligens. På det sättet, förklarar han, ”kommer medborgarna att uppföra sig som bäst eftersom allt kommer att spelas in och analyseras”.

Läs mer

Genom att ta över Tiktok skulle Ellison lägga beslag på en enorm mängd personliga, sociala, kulturella och politiska data. Tillräckligt för att möjliggöra en mer effektiv kontroll av den amerikanska offentliga debatten. Såvida inte den generation som gläntade på fönstret till fri information vägrar låta någon stänga igen fönsterluckorna – och söker sig någon annanstans.

Översättning: Jonas Elvander.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 17 december, 2025

Byidyllen som blev en fristad för nazister

I ett skyltfönster syns reklam för Alternativ för Tyskland, och i bakgrunden skymtas det slitna huset Burg 19, en tidigare fristad för nazister. Foto: Mats O. Svensson.

Kahla i Thüringen är en idyll av vinfält och medeltida kyrktorn där nynazismen länge haft sin fristad, och förlaga till Nobelpristagaren László Krasznahorkais roman ”Herscht 07769”. Men när Flamman reser dit vill ingen kännas vid boken – eller nazismen.

Det första man ser när man anländer till Kahla är den med byggstaket inramade rivningsplatsen. Två stora grävskopor häller jord i den gamla källaren. Kvar finns bara fundamentets skelett. Själva järnvägsstationen från 1874 är borta. Här, på centralstationen, står Florian Herscht dag ut och dag in med skylten ”Merkel”, så att hon vet vart hon ska ta vägen.

Landskapet i Thüringen är vackert. Kullar, små vattendrag och överallt sträcker sig medeltida kyrktorn mot himlen i detta kulturlandskap av vinodlingar och fritt betande kor.

Staden Kana med postnummer 07769 – känd från ungraren László Krasznahorkais roman Herscht 07769 – existerar inte, men den är inte helt påhittad. Den uppvisar en rad likheter med en annan stad i Thüringen: Kahla, med postnummer 07768. Liksom Kana ligger Kahla vid floden Saale, inte långt från den litterära romantikens huvudstad Jena, och är en ökänd högborg för nynazister.

Nazismen utgör en central tematik i romanen. Florian jobbar på ”Bossens” saneringsfirma med det talande namnet ALLES WIRD REIN, allt blir rent. Bossen är nynazisternas koleriska och Bach-älskande ledare. Han håller hov på ”Burg 19”, ett nedgånget nazifäste mitt i den medeltida stadskärnan, och han gör allt för att få med romanens hjälte, den godtrogne, vrålstarke jätten Florian i sin fantasi om nationell resning. Någon klottrar mystiska budskap, en bensinstation flyger i luften, nazister hittas mördade, och till slut går Florian under jorden.

Man kan inte klaga på att inget händer i romanen, som kom ut på svenska 2023 i Daniel Gustavssons översättning (Norstedts, 2023). Med sitt vindlande, fantasifulla och språkligt rika berättande är den en utmanande läsfest.


Kahla hade kunnat vara en idyllisk liten stad med sin medeltida stadskärna. Högst upp på ett berg av sandsten står den sengotiska St. Margarethen-kyrkan, där Martin Luther ska ha predikat den 23 augusti 1524. Härifrån ser man ned på den strömmande Saale, och på andra sidan floden reser sig kalkstensberget Dohlenstein och borgen Leuchtenburg med sitt höga torn och yttre befästningsverk. Det tar inte lång tid att gå igenom det historiska centrumet, inneslutet av sina gamla försvarsmurar: drygt tio minuter från stadsporten vid hotellet Zum Stadttor och tillbaka igen. I mitten ligger marknadsplatsen – numera omvandlad till parkeringsplats – med sitt stadshus, sin billiga pizzeria och en något dyrare grekisk restaurang.

Mitt framför hotellet, och strax intill kyrkan och förskolan, ligger ett nedgånget, senapsgult tvåvåningshus – Burg 19. Fönstren är igenbommade, dörrarna spärrade med en järnport. På brevlådorna sitter ett klistermärke: ”Protected by extreme violence”. Härifrån säljs vit makt-musik och högerextrem litteratur. Invånarna kallar det för ”das braune Haus”, det bruna huset.

Högkvarter. Burg 19 har varit ett centrum för nynazisterna i området sedan återföreningen. Foto: Mats O. Svensson.

