Arbetskritiken tycks röra sig i cirklar. Ömsom pratar alla om att vi jobbar för mycket. Ömsom är problemet att robotarna tar våra jobb.
Roland Paulsens inflytelserika bok Arbetssamhället (2010) återvände till den arbetskritik som på 1980-talet förts fram av André Gorz. En central idé i kritiken är att ”arbetsideologin” är en irrationell övertygelse av närmast religiös karaktär. Boken stimulerade till livliga diskussioner om arbetstidsförkortning och basinkomst. Arbetskritik blev en hjärtefråga för såväl marxister som för socialliberaler kring Feministiskt initiativ, Piratpartiet och Miljöpartiet. Kulmen nåddes för tio år sedan när ett ”Arbetskritiskt forum” i Malmö lockade 600 besökare medan Verbal förlag gav ut antologin After work (2013).
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Sedan följde ett antal år då samtalet svängde från ideologi till teknik. Alla tjattrade om hur robotar och AI hotade att göra människor överflödiga. De positiva visionerna om en ”fritidslinje” var som bortblåsta. Kanske har vi nu gått varvet runt. År 2023 återkommer After work som titel både på en debattbok (se Ella Petrinis text i detta nummer av Flamman) och på en uppmärksammad dokumentärfilm av regissören Erik Gandini.
Återigen ställs arbetsideologin i centrum. I filmen får vi möta en hysterisk inspirationsföreläsare som skriker om arbetsmoral så att det ekar av naken nihilism, fångad av Fredrik Wenzels kamera i depressiva kontorsmiljöer. Som arbetskritisk motpol möter vi filosofen Elisabeth S. Anderson, som i höst utkommer med boken Hijacked. Hon talar varken om kapitalismen eller om tekniken, utan om en ideologi: arbetsmoralen (”the work ethic”). Denna ideologi menar hon ”uppfanns av puritanska predikanter vid mitten av 1600-talet”. Därmed knyter hon an till sociologen Max Weber som en gång betonade protestantismens utveckling för kapitalismen och dess arbetsmoral.
Historieskrivningen kan beskyllas för eurocentrism. Den bortser exempelvis från den centrala roll som arbetsmoral spelade i Konfucius läror redan för 2 500 år sedan. Även det europeiska klosterväsendet byggdes upp kring en arbetsideologi, tydligt formulerad av Benedikt av Nursia redan på 500-talet. Att rakt av skylla arbetsideologin på protestantismen är alltså inte korrekt.
Hos svensk-italienske Erik Gandini har det tidigare märkts en tendens att spela ut det protestantiska Nordeuropa (individualism och arbetsmoral – dåligt) mot det katolska Sydeuropa (kollektivism och familjemoral – bra). Sådan var konfliktlinjen i hans tidigare dokumentär The Swedish theory of love (2015). Där försökte han hitta positiva alternativ till den svenska individualismen och lyfte då fram dels en nyandlig sekt, dels en tokig dansk som flyttat till Afrika – en världsdel som skildrades i ohöljt koloniala stereotyper.
Den här gången misslyckades försöket att hitta positiva alternativ till arbetssamhället, förklarade Gandini själv i anslutning till en pressvisning av After work. Samtidigt är det just detta misslyckande som räddar filmen. Utblickarna mot Sydkorea respektive Kuwait landar inte i pekpinnar, utan lämnar åt betraktaren att dra egna slutsatser.
Visserligen träder regissören själv in några gånger med frågan om inte universell basinkomst vore en bra idé. Men han lämnar också okommenterad den tystnad som kan uppstå när människor får frågan om vad de skulle göra av sitt liv om de slapp arbeta. Desto mer hårdklippt framstår intervjun med Amazon-chauffören Astrid Moss, som först hörs prata om hur hon älskar sitt jobb för att några minuter senare förklara det vara slaveri.
Vad som saknas är varje hänvisning till oavlönat arbete i hemmets sfär. Filmens kritik riktar sig uteslutande mot lönearbetet, närmare bestämt mot arbetsideologin. Vad som ändå gör den sevärd är inte så mycket de budskap som förs fram, som hur ordet samspelar med bildspråkets många kontraster mellan rikedom och misär.
After work har svensk biopremiär 15 september.
