Astrid Lindgren – en mystant? Nej, hennes berättelser innehåller inte sällan fasor, fiendskap och blod. Bröderna Lejonhjärta är ett lysande exempel.

Törnrosdalen är ockuperat av tyrannen Tengil, som håller folket i fattigdom och misär. Han har byggt en hög mur runt hela dalen. De starkaste unga männen väljer han ut för att låta dem arbeta med bygget av hans fästning, arbeta tills de stupar.

Tengilsoldaterna är svartklädda och skoningslösa. Men det är inte en svartvit bild av ondskan som Astrid Lindgren tecknar. Törnrosdalens frihetskamp saboteras av en förrädare. Det visar sig vara Jossi, den stora snälla värdshusvärden, som blivit Skorpan och Jonatans vän. Skorpan gråter av raseri när han inser vidden av Jossis brott.

Däremot är den vresige och lite otäcke Hubert en renhårig kämpe, som plikttroget fullgör sin tjänst i kampen för Törnrosdalens frihet.
Ur Bröderna Lejonhjärta har två repliker blivit odödliga. Skorpan frågar storebror varför Jonatan måste göra sånt som är farligt. ”För annars är man ingen människa. Utan bara en liten lort.” Vid ett annat tillfälle säger Jonatan Lejonhjärta att han inte kan döda någon.

Men det viktiga är ju allt det som händer före och efter.
I slutet av berättelsen äger den stora slutstriden rum. Det är en grym strid, full av blod och död. Även Mattias stryker med, den gamle mannen som blivit Jonatans och Skorpans farfar.

Men Törnrosdalen befrias, och sensmoralen är otvetydig – ibland är det nödvändigt med blodspillan för att vinna frihet.