Burg 19, tillsammans med ett dussin andra fastigheter köptes efter återföreningen av nynazisten Karl-Heinz Hoffmann, som växte upp i Kahla. Hoffmann grundade på 70-talet Wehrsportgruppe Hoffmann i Västtyskland, en högerextrem organisation som räknade flera hundra medlemmar innan den förbjöds 1980 och hann förlägga sin verksamhet till ett palestinskt flyktingläger i Libanon. Hoffmann själv arresterades 1981 och organisationen upplöstes i inbördes konflikter och ouppklarade dödsfall. Efter att Hoffmann släpptes återvände han till sin hemstad och gjorde den till en fristad för högerextrema i hela Tyskland.

Den historiska stadskärnan är närapå övergiven denna tisdagsförmiddag i november. Tomma lokaler och folktomma gator. Mer liv är det vid köpcentrumet vid stationen, med sina butikskedjor i den lägre prisklassen. Här finns också bageriet Czech och gymmet Balance, där ”Bossen” tränar för att stärka sin tyska kropp.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 16 december, 2025

Forskare: Anställda förlorar när företag slås ihop

En av Teknikmagasinets igenslagna butiker. Foto: Christine Olsson/TT.

Allt fler företag köper upp varandra eller slås ihop. Enligt ny forskning från Stockholms universitet leder sammanslagningarna ofta till sänkta löner och varsel. ”Ibland ser vi lönerna sjunka så fort någon sätter sig i styrelsen”, säger en av forskarna till Flamman.

– Vi kommer nog aldrig bli en ”serieförvärvare”, men när rätt möjlighet dyker upp är vi redo för det.

Det säger Clas Ohlsons vd Kristofer Tonström till Dagens Industri, efter besked om att butikskedjan – som nyligen fått hård kritik för lönedumpning och allt mer ”dystopiska” och ”Amazon-liknande” arbetsvillkor – köper upp sajten Reservdelaronline, samt bolaget Phonelife som äger det som finns kvar av konkursade Teknikmagasinet

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Utrikes 16 december, 2025

Victor Menjivar: Därför stämmer Maduro upp i ”Imagine”

Venezuelas president Nicolás Maduro (mitten) har dansat mycket på senaste, här till en remix av ett av hans fredstal. Foto: Venezolansk statlig tv/skärmdump.

Medan USA bombar båtar och mobiliserar trupper dansar Nicolás Maduro i tv och vädjar till Trump om fred. Det surrealistiska ögonblicket döljer ett allvar: Venezuela kan bli nästa frontlinje i ett nytt amerikanskt interventionskrig.

Den 2 september meddelade USA sitt första angrepp mot en båt där, enligt amerikanska uppgifter, elva personer kopplade till den så kallade ”Tren de Aragua” färdades. De anklagades för att ha lämnat Venezuela med avsikt att transportera narkotika till USA.

Sedan dess har USA bombat mer än två dussin snabbgående båtar, attackerat flera mindre ubåtar och dessutom utplacerat krigsfartyg på internationellt vatten. Därtill har amerikanska styrkor stationerats i allierade länder, och nya restriktioner införts i venezuelanskt luftrum.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 15 december, 2025

Terrordådet i Bondi är en attack mot alla judar

Delstatspolitikerna i New South Wales, premiärministern Chris Minns (längst till höger) från Arbetarpartiet och oppositionsledaren Kellie Sloane från Liberalerna, hedrar offren vid Bondistranden i Sydney, den 15 december 2025. Foto: Mark Baker/AP/TT.

Den dödliga attacken mot hanukkahfirandet i Sydney riktade sig inte bara mot en församling, utan mot judiskt liv i hela världen. Ansvaret för förändring faller på oss alla.

Rabbinen Eli Schlanger hade arbetat i den hasidiska församlingen vid sandstranden Bondi i 18 år, och låg bakom firandet av ”Hanukkah vid havet” i söndags. Firandet hölls nära en lekplats, och i ett Instagraminlägg uppmanade han att ”ta med dina vänner, ta med din familj, och låt oss fylla Bondi med glädje och ljus”.

I stället fylldes stranden den dagen av gevärseld, och rabbinen sköts ihjäl av två terrorister. Bland offren fanns även förintelseöverlevaren Alex Kleytman, och en 10-årig flicka. Hittills har 15 människor dött och 40 skadats i landets värsta terrordåd sedan masskjutningen i Port Arthur 1996. I deras bil hittade polisen en IS-flagga.

