Vi har varit den kraft som tydligast kritiserat den svenska vapenexporten, som drivit på för ett förbud mot klustervapen, som kämpat mot utländska militärövningar och ständigt tagit fighten mot de bombliberaler som sett militära interventioner som det enda sättet för Sverige att bedriva en utrikespolitik och som hyllat USA:s folkrättsvidriga anfallskrig.
Vårt motstånd mot svensk trupp i Afghanistan och vårt stöd till Gazas belägrade befolkning har varit centrala frågor i partiets arbete. Valet i Turkiet var också ett tydligt exempel på att arbetet för fred och solidaritet lever i vårt parti. Vänsterpartiet skickade 15 medlemmar till landet som valövervakare, den största internationella delegationen. Jag vet att det finns de som anser att Vänsterpartiet tonat ner de internationella frågorna alltför mycket. Vi behöver hitta nya och fler former för att ta tillvara på det internationella engagemang som finns i partiet. Men fredsfrågorna har allt annat än försvunnit i partiet. I samband med Almedalsveckan 2010 gjordes en studie av samtliga partiers mediegenomslag.
Medan de internationella frågorna knappt fanns med i de andra partiernas arbete, dominerade de helt Vänsterpartiets mediegenomslag. Vi har etablerat oss som Carl Bildts självklara motpol i svensk utrikespolitik just därför att vi varit tydliga och konsekventa i vårt arbete för fred och internationell rättvisa.
Men att Vänstern är ett fredsparti innebär inte att vi är ett pacifistiskt parti. Vi har försvarat ockuperade folks rätt att göra motstånd, inom de ramar som folkrätten sätter, i bland annat Irak och Palestina. Vi anser inte heller att folkmord, brott mot mänskligheten eller mot de mänskliga rättigheterna är inre angelägenheter. Tvärtom har vi en skyldighet att agera. Det gör vi i det flesta fall bäst med fredliga och civila medel. Men vi har ställt oss bakom att världssamfundet agerat, även militärt, för att förhindra övergrepp mot civilbefolkningen när vi sett att andra alternativ varit uttömda. Vi sa till exempel ja till insatsen utanför Somalias kust för att skydda humanitära transporter mot attacker från pirater och vi sa ja till insatsen i Tchad för att skydda flyktingläger mot väpnande attacker. Men vi har aldrig nöjt oss med FN-mandat, vi har gjort en individuell prövning i varje enskilt fall.
Vårt ställningstagande när det gäller Libyen ligger väl i linje med detta förhållningssätt. När Gaddafi använde sitt flygvapen för att attackera sin egen befolkning trots omvärldens tydliga fördömanden, uppmaningar till eldupphör och sanktioner såg vi få alternativ till att upprätta en flygförbudszon för att förhindra dessa attacker. När flygförbudszonen nu i realiteten avvecklas och den internationella insatsen går från att skydda civila till att mer och mer bedriva ett öppet krig mot Gaddafi för att få till stånd ett regimskifte är det lika självklart för oss att säga nej.
Jonas Thunberg tar partiets agerade i samband med anfallskrigen mot Afghanistan 2001 och Irak 2003 som exempel på att partiet varit otydliga i fredsfrågorna. Jag tycker kritiken är berättigad, men just Irak och Afghanistan är exempel på att partiet blivit tydligare i just de internationella frågorna, vi har skärpt vår förhållningssätt i båda fallen sen flera år tillbaka.
Jag har full respekt för att man landar i olika slutsatser om insatsen i Libyen, men jag förstår i ärlighetens namn inte på vilket sätt Thunberg vill förändra partiets utrikespolitik när han efterfrågar ett ”politikskifte”.
Det är min övertygelse att Vänsterpartiets utrikespolitik är ett av våra starkaste kort. Vi lever i ett land där våra grundvärderingar om fred, solidaritet och internationell rättvisa delas av många. Vår anti-imperialism är tydlig och konsekvent, men anti-imperialism får inte förminskas till en rad rigid principer eller fyrkantiga boxar som en sällan svart-vit eller enkel värld ska klämmas in i. För mig förpliktigar retoriken om solidaritet, det handlar om att se varje folk och finna vägar att stödja deras kamp för rättvisa, jämställdhet och demokrati. Jag ser hellre ett Vänsterparti som i solidaritetens namn är ute på banan och söker lösningar på världens utmaningar än ett parti som ställer sig på läktaren med rena händer.
