När bunkergänget med Bo Lundgren i spetsen försökte låtsas som om det gick att göra en revolution till i valet 2002 blev det katastrof. Så vad skall ett högerparti anno 2005 syssla med?
I veckan presenterades de nya moderaterna.
”Detta är ett slags slutpunkt på två års intensivt omprövningsarbete, som inleddes efter valet 2002. Jag minns min första opinionsundersökning, i jobbet som partisekreterare. Den kom den 16 november 2002 och vi noterade 14,9 procent, borgerligheten tillsammans lite drygt 44 procent. Vi var ett parti som inte mådde bra, vare sig politiskt, ekonomiskt, moraliskt eller organisatoriskt. I det läget vore det tjänstefel att inte våga ompröva och gå igenom sin politik.”
Så skriver moderaternas partisekreterare Sven Olle Littorin på sin blogg och berättar om en lång period av självkritik. Den triumferande tonen talar om att sådana perioder kan göra gott för ett parti. Vad är det man har gjort? Har man verkligen bytt politik? Svaret är javisst – och nej. Den nya 60-talistgenerationen i moderaterna har lyckats med en balansgång som inte är lätt: att försäkra sina kärntrupper om att de inte förråder inriktningen, samtidigt som de opererat bort saker som skulle få dem att förlora valet 2006.
Det man gjort är många intelligenta saker ur moderat synvinkel: dels att låta framförallt folkpartiet och centerpartiet ta rollen som borgerliga outsiders och ”sanningssägare”, medan Reinfeldt kan behålla mysbyxorna på i tv-rutan. Men också att lägga om delar av politiken: sluta låta skattepolitiken dikteras av gnälliga föreningar av Villaägare och Skattebetalare och satsa på sänkt inkomstskatt istället för att genast avskaffa fastighetsskatten. Sluta kräva sänkt kommunalskatt som skulle innebära sänkt kvalitet på skola och vård. Det måste ju, som Fredrik Reinfeldt själv påpekar, finnas en baksida.

Intressant nog gör nu moderaterna det man alltid anklagat socialdemokraterna för, man inför ”osynliga” skatter: minskad subvention för a-kassan och ökad kostnad för bilförsäkringar är två exempel. Och en genomräkning av hur olika inkomstgrupper tjänar på partiernas politik ger exakt samma resultat som alltid: det är höginkomsttagarna som tjänar på moderaternas politik. Men i vilket fall, moderaterna har minskat sin sårbarhet betydligt i de mest synliga skattefrågorna.
Det mest spektakulära är dock att partiet säger sig vilja satsa på den kommunala välfärden. Reinfeldt begår självkritik och säger mer eller mindre rätt ut att moderaterna historiskt sett antingen missförstått en del om statsbudgeten eller inte talat sanning:
”En del av satsningarna i vård och skola matchades därtill av att de största besparingsposterna i den moderata budgeten bestod av ospecificerade indragningar av statsbidrag till kommun- och landstingssektorn. Det kunde med rätta hävdas att det här var en politik som skulle kunna få effekt för möjligheterna för skola och sjukvård. Det kunde med rätta ifrågasättas om det där verkligen hängde ihop.”
Reinfeldts självkritiska dialog med moderater om detta problem har gett följande:

”Det förde oss till slutsatsen att vi inte skulle göra stora indragningar på kommunsektorn. Vi skulle istället göra våra utgiftsminskningar i transfereringsstaten.”
Det finns två intressanta läsningar av denna kärna i det nya moderaterna. Den svenska borgerlighetens historiska svaghet är att den sällan fått företrädare som erkänt nödvändigheten av en fungerande offentlig välfärd. Det felet rättar Fredrik Reinfeldt i så fall till. Den andra läsningen är att det som bekant är transfereringssystemen som fortfarande särskiljer Sverige och andra skandinaviska länder från övriga Europa när det gäller att åstadkomma social utjämning. Det är bara det som är kvar att reformera i grunden. Och det kan gå bra om mantrat Skola, Vård, Omsorg kan användas istället för uttrycket välfärd. Ingen revolution: bara sopa bort de sista resterna av en omfördelande välfärdsstat. Vem gör det bättre än en blygsam och sympatisk kille från Täby?