Ingen ska någonsin behöva dölja sin tillhörighet, eller smyga med sin tro, på grund av politiska konflikter ute i världen.

”Det är en attack mot hela den judiska närvaron, i det här fallet i Australien”, säger Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet. Han tydliggör också en dyster aspekt av modern judendom: ”Den typen av chanukkafiranden, där adresser och platser är helt öppna. Det hade vi aldrig kunnat göra i Sverige.”

Det här är bara ett av många bevis för hur starkt kringskuret judiskt liv är i hela väst, inte minst när konflikten i Palestina blir mer intensiv. Enligt den judiska organisationen ECAJ har landet sett nästan fem gånger så många incidenter sedan 7 oktober 2023, jämfört med innan.

Bara Sydney såg en våg av antisemitiska attacker i januari, när en judisk förskola brandbombades, två synagogor samt en ECAJ-ledares tidigare hem vandaliserades, och en skåpbil hittades med bombmaterial och antisemitisk propaganda. Melbourne har sett ett antisemitiskt graffitidåd vid en skola i maj och en brandattack mot en synagoga i juli. Liknande dåd har inträffat i Europa, som IS-sympatisören Jihad al-Shamies mord på tre judar under ett Jom Kippur-firande i Manchester, knivhuggningen av en man vid förintelseminnesmärket i Berlin i februari, med flera incidenter. Allt detta bara i år.

Så när Brottsförebyggande rådet i årets rapport om antisemitiska hatbrott skriver att de har ökat sedan den 7 oktober finns all anledning att tro dem. Enligt en annan färsk rapport var anmälningar om antisemitiska hatbrott de enda som ökade mellan 2022 och 2024.

Alla dessa attacker har som syfte att hindra judar från att visa sin tro offentligt, och från att fira sina högtider. Dådet får också en direkt effekt i Sverige, som visas av hur polisen nu stärker bevakningen av judiska objekt.

Så vad kan göras för att stävja hatet?

Från påhejare av det israeliska folkmordet som Alice Teodorescu Måwe är svaret förutsägbart: beskyll dem som protesterar som medskyldiga, och begränsa deras frihet att demonstrera. Därmed eldar hon själv på det hat som resulterat i en bilattack mot Gazademonstranter här i Sverige. Medan den israeliska regeringens brutala krigföring knappast gör livet tryggare för världens judar.

Svaret på terroristernas hat kan aldrig vara att sprida hat mot meningsmotståndare eller minoriteter här i Sverige. Judar kan inte hållas ansvariga för det som Israel gör, precis som att fredliga demonstranter inte kan hållas ansvariga för vad IS-terrorister gör. Sveriges judar gynnas heller knappast av att göras till politiska slagträn. Därför gäller det, från vänster till höger, att gräva där man står.

Läs mer

För oss till vänster gäller därför att protestera mot minsta strimma av antisemitism på vår egen sida. Det räcker inte med att hålla manifestationer på Kristallnatten eller i Salem, där vi malligt kan peka finger mot högern. Den antirasistiska kampen måste föras även hos oss, och jag hoppas innerligt slippa se en enda till Hamasflagga på ett fotografi från ett demonstrationståg.

Ingen ska någonsin behöva dölja sin tillhörighet, eller smyga med sin tro, på grund av politiska konflikter ute i världen. Så länge judiskt liv är hotat är allt liv hotat. Ansvaret för att värna judiskt liv faller på oss alla.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 12 december, 2025

Kommunister lämnar valsamarbete: ”Inget intresse”

Kommunistiska partiet demonstrerar på Sergels torg i Stockholm, 1 maj 2016. Foto: Henrik Montgomery / TT.

Inför valet nästa år ville Kommunistiska partiet se en ”fredslista” med fokus på nedrustning och välfärd. Nu lämnar partiet det planerade samarbetet med bland annat Framtidens Vänster. ”Våra medlemmar har inget intresse av att valarbeta åt andra partier”, skriver partistyrelsen i Proletären.

Inför valet 2026 har flera mindre vänsterpartier diskuterat en samverkan. Bland dem finns de nybildade partierna Framtidens vänster och Solidaritet, båda utbrytningar ur Vänsterpartiet, såväl som Feministerna, Socialistiskt alternativ och Kommunistiska partiet. Även organisationerna Folkets röst och Arbetarmakt har deltagit i diskussionerna.

