SPORT Ena dagen på sin karriärs höjdpunkt, den stoltaste utövaren på planeten och ingen hejd på framgång, berömmelse och inkomsttillskott. Nästa dag helt irrelevant. Och skillnaden kan vara – bokstavligt talat – en millimeter. Ja, i sanning: friidrott är grymmast av alla idrotter.
Som ovan beskriven kan verkligheten te sig för en idrottare av många olika skäl. Det mest uppenbara av dessa är en fysiska skada, som under åren kastat mången i fördärvet (och förvärvet, för den delen). Dock: lurigare och nästan lika vanlig är den mentala formsvackan. Det sinnliga felslutet, hjärnans plötsliga intresse för allt annat än att vara bäst i världen på den aktuella grenen. Tillståndet som innebär att man helt enkelt inte är lika bra längre, utan vidare förklaring. Alla hälsenor är hela, alla lungor fungerar, all träning är skött, all spenat är äten. Ändå – en fjärdeplats där segern brukade sitta. Sann tortyr. Och värst i friidrott.
Ett typexempel är Kajsa Berg-qvist och hennes bristande form. Efter att som åskådare nu i veckor ha lyssnat till en hoppare och två eller tre tränare av yppersta världsklass analysera fram och tillbaka om ett steg i ansatsen, ansatser, några grader av någon vinkel och någon centimeter av stegisättningen, är slutsatsen klar som korvspad: detta sitter i huvudet. Så vad göra? Vänta på att det läker? Ändra någon detalj? Ångra någon ändring av någon detalj?

Nej, friidrott är synnerligen grym i detta avseende. Inte bara är det lättare att hamna i en sådan situation, men också bör det vara svårare att ta sig ur. Utan att känna Kajsa Bergqvist eller någon annan inblandad närmare, torde det i slutändan handla om två saker: kärlek och lek. För ett steg mot att läka mentalt måste vara att återfinna kärleken till idrotten man utövar, och ett sätt att göra det borde vara att återgå till leken.
Det är rimligtvis mycket svårare i friidrott än i andra sporter.
Om David Beckham vill få motivation för att komma tillbaka efter en mental härdsmälta, kan han gå ut på en äng med en boll och några av sina polare. Jesper Parnevik kan ta semester, ställa sig i någon skärgård alldeles ensam och bara slå boll efter boll in i solnedgången. Bortom alla sponsoravtal och pokaler. Men det går inte att lattja höjdhopp. Eller längdhopp. Man kan inte tänka sig ett läge där någon som är på väg ur form tar en ledig helg, drar ihop några kompisar, grillar lite och – stöter kula. Eller springer 3 000 meter hinder.

Naturligtvis finns det andra sådana idrotter, och det är bara att lida med dem också. Men just friidrotten har, givet den idrottens natur, en så hög koncentration av sådana att slutsatsen är given. Friidrott, grymmast av idrotter.