Nu meddelar Kommunistiska partiet att man drar sig ur samarbetet, genom en ledarartikel i partitidningen Proletären, signerad partistyrelsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Krönika/Kultur 12 december, 2025

Ann Heberlein: Överklassens hedonister bär läderkalsonger

Inte bara smoking och tiara behöver vara rätt. För rätt tillfälle gäller piercing och läder. Foto: Pablo Gallard/Adobe stock.

När en ny bekantskap frågade mig om jag ville följa med på ”en hedonistisk fest i en bunker på en ö” svarade jag omedelbart ja. Vi hade träffats några gånger, jag är en rätt gränslös och nyfiken person – så varför inte?

Temat för den hedonistiska tillställningen var Berlin, och genom noggrann exeges av inbjudan hade jag fattat att viss porrighet, eventuellt piskor, förväntades av deltagarna. Eftersom jag är mån om att smälta in – klassresenär som jag är – hade jag rustat mig med nätstrumpor, nio centimeter höga klackar och en högt skuren svart body.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 12 december, 2025

Felriktad kritik hjälper inte kampen mot antisemitism

Palestinska arbetsgruppen i Stockholm demonstrerar för Palestina i centrala Stockholm. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Självkritik är nödvändigt i varje folkrörelse. Men för att vara legitim måste den komma inifrån och bygga på korrekt analys. Här brister Bassem Nasrs text ”Att låta judehat passera ger motståndarna rätt” (Flamman, 29/11) på båda punkter. Han har inte en förankring i rörelsen som motsvarar den överordnade position han tar i texten, och har under lång tid främst ägnat sig åt att kritisera oss, ofta med samma typ av svepande anklagelser som i den här artikeln.

Ökningar av anmälningar av antisemitiska incidenter i samband med konflikter i Israel–Palestina är ett välkänt mönster, främst på grund av att högerextrema, konspirativa och islamofoba miljöer använder konflikten för att legitimera hat som redan finns. BRÅ visar att 78 procent av anmälningarna efter den 7 oktober saknar koppling till Palestinakonflikten och att mycket av det som anmäls inte ens är antisemitism. Riksåklagaren konstaterar dessutom att inga åtal väckts efter Palestinademonstrationer.

Palestinarörelsen är dessutom ingen enhetlig organisation. Den består av hundratals föreningar, fackförbund, trossamfund, nätverk och lokala initiativ utan gemensam ledning eller centralstyrning. Att rikta kollektiva krav mot denna mångfald, utan att precisera vad som avses, reproducerar samma logik om kollektiv skuld som Nasr säger sig vilja motverka.

BRÅ visar att 78 procent av anmälningarna efter den 7 oktober saknar koppling till Palestinakonflikten och att mycket av det som anmäls inte ens är antisemitism.

Självklart finns problematiska uttryck för antisemitism från individer även inom denna rörelse. Att plocka fram enskilda aktivister som om de vore representativa, samtidigt som man bortser från den massiva, politiskt organiserade rasism som i dag präglar riksdag, regering, opposition och stora delar av svensk offentlighet, leder dock till en skev bild av vilka krafter som driver hatet.

Sverigedemokraternas trollfabriker har dokumenterats sprida klassiska antisemitiska konspirationsteorier om George Soros och ”globalister”, och när partiföreträdare tror sig vara anonyma dyker uttalanden upp som ”juden är roten till allt ont”. Den typen av systematiska uttryck från aktörer med parlamentarisk och medial makt är något helt annat än enstaka plumpa eller okunniga uttalanden från individer utan plattform.

Vi lever dessutom i ett land där framförallt muslimers rättigheter just nu systematiskt inskränks med just antisemitismen som ett centralt argument, där koranbränningar nyligen sågs som yttrandefrihetens höjdpunkt, där klädförbud som knappt berör någon kan bli valfrågor och där muslimsk organisering utsätts för kampanjer som gör demokratisk delaktighet allt svårare. Det är inte antirasism Bassem Nasr gör med sin text – det är att peka ut fel förövare.

Nasr reducerar missbruket av antisemitismanklagelser till Netanyahus retorik, som om problemet vore en enskild politiker och inte en bred, internationellt etablerad strategi. I verkligheten är det västerländska regeringar, EU-institutioner, den svenska högern, konservativa tankesmedjor och en rad pro-israeliska lobbyaktörer som driver fram IHRA-definitionens linje, där kritik av Israel likställs med antisemitism. Den utvecklingen är central, eftersom det är den som möjliggjort såväl en farlig sammanblandning av Israel som sionistisk stat med det judiska folket som utbredning och de attacker mot MR-organisationer, akademiker och Palestinaaktivister vi ser i hela västvärlden. Att isolera detta till Netanyahu är inte en analys, det är ett sätt att undvika att rikta blicken mot makten på hemmaplan.

Läs mer

Nasr skriver om rörelsen som ett objekt han ska tillrättavisa, med svensk offentlighet som faktisk publik. Han talar inte till oss, utan över oss. Stora delar av Palestinarörelsen har i decennier bedrivit ett konsekvent antirasistiskt arbete, just för att vi vet vad kollektiv skuldbeläggning innebär. Vi behöver inte lektioner i det.

Antirasism utan maktanalys blir blind. Den hjälper varken kampen mot antisemitism eller kampen mot islamofobi.

Slutreplik från Bassem Nasr: I tjugo år har jag stått för Palestina – ändå är min åsikt ogiltig

Tre debattörer – Anna Ardin, Ammar Makboul och Valley Ghanem – inleder sin replik (ovan) till mig med orden ”självkritik är nödvändigt i varje folkrörelse”. Just denna nödvändighet lyser dessvärre med sin frånvaro i resten av deras text.

Min poäng är enkel: För att utveckla vår rörelse måste vi klara av att självkritiskt blicka inåt och våga hantera svåra frågor. I detta ingår att gemensamt bekämpa antisemitismen, vilket ger oss antirasistisk trovärdighet och stärker vår röst för ett fritt Palestina.

I debattörernas replik finns det en del resonemang som jag kan hålla med om. Att Palestinarörelsen är mångfacetterad och att individer inte bär kollektiv skuld. Att Netanyahus grundlösa anklagelser om antisemitism har fått spridning även i den antipalestinska rörelsen i Sverige. Och att antisemitism också finns inom extremhögern samtidigt som muslimers rättigheter inskränks. Här råder ingen oenighet.

Men det finns två tydliga skiljelinjer mellan oss: synen på kampen mot antisemitism och synen på interna debatter i Palestinarörelsen.

Debattörerna invänder mot min verklighetsbeskrivning och hänvisar till att Riksåklagaren konstaterat att inga åtal väckts efter Palestinademonstrationer. Men rasistiska uttryck prövas långt ifrån alltid rättsligt. Sverigedemokrater kan sprida antimuslimsk rasism dagligen utan att det leder till åtal. 

Därför måste vi använda fler kunskapskällor än domstolar. Expertmyndigheten Brå rapporterar att svenska judar upplever ökad utsatthet efter 7 oktober 2023, särskilt barn och unga. Detta är väl belagt. Att bortse från detta är svårt att tolka som något annat än ett bristande intresse för frågan.

Jag tror på en rörelse som utvecklas genom öppen och saklig diskussion – inte genom sektliknande tendenser. Därför reagerar jag på debattörernas tonläge. Mina åsikter bedöms inte komma ”inifrån”. Min uppmaning om gemensam aktion mot rasism beskrivs som ”kritik mot oss”, och jag påstås inta en ”överordnad position” utan tillräcklig ”förankring i rörelsen”. 

Att uttrycka sin åsikt om hur vi kan stärka rörelsen är inte att positionera sig hierarkiskt. Och idén att vissa aktivister ska bedöma andras ”förankring” skapar ett slutet system där endast de som godkänts av några självutnämnda domare anses ha rätt att delta på lika villkor. 

Jag har över 20 års engagemang i Palestinarörelsen – genom bland annat föreläsningar, skolbesök, studieresor, debattartiklar och anordnande av manifestationer. Om det inte anses tillräcklig ”förankring” eller ”inifrån”: vilka orimliga trösklar är det då debattörerna vill upprätta? Och även om jag vore helt ny i rörelsen borde mina argument bemötas sakligt. Så fungerar en levande folkrörelse.

Till skillnad från debattörerna så nöjer jag inte mig med att hylla självkritiken i teorin. Palestinarörelsen måste ständigt utvecklas, och det förutsätter självkritik. I Palestina pågår ockupation, annektering och folkmord. Det kräver att vi gör vårt yttersta – även när det innebär att granska oss själva. 

Att ta antisemitism på större allvar gör oss inte svagare. Det gör oss starkare, bredare och mer trovärdiga. Och det är, i den här kampen, faktiskt livsviktigt.

Bassem Nasr

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 december, 2025

Varför kallar Fokus människor för ohyra?

Kollage. Bild: Fokus / X.

Ogräs, invasiva arter och kackerlackor – magasinet Fokus har gått från högkvalitativ journalistik till att försvara nazistmarscher och avhumanisera politiska motståndare. Har proppen gått på redaktionen?

Att Fokus graviterat högerut är allmänt känt. Och i dag togs ännu en gir mot avgrunden.

I en text med rubriken ”Skamligt av SKMA” kallar Ofer Maimon Gralvik min kollega Paulina Sokolow för ”kommunisten, antisemiten, samt eventuellt judinnan”.

Detta för att Paulina Sokolow kritiserat hans redaktör Anna Nachman för att dela en text av den högerextrema aktivisten Christian Peterson, som beskriver den återupplivade nynazistiska Salemmarschen som en missförstådd ”sorgeprocess”.

Den sortens oförskämdheter har vi blivit vana vid från tidningen Fokus. Men det senaste året har man hamnat på en mörkare plats.

Det var en märklig sådan i så fall. Alla tre talarna kom från Nordiska Motståndsrörelsen, och i talen hyllades det nazityska ledarskiktet som ”krigshjältar”.

Paulina Sokolow ifrågasatte det lämpliga i att Anna Nachman som begravningsrepresentant för Judiska församlingen i Stockholm allierar sig med sådana krafter. Det är en rimlig fråga, inte minst som Paulina Sokolows egen släkt ligger begravd där. Hon fick också medhåll i en kommentar av Svenska kommmittén mot antisemitism (SKMA), som dock inte nämnde Nachmans centrala roll i församlingen.

Det fick Ofer Maimon Gralvik att i sin text anklaga SKMA för att ”dela ut megafoner till kommunistiska antisemiter för att dessa skulle kunna nazistsmeta religiösa judar”.

Maimon Gralviks ordval är smaklösa på flera plan, inte minst för att Paulina Sokolow trots hög personlig kostnad flera gånger lyft antisemitism inom vänstern mitt under pågående folkmord. Den sortens oförskämdheter har vi blivit vana vid från tidningen Fokus.

Men det senaste året har man hamnat på en mörkare plats.

I juni skrev redaktören Anna Nachman en text som inte bara beskyllde mångfalden för brottsligheten i Sverige, utan även jämförde kriminella ”subkulturer” med den invasiva arten lupiner. Hon påminde också om Naturvårdsverkets råd för att bli av med arten: ”slå med lie, gräva upp rötterna och slänga dem i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Artikeln fick med rätta hård kritik av Paulina Sokolow här i Flamman, och kallades rasbiologisk av både Alex Voronov i Göteborgs-Posten och Anna Hellgren i Expressen. Till slut tvingades Fokus vd Jon Åsberg försvara sin publicering i tidningen Journalisten.

Men det är inte bara där som proppen har gått. Hennes kollega Negar Josephi erkände nyligen ”jättestolt” att hon spottat mot Palestinaaktivister och anmälts för ofredande, och har vid åtminstone sex tillfällen kallat mig ”Kackerlackis”, ett språkbruk som inte så lite påminner om antisemitisk avhumanisering. Dessutom menar hon att jag har ”en liten Hitler i [m]ig djupt där inne.”

Nu undrar jag vad som har hänt. Ambitionerna var skyhöga när Fokus grundades 2005, och med förlagor som The Economist, Newsweek och Time ville göra högkvalitativa reportage och analyser.

”Vi tror att människor vill förstå sin samtid och den värld vi lever i. Och att de är nyfikna och vill lära sig mer. Det är vår egen drivkraft också”, sade medgrundaren och redaktören Karin Pettersson till Göteborgs-Posten.

När man börjar få kritik från SKMA för att ursäkta nynazism kanske det är läge att fundera över var man har hamnat.

Nu tvingas hon ta avstånd från sin skapelse: ”Extra hemskt på ett personligt plan, pga jag var med och startade den här tidningen”, skriver hon på Bluesky. ”Och ofattbart att familjen Ax:son Johnson i dag vill finansiera sådant här.”

I dag har det politiska oberoendet skiftat över i ”varken vänster eller höger”, vilket låter snarlikt men som vi alla vet är långt till höger. Ungefär som att ”varken för eller emot misshandel” betyder att man är för det. Och det är väl okej att tidningar utvecklas, även Flamman har som bekant en brokig historia.

Men när man börjar få kritik från SKMA för att ursäkta nynazism kanske det är läge att fundera över var man har hamnat, i stället för att gå till full attack med nya okvädesord.

Så jag ber er. Snälla Fokus – säg åt era skribenter att sluta kalla mig för kackerlacka.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 december, 2025

Sossarna säljer ut min barndomsby till Australien

I Vittangi där jag växte upp talar man numera om det ”socialdemokratiska gruvindustriella komplexet”, där vinsten exporteras och kostnaderna blir kvar. Det är dags att låta byarna själva ta del av markens rikedomar.

Sedan 1992 har dörren för att exploatera svenska naturrikedomar i princip stått vidöppen. Då avreglerades nämligen de utländska företagens rätt att förvärva svenska bolag och fast egendom. I praktiken ger det utländska gruvbolag rätt att exploatera svenska mineraler – oavsett vad lokalbefolkningen i de berörda kommunerna anser.

Detta ställdes på sin spets i våras i min barndomsby Vittangi, där man planerar att anlägga en grafitgruva. Tillsammans med det australiska gruvbolaget Talga, med tidigare arbetsmarknadsministern Eva Nordmark som styrelseordförande, körde näringsminister Ebba Busch över Kiruna kommun. Det kommunala planmonopolet rundades, och de utländska gruvkapitalisternas profitintresse sattes före kirunabornas uppfattning. Stanken av unken kolonialism var svår att dölja.

Stanken av unken kolonialism var svår att dölja.

Sedan dess har det varit relativt tyst i frågan. Men nu tycks debatten åter ta fart. I DN Debatt (4/12) skrev nyligen tre nationalekonomer att Sverige blivit ett Eldorado för utländska gruvbolag: ”Gruvboomen i Sverige gynnar främst utländska bolag, medan vi tar riskerna […] Sverige ger bort värden som i andra länder finansierar välfärdstjänster, infrastruktur och framtida välstånd.”

Ekonomerna föreslår ett regelverk som liknar det norska, med en statlig fond och höga skatter, så att en större del av värdet vid exploateringen av våra naturrikedomar kan komma samhällsekonomin och de lokalsamhällen som berörs till del. Och nog behöver något göras.

Frågan har även en tydlig vänster-högerdimension. Det märktes när SVT Norrbotten (7/11) frågade riksdagspartierna hur de ställer sig till en gruvskatt, så att mer av våra naturrikedomar kan komma lokalbefolkningen till del. Regeringspartierna var antingen luddiga (KD) eller direkt negativa (M och L). Medan oppositionspartierna – och Kirunaborna – var mer positiva.

Vänsterpartiet svarade att de är positiva och har också nyligen presenterat ett konkret förslag om detta. Miljöpartiet ligger nära Vänsterpartiet i frågan. Men även Centerpartiet svarade, om än mer svävande, att de är positiva. Socialdemokraterna var luddigast. De anser ”att en större andel av det värde som gruv- och mineralnäringen genererar borde komma lokalsamhället till del, men har inget förslag på en naturresursskatt.”

Läs mer

För Socialdemokraternas del är frågan förmodligen känslig, eftersom två av partiets tidigare arbetsmarknadsministrar – Eva Normark i Talga och Anders Sundström i Kaunis Iron – har fingrarna djupt nedstuckna i den gruvkapitalistiska syltburken. En tredje är den tidigare socialdemokratiske näringsministern Karl Petter Thorwaldsson, numera senior rådgivare åt SSAB, som myntat uttrycket ”jag älskar gruvor!”

Men skulle Socialdemokraterna ändå orka ta steg i riktning mot Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle den regionala rättvisan kunna bli en het valfråga 2026. Detta skulle sannolikt förbättra möjligheterna för de rödgröna partierna att få ett stort väljarstöd i norra Sverige och på landsbygden. Pratet som jag hör bland allt fler vänner i min barndomsby Vittangi, om att Socialdemokraterna blivit en del av ett gruvindustriellt komplex, skulle också få sig en knäck.

Diskutera på forumet (0 svar